I och med att socialförsäkringarna byggdes ut i Sverige under 1900-talet har det uppstått ett dubbelt välfärdssystem där staten ansvarar för individer som omfattas av socialförsäkringarna, medan kommunerna har det yttersta ansvaret för oförsäkrade individer. Det är visserligen Arbetsförmedlingens (Af) uppgift att erbjuda samtliga arbetslösa sin service, men i många kommuner finns uppfattningen att Af inte gör tillräckligt för indivder som inte har A-kassa. Eftersom det idag är kommunerna som står för försörjningen för dessa (i form av försörjningsstöd) så har det i de allra flesta kommuner uppstått parallella arbetsmarknadspolitiska program i kommunal regi.
Det finns ett flertal problem med en sådan organisation. För det första uppstår dubbelarbete och risk för att individer hamnar mellan stolarna utan att veta vem de ska vända sig till. För det andra uppstår risk för målkonflikter och övervältringar mellan stat och kommun. För det tredje saknar Af såväl incitament att hjälpa denna grupp som möjligheter att införa sanktioner för dessa grupper om de inte söker anvisat arbete. Slutligen lider de kommunala programmen av dålig dokumentering i form av vad åtgärderna består av samt vilka som deltagit, vilket gör effektutvärdering i stort sett omöjlig.
“Låt socialtjänsten arbeta med sociala problem och låt arbetsförmedlingen ansvara för arbetsföra bidragstagare!” Det är en av de slutsatser som SNS Välfärdsråd 2008 idag presenterar i sin rapport Fattigdom i folkhemmet – från socialbidrag till självförsörjande. För att förtydliga och garantera att denna uppdelning fungerar föreslår rådet följande punkter 
:
- Inrätta en instans med kompetens från socialtjänst, Af och Försäkringskassan som kategoriserar hjälpsökande som arbetsföra och icke arbetsföra, där den första gruppen hänvisas till Af och den andra till kommunens socialtjänst
- Inrätta ett statligt behovsprövat kontant arbetsmarknadsstöd till oförsäkrade arbetsföra arbetslösa. Detta stöd ersätter försörjningsstödet (det vi kallar socialbidraget) för denna grupp och ska garantera en skälig levnadsnivå
- Ställ krav på motprestationer i form av deltagande i olika åtgärder för mottagarna till det kontanta arbetsmarknadsstödet
- Ställ krav på socialtjänsten att upprätta handlingsplaner och erbjuda sociala åtgärder för de hjälpsökande som inte är arbetsföra. Dessa åtgärder ska dock inte vara av arbetsmarknadspolitisk art och man ska heller aldrig ta bort det yttersta skyddsnätet för denna grupp.
Genom att organisera arbetet på detta sätt vinner vi en massa fördelar. Vi undviker dubbla organisationer, individer som hamnar mellan stolarna, orimliga krav som ställs på hjälpsökande med stora sociala problem, målkonflikter och övervältringar mellan stat och kommun, samt ökar incitamenten för Af att prioritera oförsäkrade och ger dessutom Af möjligheter att införa sanktioner mot dessa grupper.
SNS Välfärsråd 2008 består av undertecknad (a.k.a. Ekonomistas-Eva), Matz Dahlberg, Karin Edmark och Jörgen Hansen. Rapporten kan beställas från SNS.
Ekonomistas 
Hej, detta kanske är lite off-topic, men jag skulle vilja fråga vad deltagande i vuxendagis (punkt 3) är en motprestation till? Att det offentliga håller dem vid liv? I övrigt har väl dessa individer inte mycket att vara tacksamma för. Finns det verkligen empiriska belägg för att denna åtgärd är så effektiv att den är motiverad trots paternalismen?
Eftersom gruppen arbetslösa på bidrag ofta utgörs av individer som av olika anledningar diskrimineras på den svenska arbetsmarknaden, hade det kanske varit en mer spännande ansats att diskutera vilka krav dessa individer bör kunna ställa på det svenska samhället. Att ni bara analyserar symptomen på denna diskriminering, men inte dess orsaker — är det ett eget val eller påbud från SNS?
Martin – definiera diskriminering. Jag tror dig inte. Det är bara staten och konsumenter som långsiktigt kan ägna sig åt irrationell diskriminering. Konkurrensutsatta företag som är irrationella kommer försvinna (det finns dock naturligtvis rationell diskriminering – en flyttfirma föredrar rimligen att anställa fysiskt kapabla medarbetare snarare än motsatsen men den typen av urval är rationell).
Martin, de flesta socialbidragstagarna i Sverige är trots allt svenskfödda män, och så vitt jag vet inte en grupp som är utsatt för diskriminering i allt för hög utsträckning.
