I lördags var det dags för årets vetenskapliga högtid i Konserthuset där bland annat Ekonomipristagarna Thomas Sargen och Christopher Sims fick ta emot sina medaljer och diplom.
I tacktalet på den efterföljande banketten levererade Thomas Sargent sju nationalekonomiska lärdomar som jag tycker är värda att upprepa:
1. Many things that are desirable are not feasible.
2. There are tradeoffs between equality and efficiency.
3. Other people have more information about their abilities, their efforts, and their preferences than you do.
4. Everyone responds to incentives, including people you want to help. That is why social safety nets don’t always work as intended.
5. When a government spends, its citizens eventually pay, either today or tomorrow, either through explicit taxes or implicit ones like in ation and defaults on debts.
6. Most people want other people to pay for public goods and government transfers (especially transfers to themselves).
7. It is feasible for one generation to shift costs to subsequent ones. National government debts and the U.S. social security system do that (but not the social security system of Singapore).
Ekonomistas 
Amen får man väl säga! En “modern” ekonom som jag är överens med. Kors i taket. Och som verkar vara på kollisionskurs (5 och 7 främst) med Paul Krugman!
Den enda tveksamheten för mig är nummer 2, för här brukar man slira på definitionerna. Med “equality”, menar man “lika behandling” eller “lika utfall”?
För det mesta brukar den som tycker att båda låter bra, men som inte inser att man inte kan lösa cirkelns kvadratur och få dem på samma gång, satsa på “lika utfall”. Man ser då enorma avsteg från “lika behandling” som tillfälligheter som kommer att lösa sig efter hand.
T ex, svensk familjepolitik. Män och kvinnor skiljer sig genetiskt med 1-2 procent, lika mycket som skillnaden mellan en kvinna och en honchimpans, eller mellan en man och en hanchimpans…
Det är väl förmätet av en enkel skomakare att kritisera eller ens kommentera en nobelpristagare men till 6 skulle jag vilja säga att det är väl just därför det finns “public goods” och till 7 att det är väl bra det. Kommande generationer kommer att ha mycket bättre råd än vi.
Allvarligt talat är punkt 7 något som lyser med skrämmande frånvaro exempelvis i diskussionen om ombyggnaden av Slussen i Stockholm. En nybyggnad kommer att användas kanske i hundra år framöver, kanske mer. Det är då rimligt att framtida generationer betalar sin beskärda del. I stället går man nu med nyliberal energi in för att finansiera det hela så snabbt som möjligt och helst skall det också vara “självfinanserat.” Resultatet blir en massa nya fula utsiktsfördärvande hus, shoppinggallerior som ingen vill ha och orealistiska krav på SL och grannkommuner ända bort till Västerås. Låt våra barn och barnbarn betala sin del!
1 – 4 är OK. 5 kunde man diskutera mycket om.
Tycker inte alls att det är förmätet att ha kommentarer, det är ju det bloggen är till för.
Sargens punkter ska snarare ses som faktum än värderingar. Punkt 5 säger bara att ngn måste betala antingen nu eller senare. Sen kan man ju diskutera vems om ska betala. En prinicip jag tycker gäller är att varje generation betalar för sin konsumtion och inte lägger bördan på framtida generationer, för det är långt ifrån säkert att de kommer att få det bättre. Vad gäller projekt som kommer finnas kvar i framtiden är väl problemet att vi inte känner till framtida generationers preferenser.
Tycker du inte att ‘faktum’ är ett lite väl “hårt” ordval? Vad ‘effektivitet’ och ‘jämlikhet’ är kräver väl sina definitioner? Och det är ju något som är allt annat än tydligt i den här listan.
Litet taltillägg till punkt 2: “There are tradeoffs between equality and efficiency. Thats is why trade unions are such a good idea. Trade unions increase equality, that is selfevident. But trade unions also increases efficiency, becasue the higher production costs that derives from a regulated labour market are more than compensated for by the lowering of the transactions costs for the employers in terms of low costs for seraching the price, low costs for negotiating the price and low costs for the enforcement of the contract.”
Så här kan det lika gärna vara. “When a government spends, its citizens eventually gain, either today or tomorrow, either through services or goods.” Lätt att förstå. Däremot svårt att förstå varför ett antal värderingar från en enprocents-tomte skall anses vara fakta som övriga 99 procent skall få körda ner i halsen.
Jag utgår från att punkt 3 INTE gäller fattiga, sjuka och arbetslösa eller folk med låga inkomster, utan att de skall ‘disciplineras’ enligt något som verkar otäckt underförstått i punkt 4.
