De senaste veckorna har återigen diskussioner förts kring vilket ansvar företag ska ta i frågor som rör miljö, mänskliga rättigheter, jämställdhet, etc. Senast i förra måndagen skrev finansmarknadsminister Peter Norman på DN-debatt, apropå den kritik som framförts i medierna mot TeliaSoneras agerande i odemokratiska länder, att det inte räcker att följa lagen, ”det krävs en egen etisk kompass”.
Frågan är långt ifrån ny inom den ekonomiska forskningen och det är en fråga där det råder mycket delade meningar. En ofta citerad konflikt mellan ämnets två främsta företrädare genom tiderna, Milton Friedman och Paul Samuelson, illustrerar detta väl:
”Few trends could so thoroughly undermine the very foundations of our free society as the acceptance by corporate officials of a social responsibility other than to make as much money for their stockholders as possible” (Milton Friedman)
en uppfattning som kan kontrasteras med:
”A large corporation these days not only may engage in social responsibility, it had damn well better try to do so” (Paul Samuelson)
Citaten är hämtade från en tidig översiktsartikel i The Academy of Management Journal, ”The case for and against Business Assumption of Social Responsibilities” från 1973, en artikel som även idag kan läsas med behållning. Den som idag vill sätta sig in vad nationalekonomer på senare år tänkt om saken kan dock med ännu större behållning läsa “Economic Perspectives on Corporate Social Responsibility” i senaste Journal of Economic Literature. Artikeln innehåller diskussioner kring många av de olika frågor som behöver redas ut men speciellt användbar, tack vare sin tydlighet, tycker jag att följande enkla bild är:
Den illustrerar det enkla faktum att endast om konsumenter bara bryr sig om pengar och ägare bara bryr sig om pengar (classical preferences) så finns det inget utrymme för CSR. Om det däremot är så att åtminstone vissa konsumenter bryr sig om andra saker, som t ex hur varor produceras, så finns det strategiska skäl för företag att ägna sig åt CSR (den intresserade kan själv läsa sig till villkoren för hur “pooling” och “separating equilibria” kan uppstå). Att agera på ett etiskt sätt är helt enkelt något som även helt vinstorienterade företag kan tjäna på (och förstås förlora vinster på att inte inse). Om även ägarna har preferenser som inkluderar annat än bara vinst så finns det förstås skäl att ta detta i beaktande vilket också kan resultera i att företagen ska ägna sig åt CSR. Den som läser t ex Friedmans invändningar mot CSR kan notera att även han tycker att detta är i sin ordning. Hans huvudinvändning mot CSR är att om företagsledare i sitt agerande ska leverera vinst så har de inget eget mandat att “göra gott med andras pengar”. Men det står förstås ägare fritt att sätta upp målfunktioner som inte bara handlar om vinstmaximering. När både kunder och ägare har sociala preferenser är effekten på (den monetära) vinsten oklar då det beror på vad som dominerar, vinsterna från strategisk CSR eller de lägre vinsterna som associeras med att ägare tar sociala hänsyn.
Naturligtvis finns det informationsproblem i detta. Den som är villig att betala mer för en produkt som tagits fram på ett sätt som man uppfattar som etiskt försvarbart, kan ha svårt att skilja produkten från andra. På motsvarande sätt kan ägare som är villiga att avstå från maximal vinst mot att företagen t ex tar sociala hänsyn ha svårt att försäkra sig om att chefer faktiskt agerar enligt en etisk kompass. Detta betyder dock inte att invändningar av typen “vi kan inte ta socialt ansvar eftersom vi agerar på en konkurrensutsatt marknad” är hållbara. Tvärtom illustrerar översikten att CSR mycket väl kan vara en del av både vinstmaximerande företagande och att agera i enlighet med aktieägarnas intresse.
