Piska bättre än morot

I traditionella nationalekonomiska modeller är det relativa priser som spelar roll för hur människor fattar sina beslut. Att locka med skatteavdrag eller att hota med bidragssänkningar är i denna modellvärld likvärdigt, liksom att böter och indragna förmåner är det. Detta är anledningen till att nationalekonomer ofta står frågande i diskussioner där man gör skillnad på piskor och morötter.

Den beteendevetenskapliga revolutionen har dock lärt oss att folk ofta beter sig på märkliga sätt. Många ser det, obegripligt nog,  som värre att förlora något än att inte få något man aldrig haft. En studie (sammanfattning på Vox) av Bas van der Klaauw och Jan van Ours visar att denna typ av beteenden kan ha betydelse bland annat när man försöker få människor att gå från bidragsberoende till arbete.

Forskarna utnyttjar att personer med socialbidrag i Rotterdam mött olika typer av incitament för att ta ett jobb. En del har erbjudits bonusar om de funnit ett jobb medan andra har hotats av sänkta bidrag om de inte gjort så. Resultaten är slående: hotet om sänkta bidrag är ett betydligt effektivare sätt att få ut folk i arbete än löftet om en återanställningsbonus. Faktum är att bonusen knappt har några positiva effekter alls.

Resultaten är i linje med modeller som bygger på att jobbsökande är otåliga och därmed inte värderar de framtida effekterna av sitt arbetssökande särskilt högt. Om otåliga individer har en hög diskonteringsfaktor på kort sikt och en låg på lång sikt (sk hyperbolisk diskontering, en standardingrediens i den beteendevetenskapliga verktygslådan) så kommer de att leta mindre efter jobb än de mer tålmodiga. Detta är också precis vad man finner i data.

Även om ska inte ska dra för stora växlar på en enskild studie så tyder resultaten på att gradvisa bidragssänkningar kan vara effektivare än, exempelvis, ett förvärvsavdrag när det gäller att få ut folk i arbete. Mer allmänt kan man konstatera att ökad psykologisk realism i de nationalekonomiska modellerna inte nödvändigtvis leder till mindre hårdhänta åtgärdsförslag.

Snart kanske det är den politiska vänstern som längtansfullt talar om traditionell neoklassisk nationalekonomi.

Comments

  1. Nymnchen says:

    Är det inte mer så att det är cheferna som kommer att längta efter neoklassisk ekonomi – det är de som har moroten i dagens läge.

    A-kassan och sjukförsäkring är redan utformad som piska, med automatiskt minskande nivåer över tiden för de som inte hittar jobb/blir friska. Tackar man nej till jobb riskerar man att mista sin a-kassa. Vad mer av piska föreslår du? (Orsaken till arbetslösheten i Sverige är ju knappast att folk tackar nej till jobb, Nederländerna har ju en helt annan nivå på sin arbetslöshet)

    Jag tror som Vlachos att vi kan klämma ur folk mycket mer ansträngning med hot om tex arbetsläger. Privata och drivna efter helt och hållet marknadsmässiga principer, naturligtvis. För då kommer de ju automatiskt att generera mer välstånd för alla!
    Tur att ekonomi är en objektiv vetenskap och inte en massa ideologi, för vore den det senare hade den varit påfallande burn i tonen.

    • Nymnchen,

      Din anspelning till nazism i Jonas inlägg är häpnadsväckande och hör inte hemma på våra sidor. Om du hade läst Jonas inlägg skulle du ha sett att han redogör för en intressant empirisk forskningsstudie, av vilken vi lär oss något om hur vi reagerar på olika incitament.

      I vår kommentarspolicy står att ”Vi välkomnar en livaktig diskussion, men förbehåller oss rätten att radera inlägg som inte har med ämnet att göra, innehåller personangrepp, har en otrevlig ton eller som vi av annan anledning inte anser oss vilja publicera.” Fortsättningsvis kommer liknande kommentarer att raderas.

