Igår deltog jag på ett seminarium om EU, euron och krisen, anordnat av Sieps och riksdagens finansutskott. I mitt bidrag (bilder) menade jag att ECB bör ta en aktivare roll i hanteringen av skuldkrisen. Istället för att med otydlig motivering köpa sydeuropeiska statsobligationer borde ECB köpa obligationer utgivna av räddningsfonden EFSF. På så sätt ges räddningsfonden större — kanske obegränsade — resurser att bidra med utlåning till krisländerna och rekapitaliseringen av deras banksystem.
Marknaden måste nu övertygas att krisinsatserna är tillräckligt omfattande. Räddningsfondens nyligen stärka utlåningskapacitet är 440 mdr euro, vilket figuren nedan visar är relativt lite i förhållande till det finansieringsbehov som kommer att uppstå i krisländerna under 2012. Dessutom tillkomer att figuren inte har inkluderat problemen med rekapitalisering av banksektorn i finansieringsbehovet.
Offentliga sektorns bruttoskuld 2011, budgetunderskott + förfallande skuld under 2012 samt den europeiska räddningsfonden EFSFs utökade utlåningskapacitet. Källa: IMF Global Financial Stability Report September 2011 och egna beräkningar.
Det är naturligtvis inte särskilt attraktivt att låta ECB bidra med likviditet till krisländerna. Men jag ser inget alternativ som kan återskapa förtroendet för ländernas betalningsförmåga. Min misstanke är att andra alternativ kommer att medföra att ECB motvilligt tvingas till ännu större stödköp av sydeuropeiska statsobligationer.
—————
Mina tidigare relaterade inlägg på Ekonomistas:
Grekland bör lämna euron! (28/9 2011)
ECB måste visa vägen ut! (9/9 2011)
Vägen ut (23/8 2011)
Går det att rädda Europa? (12/8 2011)
Kan Grekland lämna euron? (5/5 2010)
Allt talar för euron, eller? (3/2 2009)
Andra länkar: Seminariet på SVT Play. Seminariebidrag av Lars Calmfors och Lars Jonung. SvD om seminariet.
Ekonomistas 
Jag missar antagligen någonting grundläggande, men jag förstår inte det här: “Marknaden måste nu övertygas att krisinsatserna är tillräckligt omfattande.”
Så länge de här länderna har ett budgetunderskott och ingen rimlig väg mot ett budgetöverskott är väl deras behov av kapital i parktiken oändligt, och ingen storlek på krisinsatser tillräckligt?
Ja, jag försökte skriva ett kort inlägg utan att gå in på alla detaljer. Att ECB blir aktivare löser ju inte i sig problemen. Grekland kan inte omfattas av den här hanteringen. Även andra länder kan tvingas skriva ner sina skulder. Men min poäng är att skuldnedskrivningar och finanspolitiska åtstramningar inte är tillräckliga. Hur ska då bankerna kunna rekapitaliseras, etc? Att utlova begränsat stöd från EFSF är inte tillräckligt för att vända marknadens krisförväntningar.
“Men jag ser inget alternativ som kan återskapa förtroendet för ländernas betalningsförmåga.”
Uh?? Här kommer några förslag:
De skulle t ex kunna höja pensionsåldern till 70, avskeda en stor del av de statsanställda och sänka lönerna för övriga, avskaffa “arbetsrätten” (som är det som skapar mest arbetslöshet i ett land), detta även i offentlig sektor, avskaffa minimilöner (som också skapar arbetslöshet), sälja ut posten, lägga ner (eller sälja ut) stora delar av järnvägsnätet gissar jag (2/3 av detta drivs med gömda storförluster i Frankrike, hur ska det då se ut i Grekland och Italien?),
införa plattskatt, avskaffa alla “socialbidrag” till industrin.
Hur i h-e blev Sverige insyltat i den Grekiska statens bedrägerier? Grekland har ju i praktiken redan gjort statsbankrutt ett stort antal gånger.
Jo, men det är ju strategier som redan har testats. Att säga detta till Grekland lär knappast hjälpa. Om de mot förmodan lyckas driva igenom sådana beslut politiskt är frågan om vi/marknaden litar på att befolkningen ställer upp på besluten och låter politikerna sitta kvar. Och jag tror inte heller att det skulle vara tillräckliga åtgärder för att få Grekland på fötter.
