I Sverige omfattas forskare vid högskolor och universitet sedan 1949 av det så kallade lärarundantaget. Lärarundantaget innebär att forskare har äganderätt till sina forskningsresultat. Till exempel har en forskare som på arbetstid forskar fram en patenterbar uppfinning rätt till alla intäkter från patentet. Denna lagstiftning är numera ganska unik för Sverige eftersom många europeiska länder under 2000-talet övergått till system som påminner om den amerikanska lagstiftningen där lärosätet behåller 2/3 och forskaren 1/3 av dylika intäkter.
Lärarundantaget har utretts i flera omgångar (till exempel SOU 2005:95) och bland annat OECD har föreslagit att det avskaffas. Huvudmotivet är att lärosätet genom att få behålla en del av intäkterna ges incitament att stödja forskare att kommersialisera sina upptäckter. Detta skulle kunna tänkas stärka forskarnas vilja och förmåga att kommersialisera sina upptäckter, men samtidigt försvagar det forskarnas ekonomiska drivkrafter. Dessutom kan blotta tanken på att behöva brottas med högskolebyråkratin vid en eventuell kommersialisering vara avskräckande.
Men vilken av dessa effekter är starkast? Häromveckan hade vi besök av Ben Jones från Northwestern som studerat vad som hände när Norge år 2003 avskaffade sitt lärarundantag. Figuren nedan visar att antalet nya företag som startas av forskare knutna till högskolor och universitet minskade markant. I uppsatsen analyseras detta noggrannare och resultaten tyder på att reformen ledde till en halvering både av antalet nya företag och antalet patent. Dessutom går de företag som startas efter reformen sämre, och patenten har färre citeringar. Forskarna kan inte heller skönja att forskarna blev flitigare i sitt akademiska värv på grund av reformen — antalet akademiska publikationer påverkades inte.
Varför har då så många europeiska länder tagit bort sina lärarundantag? Enligt Jones beror det på att den reform som genomfördes 1980 i USA (då lärosätena fick behålla 2/3 av intäkterna) ansetts vara en viktig orsak till att USA förefaller mycket bättre på att kommersialisera akademisk forskning än europeiska länder. Men som Jesper Roine tidigare påpekat i en insiktsfull kommentar i Ekonomisk Debatt är detta ett märkligt argument eftersom 1980 års reform innebar att forskarnas äganderätt stärktes (då forskningsresultaten tidigare ägdes av forskningsfinansiären), medan ett avskaffande av lärarundantaget skulle innebära en försvagning forskarnas äganderätt. Dessutom kan slutsatsen att man är bättre på att kommersialisera forskning i USA vara förhastad då det finns svåra mätproblem vid länderjämförelser.
Ett tänkvärt policyförslag som trillar ut ur Jones teoretiska ramverk är att låta den enskilda forskaren själv avgöra vilken rätt till forskningsresultaten lärosätet ska ha. I den mån lärosätet underlättar en kommersialisering ligger det i forskarens intresse att frivilligt avstå en del av intäkterna för att få denna hjälp. Detta skulle också motverka att lärosätena blir en byråkratisk bromskloss, utan tvärtom ge dem drivkrafter att verkligen vara behjälpliga vid kommersialisering av forskning.
Ekonomistas 
Hej!
Jag har studerat detta en hel del. Sveriges lärarundantag gagnar oss väl och det vore olyckligt att låta universiteten bestämma detta eftersom det skulle skapa stor oreda med olika system vid olika lärosäten. Jag rekommenderar intresserade att läsa:
1. Ejermo O. and Källström, J. (2016), “What is the causal effect of R&D on patenting activity in a professor’s privilege country? Evidence from Sweden”, Small Business Economics, 47(3), 677-694.
2. Ejermo, O. (2017) and Källström, J., ”Hur effektivt tar akademin fram innovationer?,” Ekonomisk Debatt, 2, 29-40
3. Ejermo, O. (2012). Gammal Uppfinner Bäst – Lärosätenas Effekter På Patentering Via Anställda Och Studenter [Old Invents Best – the Effects of Higher Education Institutions on Patenting Via Employees and Students]. Ekonomisk Debatt, 2012, 37-51.
Vidare har jag undersökt lärarundantagets avskaffande i Finland och det är nu under referregranskning . Metoderna är liknande de som Hvide och Jones (2016), liksom Czarnitzki et al. (2015) använder, och innehåller individdata länkade till uppfinnare med difference-in-differences metoder undersöks skillnaderna i utveckling mellan finsk akademi och andra sektor på individnivå med matchade sampel. Resultaten pekar på ett fall i patentering på 29-46 procent i Finland och stödjer resultaten från Norge och Tyskland.