Ekonomistas 
Intressant inlägg. Jag leds till en del tankar. Ett av problemen med CSR är “Vad som syns och vad som inte syns”, titeln på Bastiats lustmord på Keynesianismen från 1848:
http://www.econlib.org/library/Bastiat/basEss1.html
Givetvis kan ägarna sätta upp andra mål än att tjäna så mycket pengar som möjligt, inom ramarna för vad lagar säger om vad man får göra. Det är också så att om de går utöver detta och följer etiska normer så blir kunder mer intresserade av att köpa från dem.
Staten kan också gå in och bestämma hur företag ska bete sig.
I båda fallen är “vad vi ser” hur etiskt företagen beter sig. Vad vi inte ser är t ex hur mycket mindre pengar i fickan kunderna har för att göra andra saker. Vi ser t ex inte heller hur många som inte får jobb i Kina därför att Foxconn har höjt lönerna i fabrikerna där de tillverkar Apple-produkter. (Ett område där min analys tydligen stämmer överens med Paul Krugmans, kors i taket.)
I Kista där jag sitter kan jag faktiskt se hur illa skötta gräsmattor är därför att vi “etiskt” inte har 14-16-åringar som till låg lön sköter dem. Istället sitter de uttråkade mellan 14 och 18 års ålder på en skolbänk utan att, netto, lära sig någonting. Snarare har de säkert hunnit glömma vad de lärde sig fram till 12-13 när de var entusiastiska “svampar” som sög upp allt omkring dem.
Det “etiska” ofta är ett spel för galleriet. När man köper “fair-trade”-choklad är det värt att notera att chokladen är tillverkad inom EU. Tullarna på färdiga chokladprodukter verkar gå ner nu, men fortfarande ligger nästan hela förädlingsvärdet inom den rika världen, inte hos kakaoproducenter.
Så, netto, så är, såvitt jag kan se, CSR till hälften ett spel för galleriet och till nästan hälften självbedrägeri där man tror att man hjälper till medan man i sjäva verket inte bidrar netto.
Det är helt riktigt att statens roll är viktig. Den klassiska uppdelningen är ju just att separera företag och stat i termer av ansvar. Staten bestämmer spelreglerna och företagen vinstmaximerar sedan inom ramen för reglerna. Denna uppdelning kan dock bli problematisk speciellt när företag agerar t ex i länder där legitimiteten hos den lagstiftande staten kan ifrågasättas.
Vad gäller att det etiska blir ett spel för gallerierna så finns naturligtvis den risken men min poäng var i huvudsak att det inte finns någon “naturlig” motsättning mellan effektivt och t o m vinstmaximerande företagande och att agera etiskt. Inte heller finns det någon motsättning mellan ekonomisk teori och att värdesätta annat än pengar.
Mycket intressant inlägg och det är uppiggande att se att det finns folk som bryr sig om vad som händer inom ramen för sahällsbärande ekonomiska lemmar som framför allt storföretag idag till stora delar kan sägas vara.
Jag kan tyvärr inte föreställa mig hur CSR kan vara förenligt med att inkassera vinster i samma utsträckning så som att tillfredsställa både aktieägare och kunder på samma gång. Det är inte säkert att kunderna har tillräckligt med resurser för att införskaffa dessa CSR-varor. Och dessutom hur vet konsumenterna att varorna verkligen är tillverkade inom ramen för dessa etiska regler.
När man talar om stora vinster i välfärden så förblir CSR utanför diskussionen. Då försöker man bara bortförklara oetiska attityder med att det inte är förbjudet att ha vinster och att de dessutom är helt föärenliga med välfärdsresultat. Det kan man naturligtvis gå med på men HUR mycket får man inkassera, hur långt får man gå förtäljer inte diskussionen. Där vill jag också ha staten som går in och kan reglera. För det är inte alla företag som har gett sig till känna med vad CSR är över huvud taget. Jag tror personligen inte på sänkta löner som ett första steg eftersom det nedvärderar både arbetet och människan http://www.gabard.se/?p=110.
