Lars Calmfors: Några missförstånd i Walentins inlägg om överskottsmålet

Detta är ett gästinlägg av professor Lars Calmfors, SU och IFN.

I ett gästinlägg 20/2 diskuterar Karl Walentin Långtidsutredningens och mitt förslag i en bilaga till den om att ersätta dagens överskottsmål för de offentliga finanserna på 1/3 procent av BNP med ett underskottsmål på 0,5 procent av BNP. Walentin stöder förslaget, vilket jag uppskattar. Men samtidigt innehåller inlägget några missförstånd som behöver redas ut.

Enligt Walentin ”behövs ett underskottsmål för att statsskuldens andel av BNP ska sluta falla trendmässigt”. Det stämmer inte. Givet en konstant (positiv) nominell tillväxttakt för BNP, att den offentliga sektorns icke räntebärande finansiella tillgångar utgör en konstant andel av BNP och att (den relativa) värdestegringen för dessa är konstant, innebär ett konstant finansiellt sparande som andel av BNP – oberoende av om det är positivt eller negativt – alltid att den finansiella nettoförmögenheten, också som andel av BNP, på lång sikt konvergerar mot ett konstant värde. Om dessutom de räntebärande tillgångarna utgör en konstant andel av BNP, så konvergerar även den offentliga sektorns bruttoskuld som andel av BNP mot ett konstant värde. Detta utreds i till exempel min just publicerade artikel ”Bör överskottsmålet ersättas av ett underskottsmål” i Ekonomisk Debatt.

Däremot kan nuvarande överskottsmål antas leda till en långsiktig bruttoskuld (Maastrichtskuld) som hamnar väsentligt under nuvarande skuldankare på 35 procent av BNP. Med ett balansmål hamnar man sannolikt nära detta riktmärke. Med ett underskottsmål på 0,5 procent av BNP konvergerar den långsiktiga skuldkvoten förmodligen mot cirka 50 procent av BNP.

Ett annat missförstånd i Walentins artikel gäller mina förslag om hur de offentliga investeringarna ska behandlas om ett underskottsmål införs. Walentin skriver att han är ytterst tvekande till mitt – och Klas Eklunds – förslag:

”om att ett eventuellt underskott i de offentliga finanserna ska regleras särskilt och endast få användas till offentliga investeringar. För det första är det konceptuellt feltänkt – underskottet leder ju inte till en ökad skuld som andel av BNP. För det andra är det verkningslöst. Det är inte någon reell begränsning att säga att just denna lilla del av statsbudgeten ska gå till offentliga investeringar. Det går nämligen enkelt att stuva om de offentliga investeringar som redan finns i statsbudgeten så att en sådan reglering blir utan effekt.”

Det finns anledning att klargöra mitt förslag. Det är att ett införande av ett underskottsmål bör kombineras med ett politiskt åtagande om att det större budgetutrymme som då skapas under en period ska användas för att öka de offentliga investeringarna samt att dessa ska väljas utifrån en rangordning enligt samhällsekonomiska lönsamhetskalkyler. Jag har inte föreslagit att några investeringar ska lyftas ut ur statsbudgeten och lånefinansieras. Tvärtom menar jag att det vore en dålig idé. Ett skäl är det Walentin anger, nämligen att de offentliga investeringar som redan finns i statsbudgeten då skulle kunna flyttas om. Ett annat skäl är risken att investeringar som lyfts ur budgeten till en särskilt lånefinansierad gräddfil riskerar att inte prövas mot andra investeringar. Det skulle bryta mot den grundläggande fullständighetsprincipen om att alla poster som påverkar statens lånebehov ska ingå i statsbudgeten.

Jag har dessutom föreslagit att Finanspolitiska rådet ska få ett utvidgat uppdrag att granska att en övergång till ett underskottsmål verkligen leder till ökade offentliga investeringarna, att dessa är samhällsekonomiskt lönsamma och att inte kreativ bokföring används för att klassificera offentliga konsumtion som investeringar.

Slutligen är Walentins påstående i citatet ovan om ”det konceptuella feltänkandet” obegripligt. Självklart leder ett underskott i stället för ett överskott i det finansiella sparandet – allt annat lika – till att skuldkvoten på sikt hamnar på en högre nivå.