Miljöekonomerna Runar Brännlund och Bengt Kriström har en intressant debattartikel om regeringens klimatpolitik i dagens GP. Den säger det självklara att globala klimatproblem hanteras effektivast genom åtgärder där de gör störst nytta, oavsett vilket land detta innebär att åtgärderna utförs i. Vidare argumenterar de miljöskatter snarare än styrmedel riktade till särskilda teknologier, som miljöbilar.
Jag kan även påminna om Paul Krugmans artikel om miljöpolitik i NYT, Mats Perssons inlägg här på Ekonomistas, och mitt inlägg om miljöekonomins fundamenta.
Ekonomistas 
Det är ändå intressant att regeringen under EU:s klimatförhandlingar verkade för att länderna skulle få tillgodogöra sig klimatåtgärder i utlandet. Det fick de kritik för, vissa tyckte att man på så vis flydde undan klimatmålen. I stället skulle Sverige ”gå före” på hemmaplan (för övrigt en idé som Brännlund diskuterade i en rapport publicerad av Expertgruppen för Miljöstudier för några år sedan).
Konstigt resonemang… Ska vi lägga våra miljöpengar utomlands?
Det är ju ungefär som att säga att vi skulle kunna hjälpa långt fler flyktingar i deras närområden, än vad vi idag gör genom att försörja dem i högkostnadslandet Sverige.
Vad är konstigt med att man ska investera i minskade koldioxidutsläpp där de gör mest nytta? Den som inte håller med om detta måste rimligen vara ointresserad av att minska utsläppen. De som däremot faktiskt bryr sig om minskade utsläpp borde däremot tycka att de är bättre att åtgärda billiga utsläpp än dyra.
Konstigt är det inte – jag var ironisk – men symbolpolitiskt omöjligt. Den högljudda, okunniga, inflytelserika mobben kommer att klaga: ”Det ska inte gå att köpa sig fri från ansvar.” eller ”Ska bara de rika…” o.s.v.
Parallellen till flyktingpolitiken är naturligtvis kontroversiell, men problemet är det samma. Detta förstår nog de flesta nationalekonomer, men jag förstår också varför det är så tyst om just den elefanten i rummet…
Flyktingar kan närmast per definition inte hjälpas i sitt hemland då det är där de är förföljda.
Jonas, det händer att folk flyr pga svält, katastrofer osv också och då är hjälp i närområdet högst relevant. Dessutom, om du själv fick välja om du flydde pga politisk förföljelse, skulle du flytta till Norge eller Sydamerika? Dvs, länder i Sydamerika kunde bistå Norge med pengar för att Norge skulle ha möjlighet att ta emot flyktingar från Sverige.
Jag tycker att det låter som om man ganska hastigt kommer underfund med att det inte någon särskild stans finner det absolut nödvändigt att investera i en annan politik, vilket resulterar i att man inte gör någonting alls.
Jag menar… det verkar inte vara så många som tar till brösttoner precis, så det verkar vara något man tror man hanterar med vänstra handen, precis som invandrarpolitiken…
Deontologismen håller alla samhällsvetenskaper utom nationalekonomin i ett skruvstäd. Och det är i den miljöpolitiska diskursen vi påminns om detta.
Niklas, det var en intressant kommentar. Utveckla gärna det!
Håller huvudsakligen med artikelförfattarna. Ett par problem dock: Investeringar i klimatåtgärder i andra länder är mycket svåra att mäta, inte sällan tillgodoräknar man sig sådant som skulle ha gjorts ändå, etc.
Dessutom, i ett förhandlingsperspektiv så är kanske det viktigaste vi kan göra att försöka maximera sannolikheten för globala överrenskommelser, per krona totalt spenderad på klimatpolitiken. Egentligen är det nog viktigare än att mer statiskt minska utsläppen maximalt per krona, utan hänsyn till effekter på denna sannolikhet.
Ett problem är naturligtvis att det är svårt att beräkna hur sannolikheten för att USA och andra länder kan enas om ett globalt förnuftigt klimatavtal påverkas av Sveriges agerande. Men att det är svårt att beräkna betyder ju inte att det är mindre viktigt…
Niklas: Ligger nog någonting i det, men visst finns det väl ändå ganska många, t ex psykologer och statsvetare, med en i grunden konsekventialistisk etisk grundsyn?
Olof
Utan deontologismens strupgrepp skulle inte genuspedagogiken och socialkostruktivismen ha fått växa till de dimensioner de faktiskt har i universitetsvärlden…
Intressant att hylla en artikel fyllt med massa gnäll, men utan konkreta förslag. Så vi skall sänka bensinskatten I Sverige, inte energieffektivisera, inte subventionera förnybart och sedan använda hela klimatbudgeten till att investera i ny teknik i utvecklingsländer? Jag vill verkligen bo i Jonas Vlachos framtid!
De rikaste 7 % av världens befolkning står för 50 % av alla utsläpp; de fattigaste 3 miljarderna för 6 % av utsläppen. Förutom att vi skall hjälpa utvecklingsländerna (som en del i vår skuld) att investera i mer klimatvänlig teknik, borde vi inte också sänka våra egna utsläpp?
Och om vi minskar våra utsläpp genom att slopa miljöbilspremien och subventionen av energihus — vilket tycks vara implikationen av Brännlund och Kriströms resonemang — är det inte lika roligt med miljöarbete då?
För vems skull är det vi eftersträvar låga utsläpp etc?
Jorden är sjuk, ekosystemen i upplösning. Varför? Varje PRYL&PENG är bitar ur ekosystemen, livsväven, jordens livsuppehållande symbios. (symbios: skilda arters samlevnad till allas nytta)
Ekonomi = hushållning, enligt vedertagen definition.
Om vi industrivärldsmännigor sågar i den gren vi alla sitter på, den enda grenen på livets träd, och benämner allt djupare sågtag för ekonomisk tillväxt, hushållar vi då?