Referenser
Czarnitzki, D., Doherr, T., Hussinger, K., Schliessler, P. and Toole, A. A. (2015). Individual Versus Institutional Ownership of University-Discovered Inventions. Mannheim, Germany: ZEW.
Hvide, H. and Jones, B. (2016). University Innovation and the Professor’s Privilege. London: Centre for Economic Policy Research.
Intressant att effekten är så likartad i Finland och Tyskland, och tack för litteraturtips.
I stor utsträckning fungerar finansieringen redan på det sätt som du föreslår. Stora universitet har ofta holdingbolag kopplade till dem och såddfinansiering från företag som Uppsala Universitet Holding AB, KI Innovations är en viktig del av den tidiga finansieringsprocessen.
Det stora problemet i Sverige är snarare steget efter när man ska skala upp från en handfull medarbetare som utvecklar en innovation till ett säljande bolag. Att utveckla ett proof of concept har vi råd med via såddfinansiering. Det stora problemet är istället att finansiera uppbyggnaden av en uthållig organisation med lager, försäljning och kundernas förtroende vilket ofta kräver tiotals eller hundratals miljoner samtidigt som man saknar betalande kunder vilket de flesta investerare vill se innan de gör en investering.
Det låter ju onekligen som ganska mycket som den modell jag föreslår på slutet!
Ja jag tror det kanske är lite för stort fokus på frågan om lärarundantagets vara eller icke vara. Lärarundantaget ger en bra förhandlingsposition och goda incitament för forskaren. Men om det ska bli något stort av idéerna och patenten krävs finansiering och organisatorisk kapacitet. Frågan bör inte handla om vilken modell som genererar flest patent eller nystartade företag utan vilken som genererar den största långsiktiga positiva “impacten” på samhället.
Så behåll lärarundantaget (onödig konflikt)och lägg fokus på att bygga upp strukturerna. Det förutsätter lärosätena får vara med och ta del av intäkterna från patenteringen, licensförsäljningen och annan avkastning. Så de kan stärka forsknings och “impact”-miljöerna.
Efter att ha fått hjälp av Uppsala Innovation Centre (delägt av Uppsala Universitet Holding och SLU Holding) är min uppfattning att systemet vi har på svenska universitet är fantastiskt bra. Företagsinkubatorerna är på tårna och erbjuder väldigt bra kompetensstöd och skapar ett bra utrymme för holdingbolagen att investera i ett tidigt stadium.
Det finns en risk att forskare lämnar Sverige med sina idéer om de kan få en bättre forskarposition och inte vill kommersialisera sina idéer själva (jfr CRISPR/Cas9 där Emmanuelle Charpentier numera har en mkt fin position på ett Max Planckinstitut i Tyskland). Men min gissning redan innan jag läste inlägget och Olof Ejermos resultat var att lärarundantaget är nettopositivt då vi lär förlora fler innovationer genom ineffektiv universitetsadministration än vi räddar genom att ge universiteten mer kontroll.
Att börja peta i lärarundantaget är därför i mina ögon väldigt dumt. Systemet vi har i tidigare stadier av innovationsutveckling är bland de bästa i världen och nu har vi forskning som stödjer det också. Den punkt där det svenska innovationssystemet måste stärkas är istället i efter pilotstadiet vilket brukar kallas ”dödens dal” – den första, kritiska perioden i ett nytt företags liv då kostnaderna för utveckling och marknadsföring är betydligt större än intäkterna (se exempelvis: https://www.nyteknik.se/automation/flaskhals-hindrar-innovationer-6394156). Det var faktiskt där jag själv körde fast och ser man till utvecklingen på Uppsala Innovation Centre är jag långt ifrån ensam. När företag väl tjänar pengar finns det gott om kapital från investerare men det saknas investerare som är villiga att återkommande förlora miljonbelopp och tjäna igen dem på ett fåtal mycket lyckade investeringar.
