Är riksbankens obereonde hotat?

Att penningpolitiken sköts av en centralbank som står formellt skild från den politiska makten är normen i de flesta västländer. Forskning visar också att denna ordning, med låg inflation och inga uppenbara baksidor, varit ekonomiskt gynnsam i förhållande till en situation då finansministern beslutade över både finans- och penningpolitik.

Är Ingves självständig?

Är Ingves självständig?

Men nu syns tydliga tecken på att centralbankernas strikta oberoende kan vara hotat. Politiker i västländernas regering och parlament har alltid haft ett intresse att förmå centralbankerna att utforma sin penningpolitik i linje med finanspolitiken. Nu när det blåst upp till full finanskris och djup lågkonjunktur gäller detta i ännu högre grad.

Politiska påtryckningar på centralbankernas ledningar kan dock se lite olika ut. Här är några exempel:

  • David Oddson, Island. Oddson var centralbankchef i krisdrabbade Island fram till förra veckan då han efter långt motstånd mot alla krav på hans avgång till sist tvingades gå efter att landets nya vänsterregering ombildat bankens direktion. Detta är förmodligen det mest flagranta exemplet på hur en västerländsk regering satt centralbankens oberoende ur spel.
  • Ben Bernanke, Fed. Den amerikanska centralbanken har tydligt koordinerat sin penningpolitik med regeringens finanspolitik i samband med krisen, vilket också kritiserats. Enligt Johan Lönnroth i senaste Ekonomisk Debatt (s. 95) visar detta på hur opolitiska centralbanker i själva verket är ”myt”.
  • Lars Heikensten, Riksbanken. Heikensten avgick i förtid som riskbankchef 2005 då han erbjudits ett toppjobb i EU:s revisionsrätt av regeringen Persson. Utnämningen kritiserades skarpt av oppositionen, och Peter Wolodarski skrev en skarpsynt ledare om hur denna ”belöning” undergrävde förtroendet för riksbankens politiska självständighet.

Är dessa exempel undantag eller tecken på en minskad politisk ambition att upprätthålla självständiga centralbanker med makt över penningpolitiken? Svaret låter vänta på sig, men tills dess är frågan angelägen och borde diskuteras av såväl politiker som forskare. Varför inte börja redan här på Ekonomistas?

Comments

  1. Jag tror att de flesta är eniga om att amerikanska Fed är mindre oberoende än de flesta andra centralbankerna (se t ex mitt tidigare inlägg). Till exempel utses ju Fed-chefen direkt av presidenten. Feds relativa beroende är alltså inget nytt. Osjälvständigheten tycker jag främst är ett problem för inflationsbekämpningen. I den nuvarande krisen är fallande priser förmodligen ett större problem, och då kan det vara en styrka om finans- och penningpolitiken kan koordineras.

    Och Islands centralbank har nog aldrig lyckats uppnå någon högre grad av självständighet. Oddsson var ju statsminister i 14 år innan han verkar ha utsett sig själv till centralbankschef. Enligt vad jag har förstått har han misskött sitt jobb, och då måste man rimligen kunna avsättas. Se till exempel Thorvaldur Gylfasons åsikter om Oddsson och isländska centralbanken (källa):

    The Central Bank made a series of blunders, as could be expected from a central bank governed by a self-appointed former Prime Minister without economic expertise (imagine George W. Bush whisking Ben Bernanke aside and appointing himself in his place without any criticism, not even from political opponents).

    Among the most serious mistakes were the following:

    1. The Central Bank reduced reserve requirements and then stopped using them to accommodate the wishes of the commercial banks when it should instead have increased reserve requirements to restrain the rapid expansion of domestic credit from the banking system.

    2. During the long upswing in economic activity the Central Bank neglected to increase its foreign exchange reserves in tandem with the rapid increase of short-term foreign indebtedness of the commercial banks.

    3. The Central Bank failed to reach both of its chief objectives stipulated by law: most of the time it failed to keep inflation on, or even close to, the officially announced inflation target of two and a half percent per year, and it likewise failed to ensure stability of the financial system.

    4. The Central Bank did little to ease the liquidity crisis until, at a late stage, it negotiated swap agreements with other Nordic central banks.

