Christopher Pissarides
Dale Mortensen
Peter Diamond
Idag meddelades att ekonomipriset 2010 går till Peter Diamond, MIT, Dale Mortensen, Northwestern, och Christopher Pissarides, LSE. Det är ett pris med fokus på arbetsmarknadens funktionssätt och pristagarna är välkända och högt respekterade personer inom den nationalekonomiska forskningen.
Som priskommittén beskriver i sin motivering och även den populärvetenskapliga redogörelsen för priset, belönas forskarna “för deras analys av marknader med sökfriktioner”. Med “sökfriktioner” menas här alla de problem och störmoment (friktioner) som uppstår när arbetslösa söker efter jobb och arbetsgivare samtidigt söker efter personer att anställa. För att underlätta sökprocessen finns arbetsförmedlingar som hjälper till i matchningen av arbetslösa och arbetsgivare. Trots detta finns personer som ändå inte hittar jobb och arbetsgivare som inte fyller sina vakanser, vilket alltså beror på de sökfriktioner som pristagarna studerat. Den arbetslöshet som är resultatet av sökfriktioner brukar kallas “friktionsarbetslöshet”.
Är priset politiskt? Nja, att det har stor relevans för arbetsmarknadspolitiken och är dessutom högaktuellt i Sverige står ganska klart. Exempelvis diskuteras frågan privata arbetsförmedlingar. En annan politisk fråga som pristagarnas sökmodeller lyfter fram är storleken på arbetslöshetsersättningen. Enligt teorin blir arbetslösa mindre intresserade av att ägna tid och kraft åt att söka efter nya jobb om de har hög ersättning som arbetslösa. En sänkt ersättning skulle i sådana fall öka deras sökaktivitet (och sänka reservationslönen); i förlängningen skulle arbetslösheten minska.
En annan fråga som kan ställas är om priset är trivialt? I någon mening är det ju självklart att denna typ av friktioner präglar exempelvis arbetsmarknaden men det ska då betonas att det knappast var insikten om dessa friktioners existens som föranledde priset. Snarast har pristagarna lyckats skapa modeller som på ett användbart sätt kan ta hänsyn till friktionerna vilket gör att en mängd olika frågeställningar kan analyseras på ett systematiskt sätt. En till synes trivial insikt kan då leda till inte helt uppenbara slutsatser.
Marginal Revolution har bra sammanfattningar av pristagarnas forskning: Peter Diamond, Dale Mortensen och Christopher Pissarides.
Länkar: DN1 2 3, SvD1 2 , SydSv, Afv, GP1 2 3, VA, DI.se1 2, SVT1 2, E24
Ekonomistas 
Stämmer verkligen sista meningen?
Nej. Daniel menar “En sänkt ersättning skulle i sådana fall öka deras sökaktivitet (och sänka reservationslönen); i förlängningen skulle arbetslösheten minska.”
Tack Fredrik och Peter. Jag har nu ändrat. Att vara snabb och uppdaterad är bevisligen förknippat med kostnader…
Förutom det Daniel säger så har modellerna även visat att:
a) Olika löner för lika produktiva individer kan existera i jämvikt även utan diskriminering och där arbetsgivaren observerar den faktiska produktiviteten.
b) Att en lägre ersättningsnivå leder till mindre arbetslöshet (i grundmodellen utan on-the-job search)
c) Modellen har också tillhandahållit tolkningar av den sk hazard-ration i durationsmodeller. Och uppmuntrat den typen av empiriska applikationer.
d) Den har inkorporerat ett mellanläge mellan arbetslöshet och “utanför arbetskraften” i ekonomisk teori, det s.k. discouraged worker-tillståndet.
e) Att arbetsmarknaden generellt sett inte är pareto-effektiv. (Den sociala planeraren hade valt en annan arbetslöshet även vid given friktionsteknologi; det så kallade Hosios-villkoret).
Bara from the top och my head. Inget av ovanstående är speciellt trivialt.
Och jag vill tillägga att jag lade min ekonomistas-röst på alla tre herrarna i går! Fast min röst räknades väl bara som en på Diamond?
Hatten av. Är du en rik man nu?
160 kr rikare, haha. Jag har för hög riskaversion…
Detta ær visserligen inte mitt område, men nog ær den sænkta søkaktiviteten snarare ett antagande æn ett resultat i modellerna?
Personligen har jag alltid uppfattat det som att søkmodellernas styrka ær att de ibland kommer till mer ovæntade resultat æn enkla neoklassiska modeller.
Dessutom ær det væl så att search- & matching-litteraturen framfør allt visar på tradeoffs som man missar om man — såsom Alliansregeringen — ensidigt fokuserar på att maximera søkintensiteten, och bortse från matchningarnas kvalitet?
Politiskt, nja. Jag tror inte det snarare visar det på en bias för Keynes, dvs behovet av mera statliga interventioner, högre arbertlöshets ersättning, mer arbetsmarknadsutbildning och mer stimulans politik.
2008 Paul Krugman
2010 Peter Diamond som utsågs av Obama att sitta i Federal Reserve Board
CNN Money
Jag hade nog hellre sett Barro som pristagare. I senaste Economist om just hur tillväxten ska ökas samt arbetslösheten minskas uttalar sig Barro:.
A special report on the world economy: From hoarding to hiring-Some countries have successfully preserved jobs. Now they must create new ones
Keep them keen
Peter Diamond är ju hur som helst en utomordentligt värdig pristagare som skulle kunna fått priset för annat, framförallt hans bidrag inom offentlig ekonomi och teorin om optimala skatter, eller, möjligen, för hans bidrag inom dynamisk makroekonomi och särskilt OLG-modeller (även om det senare nog inte motiverar ett pris).
“Enligt teorin blir arbetslösa mindre intresserade av att ägna tid och kraft åt att söka efter nya jobb om de har hög ersättning som arbetslösa. En sänkt ersättning skulle i sådana fall öka deras sökaktivitet (och sänka reservationslönen); i förlängningen skulle arbetslösheten minska.”
Men, om man tänker på den andra sidan av myntet, hur blir det med rörligheten på arbetsmarknaden? Har man låg a-kassa borde väl människor bita sig fast ännu hårdare vid de arbeten de redan har, istället för att ta risken att gå arbetslösa. Vilket ger mindre rörlighet och kanske också svårare att hitta rätt person för ett visst jobb, eller?
Jan,
Rörligheten på den svenska arbetsmarknaden påverkas knappast av hög eller låg A-kassa. Du får ju ingen À-kassa om du säger upp dig själv.
Jag har inget direkt problem med höjden utan att den iinom EU13 mer går emot en medborgarlön, dvs att det inte är en temporär övergångsersättming i 6 månader.
Enligt http://tinyurl.com/34zsuj3 kan man visst få A-kassa om man säger upp sig själv, men de två första gångerna riskerar man att bli avstängd från försäkringen i upp till 45 dagar. Den tredje gången riskerar man att bli avstängd för resten av ersättningsperioden.
Men å andra sidan är det väl kanske inte alla som går arbetslösa som en direkt följd av att de sagt upp sig själva.
