I finanskrisens spår har det uppstått en debatt om sambandet mellan ökade inkomstskillnader och ekonomiska kriser. Mera specifikt har många inflytelserika ekonomer, som till exempel Nobelpristagarna Joseph Stiglitz och Paul Krugman och IMFs förre chefsekonom Raghuram Rajan och Världsbanksekonomen Branko Milanovic, menat att ökade inkomstskillnader varit en starkt bidragande orsak till finanskrisen i USA 2007–2008.
Hur skulle detta ha gått till? Beroende på vem man frågar så ser svaren lite olika ut men de flesta pekar på både ekonomiska och politiska kanaler via vilka ökade inkomstskillnader kan höja sannolikheten för en finansiell kris. Raghuram Rajans resonemang i boken Fault Lines är illustrativt. Ökad inkomstspridning (som han menar kommer från olika aspekter av skill-biased-technological-change men som för hans syften kan betraktas som exogent) skapar en situation där låg och mellan inkomsttagare vill kompensera sin lönemässiga eftersläpning på något sätt. I princip skulle det kunnat ta sig formen högre skatter och mera omfördelning men, medvetet eller omedvetet, tyckte politiker att det var lättare att utvidga möjligheterna för alla att låna mer pengar (speciellt till bostäder), vilket i sin tur ledde till överbelåning och övervärdering, och i slutändan en finanskris. (Jonas har skrivit om detta, och om Daron Acemoglus invändningar, i ett tidigare inlägg här).
Andra har betonat vikten av att ökade inkomstskillnader, och speciellt ökad inkomstkoncentration i toppen, också resulterar en ökad efterfrågan på placeringsmöjligheter och i ett ökat risktagande bland toppinkomsttagarna. Branko Milanovics sammanfattar nyckelmekanismerna så här:
”The interest of several large groups became closely aligned. High net-worth individuals and the financial sector were keen to find new lending opportunities. Politicians were eager to ”solve” the irritable problem of middle class income stagnation. The middle class and those poorer than them were happy to see their tight budget constraint removed, as if by a magic wand, consume all the fine things purchased by the rich, and partake in the longest US post World War II economic expansion.”
Givet diskussionerna om inkomstskillnadernas eventuella roll i den senaste krisen frågar man sig förstås om sambandet är mera generellt. Är det så att finansiella kriser, eller ekonomiska kriser generellt, har föregåtts av ökade inkomstskillnader? Det finns förvånansvärt få studier av detta samband och det är långt ifrån självklart hur man ska studera det hela. En ny studie av Tony Atkinson och Salvatore Morelli gör en sammanställning av den enklast tänkbara relationen. De har helt enkelt tagit data på inkomstskillnader från 25 länder över 1900-talet (baserat på data från toppinkomstdatabasen) och relaterat dessa till alla kriser som identifierats i dessa länder under de senaste dryga 100 åren. De har sedan kodat alla episoder efter utvecklingen innan och efter krisen som ”stigande”, ”konstant”, ”fallande” eller ”ingen (eller otillräcklig) information. Tabellen nedan sammanfattar deras resultat för relationen mellan inkomstförändringar och finanskriser:
En första slående observation är att även med de nya dataset som skapats för att studera långsiktiga förändringar i inkomstskillnader så är majoriteten av fallen ändå svåra att bestämma. Det andra är att utfallen är relativt jämt fördelade mellan alla möjliga varianter av utveckling av inkomstskillnader före och efter finanskriser. Ser man till utvecklingen före en finanskris så kan man konstatera att i sex fall ökar inkomstskillnaderna, i 10 fall är nivån oförändrad, och i sex fall faller inkomstskillnaderna (och i hela 50 fall kan vi inte avgöra hur inkomstutvecklingen sett ut).
Atkinson och Morellis sätt är å ena sidan transparent och tydligt men lider samtidigt av att de inte kontrollerar för andra faktorer som påverkar sannolikheten för en kris. I en ny studie av Bordo och Meissner försöker man göra detta. De studerar om ökade inkomstskillnader generellt varit en bidragande faktor till kreditexpansion (den kanal via vilken inkomstfördelning antas verka i flera teorier). Deras huvudresultat är att inkluderandet av ökade inkomstskillnader inte har någon effekt på att förklara sannolikheten för kreditexpansion när man inkluderar andra faktorer som tidigare studier visat vara relaterade till kreditexpansion som BNP tillväxt, låga räntor, investeringar i relation till BNP, etc.
Sammantaget verkar det alltså i dessa preliminära studier inte som om det finns ett generellt samband mellan inkomstskillnader och kriser. Det ska dock inte tas som intäkt för att de helt kan avfärdas, eller att de inte skulle kunna vara giltiga för enskilda kriser. Kriser är så ovanliga att det är svårt att studera dem och samtidigt kontrollera för andra faktorer som kan skilja sig åt mellan tillfällen.