    5. Apparently not realizing the gravity of the situation despite repeated warnings, the Central Bank showed no signs of seeking technical assistance from other Nordic central banks that have built up world-class expertise in handling troubled banks and banking crises.

    6. The Central Bank was not given access to a currency swap agreement in mid-2008 among the Federal Reserve Board in Washington, D.C., and the central banks of Denmark, Finland, Norway, and Sweden, apparently – this has not yet been officially acknowledged – because they all advised Iceland to seek assistance from the IMF and Iceland refused.

    7. The Central Bank was too hasty, and worse, may have acted out of political spite when it took over Glitnir and set in motion the events that led to the collapse of the other two banks, Landsbanki and Kaupthing, within a week.

    8. The Central Bank ought to have impressed on the government in early 2008 the need for assistance from the IMF rather than oppose such a request.

    The Central Bank even made a desperate, almost comical attempt to secure emergency assistance from the Russian government apparently in an attempt to avoid having to turn to the IMF; perhaps the Russians also told the Icelandic authorities that they needed help from the Fund. Also, it has been reported in the British press that the UK Prime Minister, Gordon Brown, advised his Icelandic counterpart as early as April 2008 to seek IMF assistance.

    In view of these events, it is astonishing that the Icelandic Prime Minister continues to praise the performance of the Central Bank and declare full confidence in the bank. Many wonder why. The governor is increasingly referred to, even in government circles where more and more officials are beginning to “sing,” as Iceland’s J. Edgar Hoove

  2. Mattias says:

    Men oavsett land så är en riksbank bara så oberoende som en regering tillåter dem vara. I exempelvis U.S.A så vågar man inte släppa kontrollen helt och i och med att varje president verkar få välja ut sin egen riksbankschef så är det rimligen någon knähund som väljs varje gång.

    Det svenska systemet är då bäst där vi mellan olika regeringar inte har en annorlunda sammansatt riksbank utifrån politiska läggning.

    Men samtidigt är det ju bra att det finns en möjlighet att avsätta en riksbankschef i dom fall då det tydligen visar sig att personen är olämplig/oduglig för jobbet (se. Island).

    Däremot verkar det ju underligt att U.S.A FORTFARANDE kan ha en valutakurs på 7-9kr när den några månader sedan låg på 5-6 och situationen sen dess rent penningpolitiskt inte direkt har förbättrats, eller har jag missuppfattat vad det är som styr valutakurserna?

    Jag i min enfaldiga logiska värld trodde att saker som ett stort underskott och en sänkning av styrräntan till nästan 0 skulle påverka valutakursern negativt.

    Varför kan U.S.A som har både underskott och sänkt styrräntan till 0 och fortsätter att trycka pengar fortfarande har 7-9kr i valutakurs? Medan Sverige som visserligen har sänkt styrräntan drastiskt men annars har sunda finanser har 25% negativare valuta?

  3. anders says:

    Jag instämmer i Mattias fråga med förhoppningen att ni upplysta kan förklara lite för mig som inte är så insatt i det internationella valutasystemet.

    Håller dollarn sig hög för att Kina fortsätter köpa dollar för att hålla värdet på yuan nere?

    Eller ökar efterfrågan på dollar så mycket när världsekonomin är i gungning?

    Någon kan väl förklara så begripligt som möjligt.

    Tack för en fin blogg!

  4. Apropå Island så är väl också detta relevant:
    ”Monetary policy decision-making authority is vested in a Board of three Governors. They shall be appointed by the Prime Minister for seven-year terms with possible reappointment for a second seven year-term. The Minister specifically appoints the Chairman of the Board, also for a seven-year term with the possibility of one reappointment.”
    Oddson var statsminister fram till och med september 2004, ett år innan han blev chef för centralbanken. Men däremellan var han utrikesminister.

    Men i slutänden är det förstås mycket en gradfråga. Riksbanken är en myndighet under Riksdagen, det är politiker som utser politiker (till Riksbanksfullmäktige) som utser Direktionen. Och det är inga vattentäta skott mellan regeringen och fullmäktige.

    Med det sagt, det mest relevanta är inte nödvändigtvis hur de olika posterna utses, även om det är viktigt, utan hur det går till när penningpolitiska besluten fattas.