      • Nymnchen says:

        Tänk att lite sarkasm kan slå så hårt! Jag tänkte ju faktiskt inte på nazismen utan på Gulag, som vi skulle kunna förlägga i Norrland någonstans, men ok.
        Men allvarligt, om du har problem med det tycker jag att du raderar posten så postar jag om utan sista paragrafen. (eller resten kanske också var upprörande)
        Den allvarligt menade frågan kvarstår; Vlachos slutkläm i åtanke (och med tanke på att det finns starka piskor i det nuvarande systemet) hur är tänkt att den piskan skulle utformas i så fall, eftersom vänstern skulle längta efter nuvarande system?
        Min spontana reaktion är ISTÄLLET att man i så fall ska höja arbetslöshetsersättningarna rejält så effekten av avtrappningen (eller att man avstår från jobb) får en relativt mycket större betydelse. Jag tycker det är en konstig slutsats att dessa resultat skulle leda till försämringar. Som sagt, i så fall vilka?

      • Nymnchen says:

        Och en annan mycket viktig poäng; innebär denna forskning för effekt vid utformandet av chefers ersättningar som i princip uteslutande bygger på morötter?
        Allmäna japanska förnedringscermonier kanske inte är så dumt i alla fall!
        (förolämpade jag någon nu?)

  2. Andreas says:

    Allting har en förklaring. Bara för att nationalekonomer inte förstår ett visst fenomen så betyder inte det att det är ”obegripligt”. Det är bättre att försöka förstå människors agerande och lära sig av det istället för att fördöma dem.

  3. Andreas says:

    Socialdemokrater håller sig aldrig till vetenskapliga diskusioner. Det har vi lärt oss vid det här laget. Det är istället förtryckarretorik som gäller. Alla som inte håller med är nazister.

    • Nymnchen says:

      Andreas, alla om inte håller med är Kommunister och vill ha det som i Nordkorea! 😉

      • Andreas says:

        hehe. Nä det håller jag inte med om. Men när man börjar snacka om arbetsläger, Hitler, Nordkorea, kommunister och liknande saker så brukar det vara ett tecken på att man inte kan motivera sina egna åsikter på ett sakligt sätt.

      • Nymnchen says:

        Om man som Vlachos glatt refererar till ett vänsterns post-kapitalistiska skräckscenario (mestdels piska), utan att vara medveten om att det är synonymt med fascism, då är man obildad. Jag trodde Vlachos skulle vara tacksam att någon påpekade hur hans slutkläm uppfattas av den vänster han refererar till!

        Nu var det ju inte jag som drog upp nazismen. Och arbetsläger kanske inte behövs, Fp föreslår ju trots allt http://goo.gl/BARa att man faktiskt ska tvinga arbetslösa till oavlönat arbete på plats, utan att behöva flytta dem till Norrland.

        Bra tips där om kommunism och Nordkorea, ska komma ihåg det nästa gång någon förklarar varför apoteken skulle säljas ut och varför Ohly inte kan sitta i regeringen 🙂

      • Andreas says:

        Jag orkar inte diskutera fasicm och annat skitsnack. Det jag inte tror du förstår är att Jonas inlägg inte var ett politiskt inlägg. Det var en redogörelse av forskning. De flesta här förstår nog att i politiken så gör man avvägningar mellan till exempel ekonomisk effektivitet och fördelningseffekter.

  4. Nymnchen nämnde ordet ”arbetsläger”.
    Det var Martin Flodén som läste in ”nazism” i detta.
    En sådan tolkning, tycker jag, är historiskt obildad. Vet ni hur många regimer som under 1900-talet, och även tidigare och senare, har tillämpat arbetsläger som metod för att sätta folk i arbete? Utrotningsläger är en annan sak.

    (Detta inte på något vis sagt som en kommentar till själva inlägget.)

    • Jag läste ”påfallande burn i tonen” och tolkade (kanske felaktigt?) detta som ”påfallande brun i tonen”.

      • Okej, får medge att jag missade den sista felstavade meningen.

        (Epitetet ”brun” är i nio fall av tio både onödigt och kontraproduktivt i politiska diskussioner.)

