Konflikt i Sveriges Radio handlade förra lördagen om valutakrig. Programmet följde flera spår, men några påståenden som presenterades okritiskt var (tolkat i mina ord) att:
- Världsdepressionen under 1930-talet orsakades av att länder “devalverade” sina valutor när de släppte kopplingen till guld, och det efterföljande handelskriget.
- USA, och andra länder, trycker nu pengar för att sänka värdet på sin valuta. Därmed försöker de ta sig ur krisen på andra länders bekostnad.
- Vi borde kanske återinföra guldmyntfoten. Detta dels för att undvika valutakrig, dels för att förhindra att en expansiv penningpolitik medför hög inflation och en kollaps för valutornas värde.
Liknande påståenden dyker upp titt som tätt även på andra håll, men det gör dem inte mer korrekta.1 1930-talsdepressionen försvårades av att världens länder hade kopplat sina valutor till guldet. Vid lågkonjunkturens utbrott begränsades därför möjligheterna att stimulera ekonomin med hjälp av penningpolitiken.
Visst gynnades de länder som tidigt gav upp guldkopplingen (Storbritannien och de nordiska länderna) av att deras valutor deprecierades relativt andra länder. Men de gynnades också av att de kunde bedriva en mer expansiv penningpolitik. Därför hade förmodligen alla länder kunnat tjäna på att släppa guldkopplingen även om de hade gjort det samtidigt så att växelkurserna hade förblivit stabila.
Radioprogrammet påpekar mycket riktigt att “devalveringarna” gav upphov till ett handelskrig med ökade tullar och andra importhinder, och att detta handelshinder förvärrade lågkonjunkturen. Det är dock viktigt att påpeka att handelskrig beror på politiska beslut och inte är en nödvändig följd av att länder för en expansiv penningpolitik när konjunkturen viker.
Det stämmer förstås även att USA nu för en mycket expansiv penningpolitik, samt att den expansiva penningpolitiken bidrar till att sänka dollarns värde, vilket i sin tur stimulerar den amerikanska exportindustrin. Men det främsta syftet med den penningpolitiska expansionen är inte att pressa ner dollarns värde utan att driva upp amerikanska tillgångspriser och att stimulera amerikansk konsumtion och investeringar. Om inte exportsektorn hade stimulerats som en bieffekt hade USA förmodligen behövt och velat föra en ännu mer expansiv penningpolitik.
Att valutan i länder som Brasilien stärks när konjunkturutvecklingen är starkare än i omvärlden är helt enkelt en del av de spelregler som gäller för länder med flytande växelkurser. Detta är dessutom en önskvärd mekanism som bidrar till att jämna ut internationella konjunktursvängningar.2
Det stämmer nog också att en återinförd internationell guldstandard skulle stabilisera växelkurserna och minska risken för att inflationen tar fart på längre sikt. Men argumentationen kan inte stanna där. Som jag redan har påpekat kan det var önskvärt att låta växelkurser fluktuera mellan länder i olika konjunkturfaser, för att på så sätt sprida konjunktursvängningar internationellt. Ett viktigare argument mot guldstandarden är att en sådan standard begränsar det penningpolitiska handlingsutrymmet ungefär på samma sätt som en fast växelkurs. Penningpolitiken kan därför inte enkelt användas för att motverka konjunktursvängningar.
Vi befinner oss nu i en djup lågkonjunktur där centralbanker runt om i världen tvingas ställa olika risker mot varandra. Risken att inflationen tar fart och att vi får se valutakollapser ska inte försummas. Men detta måste vägas mot andra risker, såsom en fördjupad lågkonjunktur, mer omfattande bankkollapser, etc. Centralbanker som ställts inför dessa avvägningar har på goda grunder valt att föra en mycket expansiv penningpolitik. Under 1930-talsdepressionen kunde de inte göra det valet innan de gav upp kopplingen till guldet. Även den gången insåg de — i vissa länder alltför sent — att det var klokt att välja bort guldet.
