Sju reformförslag för finans- och penningpolitik

Detta är ett gästinlägg av Göran Hjelm som är ek dr i nationalekonomi och forskningschef vid Konjunkturinstitutet. Idag publiceras en artikel i det nya numret av Ekonomisk Debatt där jag listar sju förslag på förändringar i och tillämpningar av de finans- och penningpolitiska ramverken (artikeln i pdf finns här). Bakgrunden till förslagen är att nuvarande ramverk togs fram för 15-20 år sedan. Situationen präglades då av ekonomisk kris och låg trovärdighet för både finans- och penningpolitiken, vilket präglade utformningen och den praktiska tillämpningen av ramverken. Nu är läget ett annat.

Trovärdigheten är hög både för de offentliga finanserna och för inflationsmålet. Dessutom är den institutionella ”laguppställningen” starkare där nya viktiga ”spelare” tillkommit, bland annat ett finanspolitiskt råd som noga utvärderar finanspolitiken, ett nyinrättat finansiellt stabilitetsråd samt ett medlingsinstitut som tillsammans med Industriavtalet verkar för en stabil lönebildning. Den höga trovärdigheten innebär att den ekonomisk-politiska diskussionen kan bli mer mångfacetterad där en föreslagen politik som tillfälligt innebär avvikelser från uppsatta mål inte automatiskt klassas som ett hot mot de ramverk som byggts upp. En sådan, mer transparent, diskussion kring olika ekonomisk-politiska vägval förbättrar den demokratiska förankringen i de beslut som tas. Den högre trovärdigheten samt den förbättrade institutionella situationen innebär också att man på vissa områden kan tillåta sig mindre strikta ramverk vilket i sig kan förbättra den ekonomiska politikens effektivitet. Grunden för de förslag som diskuteras i artikeln är att öka den ekonomiska politikens effektivitet, transparens och demokratiska förankring.

  1. Överskottsmålets nivå bör sänkas

Tre centrala motiv för överskottsmålet har varit att (i) minska den offentliga sektorns nettoskuld, (ii) spara när den demografiska sammansättningen av befolkningen var jämförelsevis gynnsam för de offentliga finanserna och (iii) det ska finnas ett manövreringsutrymme för att bedriva diskretionär finanspolitik i lågkonjunkturer utan att Stabilitets- och tillväxtpaktens underskottsgräns överskrids. Dessa tre motiv pekar nu samstämmigt mot att överskottsmålets nivå rimligen bör vara lägre de kommande 10-20 åren. Det är något som även professor Lars Calmfors och SACOs samhällspolitiske chef Robert Boije argumenterat för.

  1. Indexering av transfereringssystemen bör utredas

Vissa transfereringar, såsom taket i a-kassan och barnbidraget, är nominellt oförändrade i avsaknad av politiska beslut. Denna, för gemene man, ”ljusskygga” urholkning av transfereringssystemen var kanske nödvändig vid saneringen av de offentliga finanserna på 1990-talet. Det finanspolitiska ramverket inklusive det Finanspolitiska rådets övervakande roll står nu garant för offentligfinansiell hållbarhet och trovärdighet. Transparens och demokratisk förankring skulle öka om transfereringar indexeras i avsaknad av aktiva politiska beslut (vilket nyligen förslogs av Socialdemokraternas forskningskommission). Vid en sådan ordning krävs riksdagsbeslut för att under ett eller flera år frångå indexeringen, vilket förstås är helt i sin ordning då det finns politiskt stöd för det. Indexering borde vara en rimligare baseline eftersom icke-indexering innebär att försämringar i relativ och absolut köpkraft sker trots inga aktiva politiska beslut. Indexerade system finns redan i exempelvis Danmark och Belgien. På motsvarande sätt bör maxtaxan i förskolan, som varit nominellt oförändrad sedan 2004, indexeras. Detta för att det bör krävas aktiva politiska beslut om finansieringen av välfärden ska urholkas.

  1. Finansdepartementet bör delegera prognoser och konsekvenskalkyler till oberoende aktörer

Oberoende prognoser är en trend inom EU. Det främjar den ekonomisk-politiska analysen och, vilket jag diskuterat tidigare, undviker både risker för och misstankar om politiskt styrda prognoser. Det är svårt att finna skäl till varför Sverige ska fortsätta med nuvarande ordning. Länder som Belgien, Nederländerna och Storbritannien har redan infört system där respektive regeringar inte själva publicerar prognoser. I Danmark beräknar ett oberoende ekonomiskt råd konsekvenskalkyler av budgetförslag redan på planeringsstadiet.

  1. Befria reformutrymmet!

Det ramverk och de institutioner som finns på plats borde möjliggöra en mer diversifierad ekonomisk-politisk debatt kring lämplig finanspolitik. Nuvarande ordning där finansministern i augusti proklamerar ett ”reformutrymme” för nästa års budget som sedan övriga partier följer slaviskt är inte rimlig. Reformutrymmet är ett flerårigt begrepp som ekonomer och politiker kan – och bör – ha olika uppfattning om. Ett införande av oberoende konsekvenskalkyler i linje med förslag 3 ovan möjliggör en mer diversifierad ekonomisk-politisk diskussion och därmed demokratisk förankring (Robert Boije har nyligen föreslagit ett liknande upplägg). I exempelvis Nederländerna granskar CPB varje partis budgetförslag vilket försvårar politiska partier att förslå en kortsiktig populistisk politik som exempelvis skulle hota budgetpolitiska mål.

  1. Ytterligare analys behövs av Riksbankens systematiska överskattningar av inflation och reporänta på längre horisonter

Riksbankens inflationsprognoser på längre horisonter (18-24 månader) har systematiskt varit för höga vilket bidragit till en för hög räntebana och därmed försämrad makroekonomisk utveckling. Det har också medfört att trovärdigheten för Riksbankens inflations- och ränteprognoser har minskat och därmed påverkat den penningpolitiska effektiviteten negativt. Det är därför önskvärt att Riksbanken gör ytterligare ansträngningar för att utreda varför inflations- och ränteprognoserna på längre horisonter systematiskt överskattat utfallen. Dessutom behöver Riksbanken motivera en konsekvent linje beträffande tidsperioder för vilka den anser att utvärderingar av dess prognoser kan göras.

  1. Riksbanken behöver anta sin roll i lönebildningen

Riksbankens bedömning av agerandet hos arbetsmarknadens parter är viktigt. Vad som inte så ofta framkommer i debatten är att parternas bedömning av Riksbankens agerande också är av stor vikt. Om parterna inte tror att oväntat låga löneökningar i normalfallet leder till räntesänkningar minskar deras incitament att ta konjunkturell hänsyn i lönebildningen. Därför behöver Riksbanken vara mycket tydlig med hur den bedömer utfall av avtalsrörelser samt hur parternas avtal, arbetskostnader, inflation och ränta hänger ihop. Så har inte alltid varit fallet.

  1. Lämpligt att Riksbanken ser över penningpolitiska strategidokument

Regeringens beslut att ge Finansinspektionen ansvar för det nyinrättade finansiella stabilitetsrådet och makroverktyg rörande finansiell stabilitet innebär att Riksbanken behöver ompröva och konkretisera hur penningpolitiken bör beakta finansiell stabilitet. Det är nödvändigt både för att öka den penningpolitiska effektiviteten och för att möjliggöra utvärdering och ansvarsutkrävande.

