Det här är ett gästinlägg av Niklas Bengtsson är forskare vid nationalekonomiska institutionen vid Uppsala universitet.
Det har pratats mycket om utplaceringen av asylsökande i Sverige. Den kommunala fördelningen av nyanlända är en av få konkreta åtgärder i migrationsfrågan som Stefan Löfvén gett uttryck för på sistone, och det har gett avtryck i den mediala debatten. Ett par dagar efter talet på medborgarplatsen lanserade Aftonbladet en kampanj för att belysa den ”orättvisa” fördelningen av flyktingar i landet. Folkpartiet sällar sig nu till regeringens linje och vill införa flyktingkvoter för kommuner (eller ”ta bort det kommunala flyktingvetot”, som det har kallats).
Det finns goda skäl att försöka placera nyanlända närmare jobben (se t ex Öner och Wennström i ED 2015), givet att inte kostnaden för bostäder är alltför hög. Regeringens linje tycks dock vila på en idé om solidaritet, snarare än effektivitet. Analogt med diskussionen på EU-nivå handlar det om att vissa storstadskommuner tar ett oanständigt litet ”ansvar” för flyktingarna, och att glesbygdskommunerna därför får en för stor ”börda”. Just parallellen till EU har gett frågan viss skjuts. Anna Kinberg Batra kunde i Agenda inte svara på varför svenska kommuner inte ska tvingas ta emot nyanlända, trots att hon kräver att EU ska införa ett sådant kvotsystem. DN:s ledarskribent Amanda Björkman menar att Batra driver en inkonsekvent linje härvidlag.
Jag håller med om att Batra borde kunna svara rakare på frågan om flyktingveton. Inte för att Sverige borde införa ett kommunalt kvotsystem för flyktingar, utan för att det är ganska lätt att svara på varför vi inte ska det.
Svaret är att det inte finns någon anledning – i alla fall inte utifrån ett fördelningspolitiskt perspektiv. Sverige är en finansiell union; EU är inte det. Hade EU varit en finansiell union hade utplaceringen av de 120 000 flyktingar som EU nu enats om varit ett trivialt problem: fäst en kompensationspeng vid flyktingarna, låt de länder som anser sig ha bäst förutsättningar att ta emot dem göra det, och justera sedan pengen tills den sista flyktingen är utplacerad. På grund av det principiella motståndet mot federalistiska principer inom EU verkar detta svårt att implementera. Flyktingkvoterna har därför blivit en second best-lösning.
Att EU diskuterar “utjämning” i termer av människor istället för pengar beror alltså på att det finns svårigheter att genomdriva ett finansiellt bidragssystem på EU-nivå. Men Sverige är inte EU, så vi behöver inte införa några andrahandslösningar. Och det är därför jag inte riktigt förstår retoriken kring att vissa kommuner ”smiter undan” flyktingansvaret, som Stefan Löfven uttryckt det. Eftersom kommuner som tar emot flyktingar kompenseras finansiellt är det inte alls uppenbart vem som bär ”bördan” av flyktingpolitiken i vårt land. De största direkta utgifterna står staten för. Själva flyktingboendena finansieras av Migrationsverket; etableringsinsatser finansieras av Försäkringskassan. Övriga kommunala kostnader som uppstår belastar statsbudgeten genom ett särskilt stöd till de kommuner som tar emot nyanlända. Dessa statsutgifter belastar i högre grad invånare med höga löneinkomster i och med progressiviteten i de statliga inkomstskatterna.
Vissa indirekta omsorgsutgifter för invandring lär visserligen belasta kommunbudgeten på sikt, men frågan är om ”skatteincidensen” (som det heter) faller på kommuninvånarna i detta fall. Det statliga skatte- och transfereringssystemet har en regionalt utjämnande prägel i och med att socialförsäkringarna oftare faller på kommuner med höga arbetslöshets- och sjukskrivningstal (och därmed kommunalbeskattas i dessa kommuner), samtidigt som arbetsgivaravgifterna är proportionella mot löneinkomster i hela landet. Det kommunala struktur-, kostnads- och inkomstutjämningssystemet har slutligen en indirekt profil mot kommuner som har många utländska medborgare. Botkyrka och Södertälje tog emot drygt en miljard vardera i nettobidrag 2013 (runt 14 000 kr per invånare); Danderyd fick betala 391 miljoner (12 000 kr per invånare).