Finns det inte ett ungefär permanent 75-procentsstöd för välfärdsstaten i Sverige förresten?
Varför inte? Att vara “sjuk” är ett mycket relativt begrepp, något jag tycker följande historia illustrerar.
En mycket hårt idrottande vän till min bror sade till sin mormor, pensionerad bondmora: Jag känner mig lite sjuk.
Tanten fick panik. Ska jag ringa på ambulans? frågade hon. “Sjuk” för henne var “öppet benbrott”, “dubbelsidig lunginflammation”, etc. Dvs, saker som skulle kunna hindra en från att gå upp och mjölka klockan fem på morgonen.
De tre karensdagarna som borgarna införde efter valet 1991 var enligt statistiken det bästa som hänt svensk folkhälsa sedan man införde magnecyl och pennicilin.
Om du inte tror på att alla reagerar på incitament, hur förklarar du då att Sverige tidvis varit världens ohälsosammaste land om man tittar på antalet sjukdagar, samtidigt som vi lever nästan längst i världen?
Spend ar inte lika med investering. Framtida generationer kan bara tjana pa investeringar som gors idag.
På Toms hemsida under “Personal” (https://files.nyu.edu/ts43/public/personal.html) finns ett tal till UC Berkeleys avgångsstudenter 2007 på samma format, dock med några käpphästar ytterligare (totalt 12 stycken).
Abstrakta punkter som är svåra att värdera (även om jag finner punkt två djupt kritisabel, se tex http://larspsyll.wordpress.com/2011/12/05/det-finns-ingen-trade-off-mellan-jamlikhet-och-effektivitet/ ). Kanske ska vi vara glada för det, för när Sargent är mer konkret blir det ofta helt fel, se tex:
http://larspsyll.wordpress.com/2011/12/11/nobelpristagaren-thomas-sargent-pratar-strunt-igen-och-anders-borg-haller-med/ .
LPS — Om det inte finns någon motsättning mellan jämlikhet och effektivitet så antar jag att du inte heller anser att koncept som moral hazard och adverse selection har någon som helst relevans?
De sju punkterna ska ses som faktum? Det är kanske Sargents uppfattning, men är det även Eva Mörks? Tycker Mörk alltså att de ÄR faktum?
Punkt 2 kan tolkas som att det existerar viss tillfällen då det finns en tradeoff. Det påståendet blir i så fall så självklart och ointressant att man inte tar upp det i ett Nobeltal. Så han bör ha menat att det i allmänhet är så att om man ökar jämlikheten så minskar effektiviteten. Och det är inget faktum.
Punkt 5 blir i bokstavlig tolkning så trivial att det är absurt. Alltså menar han något annat. Tex. att regeringar i allmänhet slösar för mycket. Återigen inget faktum.
Är benägen att hålla med här. Policyrelevanta frågor finns ofta där det finns uppenbara gratisluncher i form av ökad effektivitet och jämnare fördelning. Inte sällan i samhällets viktigaste sektorer. En person som bor i USA kan exempelvis titta på sjukvårdssystemet, rättsväsendet, skolsystemet, finanssektorn och skattesystemet och enkelt hitta inspiration till förbättringar.
Väljer man att bortse från dem – och vad jag förstår därmed också från political economy-litteraturen – är man mer ideologiskt än vetenskapligt driven. (Alternativt tolkar man effektivitet som strikt paretoeffektivitet. Och något sätt att få alla – inklusive investmentbankdirektörer och sjukförsäkringslobbyister – mer nöjda lär inte stå till buds.)
Ok, erkänner att “fakta”. var ett alldeles för starkt ord. Min avsikt var snarare att poängtera att Sargents observationer inte innehåller ngn värdering av att detta är bra eller dåligt. Sen måste man ju se skillnad på en Nobelföreläsning som bör vara betydligt mer analyserande och ett kort tacktal på en bankett.
“When a government spends, its citizens eventually pay, either today or tomorrow, either through explicit taxes or implicit ones like in ation and defaults on debts.”
… gör väl antagandet att staten aldrig kan investera i något med positiv realränta som överstiger den som individer/företag hade investerat i själva, utan bara skyfflar undan pengar. Men då gör man indirekt antagande att public goods inte finns, vilket gör hans punkt 6 lite överflödig.
Aldrig riktigt förstått varför, i övrigt väldigt intelligenta personer, har trillat så djupt ner i ricardiansk ekvivalens-fällan att de inte längre kan tänka klart.