  5. Martin says:

    Man måste förstå att en centralbank inte kan vara självständig i en situation som denna. Insolvenskriser (av någorlunda allvarligt art) kan inte rimligtvis lösas av en centralbank inom ramen för ett inflationsmål. Ingen centralbank har en så pass stark balansräkning att de skulle klara av det. Och det är knappast rimligt att medborgarna skulle tillföra sådana mängder skattemedel som kapital i centralbanken utan något som helst inflytande.

    anders:

    Det är en flykt till säkerhet samtidigt som det lider en brist på dollar i banksystemet. Finns en färsk artikel om det senare från BIS här http://www.bis.org/publ/qtrpdf/r_qt0903f.pdf

  6. Ett ytterligare exempel på att den svenska riskbanken ytterst styrs av politikerna i riksdagen (och därmed regeringen som har majoritet i riksdagen) är när en ny ledamot i direktionen skulle utses efter Irma Rosenberg. Jag skrev ett inlägg om detta, och en av Ekonomistas läsare kommenterade på följande sätt som jag tycker är mycket talande:

    ”Den dag antalet kvinnor understiger två är nog Riksbankens dagar som självständig räknad.”

  7. Martin says:

    ”Ett ytterligare exempel på att den svenska riskbanken ytterst styrs av politikerna i riksdagen…”

    Vilken chock! Vad trodde du egentligen? Riksdagen stiftar lagarna som reglerar riksbankens oberoende. Det kanske du missat? Deras yttersta makt sträcker sig lite längre än till utnämnandet av direktionsmedlemmar. Var riksbanken mer självständig när man hade två kvinnor? Menar du att en kvinna som är utsedd av riksbanksstyrelsen är mindre oberoende än en man?

  8. Martin, jag nämnde detta mer som ett exempel på hur indirekt, nästan subtilt, en politisk inverkan på centralbanken kan uttrycka sig. Även om just den specifika frågan om antalet kvinnor i direktionen inte är formellt reglerat så är det slående om det skulle vara så att politikerna utgår från ideologiska urvalskriterier när direktionsledamöterna ska utses (även om detta självfallet skulle förnekas).

    Mitt (eller egentligen Wolodarskis) exempel med utnämningen av Heikensten är lika indirekt och subtilt. En fingervisning om att man kan bli belönad ifall man gör ett jobb i politikernas smak.

    Effekten av dessa subtila påtryckningar kan dessutom vara närmast densamma som om statsministern skulle gå ut och kräva räntesänkning (vilket väl dessutom Persson rentav gjorde vid något tillfälle?)

  9. krolben says:

    Att Fed-cheferna skulle vara politiska knähundar håller inte särskilt väl vid närmare granskning. Sedan 1981 har USA haft tre centralbankschefer (Volcker, Greenspan, Bernanke) under fem presidenter och flera senatskonstellationer. Presidenten utnämner Fed-cheferna, men senaten godkänner.

  10. Problemet vore dock enkelt att lösa. Om det inte funnes någon reavinstskatt skulle alla de som inte tror på utfästelser om låg inflation kunna köpa guld eller gulddenominerade obligationer och på så sätt isolera sig från centralbankernas göranden och låtanden.

    Problemet idag är att man tvingas betala reavinstskatt när man säljer gulddenominerade tillgångar, men att i praktiken detta inte gäller då man säljer fysiskt guld.

    En stor och likvid marknad för gulddenominerade obligationer skulle vara en verklig safe haven.

    Bank of England och Federal Reserve kommer säkerligen att lyckas piska upp inflationen och att Heikensten fick det där jobbet var säkerligen därför att han inflaterat i enlighet med Göran Perssons önskemål.

    Där såddes också fröet till den nuvarande krisen i den svenska finansvärlden.

Trackbacks

  1. […] tendensen är att centralbankerna blir alltmer öppna och oberoende (se dock Daniels oro i tidigare ekonomistasinlägg). Den svenska Riksbanken får indexvärdet 14,5 av 15 möjliga, vilket är högst av samtliga […]

  2. […] — till inhemska särintressen skapar trovärdighetsproblem (vilket Ekonomistas tidigare skrivit om).   Men ett problem är svårt för utlänningar att komma runt: språkbarriären. Även om ett […]

Lämna ett svar till krolben Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s