—————
1) Till exempel har guldmyntfot dykt upp som ett förslag inom Tea Party-rörelsen i USA. Och Konflikts program liknar i upplägg en krönika som Andreas Cervenka skrev tidigare i höstas i Svenska Dagbladet, även om Cervenkas krönika var mer kärnfullt formulerad och dessutom inte lika tydligt pekade ut guld som problemens lösning.
2) Den som ändå vill beskylla USA för att på ett orättvist sätt driva ner dollarkursen bör ha i åtanke att landet har uppvisat underskott i såväl bytes- som handelsbalansen i drygt 30 år, kanske med undantag för något enstaka år. De metoder som vanligen används för att bedöma om en valuta är undervärderad lär därför ge ett nekande svar för USA.
Ekonomistas 
Varför är de töverhuvudtaget önskvärt att kunna motverka konjunktursvängningar via penningpolitiken? Är det inte bättre i långa loppet att låta marknaden ta hand om det själv?
Marknader är oförmögna att ta hand om sig själva. Redan utan ett konkurrensverk brakar det ihop.
Överfört på andra system säger du
“Liv är oförmöget att ta hand om sig självt. Utan Gud brakar det ihop.”
Livet brakar snabbare samman utan läkare, veterinärer och rättsväsende.
Statens pris- och kartellnämnd, föregångaren till konkurrensverket, bildades 1957. Sverige var inte direkt ett stenålderskaos innan dess.
Livet brakar inte snabbt samman utan läkare, det är i och för sig mycket svårare, men läkare som kunde göra något har inte funnits mer än i drygt 100 år. Läkekonsten är en privat uppfinning dock. Precis som nästan allt annat. Så fort staten går in och planerar dör uppfinningsrikedomen.
Rättsväsendet ger ramverket inom vilken vi kan leva i fred och konkurrens med varandra.
Konjuktursvängningar skapas av penningpolitiken. Penningpolitk är alltså inte lösningen, utan problemet.
Bra kommentar. Äntligen någon som fortfarande är emot högsta Sovjet. Törs jag tro att du ogillar Barosso också?
Här kommer ett österrikiskt perspektiv. Jag tycker ni kan behöva det ibland. I Adam Smiths anda utgår jag från det faktum att ett mänskligt samhälle är ett komplext adaptativt system, jag är med andra ord inte kreationist…
Angående depressionen på 1930-talet så fascineras jag av att nästan alla verkar anse att det finns en och endast en orsak till den.
Själva kraschen 1929 kom antagligen (Hayek förutspådde den pga detta) därför att Fed höll räntan för låg 1926-28. Sedan kom kraschen 1929. Arbetslösheten gick upp till 9 procent. Den sjönk sedan till 6.3 procent i juni 1930. Sedan kom Smoot-Hawley-tarifferna. Ett år senare var arbetslösheten 15 procent. Året efter 25,8 procent. Arbetslösheten gick sedan inte ner till under 10 procent under hela 1930-talet.
Dessutom drog the Fed in 1/3 av pennningmängden, något som Friedman och Schwartz diskuterar. The government turned “a garden-variety recession into the worst economic calamity of the century”.
Dessutom kom New Deal med massiva regleringar av ekonomin, slakt och nedgrävning av 6 miljoner grisar för att “stimulera” ekonomin, expansion av federala program “för jobben”, etc.
Sedan ÖVERGAV Roosevelt New Deal när USA gick med i andra världskriget. 16 miljoner mobiliserades i kriget. 14 miljoner ersatte dem i inustrin.
Anledningen till att önska sig en guldmyntfot, eller fribanker, eller någon annan bas för pengar är insikten att man då kan hindra politiker och centralbankschefer från att “hjälpa till”. Syftet är att göra dem maktlösa så att de inte kan manipulera penningvärdet för att hjälpa oss.
Själva existensen av en centralbank som sätter ränta och är “lender of last resort” gör att information förstörs. Om marknaden får sätta räntan så kommer denna att baka in den samlade kunskapen i samhället. Om riksbanken sätter räntan är den istället baserad på synnerligen kvalificerade, men ändå gissningar. Detta är i bästa fall. I normalfallet sätts den lite lägre för att “stimulera ekonomin” och orsakar då boom and bust någonstans i ekonomin efter några år. Fast vad som är “lite lägre” gäller bara den initiala gissningen av centralbanken av vad räntan borde vara om centralbanken inte fanns…
En liten parentes: i fotnoten står “Kaliberprogrammet”, men det är väl Konflikt som åsyftas.