Shumpeter — Det står faktiskt ingenstans att “the cost of government spending always exceeds its benefits”.
Så du menar att det han försöker säga är; “medborgarna betalar alltid i slutändan vad staten spenderar, men ibland är detta en bra investering eftersom avkastningen vi får är värd mer än det vi i slutändan betalar tillbaka”?
Jag tycker det är en något naiv tolkning av vad som står mellan raderna 😉
Schumpeter — Det är, vågar jag påstå, precis vad Sargent menar. Sargent är uttalad demokrat, och skulle aldrig påstå att staten inte har en viktig roll i många avseenden.
Alla punkter ovan är uppenbart riktade till politiker och politiska journalister. Det finns inget som heter “gratis sjukvård” från ett samhälleligt perspektiv. Det är poängen.
Thomas Sargents är den klart vassaste pristagaren på 2000-talet!
Inledningen på talet, innan de 7 praktiska lärdomarna nämns, är som följer:
Your Majesties, Your Royal Highnesses, Your Excellencies, Ladies and Gentlemen:
Chris Sims and I thank you for recognizing the many women and men like us who use statistics and economic theory to understand how governments and markets can improve peoples’ lives. I state 7 practical lessons taught by my beautiful subject, which investigates the consequences of time and chance and cooperation and competition and foresight and incentives.
Är detta verkligen viktiga, praktiska lärdomar från ekonomisk forskning? För mig synes det som om samtliga punkter är tämligen triviala (om de inte skall tolkas mer specifikt, då flera av dem ju måste ifrågasättas), som inte borde krävt någon nationalekonomisk utbildning överhuvudtaget för att komma fram till. Lite trist, kan jag tycka.
Men Olof, vad kräver du egentligen av ett kort tacktal på en bankett som främst inte riktar sig till nationalekonomer?
Det var trivialt och lite genant faktiskt (framförallt den pompösa förtexten om det vackra ämnet); jag håller med (även om en del av punkterna nog kanske inte alltid är så trivilia för många i den politiska debatten, skrämmande nog). Å andra sidan kanske glädjande nog inte nära den bottennivå i presentation och förmedling som visades upp av Ed Prescott för några år sedan.
Samtidigt måste jag säga att det här har utvecklats till att vara den jobbigaste tiden på året att vara nationalekonom. Ämnet framstår inte i positiv dager i jämförelse med de andra nobelprisen och de ständiga diskussionerna om ”riktigheten” i ekonomipriset tycker jag skadar disciplinens trovärdighet mer än att det kommer något gott ur detta (även om det kanske primärt är en svensk debatt och att man därför misstolkar helhetseffekterna från hemmaplan?).
Jag tycker också att ett pris varje år är för ofta för NEK (åtminstone givet den typ av forskning och de kriterier som används). Det var länge sedan det var pristagare som jag kände bidrog till en stolthet över ämnesdisciplinen för dess bidrag till samhällets utveckling. Ofta känns det nu snarare lite tvärtom, faktiskt. Det hör kanske lite till samhällsvetenskapen att applikationerna och betydelsen av forskningen ofta är svårare att konkretisera än framstegen inom t.ex. medicin eller fysik. Men det kanske innebär att man inte borde gett sig in på det här nobel-området med den höga svansföring som det stundtals har inneburit?
dela ut nobelpriset i ekonomi var tredje år istället, då kanske det blir lite prestige.
Kanske lite mer av klokskap, och mindre av ideologiska antydningar, givet att det ändå är ett tacktal med ett stort antal miljoner åhörare.
Var det inte din norske kollega på Handels i Stockholm som myntade ett lätt ironiskt uttryck i stil med ‘Vad ska man med högt förtroendekapital till om man inte planerar att använda det?’
Jag maste erkanna att jag har svart att se de ideologiska antydningarna, men det kanske bara ar jag som ar ideologisk
Sven Tengstam lämnar en bra förklaring till invändningen mot punkt 2, vilken jag studsar mest över. Antingen är den trivial (‘ibland finns det en motsättning’) eller så är den tämligen svepande, ideologisk och i mitt tycke något missvisande.
Jag tycker att man kan jämföra med om någon kommenterar skolproblemen i Sverige med att det skulle finnas en avvägning mellan att lära eleverna historia och att lära dem matte. I en trivial mening är det förstås fallet – det är svårt att studera bägge effektivt exakt samtidigt. Samtidigt känns det inte som den mest relevanta observationen i policyhänseende; det finns ganska många mer strukturella grepp som skulle förbättra både historie- och mattekunskaper.