Man kan ju föreställa sig ett exempel där man har ett fast jobb som man säger upp sig ifrån vid möjligheten att få ett annat jobb, bara för att en tid senare bli arbetslös från det jobbet – ofrivilligt. Står man då utan särskilt hög a-kassa så inbillar jag mig att det kan ha vissa hämmande effekter för rörligheten på arbetsmarknaden.
Kommentaren med det tänkta exemplet på någon som blir arbetslös efter att ha bytt jobb var ett svar till Old Whig. Tilläggas kan kanske att jag inbillar mig att man vid ett sådant tänkbart scenario väljer att från början inte säga upp sig från sin fasta anställning, då a-kassenivån inte bedöms vara tillräckligt hög för att det ska vara värt risken.
Rickard – tack för länken och upplysningen!
Kan vi få en bra sammanfattning av deras resultat eller åtminstone länkar till en bra sammanfattning? Jag känner att jag är alldeles för långt ifrån ekonomisektorn för att kunna börja gräva på egen hand. Men med lite referenser och/eller en sammanfattning kan det nog gå.
Tomas, en bra början är priskommitténs populärvetenskapliga sammanfattning som länkas till i inlägget.
Tyler Cowen på bloggen Marginal Revolution har gjort en enkel och mycket bra genomgång av alla tre samt deras arbeten. Det finsn ett antal länkar för vidare läsning.
http://www.marginalrevolution.com/marginalrevolution/
Många av kommentatörerna här verkar dela priskommitténs beundran för de tre modellörerna. Jag har ärligt talat svårt att förstå varför. Modellerna (se t ex Pissarides “Loss of Skill during Unemployment and the Persistence of Unemployment Shocks” QJE 1992) är genomgående konstruerade utan att på allvar försäkra sig om att de modellimanenta resultaten också håller i den verkliga världen. Extern validitet (“parallellism”) får ge vika för rigorösa modellderiveringar. Vad lär oss dessa modeller om verklighetens arbetsmarknader? Egentligen ingenting, eftersom resultaten i huvudsak bara återspeglar en uppsjö av mycket speciella antaganden (i Pissarides artikel räknar jag till mer än 20) i de “analoga ekonomier” modellörerna laborerar med. Om de däremot vinnlagt sig om att också visa att dessa antaganden återspeglar hur verkliga ekonomier ser ut hade resultaten varit väsentligt mycket intressantare för de av oss som vill förstå och förklara hur verkliga arbetsmarknader och ekonomier fungerar. Verkligt duktiga ekonomer kan inte bara nöja sig med den väsentligt mer triviala uppgiften att konstruera tänkta ekonomier utan att ange broslagningsprinciper till verkligheten. Allt prat om hur viktigt dessa tre ekonomers modellerande varit för utformande av arbetsmarknadspolitik m m är just ingenting annat än prat. För i komplexa verkliga ekonomier ger dessa modeller liten eller ingen vägledning alls!
Vilka besynnerliga påståenden. Få ekonomiska teorier har utsatts för intensivare empirisk prövning.
Hmm … “besynnerliga påståenden”?
Det enda som är besynnerligt här är väl att Tore utan att kunna ge ett enda exempel påstår att teorierna/modellerna testats empiriskt.
Detta är dock ingen tillfällighet, för när har t ex antagandena i Pissarides “model 1” (i den ovan anförda artikeln) om att verkligheten skulle relevant representeras av antaganden om exempelvis “two overlapping generations of fixed size”, “wages determined by Nash bargaining”, “actors maximizing expected utility”,”endogenous job openings”, “jobmatching describable by a probability distribution”?
Prata går ju alltid. Men Tore, om vi inte bara ska uppfatta ditt inlägg som ytterligare ett exempel på “cheap talk”, får du nog ge åtminstone ETT exempel där dessa antaganden i god Poppersk anda har utsatts för ett “severe test” eller intensiv “empirisk prövning”.
Lars,
Jag förstår inte riktigt ditt inlägg. Först argumenterar du för att de slutsatser som går att dra av modellen måste utsättas för jämförelse med “verkligheten”.
“Modellerna (se t ex Pissarides ”Loss of Skill during Unemployment and the Persistence of Unemployment Shocks” QJE 1992) är genomgående konstruerade utan att på allvar försäkra sig om att de modellimanenta resultaten också håller i den verkliga världen. ”
För att i meningarna som följer detta citat säga att antaganden som ligger till grund för modellen måste utsättas för jämförelse med “verkligheten”.
I min mening är detta två ganska olika frågor. Hur menar du egentligen?
Lars P Syll vill förmodligen ingenting mer än att roa sig.
Till övriga: Det finns ett ganska trevligt AER-nummer där Robert Shimer först falsifierar matchningsmodellen m.h.t. arbetslöshetens fluktuationer, men där robert Robert E. Hall sedan visar dessa kan prediceras rätt väl med en matchningsmodell som även inkorporerar lönestelhet. (AER 95:1 2005)
Ett exempel på hur en bra, tillämpad forskningsdialog går till utanför Newsmill och bloggvärlden. Vissa borde kanske göra ett besök där ibland?
Ola,
Så svårt att förstå bör det väl inte vara. Självklart är det av intresse både att se på vilka modellslutsatser vi drar och vilka antaganden som modellerna bygger på för att vi ska kunna dra dessa slutsatser, när vi ska bedöma om det finns rimliga “exportmöjligheter” från våra modeller till de “target systems” vi vill relatera dem till (vilket oftast brukar vara verkliga ekonomier).
Man testar vanligtvis modellernas prediktioner snarare än dess förenklande antaganden.
Sedan kan det vara av intresse att undersöka hur restriktiva eller rimliga dessa antaganden är.
Personligen är jag skeptisk till modeller som predikerar väl, men vilar på antaganden som är både restriktiva och orimliga. Dvs, om modellen ger helt andra prediktioner i fall ett antagande ersätts med ett mer rimligt (realistiskt) antagande, bör vi nog inte förlita oss alltför mycket på den.
Det vore intressant att veta om professor Syll har hittat en svaghet av detta slag i de arbeten han nu kritiserar, eller om det är förenklingarna i sig som är så provocerande.
Apropå ekonomipristagare, skulle vara intressant att höra vad ni tycker om Paul Krugmans och Robin Wells senaste artiklar om finanskrisen i NY review of books? I korthet: Om att skuldsätta sig ur finanskrisen.
På detta svarar bloggen Carpe Diem skriven av Mark J Perry med There’s No Magic Keynesian Fiscal Wand
och referer till “John Maynard Keynes, R.I.P.” by Richard McKenzie:
Tore,
De flesta modeller som vetenskapen använder sig av är representationer av någonting. Modellerna ”står för” eller ”beskriver” speciella delar av ett ”target system” (vanligen den verkliga världen). En ekonomisk modell som varken på djupet eller på ytan i något relevant avseende ”påminner om” viktiga karakteristika av reala ekonomier bör prima facie betraktas med misstänksamhet. Hur kan vi tro oss lära något av vikt om verkliga ekonomier om inte modellantaganden har relevanta och viktiga motsvarigheter i det verkliga målsystemet? Bevisbördan måste ligga på de som tror att de bidragit med något vetenskapligt relevant utan att ens antyda hur broarna som gör det möjligt att förflytta sig från modell till verklighet ser ut. De av dig antydda robusthets- och känslighetsanalytiska strategierna (som jag per se är positiv till rent allmänt) rubbar inte på DETTA en millimeter! Ekonomiska modellers slutgiltiga appellationsdomstol måste alltid vara verkligheten själv och inte huruvida MODELLresultat förändras eller ej när modellantaganden justeras.
