Äpplen, päron och RUT

Med anledning av att Riksrevisionen och Handelns utredningsinstitut (HUI) släppt rapporter så har debatten kring RUT blossat upp. I ett intressant inlägg på DN Debatt gör professor Lars Hultkrantz ett försök att lyfta diskussionen från ett statsfinansiellt till ett samhällsekonomiskt perspektiv. Han kritiserar också, med visst fog, nationalekonomerna i debatten för att tappat det teoretiska perspektivet vid tolkningen av effektstudier kring RUT. Hultkrantz har poänger men det finns också problem med hans teoretiska analys.

Eftersom RUT-frågan är så infekterad och då diskussionen är teoretisk så går den lika bra att föra i termer av äpplen. Och päron. RUT är då att likställa med en subvention som sänker priset på äpplen för den privatperson som köper dem. Översatt till äppeltermer blir Hultkrantz resonemang som följer.

1. I det samhällsekonomiskt dyraste scenariet så hade alla de äpplen som privatpersoner köper pga äppel-RUT annars använts vid produktionen av äppelmust och där betingat det dubbla priset jämfört med vad privatpersoner efter RUT betalar. Köparna av RUT-äpplen värdesätter naturligtvis dessa så subventionen är inte bortkastad. Däremot kostar subventionen mer än den smakar, vilket den nationalekonomiska standardanalysen av subventioner gör tydligt.

2. I det samhällsekonomiskt billigaste scenariet så hade de äpplen privatpersoner köper med äppel-RUT annars legat som oanvänd fallfrukt och ruttnat bort under träden i Kivik. I detta scenario kostar subventionen ingenting eftersom RUT-äpplen saknar alternativ användning. Äppelmarknaden måste fungera på ett konstigt sätt för att detta ska kunna ske eftersom äpplen ruttar bort samtidigt som de betingar ett positivt marknadspris hos landets musterier. På grund av skattekilar och informationsproblem är det emellertid ett fullt möjligt scenario, även om det naturligtvis kan finnas alternativa sätt att förhindra att äpplen ruttnar bort.

3. I ett tredje scenario importeras istället äpplena och enligt Hultkrantz innebär detta, precis som scenario 2, inte någon samhällsekonomisk kostnad. Detta är ett märkligt resonemang eftersom vi istället för äpplen hade kunnat importera päron. På grund av subventionen importerar vi emellertid äpplen trots att vår betalningsvilja för dessa är lägre än betalningsviljan för päron, vilket innebär att vi snarast hamnar i scenario 1. Att importera något är ju som bekant inte gratis utan import betalas med export.

Det är svårt att landa i en annan slutsats än att Hultkrantz hamnar fel när han blandar päron med bortruttnande äpplen. Istället borde päronen blandas med helt fräscha äpplen, redo att skickas till Kiviks musteri för export ut i världen.

Resonemanget går sen vidare och pekar på att de äpplen som importeras betingar skatteintäkter eftersom det utgår moms vid försäljningen. Detta är visserligen sant, men bortser från att moms även utgår vid försäljningen av päron. Även om det inte är helt självklart så är nog en bra gissning att de olika momsintäkterna tar ut varandra. Detta är också det antagande som Riksrevisionen gör i sin rapport medan HUI av oklar anledning antar att päronen hade momsbefriats.

En ytterligare poäng är att äpplena kan göra oss friska och starka så att vi arbetar mer. Detta är möjligt, men kan även gälla för päron. Det kan naturligtvis finnas goda skäl till varför just äpplen får oss att arbeta mer men om detta är syftet så kanske äppel-RUT skulle riktas mot personer som på goda grunder faktiskt kan tänkas arbeta mer när de äter äpplen.

Äppel-RUT bidrar naturligtvis också till att försäljningen av svarta, obeskattade äpplen, minskar. Om detta är en viktig konsekvens så innebär det för det första att en del av de äpplen som vi trodde ruttnade bort under träden faktiskt konsumeras och därmed medför en samhällsekonomisk kostnad. Mer av scenario 1 än 2, med andra ord. För det andra innebär det att de positiva effekter på folkhälsa och arbetsutbud som äppelkonsumtion för med sig inte är beroende av äppel-RUT. Om alla RUT-äpplen annars hade varit svart-äpplen så finns det ingen anledning att förvänta sig några som helst effekter på arbetsutbudet.