Fast aven om det ar trivialt sa finns det val gott om exempel fran debatt saval inom som utom Sverige pa att alla inte har forstatt detta?
Förvisso. Själv anser jag dock att ännu färre har insett att de flesta samhällen ligger en bit från nyttofronten (avvägningen mellan fördelning och effektivitet), och att de frågorna ofta är betydligt mer policyrelevanta (som jag skrev i förmiddags).
Ekonomipristagare är förmodligen i regel receptiva nog att inse att vi är en bit ifrån nyttofronten. Den som ändå väljer att fokusera på avvägningen fördelning-effektivitet kan avslöja en del av sin ideologiska böjelse.
“Själv anser jag dock att ännu färre har insett att de flesta samhällen ligger en bit från nyttofronten (avvägningen mellan fördelning och effektivitet)”
Fast da maste du nastan per definition gora en subjektiv (ideologisk?) avvagning av vad denna nyttofront ar. Fordelning ar ju liksom inte helt enkelt att mata
Visst är det ideologiskt att anse att barn till fattiga ska ges chanser som mer liknar dem barn till rika har. Men om man köper det är resten inte så svårt:
En obligatorisk sjukförsäkring i USA skulle sänka landets sjukvårdskostnader och dess barnadödlighet.
Hårdare reglering av amerikanska banker skulle minska risken för finanskriser och arbetslöshet samtidigt som toppromillen skulle tjäna mindre pengar.
Större andel skattefinansiering av amerikanska dagis och mer resurser till offentliga skolor skulle omfördela medel från rika till fattiga och göra det lättare för fattiga och deras barn att ta sig in på arbetsmarknaden.
En bättre kollektivtrafik finansierad med högre bensinskatt skulle underlätta mest för fattiga och korrigera för enorma externa effekter.
“En obligatorisk sjukförsäkring i USA skulle sänka landets sjukvårdskostnader och dess barnadödlighet.”
1) Har USA speciellt hog barnadodlighet?
2) Det finns gott om folk som inte haller med om att det skulle sanka landets sjukvardskostnader eller om att det skulle vara rattvisare (utan att for den sakens skull vara barnamordare)
“Hårdare reglering av amerikanska banker skulle minska risken för finanskriser och arbetslöshet samtidigt som toppromillen skulle tjäna mindre pengar.”
Aterigen, inte alla haller med om att det ar detta som behovs for att minska risken for finanskriser (moral hazard brukar da anforas som ett argument, det andra brukar vara att det ocksa fanns en viss statlig inblanding i att orsaka krisen). Vissa tycker inte ens att det ar onskvart att forsoka helt reglera bort finanskriser (tank creative destruction).
“Större andel skattefinansiering av amerikanska dagis och mer resurser till offentliga skolor skulle omfördela medel från rika till fattiga och göra det lättare för fattiga och deras barn att ta sig in på arbetsmarknaden.”
Det ar val knappast sa att amerikanska skolor ar fattigare an de i andra lander? Vidare sa handlar ju ekonomi om knappa resurser sa man bor val da ocksa ta med i berakningen vad de inte kan anvandas till om de anvands till skolor? (typ Sargents punkter 5-7)
“En bättre kollektivtrafik finansierad med högre bensinskatt skulle underlätta mest för fattiga och korrigera för enorma externa effekter.”
Ar du saker pa att alla fattiga bor i omraden dar kollektivtrafik skulle fungera?
1. Civiliserade samhällen bör spöa kommunistdiktaturer: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/skillnad-i-barnadodlighet-okar_1710051.svd
2. Att banker och andra företag kan tjäna på statlig reglering är givet (tänk regulatory capture). Jag skrev hårdare reglering. Att finanskriser är nyttiga hävdar så gott som uteslutande de som tjänar pengar på att få uppsidan och slippa nedsidan av sitt risktagande.
3. Nej, amerikanska skolresurser kan förstås också användas till att ge Buffet lägre skatt än hans sekreterare.
4. Nej.
Jag är kanske naiv, men jag har svårt att se några ideologiska antydningar i Sargents punker.
Jag säger inte att det är Sargents grundval, men den som vill försvara enorma privilegier för ledande befattningshavare i statligt understödda sektorer kommer oftare att hänvisa till avvägningen fördelning-effektivitet än till regulatory capture.