Ja, tack. Jag har ändrat nu.
Håller med om analysen.
Frågan om euron idag fungerar som guldmyntfoten gjorde på 1930-talet?
Verkar inte finnas något konsensus om detta:
The Eurozone breakup debate: Uncertainty still reigns
Man kunde inte trycka guld på 1930-talet. Därför förbjöd Roosevelt privatpersoner att äga guld annat än som smycken. Hade privatpersoner fått äga guld då, torde manipulerandet av penningmängden inte kunnat göras i lika stor omfattning.
Att jämföra euron idag med guldmyntfoten på 30-talet är som att jämföra bonusprogram med läkare utan gränser.
Kom att tänka på James Tobins skämt att man borde devalvera all världens valutor mot varandra (ett annat ord för expansiv finanspolitik) 🙂
För att bibehålla Bretton Woods-systemet och försöka utöva kontroll över priset på guld skapades 1960 ”The London Gold Pool”. En sammanslagning av guldreserverna i en grupp bestående av åtta centralbanker, USA samt sju europeiska länder. Denna grupp enades i november 1961 om att samarbeta för att upprätthålla Bretton Woods-systemet med en fast kurs på sina konvertibla valutor samt att försvara ett guldpris på 35 US dollar per uns genom att intervenera på guldmarknaden.
Centralbankerna samordnade sina aktioner för att intervenera på marknaden för att balansera och på så vis ta bort eller motverka de toppar i marknadspriset (spikes) som så ofta kan uppträda på marknader som styrs av rena marknadsfundamenta d v s tillgång och efterfrågan. USA stod ensamt för 50 % av det guld som fanns till salu på ”The London Gold Pool”. Priskontrollen (manipulationen) var framgångsrik under sex år därefter kom systemet att ha spelat ut sin roll eftersom priset på guld (35 US dollar) helt enkelt var för lågt. Både det brittiska pundet samt US dollarn utsattes för attacker från valutaspekulanter och Frankrike beslutade sig för att dra sig ur. Därmed kollapsade ”The London Gold Pool” i mars 1968.
I augusti 1971 kom det som vi alla känner som ”The Nixon chock” när president Richard Nixon meddelade att US dollarn inte längre kunde bytas mot guld och kollapsen av Bretton Woods-systemet var definitiv (mycket av detta har genom historien tillskrivits kostnaderna för Vietnamkriget men det får läsaren själv bilda sig en uppfattning om). Det kom att resultera i en uppgång av guldpriset till 850 US dollar per uns 1980.
Kvantitetsteorin är en kvantitativ ekvivalens som man generellt kan härleda transformationsmekanismen, pengar, kvoten värde genom. I en dynamiskt växande ekonomi utan ekonomiska obalanser som USA på 1990 – talet där man hade en mycket stark tillväxt inom framförallt segmentet halvledare, mjukvara samt Internet (IKT) med en tillväxt på över 3 % hade USA en budget i balans.
Omvandlingstrycket var högt i den amerikanska ekonomin. US dollarn var högt värderad och guldpriset hade sjunkit till strax under 300 US dollar per uns. USA hade under denna tid en budget i balans, inga problem med att tillhandahålla likviditet men folk valde ändå att inte köpa guld utan hellre aktier och internationella investerare US dollar alt treasurys! Man uppfattade inte US dollarn som övervärderad även om den monetära basen i USA mer än fördubblats på bara nio år så hade korrelationen pengar/värde substans.
Hade USA idag haft en ekonomi i balans så hade guldet inte varit intressant att spekulera i eller föra fram som ett alternativ. Men eftersom USA av idag har valt att monetarisera stora delar av sitt underskott så har man allt annat än en ekonomi i balans och då blir guld genast intressant igen.
