Idag presenterades regeringens förslag om lärarlegitimation. Den nyfikne undrar naturligtvis under vilka premisser som ett lärarleg kan dras in och finner att detta bland annat kan ske om undervisningen inte “bedrivs i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet” (sid 59).
Parallellen till läkaryrket är tydlig men det finns ett uppenbart problem: pedagogisk verksamhet kommer aldrig att vara evidensbaserad på samma sätt som sjukvården. Regeringen låter inte en sådan petitess utgöra ett hinder utan ska, precis som jag förutsåg för ett par år sedan, instifta en motsvarighet till sjukvårdens HSAN, “Lärarnas ansvarsnämnd”.
I propositionen diskuteras konsekvenserna av förslaget men något som inte tas upp är kostnaden för all den administration som kommer att uppstå när lärarna producerar journalliknande behandlingsplaner. Inte för att sådana planer gör någon större nytta, utan för att lärarna ska kunna visa vad som gjorts om någon elev är missnöjd med sin behandling.
Man undrar varifrån tiden till journaladministrationen ska tas? Naturligtvis kommer undervisningsplanering och uppföljning att få stryka på foten, vilket ju är synd. Mer positivt är att en del tid säkert kan frigöras när skolorna slutar använda sig av Social och emotionell träning (SET). För rimligen kan sådant kvacksalveri inte vara förenligt med lärarlegitimationens krav på vetenskaplighet.
Ekonomistas 
Som alltid mycket läsvärda funderingar i dina betraktelser över svensk skola, Jonas. Jag delar din rädsla för att journaladministrationen ska ta dyrbar tid från nödig undervisning (och hoppas verkligen också att SET har gjort sitt). Jag tycker ändå att det i princip är bra att lärarleg införs, speciellt eftersom det också kombineras med tydlig differentiering av olika lärarroller. I sin förlängning kan detta antagligen bidra till att höja sorgligt eftersatta lärarlöner, som i mina ögon – tillsammans med och delvis en följd av kommunaliseringen av svensk skola -ytterst är den stora boven bakom svensk skolas kräftgång vad avser elevprestationer. Det utgör ingen mirakelmedicin (här tror jag att en tillakagång till läget före 1991 eller tydligt öronmärkta statsbidrag – som (m) också borde kunna fås att acceptera – vore betydligt kraftfullare medicin för att frigöra skolan från kommunal kamrerarattityd), men är kanske så långt man i dag kan komma mot bakgrund av den splittring som råder i alliansen kring denna fråga.
Tack för vänliga ord, Lars!
Om målet är att minska utbudet så är naturligtvis en väg att gå. Samtidigt ska man vara medveten om vad man förlorar; dels tid till journalföring, dels alla de ämneskompetenta och duktiga personer som inte velat ta examen på en utbildning med ytterst dåligt rykte. Nu ska man reformera lärarutbildningen men det kanske vore på sin plats att den nya utbildningen var ppå plats innan man krävde att lärarna ska ha genomgått denna.
En yrkeslegitimation är en rätt extrem åtgärd som kräver att de som har leget har en utbildning som gör dem genuint bättre lämpade för yrket än andra och att legitimationen kan dras in om någon inte lever upp till högt ställda krav. I båda fallen är det knappast troligt att detta kommer att prägla lärarlegitimationen.
Vill man höja lönerna så föreslr jag att man gör det, uutan krusiduller. Dessutom bör de höjas för samtliga lärare – obehöriga och behöriga – så att arbetsgivarna ges vettiga incitament. Jag har skrivit om lärarfackens misslyckade strategi tidigare.
Lars P Syll,
Svenska lärarlöner är en funktion av lärarnas status, jfr med Finland.
Vidare är inte grundproblemet kommunaliseribgen som sådan utan att samma problem som i den offentliga sektorn. Det finns bara en arbetsgivare.
När det gäller legitimation och licensieringar i allmänhet är de en styggelse. Legitimationen per se säger inget om kompetensen hos den som licensieras. Istället har det kommit att användas för att skydda de redan legitimerade, licensierade från konkurens genom att höja trösklar från inträde. Vidare skyddas “dåliga” företrädare av kolleger och systemet.