      • Nymnchen says:

        Det var bara en felstavning, det skulle ha varit brun, förstås, slarvigt av mig.
        Men det är ju inte bara jag som kopplar krav på mer ”piska” med fascism.
        Ordet fascism kommer från det latinska ordet fasces, spöknippen. Att vilja öka medborgarnas arbetsinsats med ”piska” är ju som jag ser det inte skiljt från en definition av fascism som går ut på ”att individen är underställd statens behov.”
        Vi måste vara medvetna om att detta är en allvarlig fälla om vi oförbehållsamt ska godta piska som ett incitament, men frågan uppkom efter referensen till att vänstern skulle ogilla framtida lösningar. Jag hade inte för avsikt att spela Hitler-kortet.

      • Nymnchen says:

        Fast, naturligtvis, om detta är en jobbig och onödig diskussion sä förslår jag att du helt enkelt raderar alla mina inlägg, så kan vi istället ägna oss åt att diskutera vilka piskor som är mest effektiva 🙂

  5. Tråkigt att Godwin’s law visade sig stämma så fort i den här kommentarstråden, men jag gör ett försök att börja om från början.

    Jonas, jag tror du har helt rätt i att det kommer uppstå situationer då både vänster- och höger längtar tillbaka till neoklassisk nationalekonomi. Beteendeekonomin leder inte på något sätt automatiskt till slutsatser som stryker vänstern medhårs utan beteendeekonomin kan vara användbar även för högern. De som kanske får stryka på foten är klassiska liberaler (med vilket jag avser vad många kallar nyliberaler) som nog skulle tjäna på att leva kvar i den neoklassiska nationalekonomin.

    För övrigt antar jag att det var skämtsamt menat med orden ”obegripligt” och ”märkligt nog” i andra stycket — i annat fall är jag orolig för hur djupt nationalekonomisk indoktrinering kan påverka en människas världsbild. 😉

    • Nymnchen says:

      Jag håller med. Jag tycker att det är viktigt att kunna diskutera implikationerna av att använda piska för att få folk i arbete, utan att bli anklagad för att göra nazistreferenser. Det är synnerligen onödigt eftersom det polariserar och fördummar debatten.

      • Jag håller med. Jag tycker att det är viktigt att kunna diskutera implikationerna av att använda piska för att tvinga av folk som arbetar skatt, utan att bli anklagad för att göra nazistreferenser. Det är synnerligen onödigt eftersom det polariserar och fördummar debatten.

    • Nyliberaler ansluter sig väl ofta till den österrikiska skolan?

      Den österrikiska skolan är för övrigt ett ämne ni gärna fick skriva mer om här på Ekonomistas. Känns gravt försummat i svensk debatt. Finns väl en hel del nobelpris som delats ut till forskare inom det paradigmet. Bara det borde väl vara skäl att ta upp det?

  6. En intressant slutsats som jag drar är att ”jobbskatteavdraget” alltså är totalt meningslöst för att få ut folk i jobb 😉

  7. Eva: Det är nog en för långtgående slutsats. Om den som förhandlar om lönen (fackföreningar eller individer) tar hänsyn till den disponibla inkomsten så kommer jobbskatteavdraget att sänka jämviktslönerna varför fler arbeten kommer att finnas tillgängliga. Om syftet med jobbskatteavdraget däremot är att ge en extra push till människor att leta jobb så tyder studien på att dessa effekter är försumbara.

    Robert: jag vägrar tala om hurvida detta var skämtsamt menat men ska fundera över mina stilitiska förmågor till framtida inlägg.

    Slutligen längtar jag till dess att valrörelsen är över så att folk kan bli lite mindre överspända i sina kommentarer.

  8. Martin says:

    Det är viktigt att inte förväxla mål och medel. Studien visar vilken typ av incitament som är effektivast just ”när det gäller att få ut folk i arbete”.

    Men frågan huruvida detta är ett prioriterat mål är en värderingsfråga. Många inom vänstern ser det nog som minst lika högt prioriterat att människor har värdiga arbeten med schyssta arbetsföhållanden. Och för en sådan målfunktion är det inte alls säkert att studien ifråga är relevant. Tvärtom så kan ju piskorna försämra arbetstagarnas förhandlingsposition gentemot arbetsgivare och därmed vara direkt kontraproduktiva.