Comments

  1. Micke says:

    Ang #5: Är det Riksbanken eller Ingves som har överskattat inflationen? Finns det någonting i Riksbankens styrningsdokument som gör att inflationen systematiskt felbedöms eller är det personerna i direktionen med Ingves i spetsen som har gjort dessa missbedömningar?

    Min tolkning (måhända väl färgad av Lars E O Svenssons inlägg här) är att Ingves har drivit en linje som bevisligen varit fel, och sedan med näbbar, klor och en försvarlig dos konfirmationsbias försvarat sin heder och ära. En riksbanksdirektion bestående av andra personer skulle mycket väl ha kunnat göra andra fel med andra konsekvenser även med exakt samma policydokument, mål och stadgar.

    Mitt förslag är att åtgärda problemen på Riksbanken genom att byta delar av direktionen i första hand, och först i andra hand ändra deras mål.

    • Göran Hjelm says:

      När det gäller (inflations)prognoser så ställer sig samtliga ledamöter i direktionen i princip alltid bakom den prognos som tjänstemännen lägger fram. Att skilja på ”Riksbanken” och ”Ingves” när det gäller bl a inflationsprognoser är därför inte relevant givet den kommunikation som de penningpolitiska protokollen ger. Som refereras i artikeln i Ekonomisk Debatt så finns det dock några undantag då ledamöter (och då bl a Lars EO Svensson) ställt sig tveksamma till de inflations- och ränteprognoser som publiceras.

      Göran Hjelm

      • Håller helt med om att det uppenbara är att byta ut ledningen för riksbanksdirektionen efter att dessa har misslyckats totalt med sitt uppdrag och nu på ett direkt pinsamt sätt vägrar erkänna att de varit ute och cyklat under en längre tid samt orsakat stora skador på svenskt näringsliv, svensk sysselsättning, output, investeringsnivå, etc. Kognitiv Dissonans så det skriker om det.

        Såg Dennis i måndags morse på Arlanda klädd i kostym på väg till en konferens där han bl.a. skulle lyssna på Adam Posen. It’s like in the old monster movies – they keep coming back at you, refusing to go away. Allvarligt talat: Vissa borde spela boule och njuta av ålderdomen och vissa borde tvångspensioneras…

        Ang. det s.k. överskottsmålet (ännu ett hål-i-huvet mål):

        Varför måste svenska ekonomer för att framstå som ”seriösa” alltid säga någonting i stil med att ”överskottsmålet tjänade gott sitt syfte på sin tid men kan behövas revideras nu”?

        Varför kan man inte rakryggat säga att målet på sin tid var ett uttryck för den tidens lägre kunskapsnivå om vad som styr skuldproblematiken? Innan det fanns en bredare kunskap om vikten av att ha en egen valuta, skulden denominerad i den egna valutan, samt en egen centralbank (förutsatt att denna styrs av rationella/ kunniga individer)?

        Det rationella idag, när vi har brist på statspapper, brist på riskfria tillgångar i systemet, för hög riskaversion, för låg investeringsnivå, nedtryckt output, stort outputgap, massarbetslöshet med hysteris-effekter, etc. är ju att verka för ett högt budgetunderskott och tillföra ekonomin mer monetära resurser och trycka upp risk- investerings-, anställningsbenägenheten hos nyckelaktörer i ekonomin.

        Sverige har idag snarare för låg statsskuld för att det ska kunna anses som om landet drivs rationellt. Det finns mängder av investeringar staten kan göra som ger bra avkastning framöver. Det finns samtidigt mängder av lediga resurser. Staten orkar bära betydligt mer skuld och det är dessutom rationellt att bära mer skuld så länge som den nominella BNP-tillväxten överstiger räntan på statsskulden (vid 100% debt to GDP ratio, vilket vi är långt ifrån att ha dag när staten istället har en nettoförmögenhet i relation till skulden efter hänsyn till direkta tillgångar).

    • Kalle says:

      Jag uppfattar det som att du har en klassisk version av vad RB gör eller borde göra.

      För mig handlar det om ännu större komplexitet, samtidigt som det till viss del är ett balansspel och charader.

      Ekonomi försöker alltid eftersträva att jämföra sig med någon typ av normaltillstånd. Men vad är detta och hur förändras detta över tiden? Teoretiska modeller släpar efter, och verklig ekonomisk data släpar efter ännu mer.

      Det är i dagsläget väldigt oklart vad som händer ekonomiskt och hur olika faktorer förhåller sig till varandra när den stora gemensamma nämnaren (räntan) i många av ekvationerna under 10 år har varit låg. I samband med finanskrisen 2008 och framåt så låg redan många länder på stimulanser då krisen började.

      Hur länge olika lägen, tillstånd och trender pågår är svårt att bedöma och det har visat sig att gissningslekar när detta bryts inte är helt tokiga. Det är svårt att förutsäga ner trender bryts och inte bryts. Vad man då gör är att man återvänder till modellerna, och utgår från dessa. Hur dessa modeller sedan ska presenteras och tolkas är däremot inte direkt hugget i sten. Till detta kommer att varje institut, bank eller motsvarande har en egen kultur, egna erfarenheter och olika förhållningssätt till dessa modeller. Det finns inte hittills någon forskning som säger att det ena eller andra sättet är bättre. Enligt mig finns det vissa yttre omständigheter som gör att de rent av troligen passar olika bra beroende på i vilka stadier en ekonomi befinner sig i.

      Problemet som Lars OE gärna visar upp är att han inte klarar av att identifiera sig med flera stadier utan ser alltid det som en och samma. För mig är det som att han glömmer återkopplingsmekanismer och endast försöker se det som ”här och nu” utifrån vad vi vet för tillfället.

      Avslutningsvis så har riksbanken något de absolut flesta andra aktörer saknar. De har makt, makt över räntan som andra inte har. Så som jag bedömt Riksbanken så har de ständigt prognostiserat utifrån perspektiv återgång till normalisering och hur vi med hjälp av dessa prognoser om normalisering i realiteten påverkar marknaden idag även om vi bara berätta om våra framtida prognoser. På vilken sikt vill de uppnå vad, och hur de måste bygga upp sina prognoser för att ge marknaden möjlighet att nå dit. Här om dagen fick QE i Europa valutamarknaderna att hicka till. Där har du en mycket tydlig signal om hur man kan styra marknaden via uttalande utan att faktiskt genomföra politiken.

      I USA pratar de om att minska kopplingen mellan 6,5% målet för arbetslösheten och räntan genom att öka möjligheten till andra kvalitativa bedömningar. Där har du ytterligare en sådan faktor där man ”guidear” marknaden utan att förändra förutsättningarna. Under många år såg vi RB gå ut och uttala sig om att riksbanken kommer behöva höja räntan om löneökningarna blev för stora i relation till vad ekonomin tålde. Vissa kallade det hot, andra guidning.