I USA, för att ta ett extremt avskräckande exempel, var 1950 2 % av alla yrken licenspliktiga. Idag är det över 30 %. I mina ögon ett stort skäl till varför USA kraftigt faller tillbaka.
Nej, licenser och legitimationer bör användas extremt försiktigt och definitiv inte för lärare. Det enklaste är att ändra LAS för lärare så att de lättare kan avskiljas och behålla den nya ansvarsnämnden men istället för licens ge den vidsträckt rätt att suspendera och avskeda odugliga lärare.
OW:: Även om jag hålller med på ett flertal punkter så kan det vara värt att betona att lärarna i Finland — till skillnad från i Sverige — i princip bara har offentliga arbetsgivare.
De som är för lärarleg, har de läst den pedagogik som lärs ut på lärarhögskolorna? Jag har. Den kan sammanfattas så här:
1. Katederundervisning är av ondo.
2. Se punkt 1.
Korkad lärarstudent med 300p och 250 000kr i studielån:
“Men hur ska jag göra rent praktiskt då?”
– Bla bla bla bla vigotsky, focault, könsmaktsordning. 10 min senare, det är inte så vi bedriver undervisning här, praktiken får du själv uppleva sen, men katederundervisning är av ondo!”
Korkad student:
-Ok, du har ingen aning alltså. Men du säger det i form av katederundervisning?
Genusutbildad högskolelärare:
– Nu obstruerar du min undervisning. Det här är en högskola och inte ett gymnasium. Katederundervisning är tillåtet här.
/ outbildad lärare (saknar 10p)
8 års utbildning, över 300p på universitetet, borde således absolut inte få undervisa innan jag tagit de MAGISKA sista 10p i pedagogik. Det är tydligen då magin sker och himmelska trumpetfanfarer förkunnar att jag kan få undervisa.
20 000 kr i lön. I nästa liv ska jag inte läsa en bokjävel över huvud taget…. Jag ska bli raggare och tjäna 25 000 som bilmekaniker och sen dra in 4000 svart per helg.
Jag har själv läst snart 3 år (av 5,5) på lärarutbildningen i Uppsala och håller inte alls med dig. Här betonas att katederundervisning kan vara utmärkt som en del av en varierad undervisning.
Jag tror att man med lärarlegitimationen har börjat i fel ände.
Vill man höja läraryrkets status borde ett förstatligande tillsammans med höjda löner och institutionaliserade professionella samtal vara effektivare medel.
Vill man bli av med oskickliga lärare tror jag inte att en ansvarsnämnd är rätt väg att gå, oskickliga/olämpliga läkare fortsätter att verka trots HSAN’s existens. Det borde med existerande regler vara möjligt för arbetsgivare att avskilja de olämpliga från undervisning. Det bästa vore förstås om de “olämpliga” med fortbildning kunde förmås att förbättra sin praktik.
Är det bättre undervisning för eleverna man är ute efter kommer nog legitimeringen inte att få några direkta effekter. Den forskning som finns tillgänglig pekar, föga förvånande, på att det är förändringar av lärares undervisningspraktik som ger genomslag. Se till exempel:
http://rer.sagepub.com/content/77/1/81.full
Click to access inside%20the%20black%20box_23_doc.pdf
Click to access Worlds_School_Systems_Final.pdf
Om lärare kontinuerligt bedriver professionella samtal med varandra om hur deras undervisning kan förbättras, som i exemplen ovan, finns bättre möjligheter att öka måluppfyllelsen vad fallet är med utanpåverk. Vilket lärarlegitimationen riskerar att bli.
Och som vanligt kan jag konstatera att jag håller med folkpartiet om att något borde göras åt problemen i skolan..
..men att folkpartiets förslag som vanligt är käpprätt åt helsike och gör situationen ännu värre.
