Sociala konstruktioner i form av mänskligt skapade institutioner har länge tilldragit sig ekonomers intresse. På senare år har det dock dykt upp en mer radikal socialkonstruktivistisk strömning inom nationalekonomi som hävdar att även vårt sätt att se på världen är socialt konstruerat.
I en kort artikel i senaste numret av American Economic Review med titeln “Equilibrium Fictions: A Cognitive Approach to Societal Rigidty” argumenterar Karla Hoff och Joseph Stiglitz för att ekonomer bör studera hur den socialt konstruerade “kognitiva inramningen” påverkar hur människor tolkar omvärlden. Till exempel hävdar de att rasbegreppet uppstod för att legitimera slaveriet. Hoff och Stiglitz argumenterar för att eliten inte kan välja sociala konstruktioner helt fritt, utan de är trögrörliga och måste i någon mån vara konsistenta med andra vanliga föreställningar — därav begreppet “jämviktsfiktioner”.
Ekonomen Avner Greif och statsvetaren David Laitin publicerade en artikel med liknande idéer för ett par år sedan och även ekonomhistoriken Douglass Norths är inne på samma spår i boken Att förstå ekonomisk förändring. Roland Benabou har ett också ett par teoretiska artiklar som betonar vikten av trosuppfattningar, bland annat en artikel om ideologi som kollektivt accepterade förvrängda föreställningar. Idag disputerar Erik Mohlin på Handelshögskolan i Stockholm med avhandlingen Essays on Belief Formation and Pro-Sociality och även i hans avhandling finns socialkonstruktivistiska inslag.
En av Mohlins uppsatser handlar om kategorisering — de kategorier vi använder i vårt tänkande och som präglas hur vi uppfattar verkligheten. Men vad är det som bestämmer hur denna kategorisering görs? Mohlins antar att vi har kategorier för att göra prediktioner — till exempel skiljer vi mellan ljust och mörkt öl för att vi tycker det ger en relevant indikation om ölets smak. Detta resonemang innebär att vi skulle vilja ha så snäva kategorier som möjligt. Mohlin argumenterar dock för att detta måste vägas mot kostnaden av att ha alltför snäva kategorier. Alltför snäva kategorier innebär att vi kommer ha väldigt lite tidigare erfarenhet från varje kategori, vilket gör prediktioner baserat på smala kategorier blir mindre exakta (till exempel kategorin “belgiskt öl med låg alkoholhalt” där jag helt saknar tidigare erfarenhet). Mohlin studerar denna fundamentala avvägning teoretiskt och vad som vore optimalt utformade kategorier.
Nationalekonomer brukar vanligtvis anta att människor har korrekt kunskap om ekonomiska och politiska samband samt rationella förväntningar om andra människors beteende. Det här ofta inte särskilt realistiska antaganden, så jag välkomnar denna nya inriktning inom nationalekonomin som tar dessa frågor på större allvar.
Ekonomistas 
Som samhällsvetare önskar jag också att nationalekonomin ägnade sig mer åt realistiska och empiriskt baserade antaganden än ren “arm chair theory”. Vad skulle detta t.ex. få för konsekvenser för forskningen om marginalskatteeffekter vilken ofta postulerar att människor planerar sin arbetsinsats efter en kliniskt rationell och nyttomaximerande kalkyl (något som för den empiriskt inriktade forskaren framstår som ren science fiction)? Kanske rentav politiken skulle styras mindre av nationalekonomins a priori-sanningar och mer av empiriskt grundade teorier?
Lyckligtvis tror jag politikerna framförallt bryr sig om empirisk forskning och det finns mycket sådan när det gäller effekterna av olika skatteförändringar. Den stora skepsis som finns mot “dynamiska effekter” beror säkerligen till stor del på att det är svårt att påvisa dem empiriskt och att det mest finns teoretiska skäl att tro på dem (om jag förstås forskningsläget korrekt). Likväl spelar teorier roll för hur vi (både forskare och beslutsfattare) tänker på saker å ting.