VAd gäller det du kallar “vuxendagis” så tror jag visst att det har förekommit sådana åtgärder i viss utsträckning, men om du läser vår rapport så ser du att vi förordar t ex söka-jobb-kurser och yrkesutbildning som alla är tänkta att stärka individens möjligheter att få arbete. Detta är också en av anledningarna till att vi vill föra över detta ansvar från kommunerna till Af som har stor erfarenhet av sådana åtgärder och där det finns en stor empirisk litteratur som har visat vilka åtgärder som fungerar och vilka som snarare försämrar individens förutsättningar.
det hade varit spännande att vara med idag, men tyvärr…:(
det är inga enkla frågor det här och ur ett historiskt perspektiv kan man ju se att kategoriseringar (utfört av tjänstemän, politiker, byråkrater osv) tyvärr sällan löser problemen i någon större utsträckning. Det finns ju alltid ett element av godtycke och rättsosäkerhet med i bilden, som ju främst drabbar den som är föremål för myndighetsutövning. Och krav ställs ju redan på dem som lever på sk försörjningsstöd – utvecklings och aktivitetsgarantins genomförande var ju ett tydligt steg i den riktningen. Föreslår ni alltså större/fler/mer preciserade krav på den enskilde individen?
Trots flera uppföljningar och utvärderingar av kommunala arbetsmarknadspolitiska insatser som visar på att detta inte är kommunernas starka gren, förefaller det vara otroligt svårt att avveckla kommala verksamheter eller ens förbättra dem. Kommunerna hävdar själva att dem är mycket bättre än arbetsförmedlingen. Men samtidigt låter man sig inte granskas själva, utan ägnar sig åt självgranskning och kommer fram till att det fungerar bra. Våra politiker på riksnivå vågar tydligen inte stöta sig med sina politikerkollegor på kommunal nivå och så fastnar man där. Jag tror man verkligen ska passa sig för att överföra några nya uppgifter på kommunerna. Har man väl infört något nytt på kommunal nivå är det helt omöjligt att göra något åt det hela inom den närmsta tioårsperioden.
“Att ni bara analyserar symptomen på denna diskriminering, men inte dess orsaker — är det ett eget val eller påbud från SNS?”
Nu har iofsg Eva redan poängterat att det främst är svenskfödda män som går på socialbidrag, men du syftade förmodligen på invandrare. En anledning till att de diskrimineras på arbetsmarknaden har redan analyserats (se också en artikel som PDF här).
Så de krav som kanske bör börja ställas på politikerna är att de luckrar upp anställningsskyddet. Men det finns förmodligen för mäktiga intressen, uppbackade av systemets “insiders”, som står emot en sådan utveckling.
@LG: nej, det är inte med nödvändighet så att de företag som ägnar sig åt diskriminering konkurreras ut. I arbetslivet är vi inte atomer utan en stigande andel av arbetskraften har arbetsuppgifter där interaktion och därför personliga nätverk är av central betydelse. På sådana marknader kan det mycket väl finnas jämvikter där diskriminering är rationell bara för att alla andra ägnar sig åt det. Att tro att diskriminering baserar sig på förmåga att lyfta möbler antyder en något grund alternativt dåligt uppdaterad förståelse för hur arbetsmarknader fungerar.
@Eva: Jag har nu tagit en titt i rapporten och får intrycket att det empiriska underlag som presenteras till stöd för kravet på motprestationer är en aning tunt. Framför allt saknar jag en tydlig jämförelse av programmens effekter och deras kostnader. Det verkar som att det finns vissa belägg för att krav på motprestation under vissa förutsättningar kan ha en effekt, men att det råder stor osäkerhet beträffande effektens storlek, dess varaktighet och orsak. Är detta underlaget för kravet på motprestationer eller har jag missat något?
Martin – du glömde definiera diskriminering. Jag tolkar ditt exempel som att allt fler yrken kräver tex kontakter och annat socialt kapital och att man “diskriminerar” de som saknar sådant (=invandrare!?!?). Hur kan detta i så fall vara irrationellt? Man behöver folk med kontakter och anställer medarbetare med kontakter och anställer inte sökande som saknar kontakter. Vad är problemet med detta? Skulle man göra tvärtom skulle det vara som en flyttfirma som anställde folk i rullstol – knappast ett bra sätt att säkra verksamhetens framtid.
@LG: det är kanske inte irrationellt i snävare bemärkelse, men däremot potentiellt väldigt ineffektivt när insiders med hjälp av sina nätverk håller potentiellt mer produktiva individer utanför. Du verkar missa att det med denna typ av nätverksexternaliteter kan finnas flera olika jämvikter — och även sådana där det är ‘outsiderns’ kontakter som är värdefulla.
Om kunskaper i arabiska inte är värda någonting för att ingen annan anställer människor med kunskaper i arabiska, är detta naturligtvis mycket orättvist för den som har kunskaper i just arabiska — och omvänt är det orättvist att den som talar felfri svenska drar nytta av att andra individer med denna egenskap selekteras in.
Så givetvis är detta potentiellt ett mycket stort problem; dels då det är ekonomiskt slöseri, dels då det är stötande att individers framgång på arbetsmarknaden bestäms av fullständigt ovidkommande faktorer.