– De tre bästa lärare jag någonsin haft? Ej utbildade lärare. (gott om ämneskunskap dock)
Problemet är ju bara att regeringen informerat felaktigt jämfört med vad deras förslag verkligen går ut på – att de redan fastanställda obehöriga lärarna får betald fortbildning så att de blir behöriga plus får legitimation för att de redan är anställda – samt att de nyutbildade får ett provår. De lärare som redan är behöriga – dvs redan har en fullständig lärarutbildning och behörighet kommer däremot inte att få legitimation om de inte har minst ett års anställning redan som lärare – och då i de ämnen de är behöriga för. De behöriga lärare som inte har ett års arbete som lärare på heltid i de ämnen de är behöriga för kommer inte att få legitimation och kommer inte heller att få lov att undervisa fr o m 1 juli 2012. De har inte heller någon rätt att få ett provår som ger dem rätt till legitimation – detta provår garanteras endast de som ingår i den nya lärarutbildningen. Anställda obehöriga lärare kommer däremot att garanteras fortbildning så att de får rätt till legitimation.
Så hela förslaget gynnar endast nyutbildade och redan anställda, inte de behöriga lärare som trängts ut för att man istället anställt obehöriga lärare. Och detta trots att regeringen informerat raka motsatsen – dvs att behöriga lärare ska få legitimation “med stor automatik” och genom en “enkel ansökan” – detta stämmer alltså inte med vad förslaget verkligen säger – men det har regeringen valt att inte informera om.
se regeringen förslag (enligt den senaste remisspromemorian som inte stämmer överens med hur Björklund informerat på pressträff, inte heller med hur man informerat DN-artikel) – http://www.regeringen.se/…/4b2ecbd1.pdf
Att regeringen valt att inte informera om detta – utan istället sagt att behöriga lärare ska få legitimation genom en “enkel ansökan” – framgår i denna DN-artikel http://www.dn.se/…/…la-sveriges-larare-2012-1.1075987 – samt på pressträffen på departementet där Björklund ordagrant säger följande: “Innebörden är, att de som idag är behöriga KOMMER att FÅ legitimation om de söker det, det är en stor automatik i detta”. Denna desinformation har också lett till att till och med Lärarnas Riksförbund på sin hemsida skrivit följande:
“Vad innebär regeringens förslag?
Hur blir man legitimerad lärare?
Nya lärare ska efter examen genomgå en ettårig introduktionsperiod
Under introduktionsperioden får läraren stöd av en mentor
Läraren är provanställd under introduktionsperioden
Rektor ska intyga att läraren genomfört en godkänd introduktion
Du som redan är behörig lärare måste ansöka om att få din legitimation – men ingen provperiod krävs”
http://www.lr.se/…/…4.58a756071261d5f86948000887.html
Ändå säger regeringens förslag tvärtom alltså, att lärarbehörighet plus provperiod på ett år sammanlagt i behörighetsgivande ämnen krävs för att någon ska kunna få lärarlegitimation och de som inte har någon sådan avstängs inte bara från rätt att få legitimation utan till och med från rätten att överhuvudtaget undervisa från 1 juli 2012. Det kan vara en hel del behöriga lärare som därmed utestängs från läraryrket.
För redan anställda obehöriga har man istället skapat undantagsregler t o m 2015 och bestämmelser om lagstadgad rätt till fortbildning inom anställningen. Arbetslösa lärare som trängts undan av obehöriga och därför inte kunnat få ihop tid som lärare i ett år i behörighetsgivande ämnen slås alltså istället ut, och utestängs istället helt från rätten att undervisa till och med, då legitimation kommer att krävas för att överhuvudtaget få lov att undervisa från 1 juli 2012
Jonas, Old Whig och GottaLeif,
Att svensk kommunaliserad skola kvalitetsmässigt har nästintill havererat ser vi som undervisar och forskar på universitet och högskolor nästan dagliga bevis på. De studenter vi får till universitet och högskolor är över lag allt sämre rustade för sina studier. Deras sämre förkunskaper göra att det man för bara tjugo-trettio år sedan kunde ta för givet att de hade med sig i bagaget från grundskolan och gymnasiet, får man i stället ägna stora delar av de första högskoleåren åt att ge dem. Tvärtemot politiska utfästelser har omstruktureringen av skolan i form av decentralisering, avreglering och målstyrning inte levererat. Den pålagda professionaliseringen av lärarkåren har snarare resulterat i deprofessionalisering i takt med att resurserna minskat och uppgifter och ansvarsområden ökat.
