Roine Vestman: Ekonomipristagaren Thomas Sargent som handledare

Roine Vestman, fd NYU-doktorand till ekonomipristagaren Thomas Sargent

Roine Vestman är post-doc vid SIFR och disputerade 2010 vid NYU med Thomas Sargent som huvudhandledare. I det här gästinlägget ger Roine en exklusiv inblick i hur det är att vara doktorand till den nyblivne ekonomipristagaren.

Det finns mycket gott som jag kan säga om Tom som person och som forskningsmässig förebild. Värt att notera är att jag har lärt känna honom sent i hans karriär. Han kom till New York University, NYU, under 2002, två år innan jag började där som doktorand. En sak som utmärker Tom är att han är en mycket aktiv handledare till forskarstudenter. Inom varje årskull av doktorander vid NYU har Tom huvudansvaret för ungefär tre doktorander. Innan han kom till NYU har han haft samma betydelsefulla roll i decennier vid andra amerikanska universitet. Det innebär att han vid varje given tidpunkt handleder åtminstone nio doktorander i olika faser av avhandlingsarbetet. Därutöver har han ofta åsikter och kommentarer om säkert lika många andra doktoranders avhandlingsarbeten inom olika delområden av makroekonomi, ekonometri och finansiell ekonomi.

En fråga man ställer sig är hur Tom överhuvudtaget kan klara av en så ambitiös handledaruppgift vid sidan av att han undervisar på såväl master- som doktorandnivå, innehar förtroendeuppdrag inom akademin, åker på konferenser och dessutom ständigt jobbar med att förbättra den kanske mest använda läroboken i makroekonomi på forskarnivå: Recursive Macroeconomic Theory. Svaret är helt enkelt att han gör doktoranderna mycket självständiga – så till den grad självständiga att Tom själv brukar säga att om man klarar av att ha honom som handledare så är man ett forskningslöfte. Det är naturligtvis smart av honom att säga så till sina doktorander eftersom det gör att de gör sitt bästa för att inte störa honom med ”struntsaker”.

I linje med denna handledningsfilosofi har Tom utvecklat ett speciellt sätt att ändå utöva inflytande på sina doktorander: genom att inrätta en läsegrupp (”Reading Group”). Läsegruppen består av alla doktorander som har någon form av anknytning till honom. Dessa träffas en gång i veckan för att presentera och diskutera två uppsatser. Uppsatserna kan vara klassiska artiklar, nypublicerade bidrag eller ännu opublicerade uppsatser, dock ej författade av någon av gruppdeltagarna. Inför varje möte ska varje doktorand skicka in ett förslag på uppsats som man samtidigt erbjuder sig att presentera för gruppen på 20 minuter. För det mesta blir man utvald under fredagen inför nästa möte, som ofta är på tisdagkvällar. Mer än en gång har jag alltså fått mina helgplaner förstörda när jag blivit utvald på fredagen och dessutom kanske har gjort ett alltför ambitiöst uppsatsval! Övriga doktorander, som inte blivit utvalda, måste ändå vara beredda att på plats kunna sammanfatta uppsatsen på fem minuter. En sådan 5-minuterspresentation bör följa mallen ”Question-Model-Main Result”.

Under presentationerna, som äger rum på tisdagskvällarna, serveras pizza och något att dricka. Medan maten intas nagelfars 20-minutersuppsatserna skoningslöst av samlingen doktorander (mellan femton och tjugo till antalet, vanligtvis) och av Tom själv. Ibland besöks gruppen även av någon annan professor, men denne lyssnar endast och får inte prata – detta är ”Toms grupp”.

Att presentera inför en sådan publik är en utmaning. Energinivån är hög och koncentrationen maximal. Samtalstonen är rak och kritik mot uppsatsen, eller mot den som presenterar den, lindas inte in. Ofta blir man som talare i något läge svarslös. Tom ger då goda retoriska råd – hur man ska bemöta frågor och invändningar i stil med ”stop talking and take a deep breath so that you can think!”, något många svarslösa doktorander har fått höra. När jag tänker tillbaka på mina år vid NYU är det faktiskt denna ”Reading Group” som jag har haft allra mest glädje av. Den tränade mig i att hantera den akademiska seminarieformen. Den är också ett tydligt bevis på värdet av att kunna samla många doktorander med ett relativt smalt gemensamt forskningsintresse.

Hur är då Tom annars som handledare? Tja, inte får man särskilt mycket tid av honom – det är han som sagt tydlig med redan från början. Oftast sker handledningen så att man förbereder en aktuell presentation som man sedan får dra för honom i enrum, följt av en kvarts eller halvtimmes diskussion. Sådana tillfällen ges cirka en till två gånger per termin. Det kräver disciplin och förberedelse innan man träffar honom för tillfällena i enrum ges så sällan.

Sammanfattningsvis kan nog säga att det är lite speciellt att ha en person av Tom Sargents dignitet som handledare. Å ena sidan får man lite tid och man förväntas vara väl förbered när man väl bereds mötestid. Å andra sidan så är dessa få möten ofta helt fantastiska. Vi som gläds över att Tom nu fått det finaste priset inom nationalekonomin är många. Den enda smolken i glädjebägaren är att mötena med honom riskerar att bli ännu färre framöver.