Och Tore – återigen – kan du inte ge åtminstone ett enda exempel där modeller av det slag som Pissarides laborerar med i god Poppersk anda har utsatts för ett ”severe test” eller intensiv ”empirisk prövning”. Jag väntar fortfarande med spänning!
Lars, du skriver: “En ekonomisk modell som varken på djupet eller på ytan i något relevant avseende ”påminner om” viktiga karakteristika av reala ekonomier bör prima facie betraktas med misstänksamhet.”
Jag håller helt med. Dock, och utan att vara någon som helst expert på sökteori, är det för mig helt klart att de prisbelönade modellerna/teorierna uppfyller detta.
Du skriver vidare: “Ekonomiska modellers slutgiltiga appellationsdomstol måste alltid vara verkligheten själv och inte huruvida MODELLresultat förändras eller ej när modellantaganden justeras.”
Jag vet ingen som anser att ett bra empiriskt test av en teori är om modellresultaten ändras när modellantagandena justeras. Vad har du fått det ifrån?
Olof,
Jaha och vilka av modellantagandena ”two overlapping generations of fixed size”, ”wages determined by Nash bargaining”, ”actors maximizing expected utility”,”endogenous job openings”, ”jobmatching describable by a probability distribution” är det du tycker “påminner om viktiga karakteristika av reala ekonomier”?
När det gäller robustness och sensitivity så är det tyvärr så – vilket jag trodde var common knowledge (men läs gärna t ex Kuorikoski/Lehtinens “Incredible Worlds, Credible Results” i Erkenntnis 2009 om du behöver fräscha upp minnet) – att de just är modellimmanenta. De handlar om att inom MODELLENS ram undersöka om MODELLresultaten blir väsentligt annorlunda vid förändrade MODELLspecifikationer. De är INTE broslagningsprinciper.
Och som sagt, jag väntar fortfarande med spänning på att få åtminstone ett enda exempel där modeller av det slag som Pissarides et consortes laborerar med i god Poppersk anda har utsatts för ett ”severe test” eller intensiv ”empirisk prövning”.
För det är väl ändå inte så att svenska ekonomiprofessorer – mirabile dictu – tror att det faktum att solen gick upp i morse på något relevant sätt skulle kunna sägas empiriskt pröva gårdagens hypotes att “människor är gröna och kommer från Mars, vilket gör att solen stiger upp i morgon”?
Lars, den första frågan var ju enkel. Svaret är samtliga.
Sedan vet jag inte vad du vill säga. Det är klart att man måste fundera på hur resultaten av en modell påverkas av ändrade antaganden, men detta innebär ju inte en empirisk prövning av teorin, och jag vet återigen ingen som påstått detta.
Nu kan jag inte hålla mig undan inblandning längre. Jag är bara ytligt bekant med sökteorin, men när jag en gång fick lära mig lite om denna slogs jag direkt av att det var en vettig teori med antaganden som föreföll ligga ganska nära verkligheten — och det är en känsla som jag sällan haft under all undervisning i nationalekonomi som jag genomgått. Vill man kritisera nationalekonomisk teori för att vara alltför verklighetsfrämmande, teoretisk och abstrakt finns det annan teori man ska ge sig på i första hand.
När det sedan gäller i vilken bemärkelse sökmodellerna har utsatts för det starka Popperianska test som Lars tänker sig så vet jag inte hur det är med den saken. Däremot vet jag två saker. 1. Det är förmodligen ingen samhällsvetenskaplig teori som överlever ett sådant test (om den inte är icke falsifierbar som spelteorin), utan det handlar om i vilken utsträckning teorins prediktioner står sig gentemot andra teorier. 2. I Sverige har vi enormt många duktiga empiriska arbetsmarknadsekonomer (av olika politisk färg) som har djuplodande kunskaper om hur arbetsmarknader fungerar. Jag har inte hört en enda av dem klaga på att sökteorin skulle vara orealistisk eller ge prediktioner som inte stämmer med verkligheten (men jag kanske inte har lyssnat tillräckligt noga, vem vet).
Angående realismen i antaganden så finns det ju olika synsätt beroende på var på skalan realism-instrumentalism man befinner sig. Även om jag är långt åt realist-hållet (likt Olof och Lars), tycker jag ändå man bör respektera att man kan ha olika ståndpunkter om detta.
“Nu kan jag inte hålla mig undan inblandning längre.”
Det här är ett problem med den här bloggen (och säkert andra bloggar också). Alltså att ni överhuvudtaget försöker hålla er “undan inblandning”. Vi vill se en diskussion! Det är oerhört störande de gånger någon får stå oemotsagd. Det tycker åtminstone jag.
Håller helt med dig, jag gillar också diskussion. Anledningen till att jag ville hålla mig undan i det här fallet var främst av tidsskäl — jag kan gå igång så på det här temat att det tar för mycket tid.
Okej, det har jag så klart förståelse för.
Olof ,
Två fixa överlappande generationer som “påminner om viktiga karakteristika av den rela ekonomin”? Nja, nu försöker du nog allt att skoja med oss (elller stämmer tesen om “parallella världar”?).
Och hur blir det med det lilla ynka exemplet på “empirisk prövning”. Olof och Tore – det verkar inte som om ni klarar Robert Solows “smell test” – “does this really make sense?”. Det luktar “cheap talk” lång väg!
Robert,
Visst är det så att om man vill “kritisera nationalekonomisk teori för att vara alltför verklighetsfrämmande, teoretisk och abstrakt” så finns det annan teori än sökteori man kan ge sig på. Men nu råkade det ju vara just ÅRETS nobelpristagare och deras modeller som vi talade om …
Och visst har vi många duktiga EMPIRISKA arbetsmarknadsekonomer. Men det är ju – åter – inte det vi talar om, utan om synnerligen ABSTRAKTA och TEORETISKA modeller …
Och visst bör man respektera att man “kan ha olika ståndpunkter” angående antaganderealism och instrumentalism i vetenskapsvärlden. Kruxet är bara att den sortens vidsyn är en påtaglig bristvara vid de flesta nationalekonomiska instutioner i det här landet (vilket väl också “diskussionen” med herrar Ellingsen och Johansson-Stenman med all önskvärd tydlighet visar).
Och vilka teoretiska modeller anser våra duktiga empiriska arbetsmarknadsekonomer står sig bäst i ljus av data, tror du?
Frågan är ju just denna – vad som är den bästa tillgängliga teorin, inte huruvida det finns en felfri teori. Vad jag vet finns det överhuvudtaget inte någon teori utan sökfriktioner som är någorlunda förenlig med de empiriska Beveridge-kurvor som vi observerar.