  9. Gunnar Brandén says:

    Kan det inte vara så att skillnaderna mellan incitamentsmetoderna i studien uppkommer därför att effekterna av en sänkt inkomst med ett givet belopp är betydligt större än effekterna av en höjd inkomst med samma givna belopp, speciellt för den arbetslösa populationen?

    Om man antar att folk anpassar sin livsstil (vad gäller utgifter för bil, boende, aktiviteter för sig själv och barnen osv) till sin inkomst så är förefaller tendensen som studien pekar på uppenbar och själva diskussionen en smula obsolet, enligt min uppfattning.

    Vidare förefaller det långt mer intressant att se under vilka betingelser som piskor och morötter fungerar som bäst (eller sämst) utan att nödvändigtvis ställa dem mot varandra. Denna dikotomi målas ju faktiskt heller inte upp i studien, tvärtom är effekten som störst när både piska och morot appliceras även om du Jonas inte nämner just det i ditt inlägg.

    Dock håller jag med dig om att beteendeekonomins intåg inte på något sätt skall ses som en automatisk vinst för någon viss ideologisk nationalekonomisk inriktning.

    • För att fortsätta på Gunnars sista stycke; om beteendeekonomin beskriver verkligheten mer precist och med bättre prediktionsförmåga än annan metod så är det ett vetenskapligt framsteg som i sig är ideologineutralt (om ni ursäktar min primitiva vetenskapssyn). Bara för att beteendeekonomin är mer populariserad i pocketböcker och har ett namn som inspirerar oss till att tänka på beteendevetenskap och sociologiska snarare än matematiska institutioner och forskararketyper betyder det inte att det är vänstervetenskap.

  10. David Sandin says:

    Jonas varför skulle jämviktslönen sjunka? Marginalproduktiviteten är ju densamma oavsett jobbskatteavdrag. Varför skulle en löneförhandlare oavsett om det är en individ eller ett fack acceptera en lägre lön än vad de kan få?

  11. Gunnar: Att kombinera piska och morot ger marginellt större effekter än enbart användandet av piska. Att sanktioner ger hyfsat stora positiva effekter när det gäller att få ut folk i arbetslivet är välkänt sen tidigare liksom att morötter ger små positiva effekter. Det intressanta med studien är just att den kan ställa piska mot morot i ett tydligt definierat fall. Att avtagande marginalnytta av pengar skulle kunna ligga bakom resultaten kräver helt orimliga antaganden vad gäller riskaversion varför någon typ av beteendeekonomisk förklaring förefaller rimligare.

    Sanktioner är problematiska då man måste definiera vad som ska trigga sanktionen och en kontrollapparat måste se till att reglerna följs. Naturligtvis tenderar regler att bli trubbiga och kontrollapparaten kommer att göra fel. Alltså vore det bra och bekvämt både för bidragstagare och skattebetalare om en anställningsbonus kunde nå samma resultat.

    Så verkar dock inte vara fallet vilket tyder på att våra lagstiftare, oavsett politisk färg, har större psykologisk insikt än traditionella nationalekonomiska modeller. Att på olika sätt stimulera folk att komma över sin kortsiktighet och ut i arbete är ju något man länge ägnat sig åt och jag tror exempelvis att det är svårt att finna något exempel på arbetslöshetsförsäkringar som inte innehåller sanktionshot. Anställningsbonusar till bidragstagare är däremot mer sällsynta.

    Daniele Paserman har visat att framförallt låg- och medelinkomsttagare (i USA) har en relativt hög grad av hyperbolisk diskontering. Han analyserar även vilka implikationer detta har för olika typer av förvärvsstimulerande åtgärder. Han visar bla på fall då sanktioner kan vara välfärdshöjande även för den som riskerar att drabbas av dem.