Jo, ekonomer säger gärna (och ofta) att det inte handlar om ideologi, och det tycker jag är naivt. Det handlar för övrigt lika mycket om vad man säger som vad man inte säger. Håller t ex med Björn Nilsson när han skriver:
“Så här kan det lika gärna vara. ”When a government spends, its citizens eventually gain, either today or tomorrow, either through services or goods.””
Kul att de där punkterna för övrigt får honom att låta som en nationalekonom från början av 1900-talet snarare än en modern nationalekonom.
Nån som kommer ihåg vad tidigare ekonomipristagare talat om?
Uppenbarligen har flera andra än yours truly på den här tråden också reagerat på Sargents punkt 2. För att undvika eventuella semantiska missförstånd vill jag bara klargöra att vad jag talar om i den anförda artikeln
( http://larspsyll.wordpress.com/2011/12/05/det-finns-ingen-trade-off-mellan-jamlikhet-och-effektivitet/ ) givetvis inte ska fattas som att det ALDRIG kan föreligga avvägningar mellan ojämlikhet och effektivitet. Invändningen och den refererade forskningen handlar snarare om att det inte NÖDVÄNDIGTVIS föreligger en trade-off och att det prima facie antagande som neoklassiska ekonomer som Sargent regelmässigt och nästintill oreflekterat gör, evidentiellt ofta visar sig vara osubstantierat.
Om påståendet “There are tradeoffs between equality and efficiency” betraktas som antingen innehållslöst eller extremt kontroversiellt, så måste väl påståendet “There are no tradeoffs between equality and efficiency” betraktas på samma sätt?
Jo, men det är också ett bevis på att NEK är synnerligen ideologiskt. Man kan argumentera på två sätt, men väljer konsekvent det ena.
Hur kan det vara synnerligen ideologiskt om det är innehållslöst?
Jag har personligen träffat Sargent flera gånger, och har mycket svårt att tro att han skulle påstå att det alltid under alla omständigheter existerar en avvägning mellan effektivitet och jämlikhet.
Personligen tror jag att det generellt är så att om du tar något från person A och ger det till person B, så kommer A agera för att undvika den situationen, och B agera för att hamna i den situationen. Att det kan leda till effektivitetsförluster är inte heller särskilt konstigt.
“2. There are tradeoffs between equality and efficiency, but they are much less troublesome than orthodox economists and the political right have claimed for decades and pose no problem for the equality enhancing policies that we ought to pursue immediately.”
Är det så han menade så är det helt korrekt.
Eva, som jag ser det så är fokus hela tiden på att vi måste tänka på att höga offentliga utgifter har kostnader och/eller andra negativa effekter. Han skulle t ex kunna ha lagt till punkter om att hög ekonomisk aktivitet förutsätter höga offentliga investeringar (och därmed utgifter) för utbildning, att s k fria marknader kräver väl fungerande samhälleliga institutioner och att det krävs omfattande omfördelningar i ett (väst-)samhälle för att undvika en ojämlikhet som de flesta av oss skulle anse vara oacceptabel.
Det finns ett påtagligt problem med den diskuterade trade-offen i Sargents pkt 2, som ofta också innebär att man har en överslätande och trivialiserande syn på de “effektiva” marknadslösningarnas fördelningsmässiga effekter. Detta följer delvis av tron på att det analytiskt går att upprätthålla dikotomin effektivitet – fördelning och där det förra skulle stå för ett “objektivt” analytiskt perspektiv (den Vetenskaplige ekonomens område) och det senare för ett “subjektivt” normativt (filosofers och politikers område). Detta är, som redan Myrdal visade för mer än 80 år sedan, en ohållbar position. Tyvärr leder detta också på omvägar till att folk som t ex Greg Mankiw intar – åtminstone i mina ögon – löjeväckande och absurda positioner när det gäller den tilltagande ojämlikheten när det gäller inkomster och förmögenhet ( se t ex http://larspsyll.wordpress.com/2011/11/15/greg-mankiw-is-making-himself-ridiculous-again/ ).
Sargent: “I state 7 practical lessons taught by my beautiful subject, […]”
Utifrån citatet ovan är det uppenbart att Sargent listar vad han anser är praktiskt användbara slutsatser sprungna ur nationalekonomisk teori. Med andra ord, att punkterna representerar empiriskt bekräftad nationalekonomisk teori.
Sedan består punkterna av sedvanligt snömos kan jag tycka. Men det är möjligt att talet var bättre än dess återgivning i detta inlägg.