Och tjata inte mer om EN empirisk studie. (I övrigt, kan vi låta bli VERSALER? Jag tycker det är som att man SKRIKER.) Varför ska jag behöva nominera en av alla hundratals empiriska studier om Beveridge-kurvan, när det just är summan av all evidens som starkast talar för teorin?
Slutligen: Alla kan skriva nedsättande om forskning, men ska man göra det på allvar får man visa på bättre forskning om samma fenomen. (“It takes a theory to beat a theory.”) Jag är fortfarande nyfiken på Sylls alternativa teori om arbetsmarknaden.
Lars, jag skojar inte alls. Drastiska förenklingar måste alla vetenskaper som försöker förklara något nämnvärt ägna sig åt.
Fysiker som analyserar gravitationslagen bortser t ex nästan alltid från en stor mängd uppenbart sann information i sina modeller. T ex antar man oftast att universum består av endast två kroppar (det visar sig nämligen bli rysligt komplicerat matematiskt att analysera tre eller fler kroppar i samma modell). Är det för att fysiker är dumma? Kan vi lära oss något om verkligheten från modeller som utgår från att universum består av endast två kroppar? Svaret är ja enligt mig. I de modeller som Solow blivit mest känd för antas för övrigt att individer lever för evigt.
För övrigt är det nog ganska uppenbart att Solow, som för övrigt var Peter Diamonds handledare, anser att sökteori passerar sitt eget smell-test. Han har ju t ex själv arbetat med modeller med varianter på sökteori.
Tore, Olof och Robert,
Tore: Var tog den höga svansföringen vägen? Att först gå ut och påstå att ”få ekonomiska teorier har utsatts för intensivare empirisk prövning” och sedan fortfarande inte kunna komma fram med ett enda – med eller utan versaler – exempel är ynkligt! Om resten i ditt ”inlägg” kan jag bara instämma med Hamlet – ” let the rest be silence”.
Olof: Det är helt riktigt att de flesta vetenskaper ägnar sig åt förenklingar av något slag. Det tror jag inte någon ifrågasätter. Vad frågan gäller är vad för slags förenklingar man jobbar med. Och just här är kontrasten mellan ekonomisk teori och fysiken frapperande! Där fysiken kan göra både materiella och idella ”galilean experiments” och komma fram till genuina sanningar om den empiriska världen så saknar ju faktiskt ekonomerna med sina teorier denna möjlighet. I Pissarides ”modell ett”, Lucas ”analoga ekonomer” eller Sugdens ”surrogatmodeller” uppnår vi förvisso verifikationsmässig deduktivitet (genom att bl a tillskriva dessa ekonomier karakteristika som kan representeras matematiskt) – men endast till priset av bristande extern validitet. Där fysiken kommer många mil med sina ”magra” lagar och principer, kommer ekonomen ingen vart alls utan en massa extra antaganden (jag anförde tidigare t ex Pissarides ”model I” och de över 20 antaganden han måste göra för att deducera sina resultat). Kruxet – för ekonomen, men inte fysikern – är att konklusionernas validitet beror så nästan uteslutande på alla dessa speciella antaganden som måste göras för att säkerställa deduktionen. Problemet som jag – förgäves verkar det som – försökt få mina professorskollegor att begripa är att ekonomimodellernas ”rigorösa” och ”exakta” slutsatser verkar hopplösa att validera utanför modellerna.
[Om någon är intresserad av att läsa om ”galileiska experiment” och skillnaden mellan fysikens och nationalekonomins modeller kan man med fördel – min blygsamhet avhåller mig givetvis från rekommendation av egna alster – att läsa vetenskapsteoretikern Nancy Cartwrights ”The vanity of rigour in economics: theoretical models and galilean experiments”, som utgör kap 15 i ”Hunting Causes and Using Them: Approaches in Philosophy and Economics” (CUP 2007). För en kritisk granskning av Pissarides modeller kan man läsa hennes ”Probability machines: chance set-ups and economic models”, som utgör kap 7 i ”The Dappled World” (CUP 1999).]
Robert: Vad gäller den uppseglade debatten om det s k nobelpriset i ekonomi håller jag fullständigt med dig: det finns verkligen skäl att ifrågasätta mycket av detta, men inte med de argument som anförs av Nobels sentida släktingar.
Men Lars, har någon hävdat att det är lika enkelt att empiriskt testa teorier i samhällsvetenskap, inkl ekonomi, som i naturvetenskap (även om det finns undantag)? Själv vet jag ingen förnuftig person som anser det.
Betyder det att vi skall sluta med samhällsvetenskap? Själv vet jag ingen förnuftig person som anser det heller. Det vore att agera som i liknelsen med personen som tappar nyckeln i mörkret utanför dörren, men går bort och letar under gatlyktan för att det är ljust där.
Tores avslutande fråga om du har någon alternativ teori om arbetsmarknaden bemöter du bara med en oförkämdhet. Jag får väl se om jag går samma öde till mötes om jag nu återigen påpekar att du inte svarat. Jag tror att ett svar skulle öka din trovärdighet i denna diskussion.
Och om du kommer på någon teori, tror du verkligen på allvar att det blir så mycket enklare att testa den om den inte beskrivs i matematisk form?
(Och nej, det betyder naturligtvis inte att teorier i matematisk form alltid är bättre än om de uttrycks icke-matematiskt; det finns uppenbara fördelar och nackdela med båda.)
Ang empiriska tester av sökteori så är jag absolut inte kompetent att föreslå vilka av alla artiklar som är lämpliga att börja med, men en enkel Google-sökning på “empirical tests” och “search theory” gav i alla fall 1550 träffar, och du hittar nog snabbt ett antal relevanta artiklar om du på allvar är intresserad.
Olof,
Jaha, så det bidde en tummetot – “comme d’habitude” är man frestad att lägga till. Som vanligt är det enda svar man får på sina frågor en motfråga. Denna debatteknik får mig av någon anledning att tänka på en sandlåda. Undrar varför …
Även om jag – allt för väl – känner till den sorgligt eftersatta vetenskapsteoretiska skolningen på våra nationalekonomiska institutioner – och du får gärna tycka att det är “oförskämt” – vidhåller jag likväl att det är en ynkedom att det inte ska gå att föra en seriös vetenskapsteoretisk diskussion med svenska ekonomiprofessorer.
“Lars P Syll”:
Det är ganska fånigt att skriva ”inlägg” istället för inlägg och “diskussion” istället för diskussion. Nu ska jag gå och se på “tv”.
Lars, nu får det faktiskt räcka. Jag har ägnat ganska mycket tid till att svara på ibland konkreta, men desto oftare tyvärr svepande och dåligt specificerade, frågor, och/eller direkta anklagelser, från dig. Du svarar däremot så gott som aldrig på konkreta frågor, gällande t ex vilka teorier du föredrar, eller hur du tycker att teoretisk och empirisk forskning bör genomföras, för att kunna svara på viktiga samhällsfrågor. (För övrigt ganska anmärkninsvärt av en person som anklagar andra för att inte kunna föra en vetenskapsteoretisk diskussion.)