För Italien finns det mer hopp. Men “rätt” politiska beslut måste kombineras med aktiva räddningsinsatser. Att jag tycker att ECB ska ställa upp med garantier till Italien (via räddningsfonden istället för de nuvarande direkta köpen av italienska obligationer) beror just på att jag tror att landets problem går att lösa. Garantierna kommer därför knappast att resultera i kreditförluster för ECB.
Sverige är väl inte särskilt insyltat i detta, eller?
Jag trodde pensionsåldern i Grekland inte ändrats. Jag kan ha fel dock. I Sverige var medellivslängden kring 59 när pensioner infördes första gången, och då vi 67 års ålder. 67 är den i Tyskland, kring 50 i Grekland för många statsanställda vill jag minnas.
Du har helt rätt i att de politiker som tar sådana beslut riskerar röstas bort. Ett folk har den regering det förtjänar och den grekiska regeringen har betett sig på samma sätt sedan 1826, om man inte räknar kraschen 400 f kr. Read’m and weep:
http://financialedge.investopedia.com/financial-edge/0911/The-History-Of-Greek-Sovereign-Debt-Defaults.aspx#axzz1alHEnkL1
http://blogs.reuters.com/the-deep-end/2011/05/12/why-a-greek-default-wouldnt-be-news/
Hur insyltat Sverige är kanske någon kan upplysa om? Sverige deltar väl i det sk “räddningsarbetet”? Annars skulle väl Borg inte bry sig om detta. Eller är det bara spel för galleriet för att Sverige ska vara “solidariskt” på papperet inom Europa?
Jag bor stadigt i Frankrike. Där hörde jag nyss på radion, Europe1, om hur de fuskade med Euro-reglerna. För att det inte skulle synas i statsskulden förde man över alla järnvägarnas skulder till ett särskilt bolag som jag vill minnas heter CFF och som ingen hör talas om. Detta skildes också från SNCF som bara “hyr” järnvägarna för en spottstyvel. Bl a finns det i CFF en skuld på 30 miljarder euro, som aldrig betalas av, från den gigantiska felinvestering som TGV består i.
Det som är så tragiskt är att folk i hela västvärlden (och i förlängningen även i u-länderna) drabbas av den grekiska passiviteten genom den oro på marknaderna som den orsakar. Dessutom är det som vanligt de fattiga som råkar värst ut. 11 miljoner greker gör 500-1000 miljoner västerlänningar påtagligt fattigare bara för att de inte kan genomföra en effektiv svältkur efter sina hemtillverkade excesser. Hur mycket ökar dödligheten i väst pga stress, depressioner osv orsakade av ökad arbetslöshet etc i andra länder? Tom Schweiz är ju drabbat (fast omvänt) genom den orimliga apprecieringen av CHF.
Expropriera hela landet! De har förverkat rätten att bestämma över sig själva.
Medellivslängden er större sedan början av 1900-talet, ingen tvekan om det, men det beror till en stor del av att barndödligheten er mycket lägre.
@ lg: Ett av de mest imbecilla projekt som någonsin sjösatts, euron, håller på att braka ihop. Något som måste ske(givet dess utformning) förr eller senare. Och du skyller på grekerna?
En slutsats byggd på vetenskaplig stringens och intellektuell integritet!? snacka om tragik………….
Jag är euromotståndare. I själva verket tycker jag man borde titta på att avskaffa idén med centralbanker med monopol på pengautgivning. Men det gör inte grekernas agerande mer acceptabelt. De har lånat mer pengar än de kan betala tillbaka.
Kanske jag har missuppfattat Ditt inlägg men i mina öron låter det som att skattebetalarna ska lösa ut misskötta privata storbanker som i åratal har lånat ut pengar på ett ganska ansvarslöst sätt. Om ECB via ESFS lånar ut “obegränsade” belopp till krisländerna, kommer huvudelen av dessa troligen slussas tillbaka till de banker som är medskyldiga till att ha orsakat krisen, i form av återbetalning av obligationer vars tid går ut. (Se http://bertilfriman.blogspot.com/2010/05/radda-grekland-eller-radda-bankerna.html). Varför plötsligt denna bankvänliga inställning när t o m Anders Borg i SvD nyligen deklarerat att det är dags att rekapitalisera och helt eller delvis ta över de banker som slarvat?
