Fokus i diskussioner om inkomstfördelning brukar vara på vad som hänt inom enskilda länder. I denna bemärkelse kan det knappast ha undgått någon att inkomstskillnaderna de senaste decennierna ökat i de flesta OECD länder. Många har dock poängterat att det parallellt med denna utveckling faktiskt är så att inkomstskillnaderna globalt sett har minskat, medan andra har menat att även globala skillnader har ökat (se tidigare kommentarer om detta här och här). Varför är det (tydligen) så svårt att konstatera hur det är, och vad vet vi egentligen om denna utveckling? Om vi bortser ifrån den uppenbart viktiga skillnaden mellan fördelningen av förmögenhet (som Oxfam studerar i sin uppmärksammade rapport) och inkomster (som är det vanligaste i studier från OECD, Världsbanken, IMF och andra) och fokuserar på inkomster så finns det fortfarande gott om möjligheter att ge olika bilder av utvecklingen.
Till att börja med så kan man fundera på vad man menar med globala inkomstskillnader. En första möjlig tolkning, som också varit den vanligaste i tidigare diskussioner om ekonomisk tillväxt och utveckling, fokuserar på skillnader i genomsnittliga inkomster i världens olika länder. I en sådan studie är varje land en observation och dess genomsnittliga inkomstnivå (oftast mätt som BNP/capita) inkomstmåttet. Har man data på det kan man förstås ställa upp alla länder på rad, från fattigast till rikast, precis som man kan göra med individer i ett land, och räkna ut olika fördelnings mått (Gini, percentilkvoter, inkomstandelar för olika grupper i fördelningen etc.).
Om man sen vill gå vidare och studera hur utvecklingen ser ut över tid så kan man till exempel relatera den initiala inkomstnivån (initial BNP/capita) till tillväxttakten över tid. Om de som från början har lägst inkomst växer snabbare än de med högre startvärden så utjämnas inkomstskillnaderna över tid. Om de som är rika från början växer snabbare än de i botten av fördelningen så ökar skillnaderna. Bilden nedan visar hur utvecklingen sett ut mellan världens länder mellan 1975-2009 (med genomsnittlig tillväxttakt på y-axeln och BNP/capita nivå 1975 på x-axeln).
.
Bilden visar något som är välbekant för den som studerat ekonomisk tillväxt; det verkar inte som att fattigare länder per automatik växer snabbare än rikare länder. Om man tittar på snittet för de rikare länderna (runt 2% per år) så finns det ungefär lika många fattigare länder som vuxit snabbare och närmat sig de rika ländernas inkomstnivåer, som det finns länder som vuxit långsammare och därför halkat efter ännu mer. Enligt denna bild har det kanske inte hänt så mycket med den globala fördelningen.
Haken är bara att i ovanstående figur är den negativa utvecklingen i Liberia (-4,5 % och 3,5 miljoner invånare) lika betydelsefull som den positiva utvecklingen i Indien (+4% och 1200 miljoner invånare). Om man istället gör om figuren men låter varje observations storlek reflektera storleken på landets befolkning ser bilden ut så här:
Nu skulle man tro att utvecklingen är helt glasklar; den överväldigande majoriteten av världens befolkning har fått det bättre eftersom Kina och Indien (och även Indonesien) vuxit så snabbt. Världens tre största fattiga länder har vuxit snabbare än det globala snittet och därför måste väl de globala inkomstskillnaderna minskat, eller…?
Problemet med den analysen är att den utgår ifrån att BNP/capita är representativt för utvecklingen för snittet i landet. Det är i många sammanhang ett helt ok antagande men det behöver inte vara sant, och i just det här sammanhanget finns det anledning att fundera en vända till. Bilden nedan visar varför:
Bilden är densamma som tidigare men nu har jag färgjusterat observationerna utifrån om inkomstskillnaderna i landet ökat eller minskat under perioden 1975-2009. Det visar sig att inkomstskillnaderna i just Kina och Indien (liksom i Indonesien) ökat (ganska mycket). Dessutom finns ett stort antal länder för vilka vi inte har data på utvecklingen. Baserat på detta kan vi göra kvalificerade gissningar men vi kan inte sluta oss till vad som hänt med utvecklingen.
För att komma närmare ett bra svar så måste inkomstfördelningarna inom enskilda länder kombineras. Detta har gjorts i studier av Christoph Lakner och Branko Milanovic (t.ex. här). De konstaterar att inkomstskillnaderna globalt sett med största sannolikhet har minskat men poängterar också att det finns flera detaljer som komplicerar uträkningen. De främsta är känsligheten i PPP-justeringar mellan länder, och det andra är bristen på observationer av toppinkomster, framförallt i länder som Kina och Indien. Deras bild av vad som har hänt när man ställer upp alla världens individer (eller hushåll om man ska vara noggrann) är följande:
Inkomsttillväxten har varit hög för stora grupper i framförallt Kina och Indien, men också för höginkomsttagare i rikare länder, samtidigt som grupperna med sämst inkomsttillväxt är de med de lägsta inkomsterna i OECD länder (främst USA). Som Lakner och Milanovic uttrycker det: 90% of the fastest growing country-deciles are from Asia, while almost 90% of the worst performers are from mature economies.