      Vad du pratar om är denna tolkningskamp. Ingves strävar efter att återställa till något normaltillstånd då han och många med honom värderas detta normaltillstånd högt och i ett intervall runt detta normaltillstånd vet vi tillräckligt om ekonomin för att fatta kloka beslut.

      Lars OE Svensson vill inte röra sig mot normaltillståndet. Han anser att han vet tillräckligt för att styra ekonomin i den outliner (statistik sådan) som vi befinner oss med 10 år av extremt låg ränta. Då pratar jag inte om realränta utan om ränteläget så som privatpersoner och många företag uppfattar den. Lars pratar om att normalisera realräntan medan Riksbanken med Ingves i realiteten pratar om att normalisera räntan så som vi faktiskt kan styra den, dvs i absoluta termer.

      Min högst personliga bedömning är att vi i dagsläget är ute på riktigt djupt vatten, där Japan som enda land i realiteten har vandrat med 0-1% ränta under 20 år och inte lyckats tas sig ur detta tillstånd, med svag till usel ekonomisk utveckling och sakta degenererande social välfärd som konsekvens. Att i det läget fortsätta att satsa på normaliserad realränta och inte normaliserad absolut ränta är något som vi historiskt kommer klia oss i huvudet och undra hur det kommer sig att vi vissa ville prioritera realräntan.

      • Göran Hjelm says:

        Hej Kalle,

        en kort kommentar kring att vilja röra sig mot ”normaltillståndet”. Det är möjligt att det finns olika viljor där – i någon mån vill nog vi alla (både Ingves och Lars EO) nå detta eftersom det skulle innebära att ekonomin var i balans. Vad artikeln diskuterar är dock inte detta utan om det finns systematiska fel i inflations- och ränteprognoserna. Dessa ska förhoppningsvis inte styras av vad man ”vill” utan vad man på ekonomiska grunder tror är mest sannolikt. Tycker jag.

      • Kalle says:

        @Göran Hjelm

        Tack för svar.

        Nu vände sig min kommentar mer till Micke än till din artikel i stort.

        Lars OE Svensson säger också öppet att han anser att den svenska valutan mycket väl kan sjunka 2 % per år för så att svensk inhemsk ekonomi kompenserar för den brist på inflation vi har på internationellt handlade produkter. Så jag skulle vara lite försiktigt med att påstå att han eftersträvar något som liknar normaltillstånd. Såvida men inte pratar om åren 1970-1990 som normaltillstånd.

  2. C-student says:

    Mycket bra förslag. Jag sitter och just nu och skriver min C-uppsats i nationalekonomi som handlar om finanspolitik i Sverige och kommer nog komma fram till liknande slutsatser.

    Men, vad jag tycker är svårt är komma med konkreta förslag om finanspolitik när det teoretiska fundamentet är så skakigt. Skall Sverige, ett litet och extremt exportberoende land, överhuvudtaget ha expansiv finanspolitik då skolböckerna (Mundell-Fleming) säger att det är verkningslöst.

    Visst, det finns nyare teorier som säger att det skall ge resultat men det verkar ju vara långt ifrån bevisat och det verkar endast vara i situationer när vi är i en likviditetsfälla eller till och med i en global likviditetsfälla. Så skall Sverige verkligen lossa på den finanspolitiska tvångströjan när expansiv finanspolitik endast verkar vara verksamt under extrema förhållanden?

    Själv tycker jag att vi skall göra det just på grund av situationer som finanskrisen och den höga arbetslöshet den förde med sig. Men jag har väldigt svårt att motivera allt för aktiv finanspolitik i vanliga konjunktursvängningar. Vad som skulle vara ett alternativ är att ha högre automatiska stabilisatorer och ha regler att dessa måste få verka fullt ut utan att man skär ner på andra budgetposter.

    • Göran Hjelm says:

      Hej!

      Kul att du läser nationalekonomi och funderar ekonomisk politik. När det gäller effekter av finanspolitik så tycker jag Mundell-Flemming är ett mycket orealistiskt teoretiskt ramverk. Men, visst, en mycket öppen ekonomi som den svenska med rörlig växelkurs har sannolikt mindre effekter av finanspolitik än länder med fast växelkurs. Dock finns få empiriska belägg för detta. Som du säkert sätt har en uppsjö empiriska studier kring finanspolitikens effekter kommit i finanskrisens kölvatten. Min läsning av denna litteratur är att finanspolitik generellt har större effekter än vad ”konsensus” var före krisen. Samt att det inte verkar som länder med olika växelkurssystem har så skilda makroeffekter av finanspolitik.

      När det gäller att ”lossa på den finanspolitiska tvångströjan” så innebär ett annat, lägre, mål för det offentliga sparandet bara en ny tvångströja. Däremot kan man säga att tvångströjan lossas lite om transfereringar skulle indexeras. I nuvarande system då de inte gör det har politikerna automatiskt lite ”godis” att dela ut till väljarna eftersom skatterna växer med BNP med utgifterna växer långsammare i avsaknad av politiska beslut. En indexering – som förstås kan och bör stoppas de år det finns majoritet för det – gör att det blir ”jobbigare” för politikerna. Det finns inte lika mycket ”godis” att dela ut om man inte tar diskretionära beslut. Så, om politikerna inte ”orkar med” det utan indexerar men ändå delar ut ”godis” som vanligt så riskerar vi få underskott i de offentliga finanserna. Min poäng och åsikt är dock att vi nu dels har en stor samsyn att vi ska ha ett regelverk där ett mål för sparandet ska finnas, dels att det finns flera institutioner (där Finanspolitiska rådet är viktigast) som håller koll på att politikerna följer detta. Risken för ”finanspolitiskt moras” är därför minimal tror jag. Och, i detta förmånliga institutionella och politiska samsynsläge vi nu har tycker jag det inte är rimligt att det är vissa grupper, t.ex. arbetslösa (a-kassan), barnfamiljer (barnbidraget), barn på förskolan (maxtaxan) som ”smygvägen” får en sämre standard i både relativa och absoluta tal när inga beslut fattas. Om politiker nödvändigtvis vill ha, säg, 10 miljarder per år i ”godis” till väljarna kanske vi istället ska ha som baseline att momsen höjs med, säg, 0,5 procentenheter – då fördelas denna börda mer rättvist. (Nu tycker jag ju förstås inte att det sistnämnda är någon first-best lösning men inte mindre orimlig än nuvarande icke-indexerade system för transfereringar).

      • C-student says:

        Hej Göran,

        Tack för svaret.

        Jag har svårt att urskilja ett konsensus om multiplikatorn I de olika studierna jag läst. En av de mest citerade ”How big(small?) are fiscal multipliers?” av Ilzetzki et al får ju resultat som stöder Mundell-Flemming.

        Dessutom, den studie som verkligen fick igång debatten om att multiplikatorn är större än många trott av Olivier Blanchard and Daniel Leigh (Growth Forecast Errors and Fiscal Multipliers) är ju egentligen bara en enkel regression av prognoser.

        Förlåt, egentligen håller jag med dig jag har bara svårt att hitta bra studier som stödjer mina misstankar. Dessutom håller jag helt med på att ett lägre mål för ett offentligt sparande är något som borde vara självklart. Dagens situation verkar skapa en konstant ”procyclical” finanspolitik och det är ju bara dumt.

