Det går knappt en dag utan att det går att läsa om rättsväsendets alla problem. Brottsutredningar verkar antingen läggas på hög eller läggas ner och uppklarningsgraden faller. På flera sätt påminner utvecklingen om den i svensk skola och även om det går att ha många synpunkter på skoldebatten så har den trots allt genererat en hel del kunskap. Det vore därför värdefullt med en motsvarande genomlysning av rättsväsendet.
Analyserna av skolan har varit många och några av de mest gedigna är IFAU:s rapporter från 2010 och 2014. Med hjälp av egna empiriska analyser och med stöd av existerande forskning analyseras en mängd aspekter av skolväsendets resultat och det vänds och vrids på olika förklaringar till utvecklingen. Bland annat försöker IFAU med kreativ användning av olika datamaterial svara på frågan när resultaten började vända ner, om resultatutvecklingen ser likadan ut för olika kunskapsområden och om utvecklingen sett likadan ut för olika grupper.
Motsvarande borde även gå att göra för polis- och rättsväsende. Även om det är enkelt att följa utvecklingen av antalet anmälda och uppklarade brott så är det inte lika lätt att analysera polisens utredningseffektivitet och rättsväsendets hantering av ärendena. Precis som att utvecklingen av lärarnas förmågor och arbetssätt analyseras systematiskt av IFAU så borde motsvarande gå att göra för polis- och rättsväsende. Precis som i skolan kan utvecklingen så olika ut för olika typer av brott och precis som i skolan kan förklaringar till olika mönster stå att finna både inom och utom polis- och rättsväsende.
En sådan systematisk genomlysning kan ge ett värdefullt bidrag till myndigheternas arbete och till den allmänna debatten. Att andelen uppklarade mord och dråp halverades mellan 2007 och 2014 (xls) tyder exempelvis på att eventuella problem åtminstone inte enbart kan hänföras till den omorganisation som polisen inledde 2015. Sannolikt kan för övrigt den kraftiga ökningen (xls) av antalet dataintrång och databedrägerier under samma tidsperiod hänföras till faktorer helt bortom polis- och rättsväsendets direkta kontroll.
För att bringa ordning och systematik i den stora mängd statistik som finns kring brottslighet, polis och rättsväsende krävs erfarna utredare och forskare som har koll både på data och forskning. Gissningsvis sitter en hel den av denna kompetens på BRÅ, men precis som att IFAU tagit hjälp av externa forskare till sina rapporter så är det nog önskvärt vid en motsvarande genomgång av dessa viktiga samhällsfrågor.
Ekonomistas 
Det är nog precis vad som behövs! Det skulle säkert underlätta om det fanns en institution i Sverige där man hade forskning och ett masterprogram i kvantitativ kriminologi.
I Sverige har länge uppklarandegraden för inbrott legat på 4% – man kan jämföra med t.ex. Finland där siffran ligger på 25%. https://www.dn.se/nyheter/sverige/samst-i-norden-pa-att-klara-upp-inbrott/
Om man gör det lätt för sig(med sunt förnuft utan en massa forskning) kan man sammanfatta polisens och därmed samhällets problem på följande sätt:
1. Vi har inga synliga poliser i våra bostadsområden. Poliser vill sitta i bil och rycka ut på häftiga uppdrag och inte promenera bland invånarna. Hade vi haft det som i flera brittiska städer hade vi
löst många fler brott snabbare eftersom de blivande brottslingarna varit identifierade redan som barn. Samtidigt kan insatser göras för att förhindra brottskarriärer genom goda boendekontakter. Poliser som stöd och förebyggare. Närpolisreformen dog antagligen för att poliserna inte vill vara klassiska ordningsmän och familje-terapeuter(fungerar utmärkt i UK).
2. Det gränslösa samhället. När muren föll och nya länder kom in i ”gemenskapen” kom också brotts-syndikaten invällande. Ett stort misstag av EU-byråkraterna att släppa tull-och polisbemyndiganden vid gränsen.
3. Precis som för skola vård och omsorg har den nyliberala skolan satt P för budgetunderskott(infrastrukturkapital) och därmed en rimligare relativlöner för poliser. Resultatet blir förstås personalflykt. Vi har sett det komma sedan snart 25 år.
