Årets ekonomipris till Alfred Nobels minne tilldelas Philippe Aghion, Peter Howitt, och Joel Mokyr. Deras forskning handlar om vad som skapar långsiktig ekonomisk tillväxt och det gemensamma tema som förenar deras forskning är den ”kreativa förstörelsens” centrala roll i processen.
Ekonomhistorikern Joel Mokyr (Northwestern University) har länge varit en centralfigur i forskningen om varför den industriella revolutionen startade i England i slutet av 1700-talet (snarare än i, till exempel, det minst lika teknologiskt och vetenskapligt avancerade samtida Frankrike, eller i renässansens Italien, eller långt tidigare i Kina) och därmed i förlängningen vad som utgör grunderna för långsiktigt ekonomiskt framgångsrika samhällen. Hans förklaringar har kretsat kring vetenskap, öppenhet för nya sätt att göra saker, samhällets intresse för praktiskt användbar kunskap och även vikten av små förändringar av befintlig teknologi som förbättrar processer som höjer produktiviteten (så kallade ”micro inventions”). Han har också betonat det centrala i samhällets försvar av det nyas möjligheter att komma fram trots motstånd från de som är investerade i befintlig teknologi och organisation. Det sistnämnda är ett centralt tema som överlappar med förra årets pristagare som också (ofta med hänvisning till Mokyr) betonade vikten av att dominerande aktörer i varje givet historiskt tillfälle inte ska ges möjlighet att hindra nya utmanare till deras position. Sammantaget betonar allt detta det som Schumpeter kallade för ”creative destruction”, alltså en utvecklingsprocess där gamla idéer, teknologier och sätt att producera hela tiden ersätts med nya.
Philippe Aghion och Peter Howitts forskning handlar också om just dessa “creative destruction” processer. Deras artikel “A model of growth through creative destruction” från 1992 utgör den teoretiska grunden för ena halvan av den litteratur inom ekonomisk tillväxtforskning som kallas “endogen tillväxtteori”. Den andra halvan av endogen tillväxtteori belönades redan 2018 då Paul Romer fick priset. Medan Romer, och andra som utvecklat liknande teorier, fokuserar på de positiva tillväxteffekterna av ett ständigt ökande antal nya idéer och uppfinningar (den “horizontella dimensionen”, där det är mängden nya idéer som är i fokus) är det snarare drivkraften att komma på nya saker som ersätter det gamla som är temat i Aghion och Howitts modell (den “vertikala dimensionen” av idéskapande). I deras modell skapas incitamenten för att ägna sig åt forskning och utveckling av att man genom att komma på något nytt, kan få en tillfällig monopolposition på en marknad och under en period göra stora vinster. Sådana behövs för att man ska vara villig att investera i utveckling och innovation. Samtidigt är det viktigt att konkurrensen upprätthålls och att de som skapar sig en tillfälligt dominerande position inte använder denna för att hålla tillbaka konkurrensen. Modeller som bygger på dessa idéer kallas ibland för ”Schumpeterianska tillväxtmodeller”.
Framförallt Philippe Aghion har fortsatt utveckla dessa idéer och också strävat efter att ge dem empiriskt stöd. I närtid och har varit en mycket aktiv röst i många policy diskutioner om Europas behov av reformer för att öka vår innovationskraft. Han har betonat vikten av att fördjupa Europas ekonomiska integration och att ta bort onödiga regleringar, men också understrukit statens roll i att aktivt ägna sig åt industripolitik, till exempel i att stödja grön omställning. Han har också betonat den viktiga roll som staten har att spela i finansiera arbetslöshetsförsäkringar, utbildning och omskolning, inte bara för att skydda de som förlorar jobbet i omställningar utan också för att denna typ av åtgärder kan skynda på och hjälpa omställning till ny teknologi. Han har också studerat effekterna av AI på arbetslöshet och kommer fram till mer optimistiska resultat än många andra. Han finner inte något stöd för att AI ersätter arbetskraft totalt sett annat än på ett litet fåtal områden. Han menar att den positiva produktivitetseffekten överväger så att företag som implementerar AI-lösningar (eller på andra sätt automatiserar) i snitt nyanställer jämfört med företag som inte gör det. Många av dessa resultat diskuteras till exempel i denna föreläsning som han höll så sent som i september i år på SciencesPo i Paris.
Alla tre pristagarna har under flera år funnits med bland de namn man kunnat rösta på här på Ekonomistas. De har dock inte tillhört favoriterna på några år kanske för att en del av ”endogen tillväxtteori” fick priset när Paul Romer belönades 2018 (då han delade priset med William Nordhaus). De flesta är nog eniga om att de är mycket värdiga vinnare. Vi är också många som gläds lite extra åt att just Philippe Aghion belönats då han alltid haft ett sådant enormt engagemang för sitt ämne. Hans föreläsningar och presentationer har alltid varit sprudlande och vi är många som har inspirerande minnen av dessa. Ser fram emot att se honom här i Stockholm i december.
Mer om priset och motiveringarna från Nobelkommittén kan man läsa här.
Ekonomistas 
Lämna en kommentar