  3. Stefan Palmqvist says:

    Göran,

    din artikel i Ekonomisk Debatt är mycket läsvärd och innehåller många tänkvärda saker. Men det är olyckligt att du citerar mig och min kollega, Mikael Andersson, fel på två ställen. Du skriver på sid. 11 att ”Andersson och Palmqvist (2013b) menar att inflationsprognoser publicerade före 2007 inte kan användas när bias utvärderas och jämförs med andra prognosmakare”, samt att ”eventuell bias ’inte kan utvärderas’ enligt Andersson och Palmqvist (2013b)”. Det första citatet är helt felaktigt och det andra är taget ur sitt sammanhang.

    Det vi argumenterar för är att prognoserna som gjordes före 2007 var betingade på ett tekniskt beräkningsantagande som oftast inte slog in (t.ex. oförändrad reporänta). Att blanda ihop sådana prognoser med den typ av prognoser som görs idag kan leda till att man drar förhastade slutsatser.

    Följande exempel kommer från vår ekonomiska kommentar. Tänk dig att du får frågan ”Vad skulle du göra om du vann en miljon kronor?” Du svarar kanske att du skulle köpa en ny bil. (Detta är en betingad prognos eftersom den förutsätter att du vinner en miljon.) Ett år senare har du inte köpt någon ny bil. Betyder det att din betingade prognos var dålig? Nej, inte nödvändigtvis, eftersom du kanske inte har vunnit någon miljon. Det är alltså svårt att avgöra om en betingad prognos verkligen var bra och det räcker oftast inte med att bara studera det genomsnittliga prognosfelet (att du inte har köpt någon ny bil).

    Så vårt fullständiga citat är att ” Riksbankens ambition var naturligtvis att göra bra betingade inflationsprognoser, men om de verkligen var bra kan inte utvärderas med hjälp av det genomsnittliga prognosfelet.” Om man ska utvärdera sådana prognoser måste man på något sätt hantera att betingningen (om du vinner en miljon) oftast inte slog in. Vi säger också i fotnot 7 att ”Konjunkturinstitutet (2002) är ett exempel på hur man kan utvärdera sådana prognoser.” Därför är det första citatet också fel; vi har inte sagt att man inte kan använda prognoser före 2007 i en prognosutvärdering. Det enda vi har sagt är att man inte kan göra som Konjunkturinstitutet (2013) för då riskerar man att dra förhastade slutsatser. Därför är det synd att Hjelm (2014) inte tar denna kritik på allvar, utan bara reproducerar samma genomsnittliga prognosfel som Konjunkturinstitutet (2013).

    • Kalle says:

      Tack för kommentar och länkar.

    • Göran Hjelm says:

      Hej Stefan,
      och tack för dina kommentarer. Du har helt rätt i att ni i er artikel skriver att Riksbankens prognoser före 2007 inte kan utvärderas med genomsnittliga prognosfel pga det tekniska antagandet kring räntan men att ni också nämner att det kan gå att utvärdera med andra metoder (Konjunkturinstitutet (2002)). Detta är förstås formellt korrekt och er fotnot borde ha nämnts i min artikel.
      Men min poäng och mitt fokus är ett annat, kalla det gärna lite mer ”informellt”. Om vi vill undersöka om systematiska prognosfel föreligger i syfte att identifiera och åtgärda orsaker till sådana, så är det, allt annat lika, bättre ju längre tidsperiod vi har. Kostnaden med längre tidsperiod i föreliggande fall är att olika principer för Riksbankens ränteprognoser ”blandas”. Som ekonom och policyrådgivare måste vi då välja vilken kostnad som är störst när vi ska lägga fram vår analys inför beslutsfattarna. Du och Michael väljer bort 2001-2006 när genomsnittliga prognosfel utvärderas (utöver att ni även väljer bort 2009 och 2012 och lägger fokus på 2007-2008 och 2010-2011). Kostnaden består då i minskad sannolikhet att få en, låt vara i någon mån ”informell”, uppfattning om det finns systematiska fel i ”prognosmaskineriet” (strukturer, beslutsprocesser, modeller m.m.). Jag framför argument i artikeln för att kostnaden att ”blanda” principer för ränteprognoser sannolikt inte är så stor eftersom Riksbankens ränteprognoser 2001-2006 var bättre(!) än Konjunkturinstitutets trots det tekniska antagandet. Min bedömning (som förstås kan vara felaktig) är att kostnaden för att blanda ränteprognosprinciper är mindre än kostnaden att utesluta 2001-2006 när genomsnittliga prognosfel beräknas när man som policyrådgivare försöker få en så bra sammanfattande information som möjligt att delge beslutsfattarna.
      Utöver detta torde det väl vara så att om en justering likt metoden i Konjunkturinstitutet (2002) skulle användas torde väl biasen i Riksbankens inflationsprognoser bli ännu större eftersom Riksbankens ränteprognoser visade sig bli för höga 2001-2006, eller? Eftersom du hänvisar till Konjunkturinstitutet (2002) för en metod att försöka justera för prognosfelet antar jag innebär att Riksbanken inte själv har gjort en sådan analys. Om så är fallet förefaller det viktigt att Riksbanken gör det, speciellt om man anser att det är problematiskt att visa utvärderingar med genomsnittliga prognosfel för denna tidspe-riod. Bl a riksdagen borde vara intresserade av en, enligt Riksbanken, så korrekt utvärdering som möjligt av perioden 2001-2006.
      Ett större problem som jag diskuterar i artikeln är dock att Riksbanken i sina olika skrifter kommunicerar olika budskap kring frågan kring utvärdering och tidsperioder vilket försvårar för de som ska bedöma Riksbankens arbete. Bl a Söderström och Vredin (2013) gör just detta som, enligt Stefan, inte kan göras; utvärdera och jämföra Riksbankens inflationsprognoser med hjälp av genomsnittliga prognosfel där åren innan 2007 inkluderas (utan att kommentera ev problem med detta).

      • Det är alltid en avvägning mellan att öka precisionen i en skattning och få aktuell information. Stort urval, bättre skattning – kortare urval, aktuellare skattning. Men det är egentligen viktigare än så här.

        Om man vill studera den stora depressionen ska man använda data från 20- och 30-talen. Om man vill undersöka ”konstantrepo”-perioden så ska naturligtvis data före 2007 (men inte efter 2005) användas. Om man däremot vill studera nuvarande penningpolitiska upplägg tycker inte Stefan och jag att data före 2007 användas. De båda förra kan dock vara av intresse för ekonomisk-historiker (lite hårt sagt).

        Men visst har jag gått bort mig i frågan om ”2007”. I den utvärdering som Andersson m fl (2007) gjorde jämförs Konjunkturinstitutets och Riksbankens prognoser. Idag kan jag hålla med om att Riksbankens prognoser borde ha justerats för ränteantagandet. Ursäkten är att vi ständigt lär oss om att göra utvärderingar. Dessutom studeras prognoser avseende 2007-2013 i Redogörelse för penningpolitiken 2013. Tidigare redogörelser har använt data sedan 1999. Som sagt, vi lär oss ständigt.