Och så har du mage att påstå att jag bara svarar med motfrågor!
Den som vill kan enkelt själv kontrollera min och Lars debatteknik ovan, och i tidigare inlägg, för att bilda sig en egen uppfattning.
Enough is enough…
Olof,
Ekonomi handlar som bekant om att välja. Meningslösa meningsutbyten gör ingen glad. Så låt oss stänga lådan för den här gången (hoppet lär ju dock vara det sista som lämnar oss, så skulle någon mot förmodan likväl komma upp med ett exempel där Pissaridiska antaganden i god Poppersk anda har utsatts för ett ”severe test” eller intensiv ”empirisk prövning” så hör gärna av er).
Enough is enough, sa Bill! So long, sa Bull!
Som vanligt använder Syll väldigt svåra ord. Men Syll efterfrågar någon studie, Bengtsson svarar med att ge två referenser. För min del som är intresserad av sakfrågan tycker jag att det är okej att han ger två referenser.
Varför är det inte egentligen Professor Sylls replik nu om man håller sig till ämnet. Du frågade efter nån studie. Jag trodde nu att det skulle komma en sågning av dessa studier (det skulle förmodligen kunna vara min slutsats).
Jag som är relativt ointresserad av svåra ord, men väldigt intresserad av empiriska resultat väntar nu på Professor Sylls replik i sak. Om vi nu var intressrade av en för mig frammåtskridande debatt så skulle man kunna tänka sig att Syll nu förklarar varför dessa studier är dåliga. Sen ligger det på någon annan att se om det finns någon annan studie som inte ha de bristerna och sen kan vi ju lära oss nånting istället för att “köpa sportbil”.
MVH Björn
> Som vanligt använder Syll väldigt svåra ord.
Har man läst mycket marxistisk teori är det ofrånkomligt. Jag fick själv gå en kvällskurs på Berghs i copwriting för att bli av med den ovanan.
Bäste Lars
Om det är så att du bara har orkar med en enda av de flera hundra tillgängliga uppsatserna som behandlar sökfriktionernas centrala roll i empirisk arbetsmarknadsforskning, föreslår jag Zvi Eckstein och Gerard van den Berg “Empirical Labor Search: A Survey,” Journal of Econometrics 136 (2), 2007, 531-564.
Nu har jag besvarat din fråga. Vänligen besvara min.
Hälsningar
Tore
Toppen Tore!
Ska försöka – mellan föreläsning och examinationer – ta mig en timme eller två under morgondagen och kika på Eckstein/van den Berg. Lovar återkomma med synpunkter och svar.
Hilsen,
Lars
lg,
Än en gång glider du in och pratar om dig själv. Om du inte ska berätta om hur smart du är, hur du fick 20.0 i gymnasiet, 2.0 på högskoleprove, bästa betyg som jägare i lumpen etc, så är det något annat. Förstår inte hur en orkar…
Tore,
Efter att ha tagit del av den av dig refererade artikeln av Eckstein/van den Berg kan jag inte annat än konstatera att jag är fortsatt orubbad i min bedömning. Här finns i denna survey inte ett enda exempel där modellantaganden av det slag som Pissarides laborerar med i flera av sina modeller i god Poppersk anda har utsatts för ett ”severe test” eller intensiv ”empirisk prövning”. Om det över huvud kan sägas testas någonting i de refererade verken så är det inte det inte den av mig efterlysta broslagningsförmågan från modell till verklighet.
Tillåt mig en liten regress för att klargöra vad jag menar. Arbetsgången i transitionen från teori till verklighet brukar se ut ungefär som följer:
Teori -> Teoretisk modell -> Empirisk modell -> Verklighet
Den bärande tanken är att de mekanismer man via isolation/abstraktion/idealisering etablerat i den teoretiska modellen ska kombineras med andra mekanismer i den empiriska modellen för att kunna resultera i något slags testbara hypoteser (om Beveridge-kurvors eventuella korrelations/kausalmönster exempelvis). Kruxet är här ofta, inte minst inom nationalekonomin, att de tighta korrelations/orsakssammanband man etablerat för mekanismer i teorin, saknas nästintill helt i de empiriska modellerna (mycket av E/vdB –surveyn handlar också föga överraskande om frågor som t ex hur funktionsformen ska specificeras för löneofferkurvan – ska den vara log-normal fördelad, parametrisk eller icke-parametrisk, heterogen eller homogen, proportional hazard eller mixed proportional hazard o s v). En berättigad invändning måste då vara att man faktiskt inte oargumenterat kan applicera den typ av test som bygger på statistiska inferens och som de refererade arbetena nästintill uteslutande vilar på. Vad man observerar är korrelationer och om de korresponderar med kausala mekanismer saknas det argument för (de av E/vdB refererade Monte Carlo simuleringsansatserna är här i förbigående sagt helt ointressanta eftersom de är ”loaded dice” eftersom de ju förutsätter att vi känner DGP, vilket ju var det som skulle visas och inte bara antas). Det bli faktiskt inte så lite likt tron att man testar tesen ”människor är gröna och kommer från mars, och därför kommer solen att stiga upp imorgon” genom dagen-efter-himlaskådande.
Det finns alltså redan här i övergången från en teoretisk modell till en empirisk modell ett glapp som på många sätt stängs på ett – åtminstone i mina kritisk-realistiska ögon – ganska godtyckligt sätt. Resultatet blir att emkonomen/ekonometrikern ofta skattar relationer som i själva verket inte alls har någon motsvarighet i realt existerande kausala mekanismer. Lägg därtill att broslagningen till det sista ledet (->Verkligheten) realiter inte ens söks.
Nu är ju i sanningens namn dessa problem inte specifika för neoklassiska sökteorier, utan gäller ju i princip hela det deduktivistiska neoklassiska teori- och modellbygget. Mest tydligt blir det kanske ändå när vi kommer över på det numera okritiskt anammade probabilistiska tillvägagångssättet inom ekonometrin. Om vi inte kan visa att de mekanismer eller orsaker vi isolerar/abstraherar och hanterar i våra modeller är stabila i bemärkelsen att de inte ändras när vi exporterar dem från våra modeller till våra “target systems” så håller de bara under ceteris paribus villkor och är a fortiori av begränsat värde för vår förståelse, förklarings- eller prediktionsförmåga i det verkliga ekonomiska systemet. Eller som den alltid eminent citerbara Keynes skrev i sin Treatise on Probability (1921):
The kind of fundamental assumption about the character of material laws, on which scientists appear commonly to act, seems to me to be [that] the system of the material universe must consist of bodies … such that each of them exercises its own separate, independent, and invariable effect, a change of the total state being compounded of a number of separate changes each of which is solely due to a separate portion of the preceding state … Yet there might well be quite different laws for wholes of different degrees of complexity, and laws of connection between complexes which could not be stated in terms of laws connecting individual parts … If different wholes were subject to different laws qua wholes and not simply on account of and in proportion to the differences of their parts, knowledge of a part could not lead, it would seem, even to presumptive or probable knowledge as to its association with other parts … These considerations do not show us a way by which we can justify induction … /427 No one supposes that a good induction can be arrived at merely by counting cases. The business of strengthening the argument chiefly consists in determining whether the alleged association is stable, when accompanying conditions are varied … /468 In my judgment, the practical usefulness of those modes of inference … on which the boasted knowledge of modern science depends, can only exist … if the universe of phenomena does in fact present those peculiar characteristics of atomism and limited variety which appears more and more clearly as the ultimate result to which material science is tending.