    David: Lönebildningen är en avvägning mellan arbetslöshetsrisk och lön. Så länge som det är disponibel inkomst man bryr sig om så kommer förvärvsavdraget att påverka denna avvägning (givet att lönesättaren överhuvudtaget bryr sig om arbetslöshet). Bruttolönen kommer då att sänkas och arbetslösheten att sjunka.

  12. Lustigt att det tog ca 20 kommentarer innan Gunnar Brandén påpekar det självklara: det väger naturligtvis tyngre att förlora livsuppehället än att vinna några kronor extra…

    Diskussionen lyckas också bortse från att a) det finns inte jobb till alla. B) Gruppen som ”lever på bidrag” är varken homogen eller representativ för befolkningen i övrigt. Det finns strukturer som gör att vissa är överrepresenterade bland bidragstagare, och de strukturerna fixar man inte med hjälp av bara lite extra pengar. Vissa inom gruppen ”bidragstagare” har lättare att få jobb än andra, som inte kan få jobb ens om de hotas med att hela deras inkomst dras in.

    Men visst, som ett genomsnitt betraktat, om man hotar en människa med att ”du kommer inte att få äta”, ja, då kan hon påfallande ofta åstadkomma enorma resultat för att undvika detta.

    Sen finns det ju vissa andra nackdelar med ett sånt samhälle kanske, vilket exempelvis Martin påpekar. Och det är det bara politiken som kan avgöra om man tycker att de nackdelarna är okej eller inte. Ingen vetenskap i världen.

    Men Jonas Vlachos konstaterande ”…tyder på att våra lagstiftare, oavsett politisk färg, har större psykologisk insikt än traditionella nationalekonomiska modeller” är intressant. Ligger nog en hel del i det.

    • Var får du den bisarra idéen att det inte finns arbete till alla från? Jag har ännu ingen butler, och jag skulle nog tom kunna motivera mig att ha två butlers med lite olika kunskapsprofil. Om alla, inkl de två jag avser att anställa, gjorde som jag och anställde en tjänare skulle ju arbetslösheten snabbt bli ”försvinnande” liten.

  13. Genom att ställa ”några kronor” mot ”livsuppehållet” så kan man naturligtvis raljera över forskarnas fynd och vifta dem åt sidan som en trivialitet. Men om alla redan visste att piskor funkar bättre än morötter så är det svårt att förstå den upprörda tonen i vissa kommentarer.

    Självklart är människor heterogena. Eftersom vi inte vet exakt vem varje enskild person och då vi inte kan ha helt individbaserade incitament så är genomsnittseffekter ofta precis vad som är relevant.

    • Nymnchen says:

      Naturligtvis fungerar hot och utpressning bättre än belöning. Då ges man ju liksom inget val.

      Vad som är både roligt och chockerande är din till synes uppriktiga förvåning över att folk inte beter sig enligt den nationalekonomiska modellen (så respektlöst irrationellt av oss).
      Det chockerande är att du föreslår att bara för att ekonomerna kommit på att deras modeller av verkligheten inte stämmer med verkligheten så skulle det resultera i ett hårdare samhälle.

      Att banbrytande ekonomisk forskning kommit fram till att utpressning av fattiga och arbetslösa är lönsamt för staten innebär naturligtvis inte att vi ska återinföra spinnhusen. Eller?

      Att Fp jobbar på iden är väl snarare resultatet av en ”psykologisk insikt” om folk inneboende sadism än av nationalekonomiska modeller http://bit.ly/atNBl1

  14. Andreas Bergström says:

    Jag tror nog att Jonas har rätt och Gunnar och Marika fel – det här beror inte på avtagande marginalnytta, om de inte gjorde försöket med väldigt stora summor så att folk hamnade på någon sorts svältnivå.

    Men slutsatsen av experimentet tror jag ändå blev helt fel. För i många fall fungerar en åtgärd som morot för vissa samtidigt som det blir en piska för andra. Jobbskatteavdraget är ett bra exempel. För dem som är arbetslösa innebär det en ganska svag morot. Men för dem som har ett jobb, men eventuellt riskerar att bli arbetslösa eller för den delen sjukskrivna, är det en stark piska – de blir ju av med jobbskatteavdraget om olyckan skulle vara framme. Arbetstagarna kommer då att passa sig för konflikter med chefen, begära låg lön och gå till jobbet även om de känner sig lite krassliga.