        /Micke

      • Stefan Palmqvist says:

        Göran,

        Konjunkturinstitutet (2013)
        och Hjelm (2014) menar att Riksbankens prognoser har en s.k. bias. Analysen har dock ett flertal allvarliga brister som Andersson och Palmqvist (2013) påpekar. Ett av problemen är valet av tidsperiod. Inferens handlar om att dra slutsatser om en population utifrån egenskaperna i ett urval. Naturligtvis blir inferensen mer precis om urvalet är större. Allra helst ett totalurval för då finns det ingen urvalsosäkerhet kvar. Micke och jag menar dock att ni drar ett urval ur ett flertal olika populationer för att därefter göra någon form av implicit inferens på en icke-definierad population. Det är kärnan i en den första delen av vår kritik mot studierna ovan.

        Varför menar vi att det är olika populationer som ni drar stickprovet ur? Jo, för att det är så mycket som har förändrats över tiden. Idag används betydligt mer kvantitativ analys för att underbygga prognoserna. Prognoshorisonten har förlängts från två till tre år. Det inflationsmått som har varit viktigast för de penningpolitiska besluten har ändrats vid ett flertal tillfällen. Det ränteantagande som låg till grund för prognoserna har ändrats vid två tillfällen. Riksbanken har gått från att göra riskjusterade typvärdesprognoser till att mer direkt försöka göra väntevärdesriktiga prognoser. Dessutom är det helt nya människor på plats, både de som gör prognoserna och de som fattar besluten. Det har alltså skett så många förändringar att prognoser från 2001-2006 är att anse som dragningar från en helt annan population.

        Den typ av inferens som skulle kunna göras utifrån Konjunkturinstitutet (2013) och Hjelm (2014) är därför av typen: ”Om Riksbanken i framtiden går fram och tillbaka mellan olika ränteantaganden, inflationsmått, prognoshorisonter, typ- och medelvärden, modellers roll, m.m., så kanske Riksbanken kommer att överskatta inflationen i framtiden.” Vi menar att det då är bättre att dra sitt urval ur en och samma population, för att därefter göra inferensen. Därför väljer vi att studera inflationsprognoser sedan 2007.

        Den andra delen av kritiken i Andersson och Palmqvist (2013) handlar om att Konjunkturinstitutet (2013) och Hjelm (2014) endast studerar de genomsnittliga prognosfelen från betingade prognoser. Men om en betingad prognos verkligen är bra kan som sagt inte avgöras utifrån sådana genomsnittliga prognosfel. Både Konjunkturinstitutet (2013) och Hjelm (2014) riskerar därför att dra förhastade slutsatser. Denna bristfälliga analys bör rättas till med andra ord.

        Vår slutsats är då att Riksbanken visserligen har överskattat inflationen, men dessa överskattningar är inte så systematiska som Konjunkturinstitutet vill göra gällande. Snarare är det framförallt under perioder med finansiell oro, dvs. i samband med att finanskrisen bröt ut 2008 och när den statsfinansiella krisen i euroområdet fördjupades i slutet av 2011 som Riksbanken överskattade inflationen. Men det gjorde alla andra stora prognosmakare också. Självklart ska vi försöka förstå varför alla prognoser har överskattat inflationen på senare tid, men jag för min del kan inte se att det är på grund av något systemfel som behöver rättas till i prognosmaskineriet.

        För övrigt innehåller den senaste versionen av Redogörelse för Penningpolitiken 2013 endast utvärderingar av prognoser sedan 2007 av just de skäl som anges ovan.

  4. Kalle says:

    #2

    Givet de reallöneökningar Sverige haft sedan mitten av 90-talet så skulle en indexering av transfereringar mycket snabbt resultera till att ännu fler kommer att falla under gränsen för 60% av medianen för den disponibla inkomsten och klassas som ”fattiga”.

    Reallöneökningar medför just att de som jobbar får mer, medan de som endast har index som räknas upp med inflationen kommer att halka efter. Det finns en stor potential till att automatiskt bygga in detta i systemet att det i slutändan kommer att medföra en stor statsfinansiell konsekvens då en sittande majoritet i ett slag skriver upp indexeringen. Att indexera utifrån löneökningarna är också ytterst svårt eftersom det i realiteten kommer kräva en högre beskattning av den producerande sektorn eftersom det inom offentlig sektor är så låg produktivitet.

    #3/4.

    Skeptisk till detta då mycket av prognoser och utsikter just handlar om politisk makt och inte om makt hos ämbetsmän och statstjänstemän. Att akademiker gärna vill frånta lekmännen möjligheten att bedöma deras arbete är ingen nyhet. Ska däremot folket via demokratiska val vart 4:e år kunna med trovärdighet gå och rösta så är det inte som så att det är tjänstemännen på de oberoende instituten inte går att byta ut. Jag vill inte set ett system som i USA där hela ”administrationen” byts ut vid partibyte i Vita husen.

    Men visst, ställer alla på konjunkturinstitutet upp att de endast har kontrakt i 4 år och sedan måste ställa sina tjänster till förfogande så får de stå för er.

    Det är inget system med långsiktiga självständiga institutioner som granskar staten och de politiska besluten som jag själv föredrar. Forskning är forskning och jag vill inte se en politiserad ”forskning” inom ekonomi. Det drabbar all vetenskap i Sverige.

    Förslaget i #4 berör lite detta. Kortsiktigt förstår jag länder som Belgien, Holland och Danmark, men det kräver mycket hög integritet i deras granskning av de ekonomiskpolitiska budgetförslagen. Dock rimmar det med tiden illa så de flesta politiska partierna saknar den egna kompetensen att förstå vad de i realiteten har föreslagit. Monika Green och Ulla Andersson har många gånger tydligt visat att de ”glömt bort” finanskrisen. Som att de gör som Lars OE Svensson och bara utgår ifrån här och nu utan koppling till varifrån vi har kommit, ekonomi fungerar då verkligen inte så.

    #5

    Troligen är det inte alls några överbedömningar alls. Utan det handlar om strävan att återgå till ett normalläge inom vilka gränser vi vet något om ekonomi. Där vi befinner oss just nu makroekonomiskt är en stig som bara Japan vandrat. Inte har deras ekonomiska utveckling under denna tid varit speciellt framgångsrik. Ska vi slaviskt följa i deras fotspår? Även om vi rör oss i tallarnas land och de i skyskrapornas värld så vet vi inte hur den yttre kontexten i realiteten påverkar. Stigen har många gemensamma närmare, och vilka vi ”kan bortse ifrån” vet vi först om 15-20 år.

    #6.
    Läser man detta isolerat låter det som att Konjunkturinstitut ser det som ett viktigt mål att hålla räntan låg. Jag kan inte förstå varför KI gör detta antagande. Hur kommer det sig?

    • Göran Hjelm says:

      Hej Kalle!

      Några kommentarer:

      #2 Till vad som transfereringar (och maxtaxa) ska indexeras till är förstås en viktig fråga. Mest rimligt är sannolikt det som görs i exempelvis Danmark men även vid långsiktiga beräkningar av de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet, nämligen till löneutvecklingen. Då kommer den procentuella skillnaden mellan att arbeta och vara arbetslös, sjuk osv. vara konstant.

