Igår avgick den amerikanske ekonomiprofessorn Alan Krueger från president Obamas inflytelserika ekonomiska råd, Council of Economic Advisers. Förutom att han är en av USA:s mest framträdande arbetsmarknadsekonomer har Krueger blivit en allt högljuddare kritiker av den ökade ekonomiska ojämlikheten i USA. Tidigare i somras höll han ett anförande där han sammanfattade sin syn på samhällsutvecklingen, ojämlikheten och hur rock’n’roll kan hjälpa oss förstå varför klyftorna ökar.
Kruegers föredrag “Land of Hope and Dreams: Rock and Roll, Economics and Rebuilding the Middle Class” kan läsas på Vita husets hemsida. En av hans huvudpoänger, som bygger på ett stort antal forskningsbidrag som han hänvisar till, är att samhället under de senaste åren har blivit alltmer likt populärmusikindustrin. Ett fåtal vinnare får det mesta av kakan — ett winner-take-all-samhälle. Och i takt med teknologisk utveckling, globalisering och institutionell urholkning blir också vinnarnas belöning allt större, både absolut och relativt sett. Toppen på pyramiden blir allt rikare i förhållande till den breda basen (se även Jonas inlägg om Robert Franks bok Falling Behind på samma tema).
Ett av Kruegers mera spännande men också kontroversiella argument är att det heller inte enbart är de mest talangfulla som vinner och därmed tar hem de stora belöningarna. Det finns flera exempel från musikmarknaden som antyder att också en hel del tursamhet ligger bakom framgång. Både Elvis Presley och Bob Dylan ratades av Columbia Records (Dylan fick dock kontrakt ett par år senare, men då hade man missat hans storsäljare “Like a Rolling Stone”) medan Sixto “Sugar Man” Rodriguez floppade i USA på 70-talet samtidigt som han (ovetandes) råkade bli superkändis i Sydafrika. Studier av social och ekonomisk rörlighet mellan generationer visar exempelvis att tur eller slump förklarar en hel del av folks status.
Vem som blir en vinnare behöver dessutom inte heller alltid vara kopplat till fundamental kvalitet. Forskning på musikmarknaden visar hur våra köp och åsikter om musik påverkas av vad vi tror om vem som är populär bland andra konsumenter. När man lät tidigare impopulära (och därför okända) låtar slumpmässigt ges en topplacering på rankningslistorna ökar deras popularitet markant, och den avtar inte heller särskilt mycket över tid vilket man skulle kunna ha trott om folk först efter en tid upptäcker deras sanna kvalitet.
En annan uppsats som lyfter upp tursamheten till ett globalt plan är Branko Milanovics uppsats Global Inequality of Opportunity som försöker visa att 80 procent av inkomstspridningen i världen kan förklaras av i vilket land folk är födda och vilken inkomst deras föräldrar har, alltså av faktorer som individen inte själv har någon inverkan över.
En poäng som jag särskilt tar med mig från Kruegers tal gäller hans tes att ett normskiftet verkligen har ägt rum. Han visar på flera indikationer på att vi idag accepterar högre löneskillnader och bryr oss mindre om att vara lika. (t ex lönespridningen mellan VD och vaktmästare har ökat). Intressant i det sammanhanget är en studie av bl a österrikaren Ernst Fehr som visar att folk jobbar sämre om de upplever att lönespridningen är orättvis. Mekanismen verkar ligga i sociala jämförelser och att vi vill behandlas på ett jämlikt sätt.
Ekonomistas 
Intressant, men det där om Dylan stämmer inte. Han upptäcktes av Columbia och spelar fortfarande in där.
Tack Lars, du har rätt. Jag har nu lagt till att Dylan nobbades (1963) men att han ändå fick kontrakt två år senare, dock efter att Columbia missade Like a Rolling Stone.
Nja, stämmer inte heller. Hans första skiva, “Bob Dylan”, gavs ut av Columbia 1962. Like a Rolling Stone gavs ut som singel av Columbia 1965 så man kan knappast påstå att de “missade” den.
“det stora flertalet inte får just någonting”?
Det låter anmärkningsvärt historielöst. Var det så mycket skojigare att vara fattig för 30 år sedan? Eller för 70 år sedan? Eller för 300 år sedan? Eller vid någon annan tidpunkt i historien?
Är inte det anmärkningsvärda det fantastiska välståndet man har idag, även om man tillhör den decil med lägst inkomster?
Micke, du har såklart en poäng. Det var lite slarvigt och tillspetsat skrivet. Jag tog bort det.
Det var nog “skojigare” att vara fattig förr i tiden. De hade åtminstone bra mycket mer fritid.
http://blogs.reuters.com/great-debate/2013/08/29/why-a-medieval-peasant-got-more-vacation-time-than-you/?utm_source=buffer&utm_campaign=Buffer&utm_content=buffer712ba&utm_medium=twitter
Ett fantastiskt inlägg av Krueger. Väl värt att läsas.
Utan att vara insatt gissar jag att olika faktorer har varit olika betydelsefulla för ekonomisk tillväxt i olika epoker och länder. T.e.x tillväxt på grund av teknologisk utveckling, ökat arbetsutbud, exportökning, etc. Vet du om någon tittat på hur dessa olika faktorer påverkar inkomstspridningens utveckling?
