Liberal doktorshatt?

Det är snart dags (nåja, kvart över tre den 5/9) för mig att att få en doktorshatt i nationalekonomi. Innebär detta att jag också får en politisk stämpel? Visst händer det att enskilda nationalekonomer använder nationalekonomi för ideologiska syften, men har nationalekonomisk metod och teori i sig en ideologisk slagsida? Jag skulle vilja hävda att svaret på den frågan är ja, vilket även före detta riksbankschefen Villy Bergström gjorde en gång:

Den ekonomiska människan är identisk med liberalismens människouppfattning. Man kan tillspetsat säga att en nationalekonom är en person med doktorsgrad i liberalism. Är han (eller hon) riktigt duktig blir han (eller hon) till och med professor i liberalism.

En del av ”liberalismens människouppfattning” är att människors (fria?) val tillmäts stor betydelse. Nationalekonomisk teori utgår vanligtvis från att det människor väljer också är det som de vill. Detta är ofta en naturlig utgångspunkt, men det är viktigt att komma ihåg att det är just ett antagande. Den ofta nobelpristippade amerikanska nationalekonomen Peter Diamond påminner oss om detta i en kommande artikel:

Mistake probably can not be “proved” in many interesting settings. But then the absence of mistake can not be proved either. […] Analysts need to conclude what interpretation is most likely, while recognizing the possibility of an erroneous interpretation.

Huruvida man har som utgångspunkt att människors val är misstag eller inte spelar naturligtvis en stor politisk roll. Nationalekonomin har i och med den ”beteendeekonomiska revolutionen” allt mer kommit att fokusera på att människor inte alltid gör det som de vill — det kan handla om allt från att de är begränsat rationella, är tidsinkonsistenta eller inte har den information som krävs. Likväl fortsätter nationalekonomers utgångspunkt att vara att vi gör det vi vill. Detta riskerar att leda till ”liberala” politiska slutsatser, vilket på den svenska politiska kartan innebär ”höger”.

En relaterad utgångspunkt i nationalekonomi är att människors preferenser är givna. Detta skiljer nationalekonomer från exempelvis många sociologer och statsvetare som ofta studerar förändringar i preferenser och åsikter. Denna skillnad kan illustreras med Jonas inlägg igår om integration. Ekonomer fokuserar på hur människors beteende förändras för givna preferenser, men lite på vilka dessa är och hur de eventuellt kan förändras. Detta kallade Roger Svensson i en kommentar till Jonas träffande för en ”monofaktoriell förklaringsmodell”. Nationalekonomers fokus på givna prefenser kan slå åt både ”höger” och ”vänster”. En marxist vill väcka massorna ur deras falska medvetande och en högerkonservativ kanske tycker att dagens människor är alldeles för lössläppta.

En väldigt vanlig avslutande fråga på nationalekonomiska forskarseminarier är: ”Vilka är policyrekommendationerna av din forskning?” När denna fråga ställs förväntas ett svar om vilka politiska åtgärder som kan vidtas för att komma till rätta med problemet som har behandlats. Den välmenande staten som genom ingrepp i ekonomin ska öka människors välfärd är fortfarande väldigt vanligt förekommande i nationalekonomin. Detta kan man förstås hävda ger nationalekonomin en slagsida åt ”vänster”.

Nationalekonomi kan alltså reta upp människor både på höger- och vänsterkanten. Att samhällsforskning är helt politisk neutral är förmodligen ouppnåeligt — och inte heller eftersträvansvärt. Däremot bör vi vara medvetna om vilka politiska minor som kan ligga gömda långt in i akademiska tidskrifter, men som ibland tränger sig ut därifrån och briserar i den politiska vardagen.

Lästips: I en artikel i Ekonomisk Debatt för ett par år sedan diskuterade jag ingående i vilken bemärkelse nationalekonomin kan sägas vara ideologisk. I denna artikel finns även referensen till citatet av Villy Bergström.