Finns det trots dessa resultat lärdomar för Sverige från de i huvudsak USA-baserade resonemangen kring inkomstskillnader och den senaste krisen? Ja, det tror jag. Till att börja med har inkomstskillnaderna i Sverige också ökat kraftigt de senaste decennierna. Det har dock skett från en mycket lägre nivå än i USA och låg och medelinkomsttagare har inte på samma sätt som i USA stagnerat i löneutveckling i absoluta tal. Dessutom så har Sverige mycket mer omfattande omfördelningssystem som gör att de mekanismer som utpekas i den amerikanska kontexten troligen är mindre relevanta här. Ser man till den höga belåningen i hushållssektorn (för den är historiskt mycket hög i relation till disponibel inkomst) så har Sverige i klart mindre omfattning har en “subprime” situation. Majoriteten av lånen ligger hos personer med relativt höga inkomster.
Det gör inte att de mekanismer som forskare pekat på i USA är oviktiga i en svensk kontext och det är inte heller så att vare sig våra nivåer på inkomstspridning, omfördelning eller finansiell reglering är givna. De är till stor del resultatet av politiska val. Även om kopplingarna mellan ökade inkomstskillnader och en framtida finanskris i Sverige inte ser så starka ut idag finns det all anledning att titta på utvecklingen av allt som pekas på i teorierna för hur en sådan koppling skulle kunna se ut.
Den som är intresserad av en längre redogörelse av vad vi vet om inkomstfördelning och ekonomiska kriser kan läsa mitt kapitel “Finansiella markander och inkomstfördelning” i antologin “Efter finanskrisen – några perspektiv på finansmarknaden” som getts ut av Finansmarknadskommittén. Där finns också andra mycket intressanta inlägg av Karolina Ekholm, Daniel Sachs, Paolo Sodini och Luigi Guiso, och Henry Montgomery.
Ekonomistas 
I en marxistisk analys är det uppenbart att ökade inkomstskillnader medför ekonomiska kriser. När arbetarna få en mindre del av de förädlingsvärden de skapar har de inte råd att köpa de produkter de tillverkar och efterfrågan minskar. De förädlingsvärden som i stället tillfaller kapitalägare och höginkomsttagare används bara till en obetydlig del till att konsumera de produkter som arbetarna producerar och kan därför inte kompensera den minskade efterfrågan som arbetarnas minskade köpkraft medför.
Ja, det är riktigt att Marx hade resonemang av denna typ. Samtidigt ska man ha i åtanke att avvägningen mellan konsumtion och investeringar är en balans som är svår och som diskuterats länge. T ex är en grundbult i många av 50-tals teorierna (som Kaldor, 1955) att det krävs inkomst- (eller förmögenhets)koncentration för annars kommer alla vilja konsumera en allt för stor del av sina disponibla inkomster vilket skadar tillväxt på sikt genom att investeringar blir för låga.
Det är riktigt att fattiga människor är mindre benägna att använda delar av sina små inkomster till investeringar för framtida nyttor. Det är alltid dyrt att vara fattig!
Det finns dock exempel på hur fattiga ändå har kunnat skapa en viss kapitalackumulation, exempelvis genom sparbanksrörelsen eller konsumentkooperationen. “Mikrolån”, som tydligen kan vara en bra form av hjälp till fattiga att lyfta sig ur fattigdomen, är ett annat exempel.
Huvudsvaret är väl dock, att om det finns politiska krafter som kan minska inkomstskillnaderna, så kan dessa krafter troligen också skapa utrymme för offentligt finansierade investeringar, i offentligt ägda företag eller i privata företag genom utlåning till dessa.
Att det är svårt att hävda kommande generationers intressen på bekostnad av dagens är ju annars bristen på åtgärder för att hejda klimatpåverkan och allmän brist på naturresurser ett lysande exempel på.
Evidensen för att mikrolån skulle fungera är väl väldigt svag, på gränsen till obefintlig. Tror Ekonomistas skrivit om detta tidigare.
Problemet med Marx’ förklaring är väl varför det inte kan bli så att en större andel av arbetarna jobbar med att producera investeringsvaror istället?
En del av det mervärde som kapitalägarna tillskansar sig på arbetarnas bekostnad används naturligtvis till att producera investeringsvaror, i den gamla tillverkningen eller i nya branscher. Men en del av mervärdet används till sådan konsumtion som ger litet återflöde till arbetarnas köpkraft. Generellt medför därför ökade inkomstskillnader att efterfrågan på de produkter som arbetarna producerar minskar, vilket i sin tur medför minskad sysselsättning och lägre löner, vilket ytterligare minskar arbetarnas köpkraft o.s.v. Kriser är därför en ofrånkomlig del av en kapitalistisk ekonomi.