Det som gör guldet till en bra investering idag är framförallt det faktum att det är en handgriplig tillgång utan motpartsrisk (gäller även silver). Med andra ord är det inte intressant att inneha guld mer än till en mycket begränsad del i en ekonomi i balans. Det kostar att förvara och man får ingen ränta eller direktavkastning som med aktier.
Är då en guldmyntfot att föredra? Nej det är det inte men en sak skall man ha klart för sig om man sysslar med makro, alternativt jobbar på någon centralbank. Tillgången på information är idag så oändligt mycket större genom Internet än vad den var på 1960 – talet och även om bruset ibland knappast går att tränga igenom och det kan vara svårt för gemene man att bilda sig en klar bild över vad som styr vår ekonomi och vart vi är på väg så kommer alltid centralbanksfolk och de som representerar staten att leva ”under skuggan av en guldmyntfot”. Det är först gången i historien som vi de senaste 40 åren har haft en reservvaluta som inte varit kopplad till någon ädelmetall. Det är första gången som vi har en ren pappersmyntfot!
Hur lite de olika representanterna för världens samlade centralbanker än vill så måste de ändå ta i beaktande att de fortfarande lever ”under skuggan av en guldmyntfot”. För stora obalanser kommer inte folk i allmänhet inte att acceptera då kommer man att fly till det enda man vet har varit säkert genom historien, de senaste 4000 åren, sedan dess vi började idka byteshandel och behövde transaktionsmedel för att underlätta handeln. Guld och Silver!
Även Keynes berör detta i en text om Silvio Gesell. Här menar Keynes att det inte är möjligt att stämpla pengar (pengarna får då en bäst före datum sen gäller de inte mer) för att dessa skall omsättas snabbare så att de inte sparas.
”Tanken bakom stämplade pengar är sund. Det är kanske möjligt att medel kan finnas tillgängliga för att tillämpa det i praktiken om än i blygsam skala. Men det finns flera svårigheter som Gesell inte tog itu med. Framför allt verkade han ovetande om att pengar inte var ensamma om att ha en likviditetspremie, de skiljer sig bara i viss del från många andra transaktionsmedel vilket fråntar dem dess betydelse av att ha en större likviditetspremie än något annat transaktionsmedel. Alltså, om sedlar skulle berövas sitt likviditetspremium genom stämpling skulle en lång rad substitut kliva in dess ställe, utländska pengar, smycken samt ädelmetaller i allmänhet och så vidare).”
Människor har i alla tider eftertraktat att tesaurera värde så ovanstående gäller naturligtvis även vid hög inflation. Om man upplever ett tillgångsslag eller transaktionsmedel som alltför riskfyllt kommer man därmed att avyttra sina tillgångar och flytta dessa till något som man anser är säkrare. Det är det jag menar med att även om centralbanksfolket bestämt att vi skall ha en pappersmyntfot så lever vi alltjämt ”under skuggan av en guldmyntfot” vilket de måste ta i beaktande!
Jag håller med om att man måste betrakta den rena pappersmyntfot som vi nu har som ett ganska nytt och oprövat fenomen. Penningvärdet bygger helt på förtroende och förväntningar, och det är inte alls självklart att pengars värde är beständigt, särskilt inte i dessa kristider.
Guld har ett mer påtagligt värde, men även om jag ogärna ger privatekonomiska råd här på Ekonomistas tycker jag att det är mycket tveksamt om guld kan beskrivas som en säker placering. Din kommentar antyder ett sådant påstående, och även uttalanden i radioprogramet hade en sådan vinkling. Som stöd för guldets privatekonomiska förträfflighet nämndes bland annat att dess värde har femfaldigats under de senaste tio åren (om jag minns rätt). Sådana prisutvecklingar, särskilt när de används som argument för att placera i tillgången, tror jag man ska se som en stor varningssignal. Guld kan vara en försäkring mot framtida inflation, men det är knappast ett riskfritt placeringsalternativ.
Så nytt är väl inte försöken till pappersmyntfot. Statsmakten har provat det massor av gånger. Först var antagligen kineserna där man försökte förbjuda användandet av metaller som mynt. Under franska revolutionen sålde man av kyrkans egendomar och tryckte sedan mångfalt fler “assignats” för detta och skapade hyperinflation.