Eller – för de av er som av någon outgrundlig anledning har skygglappar vad gäller John Maynard – lyssna på när den probabilistiska ekonometrins egen urfader Haavelmo i sitt magnum opus [1944:28] säger i princip samma sak:
If we should make a series of speed tests with an automobile, driving on a flat, dry road, we might be able to establish a very accurate functional relationship between the pressure on the gas throttle … and the corresponding maximum speed of the car … But if a man did not know anything about automobiles, and he wanted to understand how they work, we should not advise him to spend time and effort in measuring a relationship like that. Why? Because (1) such a relation leaves the whole inner mechanism of a car in complete mystery, and (2) such a relation might break down at any time, as soon as there is some disorder or change in any working part of the car … We say that such a relation has very little autonomy, because its existence depends upon the simultaneous fulfillment of a great many other relations, some of which are of a transitory nature.
Slutligen vad gällde din fråga så tycker jag nog att andra arbetsmarknadsteoretiska modeller som neoklassiskt skolade nationalekonomer arbetar med är varken sämre eller bättre än sökteorin. I grunden är de av samma deduktivistiska skrot och korn och därför behäftade med i grunden samma problem som jag angivit ovan. De är delar av ett paradigm som jag finner ointressant att rangordna internt.
Beste hilsen,
Lars
Om jag tolkar dig rätt finns det alltså ingen annan teori som enligt dig på ett bättre sätt kan belysa, exempelvis, flöden in i och ut ur arbetslöshet. Varför är du då så upprörd över att just denna teori belönades?
Alternativt, varför begränsa sig till “arbetsmarknadsteoretiska modeller som neoklassiskt skolade nationalekonomer arbetar med” om nu dessa är så dåliga?
Du kan välja fritt bland alla arbetsmarknadsmodeller som mer vidsynta personer (som t ex du) presenterat.
(Jo, jag vet att jag redan avslutat debatten för min del en gång, jag får skylla på begränsad självkontroll…)
Det är väldigt lärorikt för oss läsare när ni professorer argumenterar mot varandra om de mest fundamentala problemen med nationalekonomin.
Syll: Om jag förstår dig rätt, är din kritik att verkligheten är för komplex för att kunna modelleras? Det citat du ger av Haavelmo tyder på det. Men samtidigt var han en empiriker som seriöst försökte lösa väldigt konkreta problem. Han var tvungen att göra det, trots vetskapen om att “världen alltid är mer komplex”. Samma pragmatiska syn finner vi ju också hos Keynes och ännu tidigare Marshall. Jag tror du har svårt att hitta en nationalekonom idag som inte heller skulle skriva under på detta synsätt.
Sen förstår jag inte vad du har för krav på en “popperiansk” kritik. Om du inte kan specificera konkret vad ett sådant test skulle innebära – utöver att teorier av “samma deduktiva skrot och korn” är dåliga – är det svårt att ge något exempel på en alternativ studie. Där har funnits flera alternativa teorier genom åren, allt från klassikernas “wages fund doctrine” till Marx “reservarméer av arbetskraft” och Cambridge-skolans “money illusion”. Jag har inte sett företrädare från dessa skolor i modern tid försöka utmana årets nobelpristagare på den nivå du förefaller kräva, men det finns kanske.
Tore,
Har du verkligen inte något som helst argument att komma med?
Här har jag i tre ganska utförliga inlägg argumenterat för varför jag tycker att de nu nobelprisade sökteoretiska modellerna genomgående är konstruerade utan att på allvar försäkra sig om att de modellimmanenta resultaten också håller i den verkliga världen och att den externa validiteten får ge vika för rigorösa modellderiveringar som lär oss nästintill inget om verklighetens arbetsmarknader. Du har på ett nonchalant (Olof skulle kanske t o m kalla det “oförskämt”) sätt med hög svansföring påstått att dessa synpunkter är “besynnerliga”. Jag har efter träget frågande till sist lyckats få dig att supplera ett exempel som skulle på något sätt (indirekt) ge substans till ditt utfall. Jag sätter mig ner och lägger flera timmar på att läsa exemplet (E/vdB-surveyn) och skriver ett tämligen utförligt svar med både referenser och argument. Och allt du kan prestera är detta fjuttiga ”svar” bestående essentiellt återigen av att sandlådelikt ställa en motfråga!
Är detta vad vi har att vänta av en ekonomiprofessor som i flera år suttit med i den priskommitté som delar ut detta s k nobelpris i ekonomi? Är detta vad det nationalekonomiska etablissemanget har att prestera när man intellektuellt ska underbygga och argumentera för sina val? Och detta ska vi behöva bevittna i ett land som frambringat en Knut Wicksell, Gustav Cassel, Johan Åkerman och Gunnar Myrdal? Det är både ynkligt och beklämmande!
Hilsen,
Lars
Lars
Du förkastar föraktfullt hela det paradigm som jag, liksom en stor majoritet av världens nationalekonomer, arbetar innanför. Jag drar slutsatsen att du anser att det finns ett annat paradigm som är att föredra. Och eftersom jag inte känner till detta överlägsna paradigm, måste jag ju – hur ynkligt det än kan se ut – be dig om vägledning.
Du tycker att ditt långa inlägg efter två timmars jobb förtjänar ett mer utförligt svar. Jag tycker nog att mina kollegor och jag redan gjort ett ganska grundligt jobb vad gäller att motivera vårt beslut (se i synnerhet http://nobelprize.org/nobel_prizes/economics/laureates/2009/sci.html).
Vi lägger förstås gärna ytterligare tid och energi på att förklara, men det känns ganska lönlöst i detta fall, eftersom din kritik är så svepande och destruktiv. Du gör en stor poäng av att evidensen för sökteorin inte är perfekt , men vägrar konsekvent anföra någon annan teori om arbetsmarknadens funktionssätt för vilken det finns bättre evidens (eller evidens överhuvudtaget).
Ponera att någon på ett snorkigt sätt skulle kritisera beslutet att ge guldbollen till Lionel Messi utifrån påpekandet att Messi missat ett antal målchanser under säsongen. Och ponera vidare att denna någon i nästa andetag skulle vägra säga vilken fotbollspelare som bättre förtjänat utmärkelsen: “Det är en löjlig fråga, jag har ju redan påpekat att Messi inte spelar perfekt fotboll.” Hur länge skulle man orka argumentera?