    Om effekterna tar ut varandra har ju den traditionella nationalekonomin rätt, det är ingen skillnad mellan piskor och morötter. Men åtminstone när det gäller jobbskatteavdraget borde ju effekten bli motsatt mot vad som antytts här, det är många fler som jobbar (och drabbas av piskan) än som är arbetslösa (och lockas av moroten).

  15. Andreas: Även om naturligtvis ett förlorat jobbskattevadrag är ett hot så ligger konsekvenserna i framtiden och risken, för var och en, att drabbas är ganska liten. Så även om din vinkel är intressant så finns det nog ingen anledning att tro att effekterna ska ut varandra på individnivå, givet att det nu är hyperbolisk diskontering som ligger bakom resultatet. Att hota med ett eventuell framtida monetär förlust blir ju då ganska overksamt.

    Som du skriver är dock gruppen som arbetar betydligt större varför även en liten effekt för denna grupp kan ta ut en stor effekt för andra grupper. I slutändan beror alltså effekterna av jobbskatteavdraget på hur lönebildningen påverkas. Om löneförhandlarna inte har hyperboliska preferenser så kommer vi närmre den traditionella modellvärlden där ett jobbskatteavdrag och en sänkning av diverse ersättningsnivåer i bidragsystemen ger likartade effekter.

  16. Tycker det är lite tråkigt att du Jonas inte svarar på mina argument, utan bara säger att jag ”raljerar”. Jag tycker nog att det är ganska självklart att piskor, om det handlar om att subtrahera från existensminimum, funkar bättre än morötter. Det är väl rätt uppenbart? Det är ju en rätt stor morot att gå från socialbidrag till normal lön tex. Men det innebär tyvärr inte att socialbidragstagandet är noll.

    Upprördheten i ”somligas” kommentarer ligger väl snarare i att man kan läsa in att du tycker att man borde använda den här typen av forskningsresultat rakt av som policyrekommendation. Där vill jag mena att det finns rätt många andra faktorer som spelar in också. Enter politiken och ideologin.

    Sen tycker jag att invändningen om avtagande marginalnytta är värd att diskuteras vidare. Jag förstår inte riktigt vad du menar med ”Att avtagande marginalnytta av pengar skulle kunna ligga bakom resultaten kräver helt orimliga antaganden vad gäller riskaversion varför någon typ av beteendeekonomisk förklaring förefaller rimligare”, du får gärna förklara det närmare.

    Och Andreas B: jag har skummat studien utan att kunna se att det framgår hur stora sanktionerna var, men om jag läst slarvigt får nån bättre påläst gärna rätta mig. Men jag känner mig ganska övertygad om att det inte krävs stora summor för att visa på avtagande marginalnytta när det handlar om att leva på existensminimum, vilket jag antar är socialbidragsnormen i Nederländerna liksom i Sverige. På de nivåerna betyder några hundralappar mycket. Sen finns det ju inget som utesluter att andra beteendeeffekter också spelar in. Men varför man behöver ställa det mot varandra förstår jag inte.

  17. Marika: Bonusen för att finna ett arbete låg under ett år på ca 1800 Euro och ett annat på ca 2200 Euro. Detta är ungefär två minimimånadslöner. Sanktionen om bidragstagaren inte levde upp till kraven var en bidragsnedsättning på 5, 10 eller 20 procent under maximalt fyra månader. Det är svårt att tro att detta innebär att bidragstagaren hamnar under någon sorts absolut existensminimum, inte minst då de sociala myndigheterna tar hänsyn till den enskildes familjesituation just för att undvika för allvarliga konsekvenser. Visst är några hundralappar viktiga vid låga inkomstnivåer detta borde både gälla ett inkomsttillskott, inte bara en inkomstminskning.