Romerska kejsare minskade efterhand silverhalten i dinarerna. Ett pund idag motsvarar inte 454 gram sterlingsilver. Detta är ju inte exempel på pappersmyntfot, men väl på värdelösmetallmyntfot.
“Expansiv finanspolitik”, QEI, QEII, QEIII är bara några exempel bland tusentals andra på hur statsmakten begår, vad som när privatpersoner utför dåden, kallas för stöld.
När Newton var “Master of the mint” såg han inte mellan fingrarna på dem som filade ner kanterna på guldmynt. Dessa personer hängdes. Åtminstone 20 års straffarbete tycker jag man borde kräva av centralbanksmedlemmar som trycker pengar för att stimulera ekonomin.
Håller med om att “en femfaldig ökning av guldets värde” är ett befängt argument för guldmyntfot. Under det sekel man provade, 1815 till 1914 rådde en mycket långsam och jämn deflation. Argumenten mot guldmyntfot, hos t ex Hayek, är att priset varierar “flera procent”. När guldpriset går upp, ökar brytningen, med rejäl eftersläpning eftersom det tar tid att starta och utvidga gruvor. Hayek trodde i sin enfald strax efter kriget att man skulle kunna hitta något stabilare än guldmängden att knyta en valuta till. För något som varierar flera procent ansågs då för något instabilt. Go figure…
Skulle man ha guldmyntfot skulle ju givetvis inte alla varor fluktuera i pris med en faktor fem upp och ner. Guldet skulle vara inlåst som en del av resten av det ekonomiska systemet. Som det nu är beror ju guldvärdet på vad man tror att andra kommer att tro att guldvärdet ska vara. Hur guldet fluktuerar nu har lika liten relevans som hur mycket priser på diamanter varierar.
“USA nu för en mycket expansiv penningpolitik,”
Enligt vilken definition? I relation till vad? Med ca 0 % nominell ränta (och låg inflation) så har jag svårt att se den som speciellt expansiv.
QE1, QE2 osv.
Frågan var enligt vilken definition, eller i relation till vad, som dessa utgör “expansiv penningpolitik”.
Friedman skulle t.ex. inte ha kallat den expansiv.
erik: Det skulle underlätta om du utvecklade/motiverade dina argument. Jag har svårt att tro att Friedman skulle ha hävdat något annat än att den nuvarande penningpolitiken är mycket expansiv. Menar du att han skulle fokusera på något av de bredare penningaggregaten och mena att dessa inte har ökat påtagligt under senare år?
Kanske beror vår diskussion även på oenighet om hur “expansiv penningpolitik” definieras. Se kommentarer till ett tidigare inlägg angående detta.
Jag skulle också definiera “expansiv penningpolitik” som en penningpolitik vilken medför att ekonomin stimuleras. Med att stimulera ekonomin menar jag att man tar i i överkant, d.v.s. har en förvåntad inflation på något över två procent. Med en penningpolitik som skapar förväntad inflation på två procent är den neutral. Nuvarande inflationsförväntningar är dock under två procent, så jag har svårt att se hur du med denna definition kan se den nuvarande penningpolitiken.som expansiv. Därmed frågan “expansiv i relation till vad”?
Angående Friedman så säger han väl gång på gång att nominel (eller reel) ränta inte säger någonting om huruvida penningpolitiken är expansiv eller inte (vilket han kallar “the interest rate fallacy”). Huruvida den är expansiv beror på hur den reala räntan förhåller sig till den “naturliga räntan” (vilken i nuläget troligtvis är kraftigt negativ för t.ex. USA). Bl.a. så uppmanade han väl flera gånger Bank of Japan att genomföra stora uppköp av finansiella tillgångar – och verkade absolut inte tycka att de förde en expansiv penningpolitik bara för att de hade nära noll ränta.
