Det är vanligt att prata om världen och hur den styrs i termer av ”stormakter”. Mer de senaste månaderna än på länge. Vad som definierar en ”stormakt” är inte helt tydligt. Det är dock inte ovanligt att benämna USA, Kina och Ryssland som tre globala stormakter medan EU presenteras som en svag part i sammanhanget. I ljuset av fakta är denna syn på EU orättvis och inkluderandet av Ryssland bland de andra närmast obegriplig.
I sin klassiska bok ”The Rise and Fall of the Great Powers: Economic Change and Military Conflict from 1500 to 1980” för Paul Kennedy fram en tes som i sin enklaste form kan sammanfattas så här: att vara en stormakt är en fråga om relativ position, det handlar inte om hur mycket resurser ett land har i absoluta tal utan hur ”stort” landet är relativt andra, och då i synnerhet i relation till sina potentiella fiender.
Resurserna kommer i sin tur ifrån ett lands förmåga att organisera en ”samhällsekonomi” som kan generera resurser över tid. Denna förmåga, alltså i princip det vi mäter som BNP, utgör den ekonomiska basen för militärkapacitet. Det är ingen slump att försvarsutgifter ofta diskuteras i ”procent av BNP”; ju större försvarsbehov, desto större andel av BNP kommer man att lägga på militärutgifter. Men det avgörande när man ser på relationer mellan länder är förstås inte bara hur många procent av BNP man spenderar utan också vad den underliggande BNP siffran är. Ett land kan i viss utsträckning kompensera för att ha en mindre resursbas genom att lägga mer på militären men på sikt finns alltid en ekonomisk begränsning i bakgrunden.
I ljuset av det här är det intressant att titta på världen i termer av både BNP och hur stora delar av BNP som läggs på militärinvesteringar och vad det betyder i termer av militära styrkeförhållanden. Sådana beräkningar kan också utgöra en grund för diskussioner om hur mycket Sverige och Europa behöver investera som svar på ett allt aggressivare Ryssland.
För att börja med lite grundläggande förhållanden. Diagrammet nedan visar BNP-nivåerna, både i nominella termer (blå staplar) och PPP-justerat (gula staplar), för USA, Kina, EU och Ryssland år 2023. För att ge proportioner har jag lagt till summan av fyra nordiska länder (Sverige, Finland, Danmark, Norge) och Tyskland, Frankrike och Storbritannien var för sig. En första sak att notera är att eventuella justeringar av BNP-nivåerna spelar viss roll. Mätt i internationella dollar är USA världens klart största ekonomi med en BNP på nästan 28 000 miljarder dollar. EU är något större än Kina med BNP-nivåer runt 18 000 miljarder. Ryssland är ungefär 1/10-del av det runt 2000 miljarder dollar alltså ungefär lika stort som de nordiska länderna tillsammans. Men om man däremot tar hänsyn till skillnader i ”levnadsomkostnader”, alltså försöker mäta ”vad pengarna räcker till i termer av vardagskonsumtion” blir bilden annorlunda. I PPP-justerade dollar (PPP står för Purchasing Power Parity) är Kina världens största ekonomi, klart större än USA och EU som i dessa termer är ungefär lika stora. Ryssland är också klart större i PPP-justerade termer men fortfarande litet, ungefär 1/5-del av EU eller ungefär lika stort som Tyskland ensamt.
Vilken av dessa siffror är mest relevant när man jämför militärutgifter? Det beror väldigt mycket på hur man tänker sig att militärutgifterna ser ut. Om allt består av materiell man köper på en internationell marknad så är nominella dollar (utan PPP-justering) mest relevant. Om man däremot tänker sig att en stor kostnad är löner till anställda eller andra ”lokala” kostnader så kommer PPP-justerade siffror kanske närmare.
Det finns dock försök att göra militärspecifika BNP-justeringar. Principen för dessa är den samma som för vanliga PPP-justeringar fast man begränsar sig till att korrigera landspecifika prisskillnader i militära ”insatsvaror”. En stor faktor är lönekostnader som är väldigt olika mellan länder men även annat ingår. I figuren nedan har jag räknat om BNP siffrorna för samma länder som i den tidigare jämförelsen fast omräknat i MPPP-dollar (military-ppp adjusted dollars, de gröna staplarna i figuren). För EU:s del har jag viktat de landspecifika koefficienterna i proportion till respektive lands militärutgifter (stora länder med mycket militärutgifter väger tyngre i EU-koefficienten).