      Det visar sig att en sådan beräkning inte alls innebär att de offentliga finanserna blir ohållbara på sikt. Konjunkturinstitutet publicerade idag en Specialstudie som visar just detta (http://www.konj.se/1032.html). Eftersom skatteinkomsterna till stor del växer i takt med löneutvecklingen så finns medel till att transfereringarna och lönerna i offentlig sektor också gör det.

      #5 har jag svarat på tidigare

      • Kalle says:

        Tackar för länken.

        Snabbläste bara igenom lite av de delar som berör produktivitet över tiden. Diagram 9 med BNP över tiden ger starka sken av att perioden med reallöneökningar och att lönerna är en sjunkande andel av företagens kostnader (då mekaniseringen ökar så går med till investeringar och kapitalkostnader) som pågått under en längre tid skulle minska.

        Detta må vara rimligt då vi går mer mot ett tjänstesamhälle, men hur mycket måste gå produktionen gå från varor till tjänster för att detta förväntas vara ett rimligt antagande gällande hela landet?

        #5
        Jag håller med om att du svarat men, men jag ser inga direkta kopplingar till svaret, förutom att du verkar närmast påpeka att det är ”här och nu där vi står och kan observera” som ska ligga till grund till framtida beslut. Det är som att återkopplingsmekanismer där uppenbart samma medicin inte alltid lindrar eller ens botar eftersom ekonomin börjat uppvisa resistens pga för stort tidigare bruk av samma medicin.

  5. Göran,

    Du har skrivit en mycket intressant artikel, men jag gillar (bland annat) inte det du skriver i fotnot 8:
    ”Utöver att exkludera åren innan 2007 fokuserar Andersson och Palmqvist (2013b) på den bias som blir kvar när även åren 2009 och 2012 exkluderas. Detta eftersom ”alla prognosmakare överskattade inflationen” (s4) då. Det förefaller vara en ny utgångspunkt för att välja tidsperiod.”

    Du får det att låta som att vi dribblar med stickprovet. Vårt syfte är att ge en mer komplett bild av Riksbankens generella prognosförmåga. Just åren 2009 och 2012 inträffade överraskningar som ingen förutsåg. Övriga år uppvisar Riksbankens prognoser ingen så kallad bias.

    Dessutom gör Konjunkturinstitutet en liknande övning i Konjunkturläget mars 2014, andra stycket på sidan 100, när det gäller sina BNP-prognoser. Stefan och jag tycker att det är rimligt att undersöka enskilda år i en utvärdering över ett längre tidsurval. Det kan användas som en förklaring men inte en bortförklaring.

    /Micke

    • Göran Hjelm says:

      God kväll Micke,

      och tack för dina kommentarer. Du har helt rätt i att vi kan lära oss viktiga saker av en detaljerad analys av enskilda år/perioder som exempelvis du och Stefan men även Konjunkturinstitutet då och då gör. Annorlunda uttryckt finns det ett värde i att analysera träden (dvs. enskilda år/perioder) och inte bara skogen (dvs. ett genomsnitt över många år/träd). Men det bör inte enligt min mening ske på bekostnad av att man också gör sitt bästa för att identifiera ev systematiska fel vilka kan indikera att det finns strukturella förbättringsmöjligheter i prognosarbetet. I en analys med det syftet kan inte år/perioder uteslutas eftersom de har informationsvärde kring ev förekomst av systematiska fel. Att ge dessa år vikten noll innebär en stor risk att vi kastar ut många barn med badvattnet – eller, likaledes, inte ser den ev elefant som står i rummet.

      Som jag argumenterar för i artikeln (och i svaret till Stefans inlägg) så finns enligt min mening rimliga skäl till att 2001-2006 ska ingå i en analys av förekomsten av systematiska fel i jämförelse med andra institutet – gärna med en av Riksbanken vald metod för att korrigera inflationsprognoserna för de ränteantaganden som gjordes innan 2007. Även 2009 och 2012 bör förstås ingå i en analys med detta syfte. Att prognosmakare gjorde fel med samma tecken dessa år är enligt min mening av mindre vikt, inte minst eftersom storleken på felen är av betydelse för räntebana och därmed makroutveckling.

      Sedan är det ju ett statistiskt definitionsproblem detta med ”systematiska” fel (vilket ofta används synonymt med bias, t.ex. i ditt working paper från 2007, sid 16; se referens i ED-artikeln). Den (statistiska) termen bias hänger ju intimt samman med längden på tidsperioden; vid en för kort tidsperiod så kan något per definition inte vara systematiskt. Det du och Stefan finner när endast åren 2007-2008 och 2010-2011 ingår är att det genomsnittliga felet är nära noll (men dock hela -0,3 p.e. på 24 månaders horisont). Jag känner inte till någon vedertagen statistisk definition när prognosfel ska anses ”systematiska”; ska 2, 4, 8 eller 12 år ingå (eller ett visst antal prognoser) för att systematik ska sägas kunna identifieras? Vad som förefaller mig mindre tilltalande är de argument som används för att först utesluta 2001-2006, 2009 och 2012 och därefter dra slutsatsen (baserat på 2007-2008 samt 2010-2011) att ”En mer rättvisande utvärdering visar att den så kallade bias som Konjunkturinstitutet har funnit i Riksbankens KPI-prognoser inte betyder att penningpolitiken har varit för stram som en följd av för höga inflationsprognoser” (sid 1). Den slutsatsen skulle inte jag skriva under på givet den samlade information som finns kring prognoser, utfall och utvärderingar.

      Så, avslutningsvis, jag tror vi behöver göra vårt bästa för att a) undvika diket där vi inte ser träden utan bara skogen (dvs. vid behov analysera specifika år) men också b) undvika det andra diket där vi riskerar att kasta ut barn med badvatten och missa ev elefanter i rummet. Min ED-artikel fokuserade på att undvika b), dvs. identifiera ev systematiska i prognosfel på längre horisonter.

      • Hej igen Göran,

        Jag vill fortfarande hävda att vi inte blandar bort korten i Andersson och Palmqvist (2013b) (vilket man får känslan av att du menar) . Om vi går igenom det vi gör jämfört med Konjunkturinstitutet (2013) ser man följande:

        1. att vi ingenstans har hävdat att KI:s beräkningar är felaktiga. Vi tycker däremot att det finns vissa brister i KI:s analys och att de drar för långtgående slutsatser,

        2. att vi inte tycker att KPI är en bra variabel att utvärdera pga. räntans stora effekt på utfallen. Vi motiverar tydligt varför vi tycker så i Andersson och Palmqvist (2013b) och

        3. att om vi vill undersöka prestandan hos gröna bilar, använder vi ett stickprov som består av gröna bilar. Vill vi undersöka nuvarande penningpolitiska ”set-up”, använder vi ett stickprov som kan säga något om just det. Därför är prognoser från konstantrepotiden inte intressanta, vilket motiverar ett stickprov från 2007.