PS: Jag googlade på “the interest rate fallacy” och fick direkt upp det här Friedman citatet:
“Low interest rates are generally a sign that money has been tight, as in Japan; high interest rates, that money has been easy..After the U.S. experience during the Great Depression, and after inflation and rising interest rates in the 1970s and disinflation and falling interest rates in the 1980s, I thought the fallacy of identifying tight money with high interest rates and easy money with low interest rates was dead. Apparently, old fallacies never die.”
n blogpost om Friedman och japan:
erik: Din definition av “expansiv penningpolitik” blir ganska udda. Vanligen tänker vi oss att en centralbank bör föra en expansiv penningpolitik när inflationsförväntningarna är under två procent. Detta i syfte att stimulera ekonomin så att inflationen och inflationsförväntningarna rör sig upp mot målet. Och när inflationsförväntningarna är högre än målet bör och brukar centralbanken föra en kontraktiv penningpolitik för att kyla av ekonomin. Med din definition skulle vi kalla den första sortens penningpolitik för åtstramande och den senare för expansiv.
Sedan kan man förstås som i ditt Friedmancitat mena att “low interest rates are generally a sign that money has been tight”. Dock måste man då betona *has been*. Påståendet avser alltså inte den nuvarande penningpolitiken. Dessutom skulle jag inte säga *tight* utan hellre “stram eller otillräckligt expansiv”. Och slutligen gäller detta främst om räntorna är låga under en längre tidsperiod, såsom i Japan.
Under nuvarande kris har USAs och Storbritanniens centralbanker dessutom reagerat mycket mer kraftfullt än den japanska centralbanken under japankrisen. De har förutom att sänka räntan till nivåer kring noll även gjort de stora uppköp av finansiella tillgångar du efterlyser. Och inflationsförväntningarna i dessa länder är ganska höga (drygt 3 procent på 12-månadersbasis i USA tror jag) medan styrräntorna är nära noll. Jag tror att du är ganska ensam om att inte kalla detta för en expansiv penningpolitik.
“Vanligen tänker vi oss att en centralbank bör föra en expansiv penningpolitik när inflationsförväntningarna är under två procent. ”
Det beror väl på vilket mål centralbanken har. FED har mandat att se till både inflation och arbetslöshet. Om arbetslösheten är hög bör de rimligtvis sikta på en inflation på över två procent. Visst, de kan vara under den nivån under korta perioder trotts en “expansiv penningpolitik”, men 4 år? De nuvarande 10 åriga inflationsförväntningarna är ca 1.5 procent (och de ettåriga ca 1.6) och har varit låga under nästan hela tiden under de senaste åren (http://www.clevelandfed.org/research/data/inflation_expectations/). Hur många år av hög arbetslöshet och låg inflation bör det gå innan man kan konstatera att politiken inte varit speciellt expansiv?
“Dock måste man då betona *has been*”
Det var väl trots allt ett bra tag sedan den senaste QE, och inflation såväl som räntor är fortfarande låga.
“Och slutligen gäller detta främst om räntorna är låga under en längre tidsperiod, såsom i Japan.”
Eller USA?
.”Jag tror att du är ganska ensam om att inte kalla detta för en expansiv penningpolitik.”
Bland konservativa bloggare har du i alla fall Nick Rowe (worthwhile canadian initiative) och Scott Sumner (TheMoneyIllusion) som inte tycker att den är “expansiv”. Bland proggresiva ekonomer som bloggar verker det så vitt jag kan se knappt vara en enda som tycker att den är speciellt expansiv (medan vissa, som Wren-Lewis (Mainly macro) inte ens tror att penningpolitik har förmågan att vara stimulera i nuläget).
Jag tror att vi helt talar förbi varandra, och allt handlar ju om hur vi definierar termerna.
Visst menar många ekonomer att penningpolitiken (vanligen i något visst land) inte är tillräckligt expansiv, alternativt att expansiv penningpolitik inte kan ta oss ut ur krisen. Men jag tvivlar på att de beskriver penningpolitiken på annat sätt än som expansiv. Jag kollade snabbt på Sumners sidor (han skriver väldigt mycket…) och såg uttalanden som “I favor additional monetary stimulus in Britain” vilket indikerar att politiken enligt honom redan är expansiv, men också ett uttalande mer i linje med dina argument: “money is tight in the only sense of the term ‘tight’ that is meaningful, relative to what’s necessary in order that policy be expected to hit the policy goal.”