4. Sist men inte minst dåligt ledarskap och dålig förvaltning av resurser/pengar. Kan det bli sämre? Ja säkert. Vänta bara tills det blir dåliga tider igen. Men vi måste ha många fler poliser.
På 70-talet var folk mäkta missnöjda med polisen. (Egentligen rättsväsendet). Man sa ”Polisen bara bjuder de kriminella på kaffe på stationen och släpper sedan ut dom”. Går man efter det så var förfallet redan i full fart redan då. Sedan halverade (S) strafftiden 1983 (tror jag det var). Tanken var då att om man bara är snäll mot kriminella så blir dom också snälla.
Tittar man på crime levels här: http://www.nationmaster.com/country-info/stats/Crime/Crime-levels#amount ser man att Sverige ligger bättre till än t ex UK som framhålls som föredöme ovan.
Men det finns en klar förbättringspotential för Sverige.
Topp-länderna verkar vara nyliberala länder med egendomsskydd och hög sannolikhet för gripande.
Man ser att både invandringstäta länder som Singapore och UEA är med i toppen. Samt länder med ringa invandring så som Sydkorea är med. Invandring verkar inte vara signifikant.
Tittar man närmare så tror jag för min del att sannolikhet för att åka fast är synnerligen signifikant (utom för affektionsbrott). Påföljden är troligen inte lika signifikant men får inte gå ned till noll.
Enkelt test:
* Antag att stöld av toapapper på jobbet upptäcks med 100%. Påföljden är en timmes övertid utan ersättning.
Jag är övertygad om att det brottet kommer ha extremt låg förekomst. När förövaren gör sin (undermedvetna) kostnads och intäktskalkyl utfaller den inte positivt. Trots att påföljden är ringa.
Det är helt enkelt en bättre ide att arbeta och tjäna ihop till det man vill köpa.
För länderna i toppen gäller också att arbetsmarknaden är relativt fri och folk kan arbeta och förtjäna sitt uppehälle. Är inte arbetsmarknaden fri så lär det skapa kriminalitet när vissa inte kan förtjäna sitt uppehälle. Bidrag verkar inte hjälpa då kriminalitet är det enda sättet för bidragstagare att förbättra tillvaron.
Kort sagt vägen till låg crime rate verkar stavas: fri arbetsmarknad, låga/inga bidrag, hög sannolikhet för gripande.
Som replik till Bosse:
Referensen UK i mitt inlägg ovan syftar på deras metod att ha lokalpolis närvarande i boendeområden. En polis som tidigt och med kontinuitet skaffar sig bra kontakter med lokalbefolkning inkluderande föräldrar, släktingar och bekanta till t.ex misstänkta eller potentiella brottslingar klarar inte sällan upp brott snabbare än en polis som bara i bästa fall hittar tidigare straffade personer genom t.ex registerslagningar. En polis som helt saknar förankring i myllan. Många britter anser ivf att lokalpolisen är nödvändig för bekämpning och uppklarande.
När det gäller brottsstatistiken, dvs utförda brott(alltså inte uppklarade), missförstår Bosse mig. Att Sverige skulle ligga bättre till förfaller uppenbart mht till t.ex invandring(från t.ex f.d kolonier) samt ökade inkomstskillnader i UK sett till ett längre tidsperspektiv, t.ex sedan 60-talet. Därför vore det inte otänkbart att tänka sig att britterna lärt sig en hel del om vikten av att vara nära samhällets problembarn och deras brottskarriärer.
Jag läser in att Bosse gärna ser en svensk Rudy som bestämmer sig för att “skyffla” undan alla som begår ett 3´e “misdemeanor”. För övrigt är det inte så att jag inte förordar straffskärpningar för vissa brott. Brottsskalan måste alltid anpassas till brottsutvecklingen och den skada den gör. Den polisiära terapeutiska inslaget från polisens sida handlar som sagt om närvaro men även samarbete med sociala myndigheter.
Att kalla Singapore och UAE för nyliberala länder är aningslöst tycker jag. Att vi i Sverige mest ser väktare istället för poliser är däremot nyliberalt. Men håller jag med Bosse om att vi för länge sedan tappat både viljan och förmågan att sätta ner foten. Bara att se hur skolan utvecklats.