Tore,
Jag tycker du missuppfattar (medvetet eller ej) min generella kritik av det neoklassiska modellbyggandet och mer specifikt några av dess arbetsmarknadsteoretiska sökmodelle. Min poäng är inte att det finns ett annat generellt paradigm eller specifik arbetsmarknadsmodell som eventuellt är bättre (vad det nu skulle innebära). Min kritik är – oberoende av hur vi värderar andra alternativ – att det deduktivistiska neoklassiska paradigmet och dess olika instantieringar (som exempelvis Pissarides “model I”) är gravt problematiska ur vetenskapsteoretisk och metodologisk synpunkt. Det är dessa problem jag argumenterat kring och försökt få till en diskussion om. Men då har du i stället valt att “se åt andra hållet” och – åtminstone implict – fått det att framstå som om neoklassisk teori skulle stå över all kritik så länge det inte kan visas fram något alternativ som skulle vara “bättre”. För att fortsätta din fotbollsanalogi så blir det som när någon säger att det svenska fotbollslandlaget spelade som krattor mot Holland, så svarar du att denne “föraktfullt förkastar” vårt kära landslag och inte bör göra det eftersom det i dagsläget inte fanns bättre mannar att ställa upp i elvan. Jag tror att de flesta nog ändå tycker att man kan resa kritik mot teorier/modeller/paradigm/fotbollslag utan att man nödvändigtvis först ska ha visat att det eventuellt finns något som är “bättre”. Om något inte är bra ska det kunna kritiseras, oberoende hur vi värderar andra alternativ. Att hävda något annat är att göra det alldeles för lätt för sig. Och att priskommittéer (så klart) anger skäl till sina prisgivningar, kan aldrig vara ett carte blanche för att inte seriöst bemöta kritiska argument kring haltande vetenskapsteoretiska och metodologiska paradigmfundament. När någon påpekar att kejsaren inte har några kläder bör vi åtminstone försöka bemöta detta påstående och inte bara vifta bort det med argumentet att ingen annan bär upp en klädskrud bättre än han.
Fast problemet med att enbart kritisera är att inte är särskilt konstruktivt. Du vet lika väl som jag att vi allt som oftast får nöja oss med näst bästa-lösningar, om ens det. Att då tjata om att lösningen inte är optimal utan att vilja presentera något alternativ som går att utvärdera känns inte överdrivet intressant. I fallet med fotbollsmatchen mot Holland så var väl slutresultatet i sig ett bevis för att allt inte stod rätt till, men det var ändå bara en symptom. Det är bra mycket knepigare, men intressantare, att vara konstruktiv och hitta en lösning på vad man skulle ha gjort i stället.
Jag tror att alla forskare i grunden är överens om att vetenskaplig teoriutveckling handlar om att utsätta teorier och modeller för kritik och tuffa test. Att bara slå sig för bröstet – och säga att vår teori minsann är den bästa och som nästan alla använder sig av -och därför behöver vi inte bry oss om kritiken – är fullständigt förödande för vetenskaplig progression. Ad hoceri av det slaget för oss inte en millimeter framåt, likalite som att – som några av mina professorskollegor – spela prinsessan på ärten, känna sig trampade på tårna och påstå att kritiken är “svepande” och därför vägra argumentera. Den strutstekniken hör inte hemma i vetenskapsvärlden.
Lars, visst kan man ibland kritisera utan att erbjuda förslag på bättre alternativ. Men att i långtgående diskussioner om ekonomisk metodologi konsekvent ducka när det gäller frågan om man känner till något bättre alternativ är svårare att försvara. Nå, nu har du ju äntligen svarat något som skulle kunna tolkas som att du inte känner till någon bättre (eller mindre dålig) teori på arbetsmarknadsområdet (men jag är fortfarande inte helt säker på att jag förstått dig rätt).
För att återanknyta till ekonomipriset och fotbollsanalogin, så skulle man naturligtvis kunna resonera enligt följande:
“En värdig guldbollenvinnare skall dels ha gjort många avgörande insatser för sitt lag och dessutom inte gjort några stora individuella misstag under den gångna säsongen.”
Med en sådan utgångspunkt skulle priskommittén rimligtvis komma att dra slutsatsen att det inte finns någon värdig guldbollenvinnare i år heller (och att det nog aldrig kommer att finnas någon). Och sedan skulle man kunna krydda med några förnedrande uttalande om möjliga kandidater, t ex att “Messi ju är kort som en dvärg, och därför usel på huvudspelet, och därmed en uppenbart ovärdig vinnare”.
Själv ser jag en sådan utgångspunkt som tämligen poänglös, även om den naturligvis är fullt möjlig.
När det gäller samhällsvetenskapen så är det, som jag antar att du håller med om och som jag påpekat tidigare, ofta betydligt svårare att säkert veta hur de kausala sambanden verkligen ser ut, jämfört med i (de flesta) naturvetenskaperna.
Antingen kan vi då hänge oss åt förnedrande och svepande omdömen när vi beskriver samhällsvetenskapen, som att “kejsaren är naken”, eller så kan man försöka se mer konstruktivt på frågorna och försöka förbättra vår begränsade kunskap med de bästa (eller minst dåliga) metoder, toerier och modeller vi kan komma på. Att vi vet mer om vissa områden än om andra är tämligen självklart, och frågan är hela tiden hur vi kan lära oss mer, och därmed förbättra våra begränsade teorier och modeller.
Själv föredrar jag, uppenbarligen till skillnad från dig, den senare attityden.
Observera dock, för att unvika medvetna eller omedvetna missförstånd, att detta naturligtvis inte alls innebär att den konventionella neoklassiska teorin skulle vara i det närmaste ofelbar, eller sakna stora brister för många viktiga samhällsfrågor. Jag har själv skrivit mycket om detta och bland skandinaviska ekonomer är för övrigt Tore en av dem som mest flitigt påpekat sådana brister, och även erbjudit alternativa och förbättrade teorier och modeller.
Det är inte bara Lars P Syll som har problem med den förmenta vetenskapligheten inom neoklassisk nationalekonomi så även den österrikiska skolan här företrädd av Peter Boettke vid George Mason University via hans blogg “Cordination Problem”:
Macroeconomics After the Crisis
“…makes the very important point that we should never confuse the precision achieved in our models […] with precision in understanding the real-world.”
Det finns mycket man kan säga om olika förenklade, och ibland överförenklade, ekonomiska modeller, men ovanstående är väl ändå huvudsakligen att sparka in öppna dörrar.
När det gäller makroekonomi, och särskilt effekterna av aktiv konjunkturpolitik och vad konjunkturcykler beror på, delar jag för övrigt uppfattningen att vi tyvärr fortfarande vet ganska lite. Och också att man förmodligen aldrig kommer att komma till ståndpunkter här som liknar någon slags konsensus.
Men att detta skulle innebära att ekonomer (och andra)skulle sluta med att försöka förstå dessa fenomen, om nu det var vad författaren menade med påståendet “that a discipline that is asked to do things it cannot do, but nevertheless attempts to do them will loose its ”intellectual soul”” håller jag inte alls med om.
