Biståndet bör styras till de fattigaste länderna

av Sven Tengstam (ED 2012:5, ledare)

Sveriges bistånd fördelas mer efter behov än det internationella genomsnittet, men ändå går en tredjedel av Sveriges planerbara bistånd till länder som inte ska ha bistånd enligt en optimal biståndsallokering. Medan vårt bistånd till Kina tycks svårförklarat är stödet till Serbien och Libanon ett stöd till inte särskilt fattiga postkonfliktländer. Men ska pengar avsedda att minska fattigdom användas till detta? Sven Tengstam svarar nekande och menar att Sverige bör driva på i EU och det internationella samfundet för en fokusering på verkligt fattiga länder.

Läs hela ledaren här.

Comments

  1. Att diskutera i termer av länder – rika och fattiga – leder oss bort från grundproblemet – att utrota fattigdomen.
    Därför skulle barnbidrag till mödrarna i våra fattigaste biståndsländer kunna vara ett utmärkt medel.
    Att skicka pengarna via mobiltelefoner är idag praktiskt möjligt och man skulle på så sätt kunna undvika stora delar av korruptionen som råder.

    • Varför ska man uppmuntra människor som inte har råd att försörja sina barn att skaffa fler barn!?!? Oerhört långsökt. Dessutom, vill du se dessa barn i ögonen och säga: jag uppmuntrade dina föräldrar att avla dig trots att jag visste att du skulle få leva ett liv i misär?

  2. I ledaren skriver Sven Tengstam: ”Det faktum att mycket bistånd går till länder som Turkiet och Kina tyder på att det finns felallokerade pengar… [Sveriges] bistånd till Kina tycks svårförklarat”

    Argumentationen är missvisande. På http://www.openaid.se går det att se att för Sverige: bistånd till Turkiet 2011 = 73,8 miljoner kronor, bistånd till Kina 2011 = 56,9 miljoner kronor och totalt bistånd 2011 = 27,76 miljarder. Tillsammans får Turkiet och Kina mindre än 0,5 % av totala biståndet. Knappast en andel att rasa över.

  3. Sven Tengstam says:

    Meningen om Turkiet och Kina (liksom det mesta av ledaren) handlar om det total biståndet, inte om bara Sveriges bistånd.

    Meningen som innehåller ”…Kina tycks svårförklarat.” handlar om just Sveriges bistånd. Jag nämnde Kina som ett exempel på länder som Sverige ger bistånd till där det inte finns en så tydlig förklaring som det finns vad gäller tex. biståndet till Serbien och Libanon. Summan till varje enskilt land som Sverige ger är inte så stor, så är det även för Kina. Men sammantaget ”går en tredjedel av Sveriges planerbara bistånd till länder som inte ska ha bistånd enligt en optimal biståndsallokering.”

  4. Fortfarande fokuserar ni diskussionen i termer av olika länder.

    Jag upprepar igen att barnbidrag till mödrarna skulle kunna vara ett mycket effekivt sätt att reducera fattigdomen.

    I Sverige infördes 1938 barnbidrag och tillgänglig forskning tycks vara överens om att det förbättrade de fattigas villkor. (En av anledningarn till reformen var makarna Myrdals bok ”Kris i befolkningsfrågan”.)

    För några årtionden sedan började Brasilein, Mexico och Chile med olka familjestödsprogram. Forskningen tyder på mycket goda resultat då det gäller att minska fattigdomen. Det verkar även som om inkomstskillnaderna har minskat under en längre tid.

    Sydafrika, och för nåra år sedan Bolivia, införde barnbidrag men jag har inte följt med forskningen om dessa länder.

    Den reella resursallokeringen inom ”biståndet” är ett resultat av en mängd faktorer speciellt om vi analyserar det internationella biståndet.

    Titta på informationen från Transparency International och det förefaller mig urdumt att i det abstrakta satsa på de fattigare länderna. Likaså är HDI uruselt, sämre än det hade kunnat vara.

    I mitten av 70-talet, inför kommunismens påstående att de rika i kapitalistländerna aldrig kommer att ge upp sina privilegier frivilligt, lanserade en grupp mer ”progressiva” ekonomer begreppet ”Re-distribution with Growth”.

    • Sven Tengstam says:

      Jag tror också att barnbidrag eller bidrag villkorat på att barnet går i skolan kan vara ett bra sätt att använda biståndspengar (oavsett om allokeringen är optimal eller ej). Att tala i termer av länder är relevant för de länder som får bistånd har ju därmed mer resurser som kan möjliggöra tex. barnbidrag.

      Informationen från Transparency International handlar väl om korruption som är en del av samhällstyre, och samhällsstyre tar jag upp i ledaren och säger att man bör beakta.

  5. lg
    Vi vet att med högre inkomster sjunker antalet födda barn. Hans Rosling har ignorerat fördelningsproblematiken men har mycket spännande presentationer där det framgår helt klart att barnafödandet har sjunkit krfatigt pga av ökade inkomster.

    • Säkert, men det tar en generation eller två innan den effekten inträder. Ska vi offra en generation bara för att Rosling ska kunna göra snygga presentationer?

  6. Sven Tengstam
    Jag tog upp frågan om barnbidrag därför att våra fattigare mottagarländer är genomkorrumperade. Att allokera mer pengar till t.ex. Zambia, Tanzania och Moçambique skulle inte nämnvärt nå de fattiga. ”Fungibility” problematiken.

    Därför tycker de flesta ekonomer att budgetstöd är en bra form av bistånd.

    • Emil says:

      lycka till med att administrera barnbidrag till fattiga modrar i Zambia, Tanzania och Mocambiqye utan att involvera deras korrumperade regeringar…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s