Min nyliberala vinkling syftade bara på statens(riksdag o regering) oförstånd att inte sedan 25 år långsiktigt ha fortsatt bygga den infrastruktur landet förtjänar. I den kollektiva infrastrukturen ingår inte bara kommunikationer, försvar, energi etc utan förstås även skola, vård, omsorg och rättsväsende. Förlorar vi sådan kapacitet förlorar vi inte bara framtida tillväxtmöjligheter utan även dessvärre samhällsmedborgarnas tilltro. Den nyliberala agendan förstår sig inte på det monetära systemet och hur staten bör skapa nödvändiga resurser(utöver skatteinkomster) för dessa investeringar(vilka samtidigt utgör nya finansiella tillgångar i den privata sektorn). Inflationen som det främsta hotet mot en sådan politik har fallit konstant sedan 1992. Och det är inte Riksbankens förtjänst. I den mån staten av penningpolitiska skäl bör låna upp sådana medel(dvs flytta dem från interbankmarknaden eftersom staten kan skapa pengar utan att först låna upp dem) är det hög tid att klargöra att sådan upplåning(statsobligationer) inte på något sätt konkurrerar eller tränger undan den privata sektorns investeringsbehov etc.
Replik till ThorLeif
Om närvaro av poliser leder till högre grad av upptäckt så är det bra. Möjligen finns ökad risk för korruption, “svågerpolitik” och godtycke om poliser blir för bekanta med sina presumtiva klienter. Jfr Grekiska skattemyndigheter.
Ökad närvaro av poliser låter som fler poliser. Ska man dra ned på skattepengar till skolor då, och anställa uppsagda lärare som poliser?
Ang inkomstskillnader så hittar vi de mest extrema sådana bland de länder med lägst crime rate. Empiri ger således stöd för att stora inkomstskillnader är bra för att uppnå låg crime rate. (Dock inte sagt att kausaliteten är just där).
Jag säger inte att man nödvändigtvis behöver låsa in kriminella permanent. Det jag pekade på var vikten av sannolikhet för upptäckt. Någon konsekvens bör det vara. Så pass att förövarnas K/I-kalkyl hamnar på minus. (Platon på sin tid bedömde att om vi kunde bli osynliga så skulle vi stjäla av grannen. Jag tror han hade rätt. Därav betydelsen att man inte är “osynlig” utan i stället blir upptäckt).
Lite off topic då:
Min användning av termen “nyliberal” syftade på att UEA och Singapore har låg skattekvot. Överheten har därmed inte mycket att finansiella medel att röra sig med. Och styra och ställa med. För UEA är den nästan 0 och Singapore ligger på 14%.
Ang att staten inte tagit in mer skatt och “investerat” sedan 1990 har nog lite att göra med att tron på den Nordkoreanska, Sovjetiska och Venezuelanska vägen slaknat. (S) hade sitt rosornas krig under 80-talets andra hälft. Och Sovjets kaputt bidrog väl till vänsterfalangens fall.
Sedan koreakrigets slut har det “nyliberala” Sydkorea haft en tillväxt som lett till en 19 ggr högre BNP/Capita jämfört med Nordkorea. Jag menar att empiri visar att tillväxt är omvänt proportionell mot skattetryck. (Det finns andra tillväxt-hämmande omständigheter också). Och tillväxt leder till bättre “infrastruktur”. Jag tror inte den är sämre i Sydkorea än i Nordkorea.
På liknande sätt kan man resonera om det nyliberal lågskattesamhället Singapore vs deras grannländer som under samma period fört socialistisk politik. Ta t ex Burma för att ta ett avskräckande exempel. Har folk i Singapore det verkligen sämre än i Burma?
Jag passar på stycket om statens finansiering. Dels då det är off topic och dels då jag ser att det tarvar en längre förklaring.
Ang fallande ränta kan jag rekommendera denna från BoE : https://www.bankofengland.co.uk/-/media/boe/files/working-paper/2017/demographic-trends-and-the-real-interest-rate.pdf?la=en&hash=50C228E021E084DB8441E5038BA98C68F312A183
Den handlar om demografiska trender och dess påverkan på bl a ränta. Sparbehovet har stigit och det kommer att stiga mer. Och det finns lite för lite skulder att spara i.