Däremot tycker jag att ekonomer bör bli bättre på att kommunicera vad vi faktiskt inte vet, och vad vi vet ganska lite om, men samtidigt är väl intresset från media inte överdrivet stort här…
Hur kommer det sig att det är så svårt veta vad konjunktursyckler beror på? Är människans kognitiva förmåga helt enkelt för liten för att förstå saker där en väldigt massa olika element samverkar med varandra, vilket väl är fallet med konjunkturcykler exempelvis? Som en vanlig medelSvensson så tänker jag att eftersom det finns så många väldigt intelligenta människor i världen (till antal i alla fall) så borde någon kunna klura ut precis hur det fungerar och dessutom ett sätt att förklara det på. Med det är kanske bara önsketänkande.
Andreas, bra fråga! Problemet är inte att det inte finns rimliga mekanismer som skulle kunna förklara vad konjunktursyckler beror på (och vad man bör göra åt dem), utan snarare att det finns flera olika möjliga mekanismer, där det är svårt att veta vilken eller vilka som är viktigast.
Empirin på området är ju också mycket svår eftersom så mycket händer samtidigt, och eftersom flera viktiga mekanismer, t ex människors förväntningsbildningar, är svåra att mäta.
Detta hindrar inte att många enskilda ekonomer är ganska säkra på vilka mekanismer som är viktigast, och vilka metoder som mest efektivt kan minska dessa svängningar; problemet är bara att de som är säkra har olika uppfattningar, och detta i princip oberoende av hur kompetenta och kunniga ekonomerna är, inkl ekonomer som belönats med det s k nobelpriset i ekonomi. (Det är f ö inte mitt område alls.)
Tack för svaret Olof! Jag tar mig friheten att filosofera lite grann. Om vi ponerar att någon visste precis vilka mekanismer som är viktigast så borde den personen kunna förklara på ett övertygande sätt för andra varför just de mekanismerna är viktigast. Problemet är kanske att de som lyssnar på förklaringen måste förstå vad som sägs och försöka undvika att påverkas av sina egna förutfattade meningar. Behavioral economics tar iofs hänsyn till psykologiska aspekter men är väl även den väldigt begränsad i att förklara olika händelser. Utan att lägga mig i metodologin inom olika vetenskapsområden (vilket ju brukar resultera i otrevligheter som ekonomistas nu dessutom ska censurera) så är det kanske ett problem att allting hela tiden måste mätas med matematiska och statistiska metoder, just eftersom det är så svårt (omöjligt?) att mäta och undersöka många saker med hjälp av dessa metoder. Sådana här frågeställningar gör ju att man måste ta hänsyn till både filosofiska och psykologiska aspekter vilket gör det hela komplicerat. Ingen kan ju vara både psykolog, (profesionell) filosof och nationalekonom på en och samma gång.
Andreas,
Tror du har en poäng när du skriver “så är det kanske ett problem att allting hela tiden måste mätas med matematiska och statistiska metoder, just eftersom det är så svårt (omöjligt?) att mäta och undersöka många saker med hjälp av dessa metoder.” Jakten efter precision, rigorositet, exakthet och kvantifierbarhet utan att ta hänsyn till dessa målsättningars “fältberoende” rimlighet leder ofta till att neoklassiska nationalekonomer, precis som Toulmin skriver i sin uppgörelse med den formalistiska skolan inom logiken (The Uses of Argument, 2003, s 136), jagar deduktivistisk precision “whereas the conclusions they present turn out on examination to be, in fact, not so much strict as being beside the point”.
Jag hade på känn att du skulle gilla den delen av inlägget 😉
Andreas, jag anser att både matematik och statistik har viktiga roller att spela inom samhällsvetenskap och ekonomi. Själet till att matematik är viktigt i ekonomiska modeller har dock inte mycket med precision att göra, utan med våra kognitiva begränsningar.
Det är nämligen, för det allra flesta av oss, mycket svårt att föra sofistikerade och internt konsistenta resonemang där flera saker påverkar varandra samtidigt utan att göra misstag. det är dessutom svårt att enas om när någon gjort ett logiskt felslut eller inte. Däremot bryr man sig sällan om kvantitativa storleksordningar i teoretiska modeller, utan man nöjer sig oftast med att försöka fundera ut under vilka villkor en viss effekt är positiv eller negativ.
Dock tillhör jag dem som anser att nationalekonomin som helhet ändå lagt för lite vikt vid icke-formaliserade resonemang, som även de har sina uppenbara fördelar. Ett exempel som spontant kommer upp är t ex positiva kunskapsexternaliteter som redan Marshall beskrev, men som ändå ignorerades under lång tid inom nationalekonomins huvudfåra (i princip tills Romers modeller dök upp, tror jag).
Fast jag tror samtidigt inte, i just detta fall, att större konsensus skulle uppnåtts. När det gäller varför konjunkturcykler uppkommer, och effekter av aktiv stabiliseringspolitik, finns ju väldigt många som resonerar rent verbalt utan någon matematik, och de är ju inte mer eniga för det.
Som jag försökte påpeka tidigare var jag inte ute efter någon diskussion om metodologi. Lite svårt för mig att föra en diskussion på det ämnet med professorer utan att låta dum. Jag har dock läst en del ekonometri och nationalekonomi och jag håller med om att matematik och statistik är viktiga hjälpmedel inom nationalekonomin. Angående precision så var det ju Lars P Syll som nämnde det och inte jag. Kanske visar den här diskussionen, och andra liknande diskussioner, hur svårt det är att föra en diskussion informellt/icke-matematiskt, eller vad man ska kalla det. Det blir lätt till ett retoriskt spel där den som är bäst på att uttrycka sig och “vinner”. Jag vet tyvärr inte vad “kunskapsexternaliteter” är för något så jag kan inte svara på det! Får jag gissa är det kanske en kunskapsexternalitet att jag inte vet vad det ordet betyder 🙂
Andreas, det var inte min mening att föra över det hela till en diskussionen om metodologi, utan jag försökte bara förklara varför vissa, även centrala, frågor är svåra att entydigt besvara. Och jag tycker f ö att du ger ett klokt och reflekterande intryck.
Jag håller även med om faran med att om man begränsar sig till att enbart diskutera ekonomiska frågor informellt så kan det se ut som om en person “vinner” diskussionen enbart p g a retorisk förmåga (jämför med TV-debatter). Men detta är naturligtvis inget skäl till att inte föra sådana icke-formalistiska diskussioner alls.
Min kommentar om precision var f ö mycket riktigt en passning till Lars.
Kunskapsexternaliteter vara bara ett exempel på en fråga när insikter under lång tid ignorerats för att de inte uttryckts matematiskt, och är alltså inte alls centrala i sig här.
Likafullt, vad är då en kunskapsexternalitet? Antag att ett företag investerar i ny kunskap precis så mycket att dess egen vinst maximieras. Även om det inte är meningen så kommer en del av denna kunskap att spridas till andra företag, och därmed även höja deras produktivitet. Denna positiva effekt för andra företag brukar benämnas en positiv kunskapsexternalitet, och spelar en viktig roll i vad som brukar kallas endogen-tillväxt-litteraturen.
Så din gissning var inte helt korrekt. Däremot är det en kunskapsexternalitet om du studerar på universitetet enbart av egenintresse ( t ex för att få högre lön), men sedan mer eller mindre omedvetet ändå sprider dina kunskaper till andra, så att även de får en högre kunskap,vilket ju är bra för dem.