Bilden som framträder är överraskande till Europas fördel. Om all BNP skulle gå till militärproduktion så skulle EU vara världens största ekonomi. Även Rysslands BNP blir större i förhållande till USA men skillnaden mellan PPP-justerad BNP och MPPP är större i EU än i Ryssland så EU växer ännu mer i MPPP dollar.
Om man räknar om 2023 års militärutgifter och jämför nominella utlägg i dollar med MPPP-justerade dollar för samma länder som ovan får man följande bild. USA är inte överraskande världens i särklass största militärmakt i termer av hur mycket man årligen lägger på militärutgifter, cirka 910 miljarder. Räknat i nominella dollar är det tre gånger så mycket som Kina och EU spenderar, och nästan nio gånger vad Ryssland lägger. Räknar man om till MPPP-dollar krymper dock avståndet till Kina, men också till EU vars militärkapacitet som kan produceras för 300 miljarder dollar motsvarar ungefär 550 miljarder i MPPP-dollar. Ryssland har en ännu större fördel i militärproduktion så deras utgifter på 110 miljarder motsvarar ungefär 370 miljarder MPPP-dollar.
Det finns många intressanta slutsatser att dra av denna typ av jämförelse. I relation till den pågående diskussionen om hur mycket vi bör expandera försvarsutgifterna kan man å ena sidan konstatera att inga enskilda EU-länder är i närheten av att lägga lika mycket på militärutgifter som Ryssland gör. Några få länder, Tyskland och Frankrike, är stora nog för att ensamma kunna matcha Ryssland om man skulle lägga lika mycket av BNP på militären som de gör. Samtidigt kan man konstatera att EU-länder som helhet redan idag lägger ungefär 1,5 gånger vad Ryssland gör även om man räknar i MPPP-justerade dollar (nominellt är EU-ländernas sammanlagda militärutgifter cirka 3 gånger Rysslands). Om EU-länder skulle lyckas koordinera sig kring höjningar så skulle de nivåer som diskuteras, 2-3-4 procent av BNP, kräva att Ryssland la 14-21-28 procent av BNP för att matcha det.
Tar man ett steg tillbaka och ser på dessa jämförelser i ett bredare perspektiv finns också andra slutsatser att dra. USA och Kina är odiskutabelt globala stormakter. Hur styrkeförhållandena mellan dem ser ut beror mycket på hur man justerar ekonomisk och militär kapacitet. Enskilda europeiska länder, även de stora, är i det sammanhanget små var för sig, men tillsammans är EU tydligt den tredje globala stormakten. Att Ryssland räknas dit finns det ingen ekonomisk grund för.
Ett ytterligare perspektiv är förstås att om man, vilket man tills nu typiskt sett gjort, lägger ihop USA, EU och ett antal andra länder till ett enat ”Väst” förstår man vilken enormt överlägsen kapacitet en sådan koalition skulle ha, även mot ett växande Kina. Att den amerikanska administrationen med president Trump i spetsen nu tycks välja att vända detta samarbete ryggen är förstås något att beklaga. Men det gör inte på något sätt EU underlägset Ryssland. Tvärtom har EU till skillnad från Ryssland en fungerande samhällsekonomi som varje år skapar ekonomiska värden som är i storleksordningen tio gånger så stora som det Ryssland producerar. Även om man enbart ser till militär produktionspotential så är EU ungefär 7 gånger så stort som Ryssland. Rysslands stormaktsstatus kommer ifrån deras kärnvapenarsenal och inte ifrån ekonomiska förutsättningar.
På sikt är det länders ekonomiska kapacitet som avgör vem som kan göra anspråk på att vara en ”stormakt”. Det var ytterst det som avgjorde det kalla kriget till USA:s fördel. Det är dags för EU:s länder, gärna tillsammans med Storbritannien, att kliva fram och ta den roll som de med bred marginal har kapacitet att axla. Det är dags för Europa att ta platsen som a shining city upon a hill.
Ekonomistas 
Tack Jesper för ett mycket insiktsfullt inlägg! Vad jag förstår är Ryssland överlägsna EU när det gäller kärnvapen, så där går det ju att förstå en viss ängslan, men när det gäller konventionella vapen är det ju hur man än räknar svårt att hävda att Ryssland är starkare än Europa. De kan förstås vara starkare på vissa vapenslag eller ammunition, men det borde ju i så fall gå att ändra på vid behov.