        Givet detta finns det en linje i diagram 198 i Konjunkturinstitutet (2013) som nästan är värd att studera. Linjen jag menar är den för underliggande inflation, RB. Att titta på genomsnittliga prognosfelen har alltid sin plats i analysen, men det är alltid bättre att titta på det underliggande datamaterialet, vilket Konjunkturläget (2013) gör för Riksbankens prognoser (se diagram 196). Konjunkturinstitutet visar inte motsvarande diagram för sig själva, men det gör Andersson och Palmqvist (2013b), se diagram 3. Det som är slående i det diagrammet är framför allt att:

        4. Riksbanken överskattade KPIF 2009. Det har vi diskuterat i Andersson och Palmqvist (2013a). Här överskattade även andra prognosmakare KPIF, men Riksbankens överskattade mest, och

        5. såväl KI som Riksbanken (och alla andra) överskattade KPIF 2012. Här är dock inte Riksbankens prognosfel relativt andra bedömare anmärkningsvärda (se diagram 2 i Andersson och Palmqvist (2013b)).

        Så vad är vårt budskap (jämfört med Konjunkturinstitutet (2013))? Jo,

        6. vi tittar bakom medelvärdet av prognosfel och försöker förstå varför Riksbanken har haft en genomsnittlig överskattning och kommer till slutsatsen att det är i huvudsak år av ekonomisk oro som bidragit till genomsnittliga överskattningen, och

        7. övriga prognosmakare uppvisar också genomsnittliga överskattningar – eftersom ekonomin då drabbades av överraskningar (som ingen rimligen kunde förutsäga). I beräkningen av genomsnittliga prognosfelen för KPIF perioden 2007-2012 räddas dock Konjunkturinstitutet en aning sina stora prognosfel för 2010 och 2011 som går ”åt andra hållet”. Beräknar man ett annat mått på prognosprecision som där prognosfel ”åt olika håll” inte tar ut varandra så ser man att (om något) så har Konjunkturinstitutets KPIF-prognoser varit lite sämre än Riksbankens på de längre horisonterna, se diagram 5 i Andersson och Palmqvist (2013b).

        Sammantaget. Vi dribblar inte med samplet och vi blandar inte bort korten. Däremot vill vi förstå varför saker ser ut som de gör.

    • Göran Hjelm says:

      Hej igen Micke,

      glömde att explicit kommentera din kritik av meningen ”Det förefaller vara en ny utgångspunkt för att välja tidsperiod”. Och, ja, givet den slutsats ni drar: ”En mer rättvisande utvärdering visar att den så kallade bias som Konjunkturinstitutet har funnit i Riksbankens KPI-prognoser inte betyder att penningpolitiken har varit för stram som en följd av för höga inflationsprognoser” (sid 1), vilken explicit baseras på uteslutande av vissa år, så tycker jag det är en ”ny utgångspunkt” för att komma till en sådan slutsats. Men det beror förstås på hur ”bias” definieras (som diskuterades i den längre kommentaren ovan). Ni skriver i citatet ”den så kallade bias som Konjunkturinstitutet funnit”. Det kanske inom den statistiska professionen (vilken jag absolut inte tillhör) finns olika definitioner på bias, Från min horisont känns det åtminstone rimligt att reflektera över tidsperiodens längd då ”bias” och ”systematiska fel” diskutueras.

      • Göran Hjelm says:

        Hej igen Stefan,

        och tack för den fortsatta diskussionen som är viktig och intressant. Några reflexioner:

        När det gäller analys av tidsperioden 2001-2006 så finns två skilda analyser som kan övervägas. Den första är en historiebeskrivning av (här) ev bias. Då finns de problem Stefan lyfter med de ränteantaganden som Riksbanken gjort vilket gör att man, som Stefan korrekt påpekar, formellt kan ifrågasätta användandet av genomsnittliga prognosfel. Om man ändå vill (eller som Riksdagen är ålagda att) utvärdera den oberoende centralbankens arbete måste man göra det bästa av situationen. T.ex. använda en metod som Stefan refererar till (Konjunkturinstitutet (2002)) som syftar till att försöka justera inflationsprognoserna för det ränteantaganden som Riksbanken gjorde under dessa år. Jag skulle naturligtvis kunnat lagt ned tid och gjort detta i artikeln men bedömde att det räckte att indikera att en sådan justering sannolikt skulle göra Riksbankens bias än större eftersom Riksbankens ränteprognoser överskattade utfallen 2001-2006. Mer viktigt är dock att Riksbanken själva, då man tycker att detta är ett stort och allvarligt problem, rimligen borde försökt justera för detta då man skrivit sina rapporter ”Redogörelse för penningpolitiken”. Den sistnämnda riktar sig till Sveriges riksdag som ett underlag för att bl.a. bedöma Riksbankens måluppfyllelse. Utan en sådan justering får riksdagen ett undermåligt underlag givet att Riksbanken anser att problemen är stora.

        Den andra ev användningen av perioden 2001-2006 (utöver historiebeskrivning) är om erfarenheterna av (här) bias kan hjälpa något med vår analys av ev risker med bias framöver. Det finns, som Stefan listar, som vanligt flera skäl varför historiska erfarenheter inte med nödvändighet har något med framtiden att göra. Sannolikt är det så att perioden 2007-2013 har mer att säga om framtiden och ev problem än 2001-2006. Men innebär det att man ska ansätta vikten noll till historien i en sammantagen analys och bedömning? Och, mer viktigt, om det nu är så att indikationerna på bias under perioden 2001-2006 (korrigerad för ränteantaganden eller ej) bekräftas av en bias (med samma tecken) även perioden 2007-2013, är det då inte än mer relevant att beakta 2001-2006 på bästa möjliga sätt? Om det inte hade varit någon bias 2007-2013 (eller bias med omvänt tecken) skulle argumenten att delvis eller helt bortse från 2001-2006 i en sammantagen bedömning varit större. Men så är inte fallet. Det leder mig till slutsatsen att vi, utöver historieskrivning, även bör beakta 2001-2006 i analys av ev risker för bias i framtiden.

        Till sist tycker jag det är bra att Riksbanken i den senaste redogörelsen av penningpolitiken till riksdagen explicit tar ställning till frågan om tidsperioder och särskiljer utvärderingar före och efter 2007 (denna publikation var inte tillgänglig när min ED-artikel skrevs). Förhoppningsvis kan det innebära att kommunikationen kring tidsperioder blir mer konsekvent i framtiden än vad den varit. Som nämndes ovan vore det dock önskvärt att denna utvärdering till riksdagen framöver innehöll en beräkning av prognosfel och bias som är justerade för det anförda problemet med ränteantagandet. Dessutom vore det önskvärt att Riksbanken i framtiden inkluderade lättillgängliga och detaljerade utvärderingar till riksdagen med sk fast horisont, dvs. hur prognosfel och bias ser ut på 1-24 månaders sikt (och/eller 1-8 kvartals sikt). Det skulle bidra till en mer informativ bild av på vilken horisont prognosfel och bias föreligger.