Det är därför jag blir fundersam när mediekampanjer och politiska ledare menar att det är osolidariskt att Danderyd inte tar emot så många flyktingar. På vilket sätt är det osolidariskt? Det finansiella “straffet” finns ju där i form av den ekonomiska utjämningen. Om problemet är att denna finansiella utjämning är för låg är det bara att justera upp nivåerna (vilket nyligen föreslagits). Denna utjämning är gissningsvis en anledning till att många småkommuner är positiva till att ta emot flyktingar; de går i princip med vinst på att göra det. ”Högsby har ett stort mottagande och vi ser det som positivt” säger kommunalrådet Stihna Johansson Evertsson till Aftonbladet. ”Normalt sett har vi en sjunkande befolkning men inte nu.”
Eftersom kommunerna kompenseras finansiellt måste det alltså vara något annat än faktiska utgifter som Stefan Löfvén anser att glesbygdsorterna tyngs av. Men vad? Det enda sättet jag kan få ihop berättelsen på är att anta att flyktingar innebär ytterligare lokala kostnader bortom de rent finansiella kostnaderna, kostnader som kommuner som Högsby inte ens själva uppfattar. Visst går det att tänka sig att utlandsfödda på något sätt utgör en negativ social kraft – en negativ externalitet, för att använda nationalekonomispråk – i de kommuner de placeras i, till exempel att de underminerar den sociala sammanhållningen eller något liknande. Kanske är det något liknande Stefan Löfvén tänker sig, men då vill jag betona hur annorlunda den sortens tankar är från den gängse socialliberala retoriken. Vill man anföra denna sorts argument bör man i varje fall klargöra vad de negativa externaliteterna är och hur de ska lösas, snarare än att med en mystisk retorik slå fast att ingen ska kunna ”smita” från dem.
Att använda ett ersättningssystem istället för kvoter innebär att systemet är ”effektivt” i ekonomisk mening (flest flyktingar till lägst kostnad). Det kan som sagt finnas poänger med att styra placeringen efter andra principer (t ex maximera integrationen) men det sätt statsministern och andra kritiserar kommunerna på tyder på att ett system baserat på upphandling och konkurrens – dvs. en slags handel med flyktingar – är ovärdigt i sig: rika kommuner kan betala ett skuggpris för att slippa. Det vore inte första gången politiker och journalister ängslas över sådana system – tankarna leds till kritiken mot exempelvis organhandel, där många icke-ekonomer hellre ser en brist på organ än att folk betalar för dem. Det finns en liknande motsägelse i denna debatt. Stefan Löfvén har själv förordat ökad invandring som en positiv investering för välfärden, särskilt i utflyttningskommuner, samtidigt som han nu tycks anföra att flyktingmottagning är en slags humanistisk självspäkelse alla i klubben Sverige måste delta i.
Ekonomistas 
“I Sverige finns en tydlig etnisk segregation på bostadsmarknaden. Om vissa invandrargrupper ofta bor långt ifrån de platser där jobben finns kan detta vara en orsak till skillnaderna i arbetslöshet mellan invandrade och infödda. Studien visar att tillgången på jobb i närområdet är något lägre bland invandrade, särskilt bland dem som är födda utanför västvärlden. Resultaten pekar på att sysselsättningen i den senare gruppen skulle kunna öka med upp till två procentenheter om de hade samma närhet till jobb som den infödda befolkningen”
Click to access wp06-01.pdf
Därför bör även storstädernas kranskommuner (de med absolut lägst arbetslöshet) också ta emot flyktingar och inte enbart betala för att slippa ha dem i sin närhet.
Josef,
Det är såklart bättre för flyktingen själv att han eller hon placeras i en mycket välmående kommun. Men det kan väl knappast vara hela argumentet? I så fall borde vi även placera människor som föds i glesbygden i förläggningar i storstaden, eller åtminstone subventionera avfolkning av nedlagda bruksorter.
Nu gör vi ju tvärtom, och ekonomer driver vanligtvis en ganska hård linje mot svenskar som inte föds in i storstäderna. Vi förordar till exempel ofta marknadshyror, enligt logiken att det inte är någon rättighet att bo i storstaden, och att ett system med reglerade hyror är orättvisa och ineffektiva. Idén grundar sig bland annat på att de som vill betala marknadspriser för att bo nära jobben har en komparativ fördel att bo just nära jobben (till exempel att de faktiskt får jobben i fråga).
Jag tolkar asylpolitik som en ambition att rädda så många som möjligt undan förföljelse och krig (givetvis med vissa basala krav på omhändertagandet). Då är min ståndpunkt klar: upplåt boenden där det är billigast (glesbygden) och låt staten betala (storstäderna). Precis som vi gör nu.