Jag tror också att vi är överens i sak, och att det handlar om hur man definierar termer – men jag förstår inte definitionen (eller ens vilken definition det är) som du och 99 % av alla ekonomer använder (även om en stor andel av dessa 99 % skulle mena att den inte var tillräckligt expansiv) – och jag skulle vilja förstå den.
PS: Och jag tycker absolut inte att det skulle vara lämpligt att använda penningpolitik för att stimulera ekonomin när vi nått nära 0 ränta. Jag tror att det är möjligt, men möjligtvis så olämpligt att det inte ens är värt det även om arbetslösheten skulle sjunka betydligt. Jag tror att finanspolitik skulle vara otroligt mycket bättre för t.ex. USA i nuläget. Om räntan skulle hållas konstant så skulle penningpolitiken dock, enligt min definition, gå från åtstramande till expansiv då finanspolitiken ökar efterfråga och inflationsförväntningar.
I min tankemodell rör sig centralbanken sist, och medan t.ex. finanspolitik kan definieras som åtstramande eller expansiv oberoenda av penningpolitiken så definieras penningpolitiken utifrån hur den förhåller sig till finanspolitiken (och resten av ekonomin). Om jag enbart såg till den teoretiska litteraturen så skulle jag tro att många ekonomer delade det synsättet, men utifrån debattartiklar, bloggposter och tal så verkar det vara ett ytterst fåtal som gör det.Jag har dock inte förstått var jag ska söka efter den teoretiska underbyggnaden för påståendet. Handlar det helt enkelt om vad räntan är i förhållande till ett 10 årigt moving avarage eller något liknande?
PS: Eller, givet din Japan kommentar, handlar det om hur den skiljer sig från något moving avarage av tidigare förväntade räntebanor? I så fall skulle en sänkning av räntan under den tidigare förväntade banan vara expansiv, men samma ränta skulle vara mindre och mindre expansiv ju längre tiden gick då MA av förväntade till slut sammanfaller med den faktiska. Det skulle förklara en hel del.
Högsta Sovjet har tagit säte i Washington således. Mycket intressant utveckling.
Jag gillar inte denna artikel. Första känsla är att det finns något djup insiktslöst i den som kan skriva detta. Texten gör sig kvitt de viktigaste frågeställningarna med “ju” och “nog”. Entusiasmen för “expansiv penningpolitik” känns opåverkad trots skulddebaclet. Den som kan skriva “Centralbanker har på goda grunder” verkar ha missat hela grejen och borde googla på “finanskris”. Chockerande! Allt handlar om att centralbanker missköter sitt uppdrag.
Alla problem med fluktuerande som texten intresserar sig för tar ej hänsyn till att med guldmyntfot tål man deflation. Man får jobba lite billigare om man jobbar sämre och får därmed anledning att hitta förbättringar för att sedan förhandla upp sig. Med fiat-systemet tenderar sånt att hamna utanför synfältet eller att problem förväntas fixas av andra.
“Ett viktigare argument mot guldstandarden är att en sådan standard begränsar det penningpolitiska handlingsutrymmet ungefär på samma sätt som en fast växelkurs.” ?
Klarare argumentation för centralstyrning läser man sällan. Vi LIDER AV ständig interventionspolitik. Detta är ATT INTE TRO PÅ marknadsekonomins förmåga till anpassning.
Rent logiskt är det svårt att se en sammanhållande tanke i sista passusen. Först skall man inte bortse från risken med valutakollaps. Väg det mot risken för mer omfattande bankkollaps lyder fortsättningen. Man skall alltså väga det ena mot det andra som väsentligen är samma sak. Eftersom guldmyntfot ät det starkaste man kan tänka sig mot båda fenomenen är det svårt att se hur vad-det-än-borde-ha-varit passar i artikeln.
Tittade på följande film http://www.youtube.com/watch?v=MvBCDS-y8vc igen.