        (Beträffande utvärdering av delperioder 2007-2012 pga av finansiell oro; se svar till Micke)

      • Göran Hjelm says:

        Hallå igen Micke,

        jag uppskattar den fortsatta diskussionen (även om ”normala” Ekonomistas-läsare kanske börjar krokna…:)

        När det gäller att ”blanda kort” (eller här, välja tidsperioder) så är det, som framgått av tidigare inlägg, helt legitimt och nödvändigt att som ekonom och policyrådgivare väga perioder och skeenden på det sätt man anser ger bästa möjliga information, vilket i vår diskussion gäller (a) ev förekomst av systematiska fel (=bias) i inflationsprognoserna och (b) ev risker för bias i framtiden. (a) motsvarar det jag i svaret till Stefan benämner som ”historieskrivning” medan (b) då handlar om vad vi bör beakta / ta lärdom av inför framtiden beträffande risker för (här) bias.

        Som underlag för (b) har jag större förståelse för att man kan och ibland bör vara selektiv när det gäller vilka år/perioder man tror är av betydelse för att (här) bedöma risker för bias även framöver. Olika ekonomer gör olika bedömningar och man får då, likt ni gör, motivera varför vissa år ska beaktas och andra inte. Dessa bedömningar är med nödvändighet subjektiva och en diskussion är därför naturlig. Det är exempelvis inte osannolikt att det finns ekonomer som skulle anse att 2001-2006 är en lämpligare period (trots dess problem) än 2007-2013 då den sistnämnda innefattar en exceptionell finanskris och dess efterdyningar som kanske sker vart 70:e år osv.

        Som underlag för (a), historieskrivning, är det, enligt min mening, betydligt mindre korrekt och legitimt att vara selektiv när det gäller val av år men även här kan det förstås finnas argument för detta. Jag återkommer till det sist i denna kommentar då det rör punkt nr. 7 i din uppräkning.

        #1 Inga kommentarer

        #2 Ja, underliggande mått (såsom KPIF) är mer relevant för utvärdering av inflationsprognoser, det råder nog konsensus kring det bland ekonomer. (Sedan är förstås det inte oproblematiskt för centralbankens påverkan på makroutvecklingen om räntebanan i prognoserna har en bias, vilken dyker upp i KPI-prognoserna. Men det är en annan, om än viktig, diskussion).

        #3 Som jag nämnde ovan (samt i dagens kommentar till Stefan) så finns fler skäl att utesluta år/perioder för syfte (b), vilket jag tolkar du avser med ”gröna bilar”. Även här kan man dock göra olika bedömningar. Som framgått i mina kommentarer så tycker jag det inte finns skäl att ge perioden 2001-2006 vikten noll när syfte (b) avses, speciellt inte då tecknet på bias från denna period återupprepas 2007-2013 och därmed indikerar en än längre period med systematiska prognosfel. Vilken formell/informell vikt perioden 2001-2006 ska ha och hur prognoserna ev ska justeras kan förstås diskuteras. Att, som du skriver Micke, prognoserna från konstantränteperioden ”inte [är] intressanta” håller jag helt enkelt inte med om. Dessutom tycker jag det är en inkonsekvent kommentar då ni i er Ekonomiska kommentar nr. 7 2013 skriver att man kan utvärdera sådana prognoser med exempelvis den metod som Konjunkturinstitutet (2002) använder.

        #4 Se kommentar till #7 beträffande relevans att prognosmakare har samma tecken på prognosfelet.

        #5 Se #4.

        #6 Generellt, se #7 nedan. Det bör dock noteras att ni i er Ekonomiska kommentar nr. 7 2013 och här på Ekonomistas använder benämningen ”ekonomisk oro” i motiveringen till att skilja ut 2009 och 2012. Ni definierar dock detta utifrån att det var år som ”kännetecknades av att alla prognosmakare överskattade inflationen”. Om det sistnämnda per automatik innebär ”ekonomisk oro” styrks ej med ekonomiska variabler/indikatorer. Det vore därför bättre ni höll er till er konkreta definition – ni tar bort år då alla prognosmakare överskattade inflationen. Om det berodde på ekonomisk oro eller ej måste i så fall styrkas/definieras. Annars undrar utomstående varför exempelvis 2011 inte var ett år av ”ekonomisk oro”. Generellt gäller att om man ska välja bort år måste man vara mycket noga med motiv och definitioner.

        #7 I avsnittet om inflation handlade min ED-artikel om kopplingen: bias i inflationsprognoser –> impliktioner för räntebana samt –> implikationer för makroutveckling. Därför, helt ärligt, förstår jag inte din kommentar #7 och heller då inte varför 2009 och 2012 ska tas bort, varken vid en historieskrivning ((a) ovan) eller vid (b), dvs. bedöma risker för bias i framtiden. Om andra prognosmakare hade samma tecken på bias så är ju, som jag kommenterat tidigare, storleken av denna bias för dessa år av betydelse. Detta eftersom (den i genomsnitt för höga) inflationsprognosen (vilket bestämmer storleken på bias) kan ha effekter på räntebanan och därmed makroutvecklingen. Än mer konfunderad blir jag när du skriver att Konjunkturinstitutet ”räddas” av prognosfel 2010-2011 som går åt ”andra hållet”. Jo, men det är väl själva definitionen av bias. Du har ingen bias om du ibland har en för hög och ibland en för låg prognos. I genomsnitt kommer du då ha en hyfsat väl avvägd ränta och räntebana, ibland är den för hög ibland är den för låg. Men om du har en (högre) bias (än andra) så kommer din räntebana i genomsnitt vara för hög vilket i genomsnitt ger en försämrad makroutveckling. Detta tycker jag vi borde vara överens om. Vore intressant att höra vad andra (Ekonomistas-)ekonomer tycker.

        Att sedan Riksbankens prognosfel på längre horisonter räknat med medelkvadratfel inte är större än andra prognosmakare (utan tvärtom verkar i flera fall verkar vara lite bättre) är något som jag också nämner (se fotnot 7 i ED-artikeln). Men det är inte implikationer av denna frågeställning jag diskuterar i artikeln.

        Så, slutligen, huruvida ni ”dribblar” med samplet eller ”blandar korten” kan jag inte bedöma eftersom det har med intentioner att göra. Det som jag skriver i ED-artikeln och i kommentarerna här är följande: för syftet att utvärdera om bias förekommit och ev implikationer av detta så är det enligt min mening inte rimligt att basera slutsatser på implikationer för förd penningpolitik och makroeffekter av denna då 2009 och 2012 utesluts. Inflationsprognoser och storleken på bias spelar roll för räntebana och därmed makroekonomin. Att andra prognosmakare ”räddas” av att prognosfel gjordes ”åt andra hållet” är själva kärnan i problemställningen; om man oftare gör prognosfel åt ett visst håll blir i genomsnitt policyimplikationerna (här: räntebanan) felaktiga vilket kan påverka makroutvecklingen negativt.

Trackbacks

  1. […] verkar gälla betydelsen av vanliga ord. Idag på Ekonomistas.se ger Göran Hjelm Sju reformförslag för finans och penningpolitik. Förslag nummer två […]

  2. […] rapport från Socialdemokraternas forskningskommission med Mårten Palme m fl, Göran Hjelms sju reformförslag om en ny penning- och finanspolitik, Robert Boije om att ersätta överskottsmål med balansmål, Stefan Löfven om att Välfärdens […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s