Att konsumtionen av svart-äpplen går ner kan ses som ett värde i sig och en intressant fråga är om äppel-RUT även gör oss mindre benägna att köpa svart-päron? Så kan vara fallet men det är absolut inte självklart och studier som undersöker frågan verkar lysa med sin frånvaro. Det är också möjligt att äppel-RUT får mindre nogräknade typer att sälja päron men kalla dem äpplen.

I slutändan hamnar diskussionen om RUT i två centrala samhällsekonomiska frågor. 1) Är RUT träffsäkert vad gäller att få ut personer ur inhemskt utanförskap och sysslolöshet? Svaret enligt både Riksrevisionen och Johanna Rickne i en SNS-rapport från förra året är ett tydligt nej. HUI hamnar i en annan slutsats, men den data som analysen bygger på är mycket tveksam. 2) Hur påverkas köparnas arbetsutbud? Här finner Riksrevisionen större positiva effekter än HUI men konstaterar samtidigt att mer än hälften av RUT betalas ut till hushåll där det är svårt att föreställa sig några större effekter på arbetsutbudet. I båda dessa avseenden finns det alltså utrymme för mer träffsäkra åtgärder än dagens RUT.

Comments

  1. bjornabelsson says:

    Päronen är väl de som kommunerna hade kunnat servera i den kommunala hemtjänsten, om de pengar som Äppel-RUT kostar statskassan i stället hade pytsats ut till kommunerna.

    • Päron finns inte i landet, men de pengar som staten lägger på att subventionera päronimport hade kunnat läggas på kommunal hemtjänst. Sannolikt hade då äppelsvinnet minskat.

  2. Lars Hultkrantz says:

    Riksrevisionen har undersökt om rutavdraget, som regeringen påstått, är självfinanserat. Det är en befogad revisionsfråga eftersom den är kopplad till riksdagens finansiella styrning som bl a innebär att reformer som innebär utgifter ska vara finansierade. Men svaret på den är inte ett svar på om avdragets samhällsnytta är större än dess samhällskostnad.
    Även om Jonas Vlachos håller med mig så långt klargör hans exempel inte helt vad skillnaden mellan en finansiell och en real samhällsekonomisk beräkning är.  En första skillnad är att den samhällsekonomiska kostnaden är kopplad till det som förändras. Här finns en viktig skillnad mellan rot och rut eftersom rotavdraget i högre grad går till arbeten som ändå skulle ha utförts. Det framgår av att kvoten mellan bruttosubvention och sysselsättningseffekt är mycket högre för rot än för rut.
    I den reala beräkningen behöver vi jämföra värdet av de tjänster som tillkommer med värdet av den konsumtion som trängs undan (dvs alternativkostnaden). Om vi för enkelhets skull
    antar att alternativkostnaden är den redovisade lönekostnaden så är frågan vad värdet av ruttjänsterna är (motsvarande äppelmustens värde i Jonas exempel). Detta får vi veta genom köparnas revealed preferences. Det är minst lika högt som det de betalar, dvs halva lönekostnaden, och högst nästan lika högt som hela lönekostnaden (hade det varit högre skulle de ha köpt tjänsten utan subvention). Med en vanlig approximation (rät efterfrågekurva) är värdet därför 75 procent av lönekostnaden. Här uppstår alltså en viktig skillnad mellan en finansiell analys, där kostnaden är hela subventionen (halva lönekostnaden) för tillkommande arbetstillfällen, och en real analys där kostnaden (tjänsternas värde minus lönekostnaden) är hälften av detta.
    Jonas tillskriver mig några påståenden som måste vara missuppfattningar, som att importerad arbetskraft inte medför någon samhällsekonomisk kostnad. Men  kärnan (!) som  saknas i hans äppelexempel är hur värdet av det som produceras ska beräknas. Är kostnaden en rektangel (värdet lika med kostnad efter rutavdrag) eller en triangel (värdet är genomsnitt av kostnad med och utan rutavdrag)? Skillnaden är en faktor två
    Det saknas en fullständig nyttokostnadsanalys, men flera pusselbitar finns i Riksrevisionens rapport. En viktig nyttokomponent som man uppskattar är skillnaden mellan samhälls- och privatekonomisk värdering av köparnas ökade arbetsinkomst.  Denna beräknas till drygt 3 miljarder. Hälften av rutsubventionen är 2,3 miljarder.