Eftersom det kommer kosta mer att tvångsplacera nyanlända i attraktiva kommuner måste det måste finnas någon form av positiv externalitet förknippad med att just utlandsfödda bor nära jobben — dvs att integrering av utlandsfödda (snarare än glesbygdsbor i största allmänhet) är en “offentlig vara” som vi brukar kalla det. Jag gissar att det är något sådant du tänker på, men det är här jag tycker debatten svävar något. Vad är det för kollektiv nyttighet som ska genereras, och kan den inte genereras på ett effektivare sätt än att kvotera ut nyanlända asylsökande i svenska kommuner?
Niklas,
Du har rätt, det är inte hela argumentet. Men det är ett för viktigt argument för att helt förbises.
Varför ska vi då inte kvotera in glesbygdsbor i största allmänhet då? För generellt har inte glesbygdsbor jätteproblem på arbetsmarknaden. Men jobbtillväxten är svagare på glesbygden än i storstadsregionerna. Nya personer på arbetsmarknaden bör därför söka sig till regioner där jobbtillväxten är starkare. Det gäller både unga och nyinflyttade till Sverige.
Kortfattat: Det är enklare och billigare att bygga nya bostäder i attraktiva bostadskommuner än att bygga en expansiv arbetsmarknad i glesbygd.
PS. Även om de inte existerar idag så har det har i alla fall funnits ekonomier som inte drev en hård linje mot ”svenskar som inte föds in i storstäderna”. Rehn- Meidner förespråkade exempelvis aktiv och stöttande politik för att få människor att flytta till jobben. Antar att flyttbidrag och avdragsrätten för pendling är rester av detta tankegods.
Josef,
Jag förbiser inte sysselsättningsargumentet, som du ser om du läser mitt ursprungsinlägg. Jag ber läsaren fundera över vad det är värt att betala för det och om det verkligen är det regeringens förslag avser göra något åt. Av döma av övriga kommentarer i tråden, och Löfvéns uttalandet, tycks det framför allt ha att göra med någon slags solidaritetsuttryck.
Om matchningen på arbetsmarknaden är det marknadsmisslyckande som ska korrigeras framstår fortfarande policyverktyget “ingen ska slippa undan” som oerhört trubbigt, eftersom det kräver en ganska rigorös centralplanering (är alltså tanken att kommuner med hög arbetslöshet faktiskt ska slippa undan?). Det finns ingen anledning att bunta ihop sysselsättningspolitik och flyktingpolitik på det sättet. För att ta ditt exempel: ett generellt flyttbidrag eller pendlingsavdrag till alla i en glesbygdskommun är en utmärkt lösning — om det stämmer att svenska glesbygdsbor inte vill arbeta eller redan har arbete skulle det ju framför allt användas av just nyanlända.
PS. Jag är inte säker på att jag köper att den sysselsättningseffekt som IFAU-rapporten hittar på 2 procentenheter (jämfört med den 23 procentenheters skillnad i sysselsättning som finns mellan svenskfödda och utomeuropeiska invandrare enligt samma rapport) innebär att det är värt att placera folk i dyra kommuner. Men det är något av ett stickspår från den poäng jag ville framföra.
“Eftersom kommunerna kompenseras finansiellt måste det alltså vara något annat än faktiska utgifter som Stefan Löfvén anser att glesbygdsorterna tyngs av. Men vad?”
Frågan kan lika gärna flippas: eftersom även kommunen Danderyd skulle kompenseras finansiellt vid flyktingmottagande måste det vara något annat än faktiska utgifter som gör att Niklas Bengtsson, Anna Kinberg Batra och moderaterna motsätter sig ett jämnt flyktingmottagande över landet och istället förespråkar att platser som Danderyd ska kunna bli flyktingfria zoner. Men vad?
Mitt svar på Bengtssons fråga är att social integration är ett egenvärde och eftersom Danderyd är en segregerad plats så är det bra att flyktingar kan bosätta sig där och därigenom minska segregationen. Eftersom integration har egenvärde är det den som vill förespråka segregation som har bevisbördan. Dessutom har social integration har även positiva effekter bland annat för att bostadsmässig närhet skapar nya kontaktnät (när miljonärer inte bara har miljonärer till grannar och miljonärsbarn inte bara leker med miljonärsbarn) som i sin tur spelar roll för människors möjligheter i livet. Bra för den som anser att personers livsutfall inte i så hög grad som idag ska präglas av storleken på föräldrarnas förmögenhet när man föds.