Denna rapport verkar inte ge en komplett bild av utvecklingen eftersom den endast fokuserar på forskarnas patent- och startup-aktiviteter. Den pusselbit som saknas är utvecklingen för lärosätenas patentaktivitet och satsningar på stärkt impact av forskningen (kunskapstransferering). Jag har emellertid bara skummat igenom artikeln, så jag kan ha missat nåt. 🙂
Förslaget i slutet låter vettigt, men vad är då skillnaden på lärosätets roll och vilken annan investerare som helst (som inte går in med kapital) utan ägarskap? Inte för att det måste vara en skillnad…
Mycket bra fråga som jag inte har något lika bra svar på. Som Tomas påpekar ovan tycks vi i ganska stor utsträckning redan ha denna modell, men det gör inte din fråga mindre befogad.
Frågan är om de statliga universiten borde ägna sig åt att konkurrera med privata företag om patent, eller sprida sina resultat så att de kan utnyttjas av alla.
Detta är som nämns en flitigt utredd fråga och ständigt debatterad!
Jag tror det bör noteras att exakt vad som är det rättsliga innehållet i lärarundantaget är omstritt. Säkert är att det framgår av den s k uppfinnarlagen (1949:345) att lärare vid svenska lärosäten undantas från den lagens tillämpningsområde, vilket anses innebära att universitetsforskare har äganderätt till sina uppfinningar. Lagen gäller endast patent. Många forskningsresultat kan i dagsläget skyddas genom bl a upphovsrätt, däribland datorprogram. Av upphovsrättslagen framgår uttryckligen att arbetsgivaren har rätt till datorprogram. Inget universitetsundantag finns där i lagtexten. Inom upphovsrätten i allmänhet finns dessutom en s k tumregel, fastslagen i Arbetsdomstolens praxis, som anses innebära att arbetsgivaren har rätt att utnyttja anställdas upphovsrättsliga verk. Detta torde kunna ha betydelse för vissa “verk” som skapas framförallt i forskargrupper i större projekt där resultatet/verket har en avgörande betydelse för universitetets fortsatta möjligheter att fullgöra sitt uppdrag – bedriva forskning, utbildning, samverkan och verka för nyttiggörande av forskningsresultat. Jag tänker på t ex större databaser och andra forskningsverktyg.
Frågan om vad ett lärarundantag mer exakt innebär för respektive immateriell tillgång/rättighet är i Sverige mig veterligen inte prövad i domstol. I och för sig är uppfattningen om förekomsten av ett relativt omfattande lärarundantag utbredd, och därmed kan man tala om en slags sedvana. Frågan är dock dels i vilken utsträckning denna sedvana också är en rättsligt gällande regel i en viss situation, dels i vilken utsräckning sedvanan är under omvandling m h t att lärosätenas roll och forskningens bedrivande ser mycket annorlunda ut numera jämfört med när uppfinnarlagen antogs.
Även om patent väl är en av de mest relavanta indikatorerna, kan det inte finnas en viss fara i att fokusera på antal patent? Patent tas (bör tas) på basis av väl underbyggda skäl. Om jag inte är felunderrättad (saknar referens f n tyvärr) så sköt antal patentansökningar gällande resultat från universitet i höjden i Danmark när undantaget avskaffades där. Det var dock knappast av godo eftersom somliga ansökningar gjordes mer för sakens skull samt eftersom det uppstod en massa kostnader med att upprätthålla och gå vidare med patenten som kanske varken var motiverade eller förutsedda. Så det här med vad antal patent egentligen visar på kanske är rätt tveeggat. Vidare är det vad jag förstått naturligt att antalet start-ups går ner om universitetet tar ett (del-)ägande, eftersom kommersialiseringen i något högre grad då sker genom att ett företag (ny juridisk person) nödvändigtvis inte behöver etableras i den allra tidigaste fasen – något som f ö ändå kanske inte är motiverat – utan man jobbar i stället mycket med licensiering etc. (jfr USA).
Hur intressanta dessa data än är (det tycker jag verkligen också!) är slutligen frågan om inte alltför stort fokus i debatterna har lagts på ev skillnader i incitament och den möjliga ekonomiska utkomsten (uppsidan) beroende på lärarundantag eller inte. När allt kommer omkring är bidraget, om jag inte missminner mig, till total BNP från universitetsforskningsresultat förhållandevis litet jämfört med de resultat (åtminstone om man tar hela skalan från omvälvande till mer inkrementella förbättringar) som kommer från industrin. Vad som däremot ofta glöms bort är “nedsidan” i det hela, vilket mycket hänger samman med ansvarstagandet. Svenska universitet, såsom statliga myndigheter, kan t ex ta på sig potentiellt stora skadeståndsansvar för hantering av forskningsresultat i komplicerade avtal med utländska storföretag. Detta sker nu löpande, för statens räkning. Samtidigt som enskilda personer, forskare, som bisyssla hanterar dessa resultat privaträttsligt. Detta kräver en avancerad avtalsreglering som ofta ändå innebär inskränkningar i forskarens rättigheter. En annan fråga är hur Sverige lever upp till EU-reglerna om statligt stöd till företag med en sådan här verklighet. Det skaver på flera håll i olika regelsystem. Även om lärarundantaget kanske inte bör avskaffas, ligger här ett antal tickande bomber.
