Skulle vi slippa finanskriser om fler kvinnor jobbade i finansbranschen?

Skulle finanskrisen ha undvikits om Lehman Brothers varit Lehman Sisters? Den frågan ställdes under en diskussion under World Economic Forum i Davos tidigare i år. Ingen mindre än mikrofinanspionjären och Nobelpristagaren Muhammad Yunus uttryckte det som att ”den nuvarande krisen nästan säkert undvikits om kvinnor snarare än män skulle format de finansiella systemen”.

Idén att män i genomsnitt är mer riskbenägna och dessutom har en positivare bild av sin egna förmåga jämfört med kvinnor finns det gott om belägg för i forskningen. Baserat på detta skulle man förstås kunna tänka sig att en större andel kvinnor i finanssektorn skulle ha sänkt den genomsnittliga risknivån och att problemen därmed skulle ha blivit mindre.

Problemet med detta resonemang är att det typiskt sett inte är genomsnittliga personer som väljer att jobba i finansbranschen. Frågan man måste ställa sig är alltså om de kvinnor som väljer denna typ av jobb också tar mindre risk och har en riktigare uppfattning om sin egna förmåga än sina manliga kollegor.

En nyligen publicerad studie som belyser denna fråga på ett intressant sätt är skriven av Lena Nekby, Peter Skogman Thoursie och Lars Vahtrik vid Stockholms universitet. De utnyttjar information om vilka tider deltagare i löptävlingen Midnattsloppet angivit som sina förväntade sluttider (uppgifter som ligger till grund för i vilken startgrupp man får stå) för att mäta optimism om den egna förmågan. När de jämför män och kvinnor så konstaterar de att kvinnorna i de snabba startgrupperna är betydligt mer optimistiska om hur det ska gå för dem. En möjlig tolkning som de för fram är att kvinnor i mansdominerade, tävlingsinriktade miljöer är minst lika kaxiga och tävlingsinriktade som männen i dessa miljöer. Analogt är det kanske så att kvinnor i finansbranschen i snitt är minst lika riskbenägna och överoptimistiska som männen.

Comments

  1. Gother says:

    Man ställer sig längre fram i fåran för att man vill slippa trängas för mycket i starten. Det har inget att göra med att man överskattar sin förmåga och framför allt går det inte att sätta i någon som helst relation till risktagande i finansbranschen. Nu har jag inte läst studien, men det låter som om ansatsen är helt vansinnigt fel.

  2. Jesper Roine says:

    Varför skulle kvinnor göra detta i större utsträckning än män? De kanske är både smartare, mer strategiska och tävlingsinriktade? (Läs studien! Den är bara några sidor lång.).

  3. Man kan också lägga till att forskning i skolans värld antyder att skillnaden i riskbenägenhet mellan könen inte är opåverkbar.

  4. Ett problem med resonemanget är att jag inte tror att enskilda personers riksvillighet haft någon större betydelse i finanskrisens uppkomst.

    Problemet är inte att banktjänstemän villigt tagit enorma risker, utan att dessa tjänstemän inte förstått vilka risker de tagit. Enligt de riskmodeller som använts så har investeringarna sett jättetrygga och säkra ut.

    Även personer som har en väldigt riskavert personlighet har dragits med och köpt räntebärande papper som haft AAA-rating från alla stora kredit-rating-institut, och dessutom sålts av några världens (före krisen) mest aktade banker, för att sedan få se papprena bli närmast värdelösa.

    De som skapade de felaktiga modellerna gjorde det inte heller för att de gillade risk.

  5. Jesper

    Jag gillar det sista du skriver, att miljö kan troligen vara starkare än arv.

    I lite snarlika situationer så har jag observerat att det anses att kvinnor i utvecklingsländer har ett större engagemang för miljövård/naturvård. Detta sägs vara en produkt av att de ofta är brukare jorden (medan männen arbetar inne i städerna eller ”arbetar” sittandes på en barstol…) och därmed har större förstålse för ekologiska system och processer.