J: du säger att Danderyd är segregerat. I avseendet andel utrikes födda gissar jag eftersom det är det vi pratar om väl? Vad grundar du det på? En snabb sökning på nätet ger vid hand att år 2013 hade Danderyd 15% utrikes födda, riket i snitt hade 16%.
Källa: http://www.danderyd.se/Global/Kommun,%20politik/Statistik/Danderyd%20kommunfakta%202014.pdf
Danderyd är starkt socioekonomiskt segregerat. Från källan:
Medelinkomst 529 tkr vs riket 282 tkr.
Eftergymnasial utbildning 68% vs riket 34%.
Eftersom flyktingar i genomsnitt har låg socioekonomisk nivå så gör ökad inflyttning av flyktingar Danderyd till en mindre socioekonomiskt segregerad plats.
Nej, att medelinkomsten är högre än riket betyder inte nödvändigtvis att den är jämnt fördelad. Således inget belägg för ekonomisk segregation.
Inte nödvändigtvis men det är viss evidens och jag tog till den mest av bekvämlighet eftersom du länkade till den skriften. Se även medianinkomsten i samma rapport. För mer detaljer av annat slag rekommenderar jag boken “Djursholm: Sveriges ledarsamhälle” av professor Mikael Holmqvist, http://www.expressen.se/kultur/lidandet-far-inte-komma-till-djursholm/
“viss evidens”: nej, det är ingen evidens överhuvudtaget. Ett medelvärde eller medianvärde kan aldrig säga något alls om spridningen. Inte ens om detta värde skiljer sig från riksvärdet.
Du vet att Djursholm inte är liktydigt med Danderyd? Djursholm är en av 4 kommundelar i Danderyds kommun.
Magnus vilket kriterium på socioekonomisk segregation är du anhängare av? Om du tror att Danderyd generellt inte kan klassas som socioekonomiskt segregerat så kan vi för för att komma till punkt även snäva in fokus: flyktingmottagning i Djursholm nu!
SvT hade ett reportage från Täby i veckan där det framkom ganska uppseendeväckande detaljer. Det är bara 14% (mm jag minns rätt är) av flyktingarna som blir utplacerade, resten hittar boende på egen hand. Av dessa 14% hade låg Täby nära toppen i mottagna flyktingar per capita. Att de ligger lågt bland de övriga 80% beror väl förmodligen i första hand på den lokala bostadsmarknaden. Det är dyrt att bo i Täby, det finns ingen allmännytta osv (samt att det finns få invandrare där sedan tidigare).
Jag tvivlar på att ett ersättningsystem hade fått Ungern att avstå från byggande av stängsel och användning av militärpoliser för att mota bort skyddsbehövande. Detsamma gäller gissningsvis på kommunnivå. Diskussionen om ekonomisk rationalitet när det kommer till flyktingar är olycklig av fler skäl. Dels för att den gissningsvis missar vad som motiverar de kommuner och länder som tar emot flyktingar, men kanske framför allt för att dess premisser är djupt obehagliga. Om det plötsligt inte lönar sig rent ekonomiskt, betyder det då att det är rätt att avstå?
Ponera att det inte är lönsamt på sikt för en given kommun att ta emot flyktingar, något som stundtals är fallet. När en människa väl bor i en kommun har kommunen ett ansvar för att tillhandahålla olika former av samhällelig service – service som kan vara svår att erbjuda rent praktiskt. Om exempelvis den kommunala skolans lokaler inte räcker till och det krävs nybyggen som sedan efter några år inte längre kommer att behövas, om det behövs fler lärare men kommunen misslyckas med att locka dit en (något som är ganska vanligt i glesbygden), då har kommunen plötsligt ett svårhanterligt problem – oavsett hur mycket pengar staten bidrar med.
Att ta emot flyktingar handlar till syvende och sist om att hjälpa människor i nöd. De allra flesta människor som tar beslutet att göra så motiveras av något annat än ekonomiska överväganden. Detsamma gäller rimligtvis den som avstår. Kommuner som Danderyd tar gissningsvis fortfarande hand om äldre och funktionshindrade, trots att det finns få ekonomiska incitament därtill. Det handlar helt enkelt om vilka människor som ses som en del av ett ‘vi’ som det ska tas ansvar för och vilka människor som istället är ‘dem’, människor som inte hör hemma här. Det som brister är solidariteten och medmänskligheten. Orsaken är rimligtvis att en kommun som Danderyd har en stor andel invånare som värdesätter att kