I förra veckan tillsatte finansdepartment en utredning om huruvida staten borde bevilja skattelättnader till privatpersoner och företag som skänker bidrag till forskning och idella organisationer.

Sedan en längre tid har ett flertal röster höjts i Sverige för att så ska ske. I de flesta andra västländer finns redan dessa avdrag. I Danmark får privatpersoner skatteavdrag för gåvor på mellan 500 och 6600 Dkr medan företag får detsamma om de kan visa att pengarna använts till forskning. I USA motsvarar de privata donationerna varje år ca 2% av BNP, varav 1/3 går till forskning. Och inte heller verkar privata gåvor tränga undan offentliga gåvor (medan det omvända ofta är fallet). I Norge matchas privata gåvor med en statlig gåva på 25% av beloppet.

Förslaget kommer dock att få kritik. Förutom den mer generella diskussionen om att skatteavdrag minskar statens andel av ekonomin, menar kritiker av skatterabatterad filantropi att privatfinansierad forskning är mera styrd än statligt finansierad forskning. Fast stämmer verkligen det? Är inte all forskning styrd på ett eller annat sätt? Regeringens kommande forskningsproposition, som bl a innehåller specificerade stöd till forskning om koldioxidlagring och mobilt bredband, är bara ett exempel på detta. Den förra regeringen öronmärkte stora summor för genusforskning.

En balans mellan privat och statlig finansiering gynnar sannolikt såväl konkurrensen som mångfalden inom forskningen. Det kommer dock alltid finnas de som tivlar på att privat finansiering kan komma i allmänhetens tjänst. Som tur är delades inte den inställningen av John Harvard, Leland Stanford, Cornelius Vanderbilt, Andrew Carnegie eller Knut Wallenberg…