    • Vad gäller eventuella missuppfattningar om den utländska arbetskraften så saxar jag från artikeln i DN: ”Skulle det vara så att arbetet utförs av en person som annars varit arbetslös blir kostnaden lägre. Samma gäller om arbetet utförs av en östeuropeisk medborgare som kommit till landet enkom för att utföra detta (och som därför annars inte betalat inkomst- och konsumtionsskatter i Sverige).”
      Det är möjligt att jag missuppfattar att du här likställer konskvenserna av importerad arbetskraft med inhemskt sysslolösa men givet vad som står tycker jag missuppfattningen är begriplig. Att den importerade arbetskraften betalar skatt var vad jag avsåg med att päronen inte är momsbefriade. Dvs, alternativet hade också genererat skatteintäkter.
      Vad gäller kommentaren i övrigt så är jag osäker på om jag förstår.
      Menar du att de statsfinansiella implikationerna av RUT i sig är ointressanta eller menar du att det är möjligt att bättre svara på hur stora de är genom att titta på arbetsutbudseffekterna?

      Jag förstår inte riktigt vad kommentaren om ROT har med saken att göra men en viktig aspekt av RUT är att även hushållsarbetet i hög grad ändå hade utförts. RUT har utformats för att gälla just den typ av hushållsarbete som köparen lätt skulle kunna göra själv. Eftersom hemmen knappast grott igen utan RUT så är det rimligt att anta att merparten av arbetet hade utförts även utan RUT.

      Jag har svårt att helt förstå vad du menar och du får gärna vara lite mer explicit. Vet inte om det relevant men jag är skeptisk till att använda betalningsvilja i välfärdsanalys. Det är inte uppenbart för mig att den som själv lägger 150 kr/h på hemstäd har större nytta av en subvention på 150 kr/h. Däremot kanske det har statsfinansiella implikationer, men du får gärna vara tydligare.

      • Lars Hultkrantz says:

        Lägre betyder inte noll. Analogin är med en importerad tullbelagd vara. Vår nationella kostnad är priset exklusive tull. Och givetvis beror det, som jag också skrev i DN, på olika omständigheter om den analogin är tillämplig.
        De statsinansiella implikationerna är så klart viktiga vid beslut om hur en reform ska finansieras. Men för att avgöra om en reform är välfärdshöjande måste man väga in hur den påverkar medborgarnas välfärd. Skillnaden mellan den statsfinansiella kostnaden (rektangeln) och den samhällsekonomiska nettokostnaden, triangeln, (före tillkommande nyttor och eventuell justering av kostnaden för arbetskraften) är ett konsumentöverskott., dvs en skillnad mellan rutarbetets värde för köparna och vad de faktiskt betalar för det.
        Kriteriet för om en ny väg ska byggas är inte om den är statsfinansiellt självfinansierad, för då skulle bara tullbelagda vägar kunna byggas, utan om den genererar (bland annat) ett konsumentöverskott som är tillräckligt för att motivera kostnaden. Om vi inte på liknande sätt tar hänsyn till konsumentöverskottet av ruttjänster kan följden bli att vi nu av oförstånd sågar ned ett äppelträd som bär frukt!