    Många betraktare anser att det i moderna välfärdstater inte är särskilt relevant att tala om ett absolut fattigdomsbegrepp utan anser att ett relativt är rimligare. Medan sanktionen påverkar bidragstagarens relativa fattigdom kan man svårligen hävda att sanktionen leder till att man inte längre klarar livhanken. Om man däremot har belägg för att det är just risken att hamna under en absolut definierad konsumtionsnivå som driver denna typ av beteende så verkar det rimligt att man även i rika välfärdsstater tillmäter absolut fattigdom en stor vikt i välfärdsanalysen.

    Sedan är det möjligt, eller till och med troligt, att den typ av anpassningsproblem som Gunnar talar om bidrar till hyperbolisk diskontering. Fenomenet verkar dock vara tämligen generellt och resultatet att sanktioner ger större effekter på beteendet än bonusar verkar vara något som man återkommande finner i data. Om hyperbolisk diskontering bara beror på anpassningskostnader så borde individer som eventuellt kommer att drabbas av framtida förluster inte diskontera dessa hyperboliskt. De arbetstagare som i Andreas exempel oroar sig för att förlora jobbskatteavdraget vid eventuell arbetslöshet eller sjukdom skulle i så fall diskontera framtiden på ”traditionellt” sätt. Om de däremot helt enkelt har hyperboliska preferenser så borde detta framtida hot tillmätas för låg vikt.

    Jag vet för lite om forskningen kring hyperbolisk diskontering för att veta i om det finns någon typ av konsensus kring huruvida hyperboliska preferenser är givna eller om de beror på anpassningskostnader av olika slag. Diskussionen visar att denna distinktion kan vara viktig när man analyserar konsekvenserna av välfärdspolitiken. Det hade åtminstone inte jag tänkt på tidigare och är glad över att diskussionen gett mig denna insikt.

  18. Apropå tugget ovan om arbetslöshet och sammanhängande bidragsberoende osv.

    Det är ju själve faen att det skall vara så jävla svårt att fatta att ca 500 000 arbetssökande ALDRIG ALLA kan få de ca 50 000 lediga jobben som finns i Sverige.

    Därtill – bl a arbetslösheten är INGENTING som Wi av vanligt folk = väsentligt flera än 90 % av medborgarna drabbas av, direkt eller indirekt via sådana som Wi känner – utan det är iskallt planerat av bl a politikerna. Ifall ej – så är dom i vart fall medlöpare.

    Över alltihopa styr övergripande RÄNTEBLUFFEN – så det så. / Josef

  19. Kristian Grönqvist says:

    Jag är lite bekymrad över hur lätt man tar på incitamentsdiskussionen. Det är ju egentligen där hela frågan ligger.
    Folk med arbete har en tendens att tycka att straff är ett bra incitament, folk utan arbete tycker definitivt inte det…

    Är hela den sk ekonomiska ”vetenskapen” alldeles renons på människokunskap, psykologi?
    Folk bär sig aldrig någonsin rationellt åt.

    Det enda man kan säga är att om man erbjuder samma pension oavsett man går vid 60 eller 65, så kommer majoriteten att gå vid 60 och alla ungdomar får jobb. Dessutom slipper vi en massa ointresserade cyniska gamlingar på jobbet

    Själv cynisk pensionär vid 59, men fullt upptagen med sånt som är roligt istället.

  20. Jonas, tack för bra svar. Men jag tycker nog fortfarande att avtagande marginalnytta kan vara en del av förklaringen. Inser dock att jag uttryckt mig lite för kategoriskt för att försöka visa min poäng – jag tror inte att man måste hamna under ”svältgränsen” för att avtagande marginalnytta ska existera. Jag gissar att sanktionerna inte inneburit svält. Men ett resonemang om avtagande marginalnytta kräver väl ändå inte absoluta gränser? Utan just avtagande… Min poäng är att när man ligger så nära den gräns som av samhället anses vara ”existensminimum”, så är förlusten av varje krona betydligt tyngre än vinsten av en extra. 10-20 procent på socialbidragsnormen under fyra månader är helt klart kännbart, nåt som kräver stora offer.

