I början av 2011 hamnade Belarus (eller Vitryssland som man fortfarande oftast säger i Sverige) i en akut ekonomisk kris, efter att under flera år dragits med strukturella problem (huvuddragen i denna utveckling har beskrivits i ett tidigare inlägg här). Även om situationen fortfarande är mycket problematisk så har makroekonomin stabiliserats något under det senaste halvåret.

En stor anledning till de ökande problemen var Rysslands beslut 2006-2007 att gradvis höja priset på naturgas från de kraftigt subventionerade nivåerna till europeiska nivåer 2011. Jämfört med 2006 års nivå handlade det om ungefär ett femfaldigande av priset på den importvara som stod för nästan hela landets energikonsumtion och som utgjorde en viktig konkurrensfördel för den energiintensiva industrin i landet. Trots att man under perioden 2007-2011 sålde stora mängder statliga tillgångar så ökade landets statsskuld från ca 20 procent till över 60 procent av BNP. Bytesbalansunderskottet finansierades med både försäljningar och lån men detta till trots så blev alltså situationen akut under 2010-2011.

Nu tycks dock situationen på ett något oväntat sätt ha stabiliserats och en stor del ligger återigen i gaspriset. Precis när Ryssland fullföljt den prishöjningsstrategi som annonserades 2007 så bestämde man sig någon gång under hösten 2011 för att återigen drastiskt subventionera gas till Belarus. Jämfört med priset 2011 på 270 dollar per 100 kubikmeter har det plötsligt sänkts till 165 dollar. Diagrammet nedan visar att detta inte är en följd av någon generell marknadstrend utan ett kraftigt subventionerat pris (de blå staplarna är priset Belarus betalar, de gula är ”marknadspriset för EU”).

Nu är det ju så att ekonomer typiskt sett är skeptiska till att denna typ av gåvor ges utan baktanke (det rör sig om mellan tummen och pekfingret 2 miljarder dollar). Man gick förvisso med i tullunionen med Ryssland och Kazakstan och man har också sålt resten av Beltranzgas (gasnätet) till Gazprom men man undrar ändå om det inte finns något ytterligare. Jag blir i alla fall inte förvånad om en del av de aviserade försäljningarna av statliga företagen i Belarus sker till Ryska intressenter under mindre transparenta former.