      • Jag vill hävda att den samhällsekonomiska kostnaden vid import inte är lägre utan identisk med kostnaden i scenario 1, dvs full undanträngning.
        Vi är ense om att den statsfinansiella aspekten är viktig och att samhällsnyttan av åtgärden måste beaktas. Vad vi inte verkar vara helt ense om är hur man ska se på samhällsnyttan.
        Rätta mig om jag har fel, men din syn verkar vara att samhällsnyttan av en timmes städning hos den som har en betalningsvilja på 1000 kr/h är tio gånger högre än samhällsnyttan av samma timme hos den som bara har en betalningsvilja på 100 kr/h.
        Jag håller inte med om detta utan vill påstå att man inte kan likställa samhällsnytta med betalningsvilja.
        Detta beror naturligtvis dels på skillnader i betalningsförmåga, men även på att vi inte vet vad nyttan av alternativanvändningen av resursena är. Någon kanske har låg betalningsvilja då de älskar att städa själv eller hatar att ha främmande människor i hemmet. Det innebär att de har låg betalningsvilja för just RUT-tjänster men de kanske hade haft väldigt hög betalningsvilja för annan konsumtion (offentlig eller privat).
        Eftersom det finns en offentlig budgetrestriktion så tränger RUT undan denna alternativa konsumtion till förmån för just hemstäd.
        Detta är ofrånkomligt när vi offentligfinansierar något, men att fördela offentliga medel med en RUT-mekanism innebär att beslutsfattandet flyttar prioriteringsmakten över offentliga medel till personer med hög betalningsvilja för hemstäd. Att då räkna på samhällsnyttan partiellt på RUT blir då, just, partiellt.
        Summa av kardemumma: ja, vi bör beakta samhällsnyttan som RUT ger. Vi måste emmertid även beakta samhällsnyttan av alternativen och betalningsviljan säger inte vad samhällsnyttan är.

      • En undran till. Du räknar med värdet av det ökade arbetsutbudet (3 miljarder enligt RiR) men räknar inte med värdet av den städning som hushållet annars själv hade utfört. Det förefaller märkligt att sätta värdet av detta arbete till noll (RUT är som sagt, till skillnad från ROT, konstruerat för att *ersätta* hemarbete). En variant vore att prissätta detta arbete med vad hushållen betalar för städningen. I så fall landar man – väl – i att de 3 miljarderna borde ställas mot 4,6 snarare än 2,3 miljarder. RUT är ju trots allt inte gratis för köparen och denna kostnad bör ingå i den samhällsekonomiska analysen. Om jag betalar 100 kr för att kunna tjäna 200 kr så är nettovärdet 100, inte 200 kr.

        En annan variant vore att räkna att värdet av detta hemarbete är högre när höginkomsttagare utför det. Lite knäppt kanske, men inte helt ologiskt givet att värdet på den tid som sparas i vissa sammanhang anses bero på inkomsten hos den som sparar tiden.

  3. fredtorssander says:

    Orsaken till satt det finns RUT-arbetare att hyra och sådana som har råd att hyra dem är troligen bland annat de ökade inkomstskillnaderna. Men också givetvis den genom Riksbanken bevarade så kallade jämviktsarbetslösheten. Ett sätt att förbättra balansen kunde vara att försäkra sig om att de skatteinkomster som betalas ut genom RUT-bidraget tas in genom att man avskaffar schablonen för inkomst från kapital. Så att det garanterat blev bättre bemedlade som avstod en del av sitt extra överflöd i fall reformen faktiskt inte fungerade helt samhällsekonomiskt neutralt.

  4. Lars Hultkrantz says:

    1. Jag argumenterar utifrån standardteori. Vad är välfärdsförlusten av en subvention av en vara jämfört med en lika stor inkomsttransferering (anta en fallande rät efterfrågekurva och ett konstant producentpris)? När vi svarar på denna, i en partiell jämviktsanalys, brukar vi utgå från ett jämviktsläge där individens marginella betalningsvilja för olika varor är lika med priset.Därför det bara för den vara som subventioneras som vi behöver beakta konsumentöverskottet.Det är bara där som jämviktspriset förändras.
    2. Gäller din argumentation även annat än ruttjänster.? När är det ok attta hänsyn till konsumentöverskott?
    3. Jag är enig om att fördelnigsaspekter är relevanta i sammanhanget. Om det hade gjorts en nyttokostnadsanalys, vilket alltså inte gjorts, borde denna även diskuterat och möjligen vägt in dessa. Men nu var det inte den frågan som jag diskuterade.