Slutsatserna är alltså inte helt klara men de flesta tycks ändå landa i att de globala inkomstskillnaderna faktiskt har minskat. François Bourguignon uttrycker det så här i en artikel i Foreign Affairs från januari i år: “…the increase in national inequality has been too small to cancel out the decline in inequality among countries”.
För den som vill läsa lite mer på det här temat så finns en kort översikt skriven av mig här.
Ekonomistas 
Intressant! Slutsatsen känns också övertygande. Dock måste jag fråga var siffrorna kommer ifrån i bollgraferna? Satte du själv samman dessa grafer?
Ja, bollgraferna har jag gjort speciellt för detta inlägg 🙂
Underliggande data är hämtade från ett material som jag använt i undervisningssammanhang som är sammanställt av David Weil som i sin tur hämtat data ifrån standard källor. En “Dataplotter” som man kan experimentera med finns här
http://wps.aw.com/wps/media/objects/14734/15088217/plotter/weildataplotter.html
Det skapar förvirring att tala om globala inkomstskillnader på det sättet som Du gör, eftersom det kan tolkas som ett globalt genomsnitt av inkomstskillnaderna mellan människor i jordens alla länder. När man talar om inkomstskillnader tänker man på skillnaden mellan min lön och styrelseordförandens i Nordea eller hon som tittade till min gamla mamma i hemtjänsten. När Styrelseordföranden i Nordea får tiodubblad lön och hon som jobbar i hemtjänsten får slita dubbelt så hårt för lägre lön, då hjälper det inte att genomsnittsinkomsten i Kina har ökat, även om det finns en miljard kineser. Särskilt inte även miljarden kineser upplever samma ökning av inkomstskillnaderna som vi.
Det finns säkert starka grupper som inte gillar debatten om inkomstskillnader, och som välkomnar “vetenskapliga” studier som skulle kunna tolkas som om de har minskat.
Vissa är mer fattiga än andra, både i pengar och kunskap! Det du beskriver är nationalism, något som borde dött 1945. Tydligen är det inte så inom “solidariska” tolkningskretsar.
Kalle. För att återkomma till ämnet – inkomstskillnader. Problemet med det sätt att räkna som redovisas ovan är att inkomstskillnaderna kan öka i jordens alla länder, samtidigt som den “minskar” globalt, d v s i huvudsak mellan länderna. Att den minskar mellan länderna är egentligen en självklarhet, eftersom utrymmet för ekonomisk utveckling är större i fattiga länder än i rika. Metoden ger därför en vilseledande bild av verkligheten. Den blandar ihop en självklar utjämning mellan länderna med en global utveckling mot större inkomst- och klasskillnader mellan olika grupper i varje samhälle, något som oroar allt fler. Det handlar inte om att vara “solidarisk”, utan snarare om att se sig omkring med öppet sinne. Varken rika eller fattiga är betjänta av att köra artonhundratalet baklänges.
Vad i ditt inlägg förändrar det faktum att jag har rätt i sak?
Att vara solidarisk är lätt när det gäller andras pengar, men inte när det gäller deras egna. Därav att de vill ha skyddstullar etc. Detta drivs av just solidariska socialistiska politiska partier. Deras solidaritet sträcker sig inte längre än att de själva inte ska offra något, när det sker mellan länder så är det just nationalism.
Vad är det för fel på det då Kalle?
Givetvis värderar jag min egen och mina närståendes fattigdom som mer problematisk än slumpmässigt vald världsmedborgare? För att jag och mina närstående ska ha det bra så behövs ett stabilt samhälle i mitt närområde och således så backar jag policies som leder till detta. I och med att ingen har påvisat en global eller ens multinationell lösning som levererar denna trygghet och säkerställande av rättigheter så är nationalstaten en utmärkt mellanstation i väntan på det globala nirvana.
Att Kina är så folkrikt ger en del bryderier. Milanovic tog upp det i en bloggtext i vintras,
http://glineq.blogspot.se/2015/12/the-ambivalent-role-of-china-in-global_89.html
Citat:
“So the contribution of internal inequality in China moved from being minus 1 Gini point to being plus 1 Gini point. In other words, rising internal inequality in China added some 2 Gini points to global inequality. Luckily, however China’s fast growth more than compensated for that. But the question can be asked next, what happens if China continues growing fast? Will its inequality reducing effects wane, and eventually reverse? The intuition is helpful here: if China were to become the richest country in the world, surely its further faster growth than the world mean, will be inequality-augmenting. Therefore, there must be a point when China becomes so rich that its further growth adds to global inequality.”
Textens slutkläm är också värd att citera
“Thus, while growth in urban China’s income will, by 2020, be close to contributing to increasing global inequality, its rural mean will be far from that position. Perhaps nothing illustrates the political dangers of China’s internal inequality better than the fact that people with incomes of the Czech Republic and Honduras will have to coexist in the same country… “harmoniously”.”