    Problemet tycks dock vara, precis som du antyder, att när dessa miljömedvetna kvinnor urbaniseras så tycks de tappa sitt engagemang, och ha lika lite förståelse för hållbar utveckling som männen.

  6. #1.Det handlar om etik och moral. Dagens elit har det inte. Än mindre s.k. noblesse oblige.

    Det är klart att sammanhålningen i samhället blivit sämre.

    #2.

    ”Krisens kärna är enkel att förstå”
    2009-03-11

    ”Mycket av förklaringen bakom finanskrisen finns i grundläggande socialpsykologi”. Det sade Nicholas Barberis, professor vid Yale University, på en föreläsning idag i Stockholm. Han tror att krisens kärna är förhållandevis enkel och baseras på psykologi och människans auktoritetsbehov.

    Den första modellen handlar om att bankerna var medvetna om att det fanns en signifikant risk för att instrumenten kunde innebära förluster i framtiden. Men deras incitamentsstruktur var konstruerad på ett sätt som belönade risktagande vilket gjorde att de inte brydde sig om att riskerna var höga.

    – Men detta kan inte riktigt stämma, många högt uppsatta banktjänstemän har förlorat mycket pengar på krisen, sade han.

    Den andra modellen går ut på att deras ekonomiska analysverktyg var för dåliga och att bankernas prognostiseringsverktyg inte var komplexa nog att beräkna effekterna på en kollaps på den amerikanska bostadsmarknaden.

    – Men inte heller det verkar stämma, dessa banker är fulla med smarta välutbildade människor som aldrig skulle tillåta ofullständiga verktyg och sedan ta beslut bara utifrån dem, sade han.

    Nicholas Barberis anser att båda modellerna är ofullständiga. Han tror att bankerna på någon nivå var medvetna om riskerna, men att ett antal psykologiska faktorer ledde till att de lurade sig själva att tro att situationen var under kontroll.

    Han börjar med att diskutera ”kognitiv dissonans”. Bankerna har ofta en väldigt stark självbild, så fort något inte verkar stämma väljer bankerna att ignorera den informationen.

    – Bankerna tänkte: ”Hur kan vi göra så fel? Det kan inte stämma”, förklarar han.

    Vidare vågade inte många av de analytiker som misstänkte vad som skulle ske uttala sig på grund av rädsla för att bli utpekade.

    – Folk som jobbar på Merrill Lynch och andra banker tycker att deras arbete är väldigt viktigt, och vill inte riskera att stå ut. Samtidigt så trycks de få som vågar stå upp ner av de övriga i gruppen. Många intressanta åsikter som inte följer normen trycks därmed ner, sade han.

    Vidare säger han att många personer längre ner i organisationen säkert insåg att något inte riktigt stämde, men människors auktoritetsbehov trycker ner många impulser att säga ifrån.

    – Man gjorde helt enkelt vad chefen ville. Generellt är människor mycket ovilliga att gå emot auktoriteter. Ta vad som hände på Washington Mutual till exempel, där man lånade ut miljonbelopp till arbetslösa musiker. Någon måste ha insett att detta var galet, sade professorn.

    Ytterligare en effekt var att det fanns så många olika institutioner som var inblandade i bolånemarknaden och konstruktionen av nya värdepapper, från de små lokala bankerna hela vägen upp till ratingbolagen och investmentbankerna, att det var lätt att tro att någon annan i kedjan hade översikt. Misstag kunde enkelt skyllas på någon annan inblandad part.

    Nicholas Barberis diskuterade även varför folk trodde att huspriserna i USA skulle stiga för evigt.

    – Men hur kunde folk tro det?

    Forskningen visar, enligt Barberis, att människor ofta vill se trender i data som inte innehåller några trender. Då huspriserna med få undantag stigit historiskt så trodde man att det fanns en generell stigande trend som inte skulle ta slut.

    Samtidigt så övervärderar analytiker ofta tron på sina prognoser. Något som bidrog till att folk blev överoptimistiska då prognosmakarna i stort sett allihopa trodde på fortsatta stigande huspriser. Folk blev ovilliga att se risker och bankerna förstärkte deras syn att framtiden var ljus

    – Grannen kanske får problem, men inget händer mig. Så tänkte folk, förklarar han.