Den skolpolitik som lett till denna situation slår hårdast mot dem den utger sig för att värna – de utan ekonomiskt och kulturellt kapital i bagaget hemifrån.
Den uppmärksammade McKinseyrapporten (2007) att länderna med de bästa skolsystemen kännetecknas av ett effektivt urval vid antagningen till lärarutbildningarna och att högre lön och gallring höjer yrkets status och attraktivitet. Den som efter hård konkurrens blivit antagen till en utbildning får råg i ryggen och sporras till bra studieprestationer. Lägger vi till detta utsikterna av en bra löneutveckling är det stor chans att man efter färdig utbildning väljer att stanna kvar i läraryrket.
Lärarnas Riksförbund frågade för ett par år sedan ut juridik- och läkarstudenter om varför de valt bort eller inte övervägt att bli lärare. 40 respektive 27 procent uppgav att det främst berodde på lönen.
Lärarnas relativlöner har minskat under en längre tid. För 50 år sedan tjänade en folkskolelärare i genomsnitt nästan lika mycket som en ingenjör. Idag är en grundskolelärarlön i snitt 65 procent av en civilingenjörslön. För 50 år sedan tjänade en läroverkslärare i genomsnitt 35 procent mer än en ingenjör. Idag är en gymnasielärarlön i snitt 75 procent av en civilingenjörslön.
Här har vi så klart också ett av huvudskälen till de problem som svensk skola brottas med i dag. Varför skulle högpresterande studenter annat än undantagsvis välja att söka sig till en utbildning som leder in i ett yrke som idag kännetecknas av låg lön och avsaknad av all prestige och status. Före kommunaliseringen av skolan skulle man kanske kunna hävda att lärares arbetsvillkor delvis kunde kompensera för dessa brister. Men nu när fyra av tio yrkesverksamma lärare på grund av låga löner och bristande arbetsvillkor överväger att byta till arbete utanför skolan, finns inga sådana motverkande kompensationer.
Det är också därför som jag menar att det i detta läge behövs rejäla mediciner. Och då räcker inte de förslag som regeringen för fram, även om jag som sagt när jag summerar plus och minus för exemplevis stärkt skolinspektion och lärarlegitimering ändå hamnar på plussidan (att sen även icke-legitimerade lärare skulle kunna vara kompetenta och duktiga i frågasätter nog ingen, men rimligen måste vi väl ändå anta att folk som via skräddarsydda utbildningar skaffar sig specialkompetenser på ett visst område också mer sannolikt är kompetenta än icke-behöriga?). Ska vi få världens bästa lärare måste också de som ska utföra Sveriges viktigaste jobb få lön och arbetsvillkor i paritet med de vackra orden.
För mig är det helt obegripligt ur ett samhällskeonomiskt perspektiv att lärarlönetappet ohämmat fått fortgå så länge. Få åtgärder torde ha större långsiktig avkastning än att satsa på att få duktiga, välutbildade och ämneskompetenta lärare som kan förmedla kunskaper till nästkommande generationer.
Det vi idag kan se av kommunaliseringens och friskolornas konsekvenser måste leda till krav på att staten tar ett större ansvar för svensk skola. Om förstatligande är svårt att svälja, borde man som sagt åtminstone kunna återgå till det system av öronmärkta statliga pengar till skolan som fanns fram till år 1993. Och ge lärare bättre lön och arbetsvillkor så kommer också fler duktiga och studiemotiverade studenter att söka sig till lärarutbildningarna. Utan att våga ta i de här svåra frågorna och komma med tuffa och tyvärr dyra men nödvändiga botemedel kommer Sverige att fortsätta sin kräftgång på skolområdet.
“bedrivs i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet”
Betyder detta också att religionsundervisning och samtliga religiösa friskolor måste läggas ner? Hur ställer sig KD till detta?
