1993 gjordes det svenska statsbidragssystemet om så att statsibidragen övergick från specialdestinerade till generella. Det innebar att kommunerna fick alla pengar i en påse och sen kunde allokera ut dem efter eget huvud på de olika utgiftsområdena. Tanken var dels att förenkla ett statsbidragssystem som hade kommit att bli allt mer oöverskådligt, dels tanken att kommunerna själva bäst visste hur de skulle förvalta sina medel.

Sen dess har trenden varit allt fler riktade statsbidrag, de s.k. Wärnersson-pengarna som var betingade på att kommunen ökade personaltätheten i skolan, är bara ett exempel. Att trenden har gått åt detta håll är förståligt; kommunerna ansvarar för viktiga välfärdstjänster och det krävs en väldigt tillitsfull regering för att inte vilja gå in och styra hur de gör detta. Därför är jag positivt överaskad att de statsbidrag som nu har annonserats i krisens spår faktiskt är generella och inte riktade till t.ex. skolan.

Det är nämligen så att riktade statsbidrag bara i undantagsfall faktiskt påverker kommunernas belsut på kort sikt. På längre sikt kan de däremot göra mer ont än gott. Låt mig förklara. Även om pengarna är riktade till t.ex. skolan så är det fritt fram för kommunerna att nu använda de pengar de hade tänkt lägga på skolan på något annat. Endast i de fall det riktade statsbidraget är större än den av kommunen planerade skolbudgeten kommer det att göra skillnad. I de allra flesta fall har alltså riktade statsbidrag precis samma effekter på den kommunala besluten som generella, i alla fall på kort sikt. På lite längre sikt riskerar riktade statsbidrag dels att undergräva det lokala ansvarsutkrävandet (kommunpolitiker kan alltid skylla på regeringen om kommuninnevånarna är missnöjda med politikernas beslut), dels locka kommunerna till strategiska överväganden när de fattar sina beslut (om vi inte satsar så mycket på äldreomsorgen idag så kommer vi nog få utökade riktade statsbidrag imorgon). Att kommunerna agerar strategiskt har diskuterats tidigare här på Ekonomistas. Slutsatsen av detta är att riktade bidrag kan ställa till med mer ont än gott. I de fall regeringen ändå vill styra över vissa verksamhetsområden så är det förmodligen bättre att helt enkelt centralisera dessa verksamheter.