Inflationen fortsätter stiga i såväl Sverige som övriga världen. En följd av detta är att kapitalbeskattningen blir ännu mer snedvridande. I Sverige beskattas nominella kapitalvinster, dvs vinster som uppkommer som en följd av både reala värdeökningar och generella prisnivåhöjningar. Detta betyder att även om priset efter inflationen på ditt hus eller din aktie inte stigit någonting alls kommer du ändå tvingas betala pengar i reavinstskatt eftersom priset på en massa andra varor i ekonomin stigit. Som Ekonomistas tidigare beskrivit är detta ingen samhällsekonomiskt önskvärd situation.
Men kan inte inflationsökningen denna gång skapa opinon för en övergång till en real kapitalvinsbeskattning, vilken hinner växa sig tillräckligt stark lagom till valrörelsen 2010? Fan tro’t…
Ekonomistas 
Daniel: Ett annat, snarlikt problem är väl också att inflationen och åtföljande nominella löneökningar (alla vill ju ha kompensation) flyttar fler och fler över brytpunkterna i inkomstskatteskalan. Dvs. rent automatiskt betalar fler och fler statlig inkomstskatt och “värnskatt”.
Niclas: Nu är ju mycket i skatte- och bidragssystemen relaterat till prisbasbeloppet. Då blir det ju bara vissa mindre och tillfälliga effekter av inflationen. Om man håller skatteskalorna oförändrade leder däremot reala inkomstökningar till högre beskattning.
En aspekt är att inflation alltid och överallt är ett monetärt fenomen. En penningexpansion ger först och främst effekter på kapitalmarknaden – prisstegringen där är högre än den generella prisstegringen. Kapitalägare upplever därför realvärdestegringar, som är oförtjänta, då de har sin grund i en expansiv penningpolitik. Det behöver därför inte vara fel att beskatta dem. Om prisstegringen är 5% på kapitalmarknaden och 2% generellt, kommer kapitalägaren att behålla 3,5% vid nominell beskattning, vilket ger en oförtjänt realvinst på 1,5%. Vid real beskattning kommer han att behålla 4%, vilket ger en oförtjänt vinst på 2%. Staten gav och staten tog. Den nominella beskattningen hjälper till att minska orättvisorna i samhället.
Per: Intressant kommentar. Men eftersom forsking visar att inflationen nu inte är ett monetärt fenomen i låginflationsländer som Sverige gäller inte resonemanget här.
Daniel, jag har lite svårt att begripa mig på De Grauwes artikel. Han påstår att kvantitetsteorin implicerar att inflationen skall öka ett till ett med penningmängden, och gör den inte det så faller uttrycket “inflation är alltid och överallt ett monetärt fenomen”. Han anser sig sedan ha mätt att inflationen ökar ett till ett bara vid höga inflationer, men inte vid små, där sambandet knappt kan mätas, och påstår sedan att vid låga inflationstal har penningmängden inget med inflationen att göra.
Men kvantitetsekvationen m = p + y är en identitet. Omskrivet: p = m – y. Antag ett land med en tillväxt y= 3%. Om centralbanken (under flera år) ökar m med 3% kommer p = 0. För ett sådant land skulle i en regression (över dessa år) koefficienten för m förväntas vara 0/3, d v s 0. Den skulle vara knappt mätbar och insignifikant. Men betyder detta att penningmängden inte har något med inflationen att göra? Inte alls. För ett land som trycker upp m = 4% kommer p =1%. Koefficienten för m blir då 1/4 = 0.25. För ett land som pumpar ut m = 20% kommer p = 17%, och koefficienten förväntas bli 17/20, d v s nära 1. D v s precis i enlighet med De Grauwes resultat.
Vad gäller själva sakfrågan, är ett pris lika med byteskvoten mellan penningar och varor: p = m/q. Om denna byteskvot stiger, betyder det: a) att m har ökat; eller b) att q har sjunkit. Eftersom det nästan alltid förekommer en positiv produktivitetstillväxt och således q nästan alltid stiger, måste stigande byteskvoter mellan penningar och varor nästan alltid och överallt bero på en ökande mängd penningar. Och då dessa penningar av centralbankerna pumpas in via kreditmarknaden, kommer tillgångspriserna att stiga före konsumtionsvarupriserna. Inflationen i tillgångspriser ligger alltid lite före.
Frågan om huruvida nominell eller real kapitalbeskattning är mer rättvis blir därför en empirisk fråga hur pass mycket större inflationen i tillgångspriser är jämfört med den i varupriser. Med en kapitalskatt på 30% blir då regeln att nominell skatt är mer rättvis om inflationen i tillgångspriser är större än p/0.70 .
Diskussionen kan kanske anses avslutad, så här 10 månader sedan senaste inlägg. Men, jag har inte uppmärksammat diskussionen tidigare och Pers senaste inlägg inbjuder till en kommentar då den är så representativ för det tankefel alla kvantitetsteoretiker begår. Det är ju, som Per skriver – helt riktigt att kvantitetsekvationen är en identitet; det är också allt den är! Man kan inte använda kvantitetsidentiteten för att påstå att priserna följer penningmängden; det enda identiteten säger är att den mängd betalningsmedel som används under en period måste vara lika stor som det nominella priset på alla köpta varor och tjänster. Det här ter sig ju rätt självklart och mycket riktigt är också kvantitetsidentiteten oanvändbar i diskussioner om inflationens bestämningsfaktorer, åtminstone i alla världar som på något sätt liknar den vi lever i. Om vi däremot föreställer oss en värld där alla transaktioner betalas med en och samma betalningsteknik, säg centralbankssedlar, då skulle också kvantitetsidentiteten få mening. I vår värld är den dock bara en tom metafor. I vår värld bestäms (den underliggande) inflationen av de inflationsförväntningar som skrivs in i sekventiella avtal.