Spännande…
Lars P Syll,
Proletariseringen av lärar yrket de av socialdemokraterna ledda regeringarna har medfört de konsekvenser du beskriver. Vi har därför fått en kader lärare som är undermåliga. Att höja dessa lärares löner ger sannolikt ingen eller ringa effekt. En undermålig lärare blir inte bättre av högre lön.
Hela det svenska skolsystemet behöver göras om men framför allt måste de duktigaste och skickligaste lärarna belönas med mycket högre löner. Det behövs en extrem löndifferntiering inom lärarkåren. Om detta sker kommer dugliga studenter att söka sig till yrket om de ser att de har möjlighet till hög lön.
Samtidigt ska det ske en kraftig utgallring av de sämsta.
Men snälla, kan du inte anstränga dig åtminstone lite? Du har samma politiska (höger)syn på skolans problem och dess eventuella lösningar som också är orsaken till sakernas tillstånd: Massa påståenden utan någon som helst förankring i verkligheten. Den enda förankringen är en ideologisk uppfattning. Det är ungefär lika intressant som att vissa människor tror på tomtar och troll.
Min uppfattning är att allt hänger ihop. Inte bara lärarlöner har sackat efter. Underhåll av skolorna är undermåligt. Ambitionerna på områden som tangerar skolans verksamhet är riktigt dåliga. Trafikundervisning från besökande polis; hur många elever får det idag? Jag fick en föreläsning om elsäkerhet på mellanstadiet. Min dotter ser inte röken av liknande. Idag har vi friskolor som saknar all typ av skolgård och liknande utrustning som man förr såg som en självklar del av skolans domän. Ekonomin i skolan sköts helt otroligt dåligt på politikernivå. Den som vill studera (borgerlig) kommunal misshushållning med offentliga medel kan med fördel sätta sig in i Stockholms Stads mellanhavanden med Volvo IT. Eller varför inte alla vansinniga utförsäljningar? (Senast en riktigt äcklig korruptionsskandal i Österåker). Gymnasieskolor kan idag vara inhysta i de mest absurda lokaler; i industriområden, arbetsområden, o.s.v. Äter gör man med rikskuponger på valfri lunchrestaurang. Glöm skolan som en enhet – en institution – som är väl avgränsad både i sinnevärlden och rent fysiskt. Jmf med universitet.
Flummet i skolan finns inte främst i klassrummet som gamla gubbar och barnlösa viktigpettrar vill hävda. Flummet finns i förvaltningen. Väldigt många barn och ungdomar skall gå i skoaln och under lång tid. Det är en stor praktisk och logistisk utmaning. Den aspekten av skolan har inte tillskrivits någon som helst betydelse sen jag vet inte när.
Konkreta förslag:
1. Höj lärarlönerna rejält. (Glöm lönedifferetiering. Lika iditosikt som att föreslå det för poliser, brandmän eller sjuksköterskor). En strategisk åtgärd som det kommer ta många, många år innan effekt kan ses.
2. Förstatliga skolan. Skolan som kommunal angelägenhet leder till differentierad skolgång m.a.p. kommuntillhörighet, och att skolan används som budgetreglerare. Kommunerna, speciellt Stockholm (som skall vara så duktiga i allt annat), visar också att man inte kan planera denna verksamhet, varken sett till år från år eller med hänsyn till födelsetal lokalt och regionalt sett över längre tid. Jag anser detta vara bevisat i den s.k. verkligheten vid det här laget. Dagens situation där staten skall ha en massa kontrollfunktioner för att kompensera för kommunernas inkompetens leder endast till ohemula overheadkostnader vilka dessutom inte bidrar med något egentligen konstruktivt. Tvärtom förstärks bara bilden av skolan som en institution som om och om igen måste skaderegleras i sin funktion.
3. Satsa över hela linjen! Bättre mat, bättre lokaler, mer meningsfulla friluftsdagar, bättre utbildning även i det “icke-akademiska”. Tänk nytt! Vi behöver komma tillbaka till ett helhetsperspektiv på skolan, inte bara behandla den som högskoleförberedande.