    • Låt oss begränsa oss till detta: Jag vet vad du menar med välfärdsförlusten av subventionen, standardanalys som vi är helt överens om. Vad jag inte förstår är varför de 3 miljarderna i ökat arbetsutbud ska jämföras med de 2,3 miljarderna i välfärdsförlust som tumregeln ger (och som jag tycker är rimlig).

  5. Lars Hultkrantz says:

    Då är vi kanske tämligen överens? Konsumentöverskottet på marknaden för ruttjänster speglar en betalningsvilja som drivs av den privata delen av den ökade inkomst som möjliggörs av köp av ruttjänster. Men samhällsnyttan av detta inkluderar skatten på denna arbetsinkomst, så det är en intäktspost som ska adderas i denna kalkyl. Med reservation för attjag (sittandes på en solig badstrand) kan ha läst fel i Riksrevisionens rapport uppskattas där sådan skattebetalning till drygt 3 miljarder. Även om detta inte är någon komplett cba, så visar det att slutsatsen av en sådan kan peka i en annan riktning än en ”statsfinansiell analys” – och det var min hela poäng.

    • Tämligen överens, men jag undrar vad som händer med det undanträngda hemarbetet? Det är ju också värt något och det kanske är rimligt att värdera det med vad hushållen betalar för att få det utfört (4,6 miljarder)? Att implicit sätta värdet av detta till noll verkar i varje fall märkligt i en samhällsekonomisk kalkyl.

  6. fredtorssander says:

    ”den ökade inkomst som möjliggörs av köp av ruttjänster”, dvs. för de redan tidigare höginkomsttagarna, har huvudsakligen skapats genom ett antal regressiva skattereformer vilka i sin tur finansierats genom budgettak och andra ekonomiskt motiverade inskränkningar i det allmännas rent formellt sett lagstyrda verksamheter. De ökade inkomsterna i det översta skiktet har även tillåtits växa genom frånvaron av beskattning av kapitalvinster. Det framstår inte som självklart att sådana minskningar av skatteuttaget för de mest välbemedlade – dvs. räknat jämfört med bärkraft – skall motivera ytterligare bidrag till de gynnade. Inte ens i fall verksamheten bortsett från den omfördelade skattebördan skulle vara kostnadsmässigt neutral för staten. Annat än givetvis om man i demokratisk ordning beslutat att staten skall bedriva omfördelning via skatterna. Från fattig till rik.

  7. Lars Hultkrantz says:

    Ja, det finns mycket man kan fundera på kring costbenefitregler. Din fråga gäller väl egentligen snarare värdet av fritid än av hemarbete. Om du bakar bullar och säljer till mig så får jag kanske minst lika goda bullar som om jag bakat själv, men du har fått lite mindre och jag lite mer fritid. Även här kommer jämviktsantagandet till hjälp. På marginalen är min välfärdssänkning av betalningen lika med välfärdshöjningen av mer fritid och vice versa för dig.
    Om man besväras av den partiella jämviktens starka antaganden så behöver man lite mer komplexa modeller. I Ekonomisk Debatt år 1995 refererade jag en del analyser av typ rutavdrag som Peder Birch Sörensen hade gjort och jag har sett att han har gjort mer på detta tema senare. Kanske finns det mer som inte jag har aktuellt?
    Men oavsett detta är vi nu på rätt spelplan när vi diskuterar reformers välfärdseffekter, och inte bara effekter!

    • Problemet med CB-perspektivet (förutom att det är så komplicerat) är att det helst bör jämföras med alla tänkbara alternativ. Är CB-kvoten av RUT verkligen bra i förhållande till andra möjliga förändringar? Vidare bygger CB på antaganden som inte kan göras politiskt ”neutrala” (värdet mot rikas tid vs fattigas osv) så det gäller att vara försiktig med anspråken. Dessutom finns i praktiken en offentlig budgetrestriktion. Därför tycker jag även att en statsfinansiell analys är av värde.
      Förresten: HUI verkar landa i betydligt lägre arbetsutbudseffekter bland köparna än RiR. Har du en uppfattning om vem som har ‘mest rätt” i denna delanalys.

