Summan av riskerna är konstant?

Peltzmans gamla resultat att många tar större risker i trafiken när regleringar och teknologiska landvinningar gör bilkörningen säkrare verkar stå sig. I takt med att olika skydd blir vanligare blir skidåkningen allt vildare.

Detta beteende verkar vettigt eftersom risktagande kan vara både roligt och praktiskt (man kommer fram snabbare om man kör fort). Men samtidigt är det lite underligt. Varför ökar skidhjälmar risktagandet just i skidbacken? Man skulle lika gärna kunna tänka sig att minskade risker i pisten får oss att ta större risker i trafiken. Men så verkar inte folk fungera. Så medan olika risker inom ett område hyfsat rationellt vägs emot varandra, så gäller inte samma rationalitet för livets hela riskportfölj.

En annan komplikation är att riskerna inte säkert tar ut varandra. Folk har ju gjort feldedömningar förut.

Vem kan man lita på?

Jag försökte nyligen köpa en mobiltelefon på blocket. Säljaren hette Roger och ville att jag skulle sätta in pengar på hans konto och att han därefter skulle skicka telefonen till mig. Kan jag lita på att den Roger som dolde sig bakom en anonym hotmail-adress kommer att skicka en fungerande telefon i retur?

I dag publiceras en artikel (se även DN:s sammanfattning) i den prestigefulla tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences som försöker besvara i vilken utsträckning mitt och Rogers beteende bestäms av genetiska faktorer. Det är mina kollegor Magnus Johannesson och Björn Wallace med medförfattare som har gjort ett experiment med enäggs- respektive tvåäggstvillningar. Tvillingarna får spela det så kallade tillitsspelet som i princip är samma situation som jag och Roger befann oss i, men tvillingarna spelade spelet med pengar i stället för mobiltelefoner.

De rationella egoister som nationalekonomer har som traditionell utgångspunkt litar inte på andra och är inte pålitliga — de skulle varken skicka pengar eller telefoner. Människor av kött och blod tenderar dock både att vara pålitliga och lita på andra. Tvillingstudien visar att 10-20 procent av variationen i människors beteende i tillitsspelet är genetiskt bestämd.

Den här studien är en i raden av många spännande studier i gränslandet mellan nationalekonomi, hjärnforskning och biologi som jag skrev en DN-essä om för något år sedan. Det är lätt att fascineras av denna forskning om människans natur, men däremot är det svårare att se vad de praktiska användningsområdena för kunskapen är. Tiden får utvisa vad vi gör med denna nyvunna kunskap.

(Hur gick det för mig och Roger? Jag förslog att vi skulle använda oss av tjänsten internetgirot.se som vänder på tillitsspelet, men Roger svarade aldrig på mitt mejl med detta förslag.)