Se gärna https://eso.expertgrupp.se/rapporter/20128-forskning-och-innovation-statens-styrning-av-hogskolans-samverkan-och-nyttiggorande/.
Mer komplett underlagsrapport på: http://www.gu.se/digitalAssets/1376/1376585_lidhard_petrusson_forskning-och-innovation_esorapport12.pdf
Tack för bra synpunkter, två snabba kommentarer:
1. Hur det förhåller sig med Danmark och huruvida kommersialisering ökade på andra sätt än via patent eller av forskarens delägda bolag vet jag inte, förhoppningsvis kanske Olof Ejermo ovan ge ett svar.
2. Angående skadeståndsansvar borde väl detta kunna lösas genom att lägga verksamheten i bolag som ägs av universiteten? Det verkar ju vara det sätt som detta ofta organiseras på. En relaterad fråga är dock Andreas fråga varför universiteten ska göra detta och varför inte privata aktörer gör det i stället.
Ang. 2: Ja, i de kommersialiseringsprojekt som har gått vidare till holdingbolaget. Men detta är som bekant bara en liten del av allt “nyttiggörande” som sker av resultat från UoH. Det potentiella problemet med intressekonflikter mellan de offentliga och privata sfärerna och legala knivigheter pga det upplägg som lärarundantagen innebär, finns i de flesta FoU-projekt som bedrivs i samverkan med andra än universitetet, och där någon kommersialisering inte alls äger rum, eller har ägt rum ännu. Bakgrundskunskap och resultat antas kunna kontrolleras av arbetsgivaren genom avtal med andra (EU:s ramprogram förutsätter t ex detta), samtidigt som en privatperson anses äga all eller viss kunskap som omfattas av samverkan.
Universitetsforskare tillhör den grupp individer i Sverige som patenterar mest per capita. Även om patenten “bara” motsvarar c:a 7% av alla hos EPO så innebär deras engagemang i kommersialiseringsprocesser att forskningen får återkoppling som även gynnar forskningsutvecklingen (det finns studier på individdata som visar detta av Azoulay et al, 2009 och Buenstorf, 2009). Besluten att ta ut dessa patent tas i allmänhet av företag, eftersom man de facto tror att man kan tjäna pengar på det i slutändan. Om, som studierna visar, patenteringen fallit med 30-50 procent i Norge, Tyskland och Finland, efter att vi använder relevanta jämförelsegrupper (detta görs inte i den danska studien av Lissoni et al, 2009, som indirekt refereras till som även har andra problem), och nyföretagandet går ner kraftigt åtminstone i Norge (i andra länder vet vi inte) är det ännu värre, eftersom besluten att patentera tagits på kommersiella grunder, jämfört med om universiteten äger patenten. Goda skäl för universitet att blanda sig i det hela är endast om man kan öka innovationsanvändningen, t ex genom att betala patentansökningar för forskare och låta resultaten bli fritt tillgängliga så att innovationsspridningen ökar. Emellertid kan detta skapa undanträngningseffekter så att andra aktörer med kommersiella motiv drar sig undan ett område. Men det är inte heller detta som föreslås i allmänhet, utan att universitet ska kunna tjäna pengar. Studier av Mowery et al. (t ex Mowery et al. 2002) visar dock att universiteten förlorar pengar på patentering och licensiering i genomsnitt. Ett fåtal tjänar mycket pengar och det finns ingen anledning att tro att det skulle bli annorlunda i Sverige.
Sen undrar jag vad Björn Skarp menar när han hänvisar till att forskningen har lågt bidrag till BNP, vilka studier han hänvisar till. Det vore lärorikt metodologiskt att förstå hur en sådan undersökning ser ut.
Referenser
Azoulay, P., Ding, W. and Stuart, T. (2009). The Impact of Academic Patenting on the Rate, Quality and Direction of (Public) Research Output. The Journal of Industrial Economics, 57, 637-676.