Utöver vad du skriver så lider ju, vad jag förstår, Ryssland stor brist på soldater där det inte finns så många fler att hämta från fängelserna nu och där en allmän mobilisering vore mycket impopulärt i breda folklager (varför man inte använt sig av det). Just manskapet är väl rimligen något som inte går att bygga upp särskilt snabbt heller.
Hur tänker du, givet allt detta, kring den politiska vurm kring mycket snabb militär upprustning som nu råder i Europa, och där t ex EU enats om att vi närtid behöver upprusta med 800 miljarder euro?
800 miljarder euro låter enormt, men i relation till EU:s samlade BNP är det bara runt 4 %. För Ryssland att matcha det skulle kräva att de lägger uppemot 28 % av sin BNP på försvaret – något som är fullständigt ohållbart.
Tack Olof! Ja, kärnvapen är förstås en speciell del i sammanhanget. Det är ironiskt i sammanhanget att Ukraina, som i början av 1990-talet hade världens tredje största känvapenarsenal, gav upp den i utbyte mot säkerhetsgarantier om fred från Ryssland, Storbritannien och USA (1994, Budapest Memorandum on Security Assurances). Men när det kommer till konventionella vapen och framförallt den underliggande ekonomiska styrkan (som Paul Kennedy konstaterar är det långsiktigt avgörande) är min huvudpoäng att Ryssland är litet i förhållande till EU som helhet (även mot en mindre koalition ”of the willing”).
Precis vad du skriver är brist på soldater en faktor. Det är svårt att förstå hur ett land som behöver ta hjälp av Nordkorea för både vapen och manskap kan ses som starkt. Deras brist på mänsklig hänsyn på fältet gör dem dock farliga och ”dyra” att försvara sig mot för en part som försöker skydda människor.
Vad gäller siffrorna tycker jag att det är svårt att uttala sig om vad som exakt behövs. Jag inbillar mig att det behöver grundas i en noggrannare analys av vilka förmågor som finns och behöver byggas upp och framförallt hur EU kan koordinera sig. Men givet mina siffror så känns 800 miljarder som väl tilltaget i relation till vad Ryssland har.
På längre sikt och ur en långsiktig strategisk synvinkel är det också viktigt att betona komplementariteten mellan uppbyggnad av försvar och andra åtgärder som på sikt försvagar rysk ekonomi. Att minimera olje och gasberoende, som är motorn i rysk ekonomi, är inte bara nödvändigt av miljöskäl utan också en utmärkt åtgärd för att försvaga ekonomier som den ryska. Det gäller även globalt. Man kan till exempel roa sig med att kolla var i världen alla ”proven reserves” av olja och gas finns och konstatera att det mesta kontrolleras av autokratier…Men det är kanske ett annat inlägg.
Tack Jesper, jag har inget att invända mot något du skriver. Däremot kan man kanske tycka att vad du skriver är lite av en underdrift: ”Men givet mina siffror så känns 800 miljarder som väl tilltaget i relation till vad Ryssland har.” Givet dina siffror, där EU alltså redan idag är (eller borde rimligen vara) starkare militärt än Ryssland, vore inte en siffra 0 vara rimligare? Utöver att Ryssland dessutom alltså rimligen borde ha brist på potentiella soldater en tid framöver så är det väl dessutom så att det normalt, av olika skäl, är enklare att försvara sig än att anfalla, d v s det räcker normalt inte för den som anfaller att vara något starkare än den försvarande parten, utan skillnaden behöver vara ganska påtaglig. Eller missar jag något fundamentalt?
Jag har inte koll på hur EUs kollektiva utgifter till försvar har använts men man kan som du säger konstatera att, även om man ser till perioden när vi ”underinvesterat i försvaret” så har vi, tillsammans(!), lagt mer på militärutgifter än Ryssland. Ryssland har dessutom bedrivit krig i mer än tre år (vilket förstås påverkar vad pengarna går till). Men om det därav följer att noll eller 800 miljarder är lagom vet jag inte (men jag visst tycker jag att det verkar mycket). Det jag ville poängtera var något mycket enklare nämligen att hur man än räknar så är EU inte på något sätt underlägset Ryssland, tvärtom.