  8. fredtorssander says:

    Om nationalekonomiska modeller som vid sin lansering och etablering som ”standardteori” sägs skapa balans och allmänt ökat välstånd inte kan användas för att förklara, än mindre kompensera för vad som påstås vara den oväntade eller till och med ovälkomna effekten att både fattigdom och extrema förmögenheter växer, borde då inte dessa teorier ifrågasättas? Kan inte nationalekonomer förutse eller ens efteråt förklara att sådant som arbetskraftens fria rörlighet inom EU, de olika skatteomläggningarna i Sverige, schablonen för kapitalinkomster och frånvaron av skatt på kapitalvinster, jämviktsarbetslösheten, begränsningarna genom budgettak och RUT-bidragen skulle få dessa effekter? Vilken roll har i så fall nationalekonom och nationalekonomer i planering och motivering av politiska beslut?

    • Lars Hultkrantz says:

      Fast vad skillnaderna i VSL visar är att svenskar i genomsnitt är beredda att betala mer för en trafiksäkerhetshöjning än vad indier är, det är ingen mätare på människors olika värde. I Sverige använder myndigheter samma VSL oavsett vilka som gynnas. När det gäller globala frågor som klimatpolitiken använder ekonomer ibland viktad CBA för att t ex beräkna social cost of carbon med fördelningsvikter, men beslutsfattare är inte alltid så intresserade av att ta hänsyn till välfärdseffekter i andra länder.

  9. Sandro Scocco says:

    Hej, jag är lite osäker över om tolkningen att rutköparna just ökat sitt arbetsutbud är riktig i förhållande till Riksrevisionens rapport. Riksrevisionen skriver själva att: ”Vidare kan vi inte vara säkra på kausaliteten. En ökad arbetsinkomst kan vara en effekt av att hushållet har köpt ruttjänster, men köp av ruttjänster kan också vara en effekt av att man har fått ökad inkomst. Resultaten ska därför tolkas med försiktighet.”.
    Det man fångat däremot är att: ”Året då det första rutavdraget gjordes var den genomsnittliga arbetsinkomsten däremot högre i de hushåll som gjorde rutavdrag än i deras jämförelsegrupp (se diagrammen i figur 4). I genomsnitt var skillnaden något större för kvinnor än för män, 2,9 procent för kvinnorna och 2,2 procent för männen.”.
    Problemet här är väl att de faktiskt inte kan separera löneökning från ökat timutbud till samma lön, de har helt enkelt inte den statistiken. Så frågan är: Kunde de som fick en löneförhöjning unna sig ruttjänster? Eller kunde de som köpte ruttjänster gå upp arbetstid och därmed få högre inkomster?
    Problemet är att det kan studien inte svara på och Riksrevisionens tolkning att de inte kan reda ut kausaliteten framstår som riktig. Å andra sidan vet vi att män arbetar i väldigt liten utsträckning deltid och vi vet att kvinnor fortfarande gör det mesta av hemarbetet, vilket gör att den stora effekten av att gå upp i arbetstid på inkomsten för män framstår som mycket osannolikt relaterad till ökat arbetsutbud till samma timlön, det framstår betydligt mer sannolikt en effekt av högre timlön. Det framstår dessutom rimligt i förhållande till att vi vet att de med högre timlön använder ruttjänster mer. Om kausaliteten är att högre inkomst per arbetad timme orsakar köp av ruttjänster faller i princip hela självfinansieringsgraden. Detta tar alltså inte Riksrevisionen ställning till, men det framstår som förhastat att anta motsatt kausalitet och givet den stora effekten på män framstår den kausaliteten mindre sannolik.

  10. Lars Hultkrantz says:

    Beslutsproblem kan vara komplexa och bland annat behöver man överväga vilka handlingsalternativ man har, vilka konsekvenser de får i olika avseenden inklusive vilka fördelningskonsekvenser de får. CBA är ett hjälpmedel för att göra detta på ett strukturerat sätt. Givetvis måste reformer vara finansierade, men uppenbart från vår diskussion är att enbart en analys av detta inte är tillräcklig, man kan missa viktiga välfärdskonsekvenser. Och för den som tycker att nyttokostnadsanalys är krångligt vill jag rekommendera två aktuella böcker, dels en bok på avancerad nivå av Bengt Kriström och P-O Johansson, dels en mer lättillgänglig bok på svenska av mig och Elin Vimefall som kommer på Studentlitteratur till sommaren.
    När det gäller effektberäkningarna passar jag, dem kan andra bedöma bättre.