En tolkning:
När guldet från England låstes in 1929 för att inte komma marknaden till godo (4:40 in i filmen säger han “Simply locked away, 5:03 in i filmen säger han “to no avail”) måste man ha tvingat på marknaden en oerhörd deflation. Det kan inte vara för mycket att påstå. Innan dess har han sagt Strangulation (1:25 in i filmen) och “Process in reverse” (1:03 in i filmen) och att pengatillgången minskat med en tredjedel (1:18 in i filmen) och att det var “Direct result of bundling by the FED system” (1:46 in i filmen) samt uttryckligen “Deflation that plagued us” (5:38 in i filmen). Detta måste vara rakaste och tydligaste tolkning av vad som sägs och det måste också vara lika uppenbart att det man gjorde var att frångå guldmyntfotsfunktionen och att det som hände inte rimligen skall skyllas på guldmyntfoten.
Är detta något en initierad ekonom vill motsäga?
En ny tolkning lyder så här: Det som hände var att guldmyntfotssystemet faktiskt fick mer problem och att något blev trögare. Jag tror att ett system omöjligen kan fungera väl i ett antal decennier för att sedan inte fungera om inte något annat hänt. Jag tror att det som hände var att befolkningen långsamt hade ökat och att “guldmyntfotssystemet inte ville det”. Detta innebar en långsam deflation som skruvades upp oerhört hårt genom att man strypte marknaden på det sätt man gjorde och därmed provocerade fram depressionen genom hysterisk deflation. Som sagt huvudsakligen genom att frångå guldmyntfotssystemet.
Att på en ändlig jord ha oändligt med pengar och oändlig tillväxt och (ännu) oändlig befolkningstillväxt och oändlig nedsmutsning är ett ohållbart upplägg. Med ändligt med pengar (guldmyntfot förstås) hade vi med mycket större sannolikhet fått en ändlighet på de andra processerna och det hade varit bra.
“Detta är ATT INTE TRO PÅ marknadsekonomins förmåga till anpassning.”
Nej. Det är ytterst få makroekonomer som tror att ekonomin kan anpassa sig på kort sikt – och de som vill försvara en annan åsikt samtidigt som de accepterar data för ta till hypoteser som att stora grupper av människor helt plötsligt tappade lusten att arbeta.
Apropå frågan om EMU och om Guldstandard-proxy föreligger är saken ganska klar tycker jag. EMU-länderna emitterar ju egna lån i den gemensamma valutan utan att själva kunna emittera eller devalvera valutan. Dessvärre har investerarna felaktigt ansett att det inte spelar någon roll utan de har behandlat lånen som reservvaluta. Samma felaktiga tolkning har ECB och Basel II som grund för sina regler. Som jämförelse kan vi ta USA´s delstater vars finansiering bygger lokala och federala skatter men där upplåningen sker med större riskpremie. I värsta fall kan den federala regeringen komma till undsättning men i princip avgör inkomsterna utan möjlighet till sedeltryckning lokalt. Investerarna kan m.a.o. förlora hela eller delar av utlånat kapital. Detta till skillnad från de federala lånen som kan betalas tillbaka med inflaterad valuta. Slutsats: EMU var felkonstruerad. Och man visste det från början. Som tillfällig nödutgång finns ELA-systemet men även den utvägen måste betalas av någon. Tyskland sitter därför med Svarte-Petter hur man än gör liksom alla med placeringar överhuvudtaget. Men något guld går däremot inte att få. Bara devalverade euron. Om inte Tyskland väljer att betala förstås. Det blir mycket dyrt inser man. Man betalar nu priset för att man under 13 år sluppit konkurrerande devalveringar av medlemsländerna som tidigare ständigt stärkt den tyska D-Marken. Inte minst från Italien. Därmed har jag svårt att tro att Barroso&Co lyckas med en bankunion eller än mindre en fiskal federation/union. Så denna s.k Guldstandard-Proxy(Tyskland) måste därför upplösas vilket lämpligen sker genom att Tyskland går ur EMU så att Euron kan få sitt “rätta” värde.