Min dotter går varje dag till skolan och lär sig att en toalett på en skola (läs arbetsplats) skall vara så skitig och äcklig att den inte går att använda. Hon lär sig också att maten skall smaka skit och serveras i snåla portioner. Skolans (arbetsplatsens) utformning skall vara slitna lokaler där alla ytskikt, utvändigt såväl som invändigt, har passerat bäst-före-datum. En friluftsdag spenderas i näromådet och trots det skall man ha matsäck (jag fick åka hyrbuss till ett riktigt friluftsområde, spenderade man tiden i anslutning till skolan så kallades det idrottsdag och matsalen var öppen). Så här kan verkligheten vara i en förortsskola i Stockholm idag. Hennes klasslärare har uppenbara brister. Dock! De bristerna har med hennes person att göra, inte med hennes utbildning. Bristerna är också i någon mening acceptabla och jämför man dem med andra problem (se t.ex. ovan) så bleknar de. Bristerna blir dessutom som mest tydliga i relationen till elever som är i någon mening besvärliga, och i den situationen är avsaknad av tid för enskilda elever ett betydligt större problem.
Vi får den skola vi förtjänar. Öppna plånboken och för upp skolan på en god nivå igen.
Borde man inte kalla detta för vad det egentligen är: skråväsende?
Hur bra fungerade det senast vi hade skråväsenden för yrken som inte kräver en avancerad teknisk utbildning?
Syll,
“För mig är det helt obegripligt ur ett samhällskeonomiskt perspektiv att lärarlönetappet ohämmat fått fortgå så länge.”
Det är mycket intressant då det inte bara är folkpartiet och moderaterna som sett till att denna utveckling ägt rum.
Mer och mer pengar går åt till sjukvård och sociala system (främst för medelklass och överklass) etc och pengarna kan inte i evighet tas från höjda skatter. Tillslut skärs löner och villkor i offentliga sektorn samt transfereringar till behövande som inte alls påverkar i det offentliga rummet eller med sin rösträtt.
Sebastian: Att bara kalla det “skråväsende” säger inget om huruvida det är bra eller dåligt med en legitimation i just detta fall. Om man inte gillar en idé tror jag det är bra att för sig själv och andra förklara varför man tycker att förslaget är dåligt.
Intresserad: Mycket intressant och ditt inlägg pekar på andra problem med förslaget: att kompetenta personer som inte riktigt passar in i förslagets ramar kommer att stötas ut ur yrket. Detta är en tragedi för dem personligen och den svenska skolan har knappast råd att förlora värdefull kompetens.
Martin: Självfallet går det att bedriva undervisning i religionskunskap på ett vetenskapligt sätt. Friskolor är skyldiga att följa samma regler som alla andra, oavsett konfession. I många sekulära länder är dessutom konfessionella skolor ett viktigt inslag.
“…” och Jake: Till saken hör att Sverige är ett av de länder i världen som satsar mest resurser på skolan (som andel av BNP). Dessutom är personaltätheten mycket hög i en internationell jämförelse, kanske därför att lönerna är låga. Detta tyder snarast på att resurserna används fel än på att resursbrist råder.
GottaLeif: Mycket roligt! Stämmer faktiskt precis med vad jag hört om lärarhögskolan, men som Mats påpekar kan det se olika ut på olika platser.
LPS: Vad gäller nedgången i lärarkompetens så verkar det som om denna inleddes i början/mitten av 1990-talet och sedan gick det rätt snabbt. Detta gör att jag tror att det inte bara är lönerna som ligger bakom detta; de hade då sjunkit trendmässigt under lång tid. Det bör även betonas att den svenska skolan i börkan av 90-talet var bättre än någonsin (i internationella jämförelser).
Precis som vad gäller elevernas studieprestationer så finns det nog en komplex historia att berätta kring detta. Betoningen av elevens “egna forskande”, en (med rätta) kritiserad lärarutbildning, låga löner, en betoning av skolans sociala snarare än undervisande roll, arbetslag organiserade kring elever snarare än ämnen, bristande vetenskaplig input sedan Skolverket la ner sin undervisningsstödjande funktion, osv.