    Dagens fallande huspriser är kanske en moteffekt, föreslog han. Folk ser en negativ trend baserad på den senaste tidens stora prisfall.

    – Beteendet är självklart farligt. Men jag hoppas nu att marknaden överreagerat och att vi får se en vändning snart, men det är såklart mycket svårt att avgöra, sade han.

    Erik Durhan

    erik.durhan@e24.se

  7. lager says:

    Håller delvis med gother. Tycker det är lite problematiskt att definiera beteenden som ”overconfidence”. Som glad amatör som springer liknande lopp då och då handlar det just om att slippa trängsel. Dessutom eftersom man vet att många andra tänker likadant, så om jag väljer rätt ”grupp” kommer jag ha problem att ta mig förbi massa personer som valt en snabbare grupp än vad de ”borde”. Snarare än overconfidence, kanske det här handlar om att kvinnorna här var mer rationella?

    Kopplingen till t ex arbetsmarknad och näringslvistoppen tycker jag är…ganska(?)…vågad. Jag tycker studien var kul, men när det finns ganska många studier som visar att inom t ex finansbranschen är män mer ”overconfident”, är detta i nuläget inte tillräckligt övertygande.

  8. Läs också ”The End of Wall St.Boom av Michael Lewis , december 2008 , http://www.portfolio.com

  9. Jesper

    Intressant det sista du skriver, att miljö kan troligen vara starkare än arv.

    I lite snarlika situationer så har jag observerat att det anses att kvinnor i utvecklingsländer har ett större engagemang för miljövård/naturvård. Detta sägs vara en produkt av att de ofta är brukare jorden (medan männen arbetar inne i städerna eller ”arbetar” sittandes på en barstol…) och därmed har större förstålse för ekologiska system och processer.

    Problemet tycks dock vara, precis som du antyder, att när dessa miljömedvetna kvinnor urbaniseras så tycks de tappa sitt engagemang, och ha lika lite förståelse för hållbar utveckling som männen.

  10. De senaste 20 åren har känsla för ansvar (som makten medför) minskat rejält i väst — i-länderna.

    Man kan se de japanska cheferna gråter (inte krokodiltårar som PR-byråerna har lärt den svenska eliten !) inför tv-kamera. De skämmas och avgår. Ibland harakiri ,tar sitt liv .

    Nu : Cheferna på Japan Airlines åker kollektivt till jobbet. Herr Haruka Nishimaru miskar lönen och äter lunch på arbetsplatsen tillsammans med andra. Och detta i ett land där jämställdhet och jämliket är en främmandetanke.

    Enligt ” Survey Nikkei ” (den japanska börsen ) i mer än 200 företag där cheferna minskar sina löner frivilligt.

    I boken ”Perfectly legal : The covert campagign to rig our tax system to benefit the super rich — and cheat everybody else” framstår Bill Gates Sr och Werren Buffert som är emot skattesänkningar för de allra rikaste…

    Här eliten är såå patetiskt. Minns någon om Maria Borelius som sa att hon inte hade råd betala barnflickan vitt? Hennes hushållinkomster med maken var ju mer än 1 miljon…med maximalt skatteplanering…

  11. GlobeRunner says:

    Det är tydligt att Lena Nekby, Peter Skogman Thoursie och Lars Vahtrik inte är tävlingslöpare. Som sådan inser man snabbt fördelarna med att ange en ”överoptimistisk” förväntad sluttid. Det har dock ingenting med optimism att göra, utan enbart taktik. Speciellt som kvinna har man mycket tid och energi att förlora på att behöva boxa sig fram i starten för att sedan kunna springa i egen takt. Många släpper ogärna förbi andra löpare frivilligt och har man färre framför sig övergår kampen snabbare i löpning.
    I de lägre klasserna är situationen en annan, eftersom de flesta kvinnor där inte är med främst för att tävla. De som har viss erfarenhet fruktar nog mer armbågarna av de löpare som kan tänkas försöka ta sig förbi bakifrån, än de som är i vägen för ett personbästa. De som inte har erfarenhet är helt enkel ärliga.