  11. Mattias says:

    Jonas sätter fingret på något mycket viktigt. Antagandet om samhällsnyttan går att beräknas utifrån betalningsvilja är högst orimligt! Hade det varit så skulle skulle samhället, för att maximera nytta, enbart prioritera åtgärder för grupper med hög betalningsvilja för olika åtgärder (dvs generellt rika personer).
    Jag kommer att tänka på metoder kring ”value of statistical life” som också är baserat på betalningsvilja (i detta fall för minskade risker exempelvis kopplade till trafiken). Sådana jämförande studier kommer då fram till att ett svenskt eller ett amerikanskt liv är värt mångdubbelt mer än ett indiskt liv exempelvis.
    Nej, nominell betalningsvilja är både ett orimligt och oetiskt sätt att beräkna samhällsnytta.

  12. fredtorssander says:

    Att över huvud taget resonera om samhällsnytta som något slags neutralt, klasslöst begrepp i en stat som tillämpar jämviktsarbetslöshet – utan att på något sätt kompensera dem som ställs arbetslösa eller till och med utsätts för vad som i konventionstexterna betecknas som obligatoriskt arbete eller workfare – är i bästa fall vilseledande. Snarare att betrakta som bedrägeri.

  13. Bosse says:

    A. Ett av skälen bakom RUT och ROT och MAT torde vara att öka antalet arbetande.
    Det är helt enkelt mycket bättre för offentlig ekonomi att folk arbetar och betala skatt (vilket ger intäkter) än att ett antal personer är arbetslösa och kostar (vilket ger utgifter).
    B. Med ovanstående (A) i bakhuvudet kan det också finnas långsiktiga positiva konsekvenser av att folk arbetar än sitter hemma. Mindre utanförskap, mindre kriminalitet (vilket idag kan vara enda sättet för en del att förbättra sin situation), mindre mänskligt lidandet. Och de som arbetar tack vare skattereduktionerna idag kan förbättra sitt värdeskapande och i framtiden leverera mer värde i andra positioner som inte är skattereducerande.
    C. Ett alternativt sätt att ordna så folk kommer i arbete vore att ta av facket dess rätt att skapa arbetslöshet, och avlägsna arbetsmarknadslagarna. Med en fri arbetsmarknad så finns oändligt med jobb. Och alla kan vara i arbete. Det går att se från länder med fri arbetsmarknad att de har väsentligen bara korttidsarbetslöshet. Denna lösning medger att skatten totalt kan sänkas i och med att offentliga utgifter försvinner i stor omfattning och samtidigt skatteintäkter ökar.
    D. Sedan vill jag protestera mot att skattereduktionen beskrivs som subvention. Skattereduktion är mer korrekt. (Mest korrekt är minskad stöld. Då skatt inte betalas frivilligt. Dock torde ekonomer med starka kommunistiska preferenser ha svårt med den beskrivningen).

    • Reala resurser används. Du betalar inte fulla priset. Någon annan får betala. Denna ”annan” är Skatteverket. Skatteverket får sina pengar av skattebetalare. RUT är en subvention. Att någon får en resurs av offentliga är exakt vad som avses med en sådan. Att personen som får resursen i fråga även betalar skatt ändrar inte detta faktum.

    • klasakepersson says:

      Bosse. punkt D.
      All skattereduktion betalas av staten, det är alltid en statlig utgift. Handhavandet ombesörjes, som Jonas anför, av skatteverket vilket sällan anses som en kommunistisk organisation. Utbetalningen sker genom en avräkning mot andra skatter, jämför din egen skattsedel. Här är det viktigt att förstå att andra skatter som du betalar, exempelvis den kommunala inkomstskatten inte påverkas. Däremot påverkas naturligtvis slutsumman.
      Alla statens inkomster består av de avgifter och skatter som inkasseras för statens räkning.
      Statens ”stöld” minskar därför inte för det att staten finansierar en skattereduktion. Möjligen kan man enligt dig se det som en omfördelning av stöldgods.
      Per definition är alltid RUT och ROT ett bidrag, en ekonomisk ersättning till enskild fysisk person utan motprestation till staten. Att betala någon för RUT eller ROT är inte en motprestation utan endast ett villkor för bidraget.
      – – –
      Frågan som borde ställas är istället, kommer fler i arbete genom detta bidrag jämfört med om samma summa användes av staten till löner inklusive arbetsgivaravgift?
      Att någon vill betala lön för utfört arbete torde vara ett effektivt sätt att får fler i arbete.