Tack för att du påpekar att skolan inte lider av resursbrist och att den inte utsätts för permanenta nedskärningar!
Freakanomics hade en intressant synpunkt på lärarnas kompetens i USA: fram till 60-talet eller så fanns det egentligen bara två akademiska yrken för kvinnor, sjuksköterska resp lärare. Följaktligen blev de smartaste kvinnorna något av detta. När arbetsmarknaden sedan öppnades för kvinnor gjorde de smartaste kvinnorna ungefär samma val som de smartaste männen – och de valde som bekant inte lärarbanan.
Så en bra sak (jämställdare arbetsmarknad) ledde till en oväntad och oönskad bieffekt.
Studien som Freakonomics refererar till är med största sannolikhet denna. Även i min studie över lärarkompetens finner vi vissa tecken på att nedgången varit större för kvinnor än för män. Vi gör dock inga försök att analysera detta närmre men det förefaller troligt att liknande mekanismer, delvis, ligger bakom nedgången.
Skråväsende kan vara dåligt på principiella grunder: att staten skapar ett monopol för en grupp mänskliga eller juridiska individer och utestänger andra.
Det skulle också kunna vara dåligt på rent utilitaristiska grunder (som kanske passar en nationalekonom bättre) då det hämmar konkurrens.
Rent historiskt så torde det också finnas gott om exempel där skråväsenden har hämmat teknisk utveckling samt konkurrens.
Jonas,
Jag kan inte annat än instämma in din långa katalog av
faktorer som bidragit till svensk skolas utförsåkning.
Anledningen till att jag i skoldebatten speciellt lyfter fram
lärarnas löner och arbetssituation bero på att jag tycker att dess faktorer kausalt är “the prime movers”. De är så att säga spindeln i nätet som styr de kumulativa kausalprocesser som sammantaget resulterar i dagens skolmoras. Så länge vi inte gör något åt dessa (och det kommer att kosta, vilket sannolikt är ett av skälen till att politiker, av alla färger, oftast “ser åt andra hållet”) så kan vi hålla på och trixa med de andra faktorerna i det oändliga utan att grundresultatet ändå blir annorlunda.
mycket bra skrivet, som alltid! Håller med om skoldebatten. Tänk om lärare kunde få lika bra betalt som i andra länder, England och U.S.A. till exempel där man som lärare KAN få riktigt bra betalt, man kan ju givetvis få dålig lön också men där har man ju lite större chans lönemässigt till att få det lite bättre. I alla fall av mina erfarenheter av att ha gått i skolan i dom länderna.
https://gurrerikki.wordpress.com/
I sammanhanget tycker jag Mats Alvessons “Tomhetens triumf” ska nämnas.
Som verksam lärare förutsätts jag lägga en hel del av min arbetstid på tjusighetsprojekt av olika slag. Ta till exempel alla de “Individuella utvecklingsplaner” som skrivs i det här landet. Två per år per elev. Jag kan efter att ha varit verksam på ett tiotal grundskolor dela in samtliga individuella utvecklingsplaner jag sett i endast tre kategorier:
1. Dåliga planer. Dessa saknar konkreta mål alternativt konkreta vägar för att nå målen.
2. Orealistiska och eller irrelevanta planer. Dessa har konkreta mål och konkreta vägar för att nå målen, men endera mål eller vägar är orealistiska och eller irrelevanta.
3. Utvecklingsplaner på skola A. Skola A har lagt om hela sin verksamhet efter utvecklingsplanen. Så gott som allt elevarbete sker individuellt eller i små kompisgrupper, ett par gånger per vecka hålls det korta inslag av traditionell undervisning. Utvecklingsplanen kan sägas ha tagit schemats plats som det viktigaste pappret för en elev att ha reda på.
Dåliga utvecklingsplaner är de sämsta utvecklingsplanerna, bortsett från alla andra utvecklingsplaner.
Dåliga utvecklingsplaner förstör inte verksamheten, de ställer inte ut några löften man ändå inte kan hålla, de enda negativa de egentligen gör är att stjäla arbetstid och utvecklingskraft.