En ytterligare dimension som å andra sidan gör frågan svår är att döma av hur ”väst” agerat i vår hjälp till Ukraina (för lite, för sent, i mitt tycke) så tycks en del av det kunna förklaras av att man inte ville ”provocera” Ryssland att använda kärnvapen. Om det nu är ”the end-game” så spelar det ju mindre roll om vi är överlägsna Ryssland i konventionell militär förmåga då de alltid kan hota med det med mindre än att EU har ett eget svar på det. Då pratar vi plötsligt om något annat…
Tack Jesper för ett mycket insiktsfullt inlägg! Vad jag förstår är Ryssland överlägsna EU när det gäller kärnvapen, så där går det ju att förstå en viss ängslan, men när det gäller konventionella vapen är det ju hur man än räknar svårt att hävda att Ryssland är starkare än Europa. De kan förstås vara starkare på vissa vapenslag eller ammunition, men det borde ju i så fall gå att ändra på vid behov.
Utöver vad du skriver så lider ju, vad jag förstår, Ryssland stor brist på soldater där det inte finns så många fler att hämta från fängelserna nu och där en allmän mobilisering vore mycket impopulärt i breda folklager (varför man inte använt sig av det). Just manskapet är väl rimligen något som inte går att bygga upp särskilt snabbt heller.
Hur tänker du, givet allt detta, kring den politiska vurm kring mycket snabb militär upprustning som nu råder i Europa, och där t ex EU enats om att vi närtid behöver upprusta med 800 miljarder euro?
Tack Jesper för ett mycket insiktsfullt inlägg! Vad jag förstår är Ryssland överlägsna EU när det gäller kärnvapen, så där går det ju att förstå en viss ängslan, men när det gäller konventionella vapen är det ju hur man än räknar svårt att hävda att Ryssland är starkare än Europa. De kan förstås vara starkare på vissa vapenslag eller ammunition, men det borde ju i så fall gå att ändra på vid behov.
Utöver vad du skriver så lider ju, vad jag förstår, Ryssland stor brist på soldater där det inte finns så många fler att hämta från fängelserna nu och där en allmän mobilisering vore mycket impopulärt i breda folklager (varför man inte använt sig av det). Just manskapet är väl rimligen något som inte går att bygga upp särskilt snabbt heller.
Hur tänker du, givet allt detta, kring den politiska vurm kring mycket snabb militär upprustning som nu råder i Europa, och där t ex EU enats om att vi närtid behöver upprusta med 800 miljarder euro?
Frågan är hur man skall bete sig för att få krig att framstå som ekonomiskt önskvärt. Man kan ju inte ens bygga på ”Economic man” sådär i allmänhet.
Samtidigt har krigsrustningar visat sig framgångsrika i att rädda en stagnerande ekonomi redan före Keynes, när Tyskland avbröt den långa depressionen i slutet av 1800-talet genom statliga lån till bygget av en slagskeppsflotta. Detta medförde av allt att döma motsvarande upprustning av den övriga västvärldens flottor och därefter upprustning av samtliga andra vapenslag och sedan var det dags för 1:a världskriget.
En rätt långvarig ekonomisk framgångshistoria. Utom möjligen för förlorarna.
Det är väl värt att påminna om det här gamla inlägget om Ryssland
https://ekonomistas.se/2011/05/26/varifran-kommer-vart-valstand/
Sedan har jag en liten käpphäst kring den pågående upprustningen i förhållande till stödet till Ukraina som jag tycker det vore intressant om ni kunde skriva skriva ett inlägg om. Nu när alla länder samtidigt ska köpa material kommer rimligen priserna inflateras. Vore det inte mer ekonomiskt att räkna in biståndet till Ukraina som en del av försvarsutgifternas andel av BNP under några år, för att undvika onödigt dyra inköp?
Det finns ytterligare ett argument, utöver undvika inflation, för detta: bistånd till Ukraina har en multiplikatoreffekt. Om ett land lägger en viss summa pengar på att förstärka sitt försvar så måste Ryssland lägga motsvarande (MPPP) summa för att styrkeförhållandena ska upprätthållas, men om samma summa istället ges till Ukraina tex i form av en stridsvagn så skjuter ju Ukraina till ”humankapital”, i form av en utbildad stridsvagnsbesättning. I första fallet – där ett land tex köper en stridsvagn behöver Ryssland också köpa en stridsvagn för att behålla paritet. I andra fallet – där ett land donerar en stridsvagn till Ukraina och Ukraina skjuter till en utbildad besättning – behöver Ryssland BÅDE köpa en stridsvagn och skjuta till en utbildad besättning.
