Den globala inkomstfördelningens utveckling

Ibland ser man illustrationer som innehåller stoff till många diskussioner. En sådan presenterades häromveckan på en konferens som jag var med och arrangerade där Branko Milanovic, en av världens främsta experter på globalinkomstfördelning, var en av huvudtalarna. Den visar hur realinkomstutvecklingen sedan slutet av 1980-talet sett ut i olika delar av en tänkt global inkomstfördelning. Tankeexperimentet är att betrakta världen som en plats där det inte finns individuella länder utan vi alla bor i ett och samma land och sedan ställa sig sedan frågan: Hur har realinkomsterna utvecklats de senaste decennierna för olika inkomstgrupper? Resultatet visas i bilden nedan: En första sak man kan notera är hur positiv utvecklingen varit för de flesta av världens fattigaste människor. Undantaget den allra fattigaste gruppen har realinkomsterna ökat med mellan 40 och 80 procent (i köpkraftsjusterade termer). Denna utveckling speglas till exempel i det faktum att ett av FNs så kallade ”milleniemål”, att halvera andelen människor i absolut fattigdom (under 1.25 dollar/dag), uppnåddes redan 2010 och att prognosen för framtiden är att, om utvecklingen fortsätter, så kommer absolut fattigdom i princip vara borta 2030. Lite högre upp i fördelningen har utvecklingen också resulterat i framväxten av vad som ofta kallas för en ”ny global medelklass”. OECD och andra organisationer ser framför sig en ökning av denna grupp från runt 1.8 miljarder personer 2009 till 3.2 miljarder 2020 och 4.9 miljarder personer 2030. Samtidigt visar bilden i sin övre femtedel det som ofta är i fokus i den västerländska debatten, nämligen den stagnerande realinkomstutvecklingen för västerländska låg- och medelinkomsttagare samtidigt som de med de högsta inkomsterna fått relativt stora inkomstökningar. Den grupp som halkar efter består till stor del av USAs låg- och medelinkomsttagare men också motsvarande grupper i Europa och speciellt i Östeuropa. Toppen består förstås av toppen i dessa länder men också av den yttersta toppen i Kina, Indien och andra snabbt växande länder. Naturligtvis finns det många problem med att konstruera denna typ av bild. Framförallt gäller det köpkraftsjusteringar som kan slå kraftigt beroende på exakt hur man räknar. Det finns också ett stort databristproblem speciellt när det gäller att fånga utvecklingen för de allra fattigaste. Men generellt sett skulle jag ändå våga påstå att diagrammet ger en riktig bild av utvecklingen. Ett intressant komplement till bilden ovan är att se till utvecklingen i absoluta tal. Om man börjar på en dollar om dagen så krävs det bara en dollar för att fördubbla inkomsten medan den som börjar på 100 dollar om dagen behöver 100. Konkret betyder det att de absoluta ökningarna i den nedre delen av fördelningen är ganska små medan de i toppen är betydligt större. I absoluta snarare än relativa tal ser utvecklingen ut så här: Vad ska man dra för slutsats av denna utveckling? Det beror förstås på vad man väljer att fokusera på och vilka frågor man ställer sig. Två saker som för mig tycks uppenbara är följande: Utvecklingen globalt sett har varit fantastisk. Levnadsförhållandena för miljarder människor blivit enormt mycket bättre och detta från nivåer där de knappt överlevde. Samtidigt har stora grupper i västvärlden upplevt stagnerande realinkomster. Detta riskerar förstås att göra dessa grupper missnöjda med allt som ses som orsaker till utvecklingen. Kandidaterna brukar vara många; globalisering, frihandel, invandring, marknadsekonomi, EU, politiker, etc. Vem vet, kanske det bor en SD-anhängare eller två i den gruppen? Eller en och annan stenkastande globaliseringsmotståndare för den delen. Att hantera detta missnöje utan att det resulterar i krav som backar den i grunden positiva utvecklingen framstår som en av de stora framtida utmaningarna för USA och Europa.