  14. Bosse says:

    Alt 1. Jag städar själv, och går på bio. Offentlig sektor betalar försörjningsunderstöd till Benny.
    Alt 2. Benny städar och går på bio. Jag tittar på utsikten. Offentlig sektor slipper betala försörjningsunderstöd till Benny, utan får istället in skatt. Offentlig sektor kan sänka beskattningen av Bennys pris till mig så att Alt 1 och 2 är egala för Offentlig sektor.
    Alt 3. Pekka kommer från Finland och städer åt mig, och går på bio. Här blir ekvationen något annorlunda i och med att offentlig sektor inte skulle ha betalat försörjningsunderstöd till Pekka. Dock har inte offentlig sektor behövt investera ett stort belopp i Pekkas uppväxt och gör därför en ren vinst på Pekkas arbete även med låg beskattning.
    Alt 4. Som Alt 3 med skillnaden att jag arbetar med tillväxtskapande arbete istället för att städa. Vilket leder till stigande BNP och högre levnadsstandard.
    Denna effekt lär vara märkbar för en del länder med fri arbetsmarknad och hög tillväxt. Där det är möjligt att anställa ”billig” inhemsk eller importerad arbetskraft.

  15. fredtorssander says:

    Alt 1. Riksbanken för en ekonomisk politik som gör Benny arbetslös. Benny har att välja mellan städjobb som anställd RUT-arbetare och arbetsplikt i Fas 3 (eller det motsvarande som ständigt ges nya namn) utan anställning och med ersättningen på socialbidragsnivå. När jag utnyttjar Bennys arbetslöshet som RUT-arbetsgivare har jag redan tidigare fått lägre skatt genom att kostnaden för a-kassa på rimlig försörjningsnivå till Benny har avskaffats, liksom arvs- gåvo och förmögenhetsskatten. Tidigare fanns allmän rätt till kvalificering in i a-kassan genom Beredskapsarbete och täckning för a-kassornas utbetalningar med hjälp av statliga medel. Dels kan jag få/ta ut högre inkomster från arbete/verksamhet än tidigare genom att de så kallade marginalskatterna avskaffas och dels får jag känna mig som bättre folk gentemot Benny när han städar undan min skit enligt mina anvisningar.
    Alt 2. Motsvarande modell gäller även för Pekka och andra EU-medborgare.
    Alt 3. Jag får detta ännu billigare genom att en flykting (tänk Jude) blir tvungen att göra jobbet för att över huvud taget få stanna i Sverige.
    Alt 4. Ekonomin administreras för största möjliga nytta för största möjliga antal, i enlighet med vad som faktiskt fortfarande står uttryckt i Sveriges grundlag, vad som brukar kallas full sysselsättning och jag – om jag lever på kapitalvinster eller inkomster från kapital skulle på sikt bli deklasserad till vanlig lönearbetare – detta sker tämligen automatiskt genom att staten hyr arbetskraften när det privata krisar.
    Det är ganska självklart vad ”jag” i historien väljer. Men det visar bara på att jag i historien får mina privata intressen tillgodosedda på det allmännas och särskilt Bennys, Pekkas eller Cohens bekostnad. Det innebär inte att det skapas någon ekonomisk eller annan civiliserad typ av tillväxt i samhället. Vilket framgår rätt tydligt i Sveriges fall. Jämför diagram 1 med diagram 2 http://www.fredtorssander.se/fredpress/2018/09/05/restaurationen-i-borjan-av-1990-talet-slutpunkten-for-den-svenska-kapitalismens-tillvaxtsaga/

Lämna ett svar till Lars Hultkrantz Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s