    En sak jag tycker saknas i den här diskussionen är det faktum att bara att gå från socialbidrag till ett låglönejobb i sig självt utgör en stor ”bonus”. I Sverige åtminstone är det inte osannolikt att man i ett slag dubblar sin disponibla inkomst. Plus att man slipper en del obehag som att behöva få sin livssituation prövad av en myndighet varje månad. Men eftersom det inte innebär att socialbidragstagandet är noll, visar inte det på att man utelämnar en del rätt viktiga faktorer i en studie som denna? Liksom, är inte frågan fel ställd?

  21. Nog är det kännbart och inte så konstigt att man vill anstränga sig för att slippa utsättas för denna förlust. Samtidigt så innebär ju den låga inkomstnivån att varje extra krona ger ett mycket värdefullt tillskott till kassan.

    Att folk verkar agera så asymmetriskt för inkomstsänkningar och inkomstökningar är helt enkelt oförenligt med en rimlig grad av avtagande marginalnytta (med rimlig avses här de estimat som finns på denna parameter). En förklaring skulle kunna vara existensen av en absolut svältgräns men det är inte applicerbart här. Att passera en gräns som vi kallar för ”existensminimum” kan knappast ha samma effekter just eftersom denna gräns inte är absolut.

    Hyperboliska preferenser och otålighet kan också, som sagt, ligga bakom att den potentiellt stora ökningen av den disponibla inkomsten som ett jobb innebär inte leder till den sökintensitet man skulle kunna tro. Studier visar ju på betydligt lägre sökintensitet (och därmed även längre arbetslöshetsperioder) för otåliga personer.

    Sedan är väl marginaleffekterna för socialbidragstagare, i varje fall de med barn (i Sverige, vet inte hur det är i Holland) väldigt höga. Jag kan inte detaljerna om hur det ser ut idag men minns någon utredning som för ett tiotal år sedan visade att månadslönen var tvungen att ligga kring 25000 för att det skulle löna sig för en av föräldrarna i en bidragsberoendefamilj med 2 eller 3 barn att börja jobba. 25000 var då en bit över snittlönen för heltidsarbete.

    Studien berättar knappast hela historien om samhällets arbetslöshet, det är sant. Men den säger något om hur incitament fungerar och inte fungerar i vissa situationer.

  22. oskar ns says:

    Jonas,
    Jag tror att en viktig aspekt som du missar något i ditt inlägg är att det inte är effekten av ett hot (som du skriver) om en sanktion som analyseras utan effekten av en faktisk sanktion (”…the ex-post effect of imposing a sanction”). Detta är (tyvärr) en gemensam nämnare i de flesta studier av sanktioners effekter.

    Jag tycker också att detta har bäring på tolkningen av skillnaderna i resultat, där jag inte alls känner mig övertygad om att hyperbola preferenser är rätt väg att gå. En faktisk sanktion är något påtagligt som inte kan misstolkas eller missförstås (pengarna kommer inte) medan ett löfte om en framtida bonus kan vara förknippat med en betydande osäkerhet, kanske tror man helt enkelt inte på att man kommer att få bonusen?

    Författarna argumenterar för att informationen om bonusen inte kunde missförstås men jag är inte helt övertygad, om inte annat baserat på min egen osäkerhet så fort jag själv ska försöka fatta egna beslut som på något sätt involverar skatte- eller bidragssystemen…

  23. Det har du naturligtvis rätt i och jag kanske köpte författarnas egna argument för att situationen var hyfsat symetrisk för lättvindligt. Samtidigt är det knappast den enda studie som tyder på att beteendevetenskapliga insikter om exempelvis diskonteringsfaktorer kan ha bäring på hur man bör utforma incitamenten i socialpolitiken. Men, som sagt, man ska inte dra stora växlar på enskilda studier och det är uppenbart att det inte är självklart hur steget från vissa insikter om beteende till faktiska åtgärder ska tas.

  24. Kristian Grönqvist says:

    Moget sammanfattat…

Lämna ett svar till Eva Berglund Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s