De andra är sämre.
Men det är förbannat tjusigt att som politiker/skolbyråkrat kunna säga att varje elev har en egen plan för hur de ska utvecklas.
Markus: Min prediktion är att antalet utvecklingsplaner per elev nu kommer att bli fler och de kommer att bli mer omfattande. Om ni lärare inte gillar denna utveckling så föreslår jag att ni ska klaga hos era fackförbund. Det var de som lobbade fram lärarlegitimationen.
Och återigen kommer Mats Alvesson fint till pass.
Legitimationen är inte, som jag uppfattar snacket i facket, i första hand svaret på en förhoppning om att kunna driva upp lönerna och så vidare mot allmänt skråväsende.
Jag tror legitimationen snarare ska uppfattas som svaret på en förhoppning om återvunnen status. Låt oss ikläda oss läkar- och juristyrkets former och vips ska allmänheten titta beundrande och inte så lite avundsjukt på oss lärare.
Ett rent tjusighetsprojekt, således. Och dessutom ett nollsummespel.
Professionalisering, serru, där ligger framtiden.
Vi har ju till och med yrkesetiska principer numera. Och jag är rätt säker på att de innefattar något budord om att inte missbruka fackföreningens namn eller i största allmänhet inte hålla med, så någon opinionsbildning kommer det då rakt inte bli frågan om.
Jag håller med om att detta troligen var huvudanledningen. Däremot ser jag det inte som ett kostnadsfritt nollsummespel. Dels kommer den dagliga administrationen som jag skrivit att öka, dels kommer många kompetenta lärare att falla utanför de ramar som legitimationen sätter upp.
Kostnadsfritt är det verkligen inte. Tvärtom, precis som du beskriver.
Hade lärarfacken lagt hälften så mycket energi på att propagera och skapa förutsättningar för att lärare ska göra ett gott jobb som de/vi (jag är medlem) lägger på att med olika finter försöka få en större del av statuskakan hade mycket varit vunnet.
Skulle för övrigt vara spännande med ett enda exempel på ett kostnadsfritt nollsummespel.
Är inte ett nollsummespel per definition kostnadsfritt; man fördelar bara en kaka. Annars är det ett minussummespel när nettot är negativt men enskilda grupper kan kan tjäna på spelet ändå.
Jag trodde nollsummespel per definition var spel om en fast kaka, där den enes vinst alltid är den andres förlust.
Själva kostnaderna för att bedriva nollsummespelandet trodde jag inte ingick i det hela.
My bad, i så fall.
Men jag måste säga att jag fortfarande är intresserad av ett exempel på ett sådant äkta nollsummespel.
Fast kaka med den enes vinst den andres förlust plus kostnadsfritt.
Markus: Jag kan tänka mig många exempel där själva arrangerandet av ett nollsummespel faktiskt går med vinst. Större delen av den kommersiella idrotten är väl ett exempel på detta.
Jag såg dig i Skolfront, Jonas, och konstaterade att moderaternas företrädares enda “bevis” för att lärarlegitimationen är bra är att de flesta i riksdagen och lärarfacken vill ha en sådan (!). Hon för en synnerligen ovetenskaplig argumentation som spetsas med härskarteknik när hon undrar “var du har varit” – specialisten som har akademiska motsvarigheter till legitimation (doktorstitel och docentur) framställs som udda och efter sin tid.
Det är sorgligt att se människor vars enda argument är att andra säger samma sak. De stödjer indirekt mobbning och övergrepp, eftersom deras ologiska grundtes är att den stora massan alltid har rätt. Med deras resonemang hade exempelvis mobbarna i Bjästa rätt – trots att specialister sade något annat – liksom korrupta regimer som lyckats kväsa motståndsrörelser och minoriteter.
Om politiker måste ha adekvat utbildning torde för övrigt majoriteten i riksdagen vara obehörig – såsom många chefer i den sektor som politikerna beslutar över.
Vad heter moderaten?
Margareta Pålsson, källa: http://www.ur.se/play/158971 (08:33)