De stora statliga stödpaketen till banksektorn har förundrat många: varför ska bilföretagen förvägras stöd medan bankföretagen badar i stödpengar? Förklaringen ligger i att en bankkrasch skulle kunna få ödesdigra konsekvenser för hela samhället om betalningssystem, sparkapital eller företagens likviditet gick i stöpet.
Men alla håller inte med. I en tänkvärd artikel i Financial Times utsökta debattsida, The Future of Capitalism, undrar förre finansministern i Thatchers regeringar, Nigel Lawson, om vi verkligen behöver stödja alla banker. Nej, svarar han direkt, och menar att det egentligen bara är affärsbankerna som borde stödjas medan investmentbankerna inte alls uppfyller lika viktiga funktioner för samhället. Medan affärsbanker bedriver in- och utlåning från allmänhet och företag samt sköter betalningssystemet inriktar sig investmentbanker huvudsakligen på att skaffa fram riskkapital samt handla med värdepapper. Om en investmentbank går i stöten ökas därför inte risken för systemkrasch.
Lawsons slutsats är att västländerna borde införa, eller i vissa fall återinföra, en juridisk separation mellan dessa två banktyper. Sådana lagar har funnits tidigare, och den mest berömda är den amerikanska Glass-Steagall Act från 1933 som upphävdes av Clinton-regeringen 1999.
Men går det längre att separera affärs- och investmentbanker? Vissa hävdar att detta inte går. Värdepapperiseringen av t ex privatpersoners skulder har lett till en sammanflätning av de båda bankverksamheterna. LSE-ekonomen Jon Danielsson ifrågasätter i en VOX-artikel att affärsbanker är i grunden stabilare och mindre riskbenägna. En ny Glass-Steagall lag skulle därmed kunna skapa nya obalanser och i förlängningen samhällsekonomiska kostnader. Danielsson får medhåll från flera håll om att investmentbanker i högsta grad påverkar finanssystemet och därmed inte kan undantas en reglering av systemrisker.
Sverige saknar traditionella investmentbanker, men de har ändå dykt upp på senare år. När investmentbanken Carnegie nyligen förstatligades var det en signal om att i första hand Riksgälden, men naturligtivs även regering och riksbank, att de inte heller helt köper Lawsons tanke att investmentbanker inte bör räddas. Samtidigt kan man undra om systemrisken varit lika överhängade om vi redan från början haft en tydlig uppdelning mellan affärs- och investmentbanker. Frågan är alltså av principiell betydelse och borde diskuteras ivrigt av svenska finansinstitutioner och deras reglerare. Gör den det?
Ekonomistas 
Det är självklart att banker måste få gå i konkurs, alla typer av banker! Aktier och emitterade obligationer blir värdelösa men resten kan tas över av sunda banker! Satsar vi alla pengar som finns på de sjuka företagen finns det inget kvar till det friska.
Införs dessutom 99 % skatt på alla löner, pensioner, bonusar och andra förmåner som uppstått i företag som på något sätt fått hjälp av staten, givetvis retroaktivt 5 år tillbaka i tiden och minst 10 år framåt i tiden så har ansvar utkrävts! Då är rättvisa skipad och alla beredda och villiga till vilka uppoffringar som helst. Det är först när vi ser en hemlös före detta bankir som äter soppa hos statsmissionen som vi kan lägga det här bakom oss!
En helt intuitiv tanke: I affärsbanken finns viktiga samhällsfunktioner och det hänger samman med en föreställning om bankerna som en del i ett samhälle, och de bankanställda som en form av medborgare med inkomster bland andra.
Investmentbanken är däremot ufo:n i samhället. De är på något sätt aggressiva mot samhället som konservativ organism. Att taxera skattebetarna för att rädda investmentbaker är i någon mening feltänkt. No compromise!
Hur mycket är en Svensson skyldig att betala för det som en Carl Icahn tillför samhället`?
En intressant fråga tycker jag. I grönköping fanns en sparbanksdirektör som hette Jules Vedbom. Vart tog han vägen.