Så att definiera diskriminering är svårt. Det räcker uppenbarligen inte att bara mäta någons marginalproduktivitet, då denna mycket väl kan vara en funktion av diskrimineringen. Det bästa är förmodligen att enas om ovidkommande faktorer vilka från normativa utgångspunkter inte ska få påverka en individs möjligheter att finna anställning.
@ Martin, du har naturligtvis rätt i att man helst vill se en fullständig cost-benefit-analys av aktiveringsprogrammen där kostnader (för det handlar ju ofta om kostsamma program om de ska vara för nytta för deltagaren och inte bara skrämma folk från arbete) vägs mot intäkterna. Tyvärr är detta väldigt svårt; hur mäter man värdet av att en individ har blivit självförsörjande för denne själv, dess familj och samhället? Detta har vi därför inte kunnat göra. Det är också ofta, som du påpekar, svårt att säga vilken mekanism i aktiveringskraven som spelar roll och här ser vi fram emot mer forksning, har precis påbörjat ett projekt som hoppas kunna studera effekterna av Jobbtorgen i Stockholms stad. Vår bedömning efter att ha satt oss in i den befintliga litteraturen (av aktivering av socialbidragstagare och av aktiv arbetsmarknadspolitik) är att aktivering är en bra åtgärd för individer som inte av sociala och medicinska skäl är hindrade från att ta ett jobb. Intressant är att även Marika Markovits från Stadsmissionen som kommenterade vår rapport tryckte på vikten av aktivering för att förhindar utanförskap.
@ MJV: Synd att du inte kunde vara med igår, vi saknade dig. Vi tror inte att profilering i sig är lösningen, men kanske vägen till att individen får rätt behandling och det vi vill lyfta fram är vägen mot en gemensam definition från myndigheternas sida, vilket vi tror förbättrar situationen för individen. VAd gäller krav på aktivering så vill vi också ge Af möjligheterna till sanktioner, vilket de inte har i dagens aktivitetsgaranti; att inte dyka upp i den verksamheten leder ju inte till indraget eller minskat socialbidrag
Martin – men det är bara staten, som genom sitt våldsmonopol kan skydda andra monopol (Apoteket, Systembolaget) som kan vidmakthålla en sådan diskriminering i längden. Är det jämvikt på arbetsmarknaden kan den första arabisktalande komma in med något sänkta lönekrav och sedan är snöbollen i rullning.
@Eva: det hade ju varit så intressant och kul! men jag undrar – är det inte så att försörjningsstöd dras in om understödstagaren inte dyker upp? det är bara tomma hot alltså?
@MJV: Såvitt jag förstår det av Af informationsblad utgår aktivitetsstöd eller utvecklingsersättning för deltagare i garantin, och dessa dras förmodligen in om man inte dyker upp, men då kan man ju istället söka socialbidrag (försörjningsstöd). Så går det i alla fall till i Stockholms stad
@LG: du verkar vara väldigt förtjust i kategoriska uttalanden om hur det med nödvändighet måste ligga till. Du verkar återigen falla tillbaka på läroboksmodellen där det råder perfekt konkurrens — trots att det torde vara uppenbart för alla att Sveriges arbetsmarknad är mycket långt ifrån perfekt konkurrens. Det finns stora problem med asymmetrisk information som förmodligen förvärrar problemen med diskriminering. Dessutom har du kartellbildningen. Det vore intressant att ta del av dina skäl för varför det enklaste läroboksexemplet skulle vara en bra approximation för hur denna arbetsmarknad fungerar.
@Eva: jag tycker det verkar lite vågat att formulera ett krav med så stark politisk sprängkraft på så skakigt empiriskt underlag…
Martin – du har fortfarande inte definierat vad du menar med diskriminering. Det är ganska meningslöst att diskutera om vi inte ens vet under vilka premisser vi diskuterar. Du fortsätter också göra diverse antaganden som du inte motiverar eller förklarar (assymmetrisk information, kartellbildning osv). Återkom med lite substans och svar så ska jag förtydliga mig.
Martin – du har fortfarande inte definierat vad du menar med diskriminering. Det är ganska meningslöst att diskutera om vi inte ens vet under vilka premisser vi diskuterar. Du fortsätter också göra diverse antaganden som du inte motiverar eller förklarar (assymmetrisk information, kartellbildning osv). Återkom med lite substans och svar så ska jag förtydliga mig.
Mycket interesant om hur alla resonerar här. Men det är sant att man ska fokusera sig på vad är det som orsakar diskriminering på olika arbetsplatser och i samhället. Är det anställningsskyddet eller fördomarna mot ett visst folkslag, rädslan av den främmande individen, eller okunnigheten kring främmande männinskor som osrakar detta. Problemet alltid är, att det handlar om siffror som politkerna vill få ner hastigt till varje pris för att vinna en tillfällig politiskt duell påbekostnad av en långvarig och rättvis lösning. Staten ska vara bra förebild först för andra genom att sysselsätta fler invandrare i statliga myndigheter i t.ex finansiella och militära verk.