Tror det är viktigt att tidigt göra klart vad för slags konstruktivism vi talar om här. All form av socialkonstruktivism försöker att dekonstruera den traditionella vetenskapsbilden och ge en alternativ grundlag för en ny vetenskapsbild. Kruxet är att detta kan göras på flera olika sätt, varav en del är helt OK, medan andra utgör en fullständig intellektuell kapitulation.
Jag tror till exempel att det är helt legitimt att via en diskussion om vetenskapen som kunskapsdomare, demarkationslinje och abstrakt system, komma fram till att vetenskap är en bland andra samhälleliga institutioner utan unikt privilegierad utgångspunkt. Socialkonstruktivism som tar sin utgångspunkt i ett kritiskt perspektiv (sök djup bakom yta) och EPISTEMOLOGISKT fattar kunskap/vetenskap som socialt konstruerad är inte heller per se problematiskt. När man däremot glider längre ner ”the slippery slope” och ONTOLOGISKT börjar tala om att världen i sig är socialt konstruerad (och i ontologiskt avseende t ex likställer pengar och planeter) har man i mina ögon klart passerat gränsen för vad som ens är intelligibelt. Man startar som god kritisk samhällsforskare och slutar som fullfjädrad relativist. Värdefulla iakttagelser reduceras till allomfattande plattheter och man får svårt att skilja på kunskap om verkligheten och verkligheten själv (ontologisk idealism).
I stället för att så flagrant kapitulera inför de problem vi som forskare dagligen brottas med i vår gärning, borde man hålla fast vid idén om sanning som en regulativ idé eller ideal (även om det är svårt att visa att vetenskapliga teorier är mer än välgrundade och rättfärdigade). Språket går inte före verkligheten (att världen bara kan beskrivas med språk är inte liktydigt med att språket bestämmer världen – verklighetsbeskrivningar BEROR på vårt språk men BESTÄMS inte av det)
Jag håller med om att neoklassisk nationalekonomi ofta inte bygger ”på särskilt realistiska antaganden”. Men alternativet är inte relativistisk socialkonstruktivism. Det är en återvändsgränd. Realism är det enda hållbara alternativet.
Jag håller helt med dig, Lars. Det finns många varianter av socialkonstruktivism och jag vänder mig fullständigt mot den extrema kunskapsrelativistiska varianten av socialkonstruktivism. Men lyckligtvis tror inte heller jag att vi behöver oroa oss särskilt mycket för att nationalekonomer ska halka särskilt långt på detta sluttande plan.
Robert och Lars: Jag tycker argumenten verkar rimliga, men finns det nagon princip som kan hjalpa en att dra gransen? Ar inte “the slippery slope” oundviklig och en logisk konsekvens av det man initialt har startat?
Who will deconstruct the deconstructivists?
“Den stora skepsis som finns mot ‘dynamiska effekter’ beror säkerligen till stor del på att det är svårt att påvisa dem empiriskt”
Finns det någon bra litteraturkälla som kritiskt granskar de påstådda “dynamiska effekterna” utifrån verkliga observationer?
Begreppet förekommer ju fortfarande i debatten.
Jag har tyvärr ingen bra referens att ge, men jag tror detta diskuterades lite mer i inlägget om en ny skattereform, se https://ekonomistas.se/2010/06/01/miljarder-att-tjana-pa-ny-skattereform/.
Har bestämt för mig att jag för något, eller några år sedan, hörde Kjell-Olog Feldt erkänna att de hittade på det där med “dynamiska effekter” när de byggde om skattesystemet för omkring 20 år sedan, för att få folk att acceptera det.
Sedan är det nog så att ekonomer i allmänhet har föredragit kartan framför verkligheten många gånger. Inte minst vad gäller människors kunskaper vid ekonomiskt agerande. Vi har ju en hel vetenskap som handlar om hur man lurar människor att tro det ena och det andra. Känner inte ekonomer till den saken?
Det är för mig ett mysterium hur nationalekonomisk teori i princip helt har lyckats bortse från människors bristande kunskaper om ekonomi och politik. Man har glatt antagit att människor har förväntningar som är “modellkonsistenta” (aka “rationella förväntningar”) och glatt jobbat vidare.
Är rasbegreppet verkligen genomforskat?