I slutändan måste krisländerna sluta att bygga upp sina skulder och ha ränteutgifter som är små i förhållande till deras statsbudgetar.
Kanske det bästa sättet att nå dit faktiskt är att krisländerna tillfälligt ställer in betalningarna av obligationer och slutar att ge ut nya.
Då får vi automatiskt en rimlig ansvarsfördelning mellan krisländerna och de banker som lånat ut väldigt mycket pengar till dem utan att fråga om återbetalningsförmåga.
När krisländerna åter fått svarta siffror i sin ekonomi, kan ECB gå in och delta i en omförhandling av utestående obligationer. Först när vi ser vart denna omförhandling leder, kan vi se vilket behov som finns att rekapitalisera och helt eller delvis ta över de banker som varit med om att bygga upp krisen.
Bertil: Jag tror att du, och flera andra, har missförstått avsikten med mitt inlägg. Jag ville kortfattat uppmärksamma Sieps-konferensen. Jag försöker inte motivera mina argument. Min avsikt var inte ens att föra fram mina argument och åsikter. Det låter sig som sagt inte göras i ett kort inlägg, men knappast heller i ett långt inlägg.
Läs då hellre min Sieps-rapport, eller åtminstone den ganska utförliga sammanfattningen i början av rapporten: Vilken roll bör ECB ha i hanteringen av den europeiska skuldkrisen?
För att ändå försöka säga något kortfattat: Min huvudpoäng är att en del av krisproblematiken orsakas av negativa förväntningar som kan bli självuppfyllande, dvs att det kan finnas flera jämvikter. Om Greklands skuld skrivs ner kommer förmodligen sannolikheten bedömas som stor att även Itaien skriver ner skulden. Räntan på italienska obligationer blir då ohanterbart hög. Italien kan då tvingas skriva ner sin skuld oavsett om landet i grunden har en förmåga att hantera sina svaga offentliga finanser eller ej. ECB är den enda aktör som med trovärdighet kan förhindra att dessa självuppfyllande krisförväntningar uppstår och därmed se till att ekonomin håller sig till den “snälla” jämvikten. Men även i den snälla jämvikten kommer problemen att vara stora, skulder att skrivas ner, banker att förstatligas, etc.
Den rapport som refereras ovan (Vilken roll bör ECB ha i hanteringen av den europeiska skuldkrisen?) innehåller ju massor av intressanta diagram. Bl a om ränteutvecklingen i krisländerna efter Euro-inträdet. Uppenbarligen var räntorna i dessa länder betydligt högre före Euro-inträdet. Utan att vara insatt i dessa länders löneutveckling före och efter Euro-inträdet, är det svårt att slita sig från misstanken att dessa länder var vana vid höga räntor och hög inflation före Euro-inträdet och sedan efter detta fortsatte att höja sina nominella löner och förmåner i samma takt som förut, trots att inflationen plötsligt var mycket lägre? I så fall skulle ju lönenivån i dessa länder hamna på en alldeles för hög nivå, och skulle behöva återställas till den nivå den hade före Euro-inträdet. Om vi för tillfället bortser från det skuldberg som byggts upp och bara tittar på den löpande ekonomin: Skulle en del av den långsiktiga lösningen kunna ligga i att löntagarna i krisländerna med tiden vänjer sig vid låg inflation och låga lönehöjningar?
Det är det som kallas inre devalvering. Estland (eller var det Lettland/Litauen?) valde den vägen ut ur krisen 2008.
Krugman skriver: “And nominal wages are downwardly rigid. That’s simply a fact, true always and everywhere.”
http://krugman.blogs.nytimes.com/2011/10/21/why-not-the-worst/
Jag vet inte om han har rätt, men kommer Grekland klara av en inre devalvering?
Island (och Sverige) är exempel på hur länder kan hantera allvarliga kriser genom att låta valutan depriceras.
Nu ser det ut som den första nedskrivningen av Greklands skuld är på gång. Men räcker det? Underlättas inte Greklands framtida tillväxt om de lämnar Euron och valutan tillåts depriceras?