Det stora “problemet” för Marx, och övriga teorier om varför inkomstspridning leder till ekonomiska kriser, måste väl vara att det empiriska stödet för teorierna enligt den senaste forskningen inte är speciellt starkt. Eller läser jag blogginlägget helt galet?
Som jag läser blogginlägget saknas data i 50 av 72 studerade fall. De undersökta fallen ger alltså inget underlag vare sig för att bekräfta eller vederlägga teorin om att kriser är oundvilkiga i en kapitalistisk ekonomi. Dock kan vi konstatera, att hittills har kapitalismen orsakat ekonomiska kriser med ojämna mellanrum. Jag har svårt att tro detta skulle kunna bero på faktorer utanför det ekonomiska systemet. Men det kan förstås vara andra faktorer än ojämlik fördelning av inkomster.
Sedan är kanske argumenten mot stor inkomstspridning snarare moraliska än ekonomiska.
Niklas, Björn: ett litet förtydligande om resultaten i litteraturen. Atkinson och Morelli har räknat antalet fall där åren innan (och efter) en ekonomisk kris kännetecknats av stigande, fallande eller oförändrad inkomstspridning. För denna övning saknas data för att kunna säga i vilken riktning inkomstskillnaderna gått i många fall. Därför studerar inte Bordo och Meissner relationen mellan inkomstskillnader och kriser direkt, utan mellan inkomstskillnader och kreditexpansion (som i sin tur är nära relaterat till kriser). Där finner det ingen relation alls. Totalt sett skulle jag nog säga att det inte finns systematiska evidens för ett generellt samband mellan inkomstskillnader och kriser (eller kreditexpansion). Men, som sagt, att det inte finns ett generellt samband betyder inte att det inte kan ha varit en faktor i den senaste krisen…
Intressant!
Tolkar jag litteraturen rätt om i princip samtliga teoretiska förklaringar av sambanden ojämlikhet-finanskris behöver någon typ av politisk Freddie-Fannie mekanism? Även de som betonar att den politiska omsorgen framför allt riktade sig till höginkomsttagare?
Nej, jag skulle nog inte säga att alla teorier inom området vilar på en politisk mekanism (även om den ofta är med mer eller mindre explicit). Ett mycket omdiskuterat papper av Kumhof och Ranciere (2010)
Click to access wp10268.pdf
har t ex ingen politisk mekanism utan det handlar bara om hur ökade inkomstskillnader förändrar olika gruppers relativa investerings/konsumtions och lånebeslut.
Andra (som t ex Frank och medförfattare
http://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=1690612
förklarar hur ökade inkomstskillnader parat med att man bryr sig om relativa konsumtionsnivåer kan ge upphov till “expenditure cascades”. Även här saknas helt politisk kanal.
Bland de som fokuserar på de politiska kanalerna kan man grovt skilja på de som betonar politikers “omsorg” om de som halkar efter (genuint eller helt opportunt för att bli återvalda t ex), Rajan och mera indirekt t ex Fitoussi och Saraceno
http://ideas.repec.org/p/fce/doctra/1013.html
och andra som betonar de rikas ökade möjlighet att direkt påverka policy till sin fördel (som Acemoglu och Simon Johnsson och statsvetare som Bartles, och Hacker och Pierson etc.)
Tack för länktipsen! (till pontus också)
Mycket intressant artikel. Frågan är om dessa tankegångar får en genomslagskraft? Inom nationalekonomin hävdas inte alltför sällan att ökade inkomstklyftor är en nödvändighet för att skapa incitament och drivkrafter i samhällsekonomin. En sådan utgångspunkt baseras på ett rationellt antagande. Visst är vi människor rationella i en del sammanhang. Men i många avseenden är det ofta en enkelspårig teori. I realiteten gäller ofta det motsatta.
Jesper,
Jag vet inte om du har sett detta papper från Ranciere och Kumhof: http://dl.dropbox.com/u/928859/kumhof-ranciere-jan-20-2011.pdf
Det har citerats av economist, samt är på R&R basis hos AER.
Jo, det känner jag väl till (men tack för tipset!).
Det vore intressant om ni skrev något om Krugmans och andras teori om “capital biased technology change”, dvs. att inkomstskillnaderna beror på den teknologiska utvecklingen.
Kanske fråga er hur Hedgefonder kom till. Det är först på senare år som de öppnats för vanligt folk. De mest “kompetenta” fonderna har höga inträdeshinder i form av minimi-investering och stort risktagande(hög provision). Fonderna startade helt enkelt som avknoppningar till bankerna.
Hedgefonderna är först, störst och mest riskbenägna. De kommer och går men blir ändå fler och består. De gör allt som banken helst ville göra men som den inte fick pga reglerna. De regler som det fortfarande finns något kvar av.