  12. Gother says:

    Nu har jag läst studien och finner ansatsen fortfarande fel. Det stämmer att kvinnor ”shy away from competition” i många situationer, men i exempelvis midnattsloppet är det exakt som Globerunner beskriver ovan. Man vet mycket väl hur snabbt man springer en mil och taktikställer sig i en fåra som är bättre än den tiden man normalt springer på, i syfte att få en bra start. Det handlar om taktik inte ”overconfidence”.

  13. pontus says:

    Jag antar att i det kontrafaktiska scenariot sa hade det inte funnits nagra som helst andra skillnader an just en utebliven finanskris. Det ar kanske lite misogynt av mig att papeka att risktagande ocksa kan fora med sig vissa fordelar.

  14. Jesper Roine says:

    Sloped Mind och WE: Jag håller helt med om era kommentarer. Jag tror inte heller att problemen i huvudsak handlar om individuella egenskaper hos personer på finansmarknaden (och än mindre att lösningen skulle vara att behålla regler, strukturer och incitament för dem som agerar där men ersätta män med kvinnor).
    Gother och Globerunner: Jag kan hålla med om att man kan tänka sig andra motiv än ”overconfidence” som ligger i linje med beteendet. Men det kvarstår fortfarande att kvinnor uppvisar detta ”något” i större utsträckning än män i detta sammanhang. Om det är så att detta bara handlar om att vara taktisk så betyder det att kvinnor i så fall är det i större utsträckning än män och anledningen till att vara det i detta sammanhang måste väl rimligen ha att göra med att man bryr sig om sin placering och hur det går för en i tävlingen (och att man i så fall är tävlingsinriktad) etc.
    Jag kan också tillägga att i alla fall Peter Skogman Thoursie är en inte alls oäven löpare med mycket erfarenhet från denna typ av tävlingar. Han (och möjligen också Lena och Lars men det vet jag inget om) har definitivt koll på vad det innebär att stå i en viss startgrupp och varför man vill göra det osv.
    Slutligen Pontus: Det är ett mycket bra påpekande att risktagande också kan föra med sig vissa fördelar. Tyvärr (för mäns del) finns det många studier som pekar på att deras (genomsnittligt) högre risktagande inte betalar sig. T.ex. har Gabriella Sjögren och Jenny Säve-Söderbergh (2004) studerat hur män och kvinnor agerat i Jeopardy och konstaterar att män satsar högt men inte vinner mer.

  15. pontus says:

    Jesper – Intressant! Tror du att det ar mäns hogre riskbeteende som inte betalar sig, eller ar det att det ej existerar en risk-return motsattning i finansmarknaden? Policyimplikationen ar dock densamme: Män ska halla sig sa langt bort fran finanssektorn som mojligt!

    Vem startar facebook-gruppen?

    😉

  16. Jag undrar om inte G&G har en poäng trots allt. Jag misstänker att valet av startgrupp påverkas dels av en vilja att undvika trängsel, dels för att få optimal draghjälp. Eftersom genomsnittskvinnan dels borde ha mer att vinna på att undvika trängsel, dels borde kunna få mer draghjälp än genomsnittsmannen, så kan det vara så att de taktiska aspekterna gör det mer lönsamt för genomsnittskvinnan att överdriva sitt resultat än för genomsnittsmannen.

    I övrigt är jag inte säker på att sådana här stora finanskriser beror på för hög individuell riskbenägenhet. En viktig aspekt i krisen är flockbeteende, och det är en strategi för att reducera risk – åtminstone i relation till andra. Relativt andra var det mer riskfyllt att inte köpa all de där subprimeobligationerna.

Trackbacks

  1. […] hade högre betyg i snitt var för att de flesta som söker sig till teknisk gren är pojkar. Den minoritet av tjejer som väljer att söka sig dit har ett starkare intresse än den genomsnittlige pojkens. En relation mellan engagemang och resultat borde inte komma som […]

Lämna ett svar till WE Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s