Man skulle ju kunna driva en tes om att ‘vi’ under stora delar av efterkrigstiden har accepterat för små löneskillnader än vad som har varit motiverat av produktivitetsskillnader och att ‘vi’ nu accepterar en rättvisare fördelning. Sen kan man ju undra vad som är viktigast, att öka livsvillkoren för alla mycket, eller krympa toppen för att få en lägre spridning.
Angående Fehrs studie har jag inte läst den, men ett resultat som visar att en uppfattad orättvis lönespridning också ger sämre arbetsresultat säger väl inget om en mindre lönesspridning är bra. Det som är viktigast är väl om den uppfattas som rättvis, oavsett spridningen?
Sen angående begreppet ‘tur’: borde man inte kunna hävda att de flesta av våra förmågor beror på tur? Gener, familjeförhållanden och annat som bestäms innan vi ens är födda bör ge oss otroliga chanser som andra mindre lyckosamma inte har. Det betyder emellertid inte att vi ska genmanipulera (försämra) de människor med ‘bra’ gener för att uppnå mer jämlika förutsättningar. Inte heller kan vi skapa en genomsnittsfamilj där man tvingar in alla nyfödda för att ge alla jämlikare förutsättningar.
När vi ändå talar om ojämnlikheter, är inte den största ojämnlikheten i världen hur länge olika människor lever? Enligt ett omfördelningsperspektiv skulle vi, om det var möjligt, utjämna denna skillnad genom att ta livsår från de som lever länge och ge dem till de som lever kortare. Det skulle indirekt leda till mord på människor över en viss ålder för att göra åldersfördelningen mer ‘rättvis’. Detta är mer direkt exempel än att omfördela pengar men principen är densamma.
Hur länge människor lever är ett utmärkt mått på skillnader i ekonomisk standard. Både inom länder och mellan länder. En konkret bild av detta går at få fram på http://www.gapminder.org
Och visst verkar hot ökad ekonomisk jämlikhet uppfattas som mordhot (eller värre) av de mest välbeställda. Även om de vanligtvis skulle kunna avstå en hel del av sitt ekonomiska försprång utan att det drabbade hälsan.
Fred, även när du isolerar för ekonomisk standard och ‘allt annat lika’, kommer du fortfarande ha en åldersspridning i befolkningen. Anser du då att de äldsta i befolkningen, om det vore möjligt, skulle tvingas till en livsårsförflyttning till yngre för att få en minskad åldersspridning?
1. Empiriskt verkar det i USA, enligt det refererade talet, finnas ett starkt samband mellan ökad jämlikhet och förbättringar för flertalet också i absoluta tal. Stödet för hästskitsteoremet är med andra ord svagt.
2. Visst är familjebakgrunden i gener och miljö i allt väsentligt tur som samhället bör kompensera för. Ett kompensatoriskt (men tyvärr allt ihåligare) uppdrag till skolan är ett sådant, socialförsäkringar ett annat, skattefinansieras sjukvård ett tredje, kollektivavtal ett fjärde. Och så vidare. Samtliga dessa är starkare i Norden än i USA, vilket också förklarar vår högre jämlikhet, vår högre sociala rörlighet och låginkomsttagarnas relativt och absolut bättre standard här.
“låginkomsttagarnas (…) absolut bättre standard här.” – Citation needed.
Senaste siffrorna jag har sett (som dock är flera år gamla) säger mycket tydligt att det är fel. Låt mig tvivla på att så mycket hänt att personer i t.ex. den nionde decilen numera har högre absolut levnadsstandard här än i USA numera. Men har du fakta ska jag mer än gärna ändra uppfattning.
Varför ska samhället kompensera för otur? I första hand borde det väl rimligen vara ett föräldraansvar?
@Micke: Jag ska se om jag hittar något. Vad jag tror mig veta om den lägre sysselsättningen i USA, lönerna i låglöneyrken samt kvalitet i offentligfinansierad sjukvård och skola gör mig dock rätt trygg. Vad har du för siffror?
@lg: Mitt resonemang förutsätter att även lågutbildade och lågavlönade ska få skaffa barn.
Vem har sagt att de inte ska få göra det? Kan dessa kategorier inte ta ansvar för sina barn menar du? Det skulle väl i så fall vara ett starkt skäl för att inte uppmuntra dem, men det är ju inte samma sak som förbud.
Inspirerades det här inlägget av “Searching for Sugarman”? 🙂
Såg den på tv nyligen och den var riktigt bra. Var tvungen att ladda ner hans låtar och de var också riktigt bra. Och givetvis låter de extra bra efter att ha sett filmen. Ursäkta sidospåret. Carry on 🙂
Vad gäller löneskillnaden mellan VD och vaktmästare är det något som river isär samhället. Alla ska tjäna lika. Klyftor och alla som säger att de har ett värde är onda (ironi)
Per, du tycker att man ska kompensera genom att resursfördela pengar, det är tydligt. Men om du, rent hypotetiskt, skulle kunna omfördela gener, IQ, talanger etc enligt någon mer “rättvis” princip än slumpen så att de med bäst fördelar fick något mindre bra förutsättningar och de med genomsnittliga/sämre förutsättningar fick något bättre förutsättningar, skulle du då också vara villig att göra den omfördelningen?
Ja, det tror jag. Måste dock tänka igenom det. Ser stora hot mot mänsklig integritet, så det är tufft utan ett konkret fall.
Måste dock ske på global, närmast gudomlig nivå. Bistånd till fattiga föräldrar och barn är nog det närmaste mänskligheten kommer i dag.