Buenstorf, G. (2009). Is Commercialization Good or Bad for Science? Individual-Level Evidence from the Max Planck Society. Research Policy, 38, 281-292.
Lissoni, F., Lotz, P., Schovsbo, J. and Treccani, A. (2009). Academic Patenting and the Professor’s Privilege: Evidence on Denmark from the Keins Database. Science and Public Policy, 36, 595-607.
Mowery, D. C., Sampat, B. N. and Ziedonis, A. A. (2002). Learning to Patent: Institutional Experience, Learning, and the Characteristics of U. S. University Patents after the Bayh-Dole Act, 1981-1992. Management Science, 48, 73-89.
– Jag instämmer i att patent bör tas på kommersiella grunder. Huruvida den enskilda forskaren (som är just forskare av olika anledningar, och inte entreprenör, men här ser det ju väldigt olika ut från fall till fall) generellt sett är bättre lämpad och rustad att kommersialisera idéer än en inrättning på ett universitet som är skapat för ändamålet att bistå i nyttigörandet av idéer, kan jag inte uttala mig om, även om det verkar magstarkt att anta att enskilda forskare – generellt – klarar det bättre på egen hand.
– Återigen vill jag slå ett slag för att andra immateriella tillgångar än sådana som är skyddade av just patent tyvärr ofta inte ges den uppmärksamhet de borde ges, i synnerhet i den här debatten.
– Att universitet skulle tjäna mycket pengar på detta tror jag inte heller, det har som Olof Ejermo påpekar visats i studier att så inte är fallet generellt sett. Så det är nog en utopi. För egen del misstänker jag dock som sagt att fokus ofta är alltför mycket på “uppsidan” i denna fråga.
– Jag kan inte se att jag sagt att “forskningen har ett lågt bidrag till BNP”.
Det finns redan utmärkta inrättningar i anslutning till de flesta universitet som är skapade för ändamålet att bistå i nytligörandet av idéer,
Skillnaden mellan nuvarande system och alternativet är främst vem som har makten att driva kommersialisering. I dagsläget är det forskaren själv som måste tro på sin idé men som har goda förutsättningar att kommersialisera den med stöd av inkubatorer, universitetets holdingbolag och experter. Att avskaffa lärarundantaget innebär att ytterligare en administrativ nivå läggs till och jag har svårt att se hur denna administrativa nivå skulle kunna fatta bättre beslut än inkubatorer och befintliga investerare.
Det svenska lärarundantaget står sig väl om man jämför med erfarenheterna från andra länder (denna studie såväl som andra från Danmark, Italien etc). Och även om man jämför med USA så är hererogeniteten enorm mellan lärosäten beroende på forskningskvalitet, tillgång till lokalt riskkapital (investerare flyger inte), TTO avdelningars kompetensnivå. Dessa och andra faktorer försvårar länderjämförelser.
Att “innovationsgraden halverats” såsom Hvides papper hävdar är dock en trolig övertolkning av data med mätfel, då de registerdata som använda inte gör det möjligt att säga om det nya företaget där den universitetsanställda hade 10% ägarandel var baserat ut forskningsupptäckter eller ej. Med andra ord fångar man upp många bisysslor bland universitetsanställda i studien, vilket andra norska forskare som studerat dessa frågor också påpekat:
https://www.dn.no/meninger/debatt/2016/03/22/2043/Forskning/metodisk-skivebom
Har tyvärr inte prenumeration till DN.no (dock till DN.se 🙂 ). Tror dock inte att mätfelet är så allvarligt som Wennberg hävdar. Eftersom Hvide och Jones jämför före och efter med andra sektorer (difference-in-differences metoden) så krävs det att mätfelet är större före reformen och bara för universitetsanställda för att Wennbergs kritik ska vara korrekt. Det verkar osannolikt. Om mätfelet är lika stort före och efter och/eller är lika stort i andra sektorer så försvinner dessa i genomsnitt.
Tänkte också på det :). Men efter att pillat med styrelsedata och inkomstdata för universitetsanställda vet vi att registerdata (även parat med patent) har stora begränsningar för just utsagor om “kvaliteten och kvantiteten av innovationer från universitet”.
Dock kan mätfelet uppstå såtillvida att universitetsforskare drar sig undan ägande efter reformen, men kanske ändå är involverade i bolagen. Isåfall finns, som Wennberg hävdar, en överskattning kvar av nedgången i företagande bland forskare.