Detta är förstås en förenkling där man räknar med 1:1-förhållande för paritet, teknisk nivå mm, men det spelar ingen roll för principen bakom resonemanget om förhållandet är 2:1 eller 0,4:1. Dessutom är prisnivån i Ukraina MYCKET lägre än i både Västeuropa och Ryssland så en MPPP-dollar i Ukraina kanske kostar 0,5 dollar men motsvarar 1,3 ryska MPPP-dollar.
Så förstärk Ukraina så att de vinner kriget, för det kommer hålla Ryssland upptaget och behovet av akut, och därmed inflaterad och onödigt DYR upprustning i Europa, reduceras kraftigt. Dessutom får man en kraftig hävstångseffekt av en sådan strategi.
Jag håller med om att stöd till Ukraina kan ses som investeringar i vår egen säkerhet (kanske det effektivaste vi kan göra). Vad gäller Ukrainas MPPP så har du helt rätt. Där Ryssland har en koefficient på runt 3,4-3,7 har Ukraina 4,8(!). Att hjälpa dem maximalt ser ut som ett väldigt effektivt sätt att försvara oss själva. Dessutom är det rätt sak att göra!
Produktion av krigsmateriel innebär bara investeringar upp till en viss gräns. När lagren är fyllda med den modernaste utrustningen tar det stopp. Det blir bara lager som står och rostar till ingen nytta. Om det inte pågår krig som förbrukar krigsmaterielen och samtidigt kräver ytterligare moderniseringar.
Det så kallade Kalla kriget verkar ha kunnat fungera som ställföreträdande krig, fast det krävdes också att det pågick mångtaliga kolonialkrig och inbördeskrig för att lagren av andra-rangs materiel skulle kunna säljas.
Den slutliga segern i det Kalla kriget skapade oerhörda svårigheter även för de segrande länderna. Ett tydligt exempel för Sveriges del var att en hel (nåja, halv) årskull inte längre utbidades och disciplinerades genom den allmänna värnplikten, vilket bidrog till att arbetsför ålder i statistiken fick en kraftigt höjd undre gräns. Arbetslösheten skulle annars framstå som alltför stor.
Nu verkar den ekonomiska historien ha börjat om som från den långa depressionen i slutet av 1800-talet. Den som ledde fram till 1:a världskriget.
Oh what a lovely war! Och det finns nu som då – och på 1930-talet – flera årskullar av ungdomar som kan förbrukas utan att nationalekonomin påverkas negativt?!
Vi behöver identifiera och reducera de inträdeshinder som finns för nya innovativa producenter av försvarsmateriel. Om alla miljarder läggs som beställningar till de nuvarande stora företagen i branschen kommer de rimligen höja sina priser och vi får mindre pang för pengarna.
Mycket intressant inlägg Jesper. Enig i de huvudsakliga slutsatserna. Men två frågor:
https://www.econpol.eu/publications/policy_brief_66/defense-spending-for-europes-security-how-much-is-enough
Hej Daniel! Bra frågor! Vad gäller stock så är det en uppenbart viktig fråga då en del av militärförmåga handlar om att just bygga upp kapacitet som vid användning nästan per definition förbrukas på ett sätt som den inte gör i fredstid. Kärnvapenarsenalerna är det mest extrema exemplet på detta. De utgör en uppbyggd ”stock” som underhålls men man vare sig använder den eller ökar den. Följaktligen är det viktigt att ta med i beräkningarna vilka startvärden olika parter har. Vad gäller sådana jämförelser tror jag inte man ska använda MPPP. Det korrigerar för flödet av ny produktion. Det är nog bättre att ”räkna vad respektive part har” (men gissningsvis finns här viktiga korrigeringar att göra gällande kvalitet, vilket nog också gäller mppp justeringar. Min bild är inte att de på ett bra sätt kvalitetskorrigerar output).
Vad gäller Dorns rapport säger den inget annorlunda än det jag säger. Det stämmer att en mppp korrigering ökar Rysslands BNP mer än den ökar EUs BNP. Men av det följer inte att EU är svagare. EU är i grunden så mycket större ekonomiskt att även om man korrigerar för mppp så är Ryssland litet i jämförelse. Det som var mest överraskande för mig var att EU i mppp termer i relation till USA blir så mycket större.
Det skulle också vara intressant att försöka uppdatera mppp för Ryssland i nuläget. Å ena sidan har de investerat i nyproduktion men samtidigt är min bild att kostnaderna ökat väldigt mycket (i form av löner till exempel). Jag är inte alls säker på att mppp ger Ryssland en lika stor fördel som 2022, 2023 då de mest uppdaterade siffrorna är ifrån.