Den stora frågan är hur det är möjligt att förena leverans av stora vinster, vilket de stora företagens ledningar förväntas göra, med CSR. Är det möjligt för dessa företag att bortse från en hel del av vinsterna för att göra bra ifrån sig gentemot konsumenterna och världen? Och i så fall hur kommer vi dit? Eftersom vi fortfarande befinner oss i blöjstadiet. Vad vi har framför oss är ett nyfött barn som inte kan tala för sig.
Utan att vilja rangordna mellan politik och ekonomi så vill jag ändå slå ett slag för politiken och dess representanter som kanske skulle kunna gå i spetsen med föredömliga attityder http://www.gabard.se/?p=229 för att få till stånd en stimulans till förändring. Det är dem som vi har lagt vårt förtroende på för att just förändra. Ja. Och gör de inte det då kanske det är dags att ersätta dem. Vi får inte glömma att vi också är konsumenter och i slutändan är det faktiskt vi som har den kraftigaste bestämmanderätten.
Friedmans centrala premiss är att man utan kostnad kan bedriva välgörenhet utanför istället för inom företaget:
“The stockholders or the customers or the employees could separately spend their own money on the particular action if they wished to do so. The executive is exercising a distinct “social responsibility,” rather than serving as an agent of the stockholders or the customers or the employees, only if he spends the money in a different way than they would have spent it.”
Detta påstående är FEL om det finns transaktionskostnader. H&M kan till oerhört mycket lägre kostnad än jag tillhandahålla skolor i Indien, och kan därmed tjäna ett socialt syfte trots att jag skulle ha gjort samma sak om jag fick pengarna som utdelning.
Så i Friedmans modell finns det ingen vettig ekonomisk anledning till att aktieägare skulle delegera sitt välgörenhetsarbete till företaget: det är bara plundring av andra aktieägare. Dock, om verksamhet är densamma inom och utom företag, varför ska företaget finnas alls?
Economist skrev om detta för en del år sedan. Se http://www.economist.com/node/3555194 för deras fyrfältare, men läs som vanligt alla artiklarna i deras special report.
Tack Micke för intressant läsningstips. Jag läser sådant gärna men oftast med kritiska ögon. I det här fallet tänker jag mest på att källan (The Economist) för med sig en nyliberal syn på ekonomin och att just den synen inte är den enda och absoluta.
Visst kan man hålla med om mycket. Det finns företagare av alla sorter. Det är frågan om vilka som är mest förenliga med det kapitalistiska systemet. Antingen är det de som profiterar utan en tanke på samhället och de sociala konsekvenserna (kan vi kalla dem för råkapitalister?) eller också är det de som ägnar en tanke åt just att göra bra ifrån sig (kan vi kalla dem för humankapitalister?). Båda attityder har profitering som slutmål och det är där jag ser motsägelserna i detta. Att man som företag idag ser CSR som ett nytt strategiskt steg mot att tjäna ännu mer pengar är ändå något som inte kan passera obetraktat, tycker jag.
Även om jag inte är någon anhängare av Friedman så tycker jag att han är ärligare som kapitalist än de som säger sig ta hansyn till samhället och ta ansvar. Finns det verkligen ansvarstagande i att bara vilja känna pengar? Det är klart att om man har en massa aktieägare som stampar och trycker på att de vill ha pengar för sina investeringar då blir det svårt för företagsledningarna att inte arbeta för att just tillfredsställa dem. Annars kan även aktieägarna sluta köpa företagets produkter, antingen av ren djävelskap eller p.g.a. bankrutt.
Så CSR kan betyda många saker men jag tror att definitionen fortfarande inte riktigt är klar då företagen inte arbetar inifrån och utåt, det vill säga att det sociala ansvaret börjar hemma med bättre villkor, bättre löner, nöjda medarbetare, bättre organisation. Och tittar man till lite “bakom kulliserna” här hemma i Sverige ser man att arbetet i näringslivet går det motsatta hållet http://rodaberget.wordpress.com/2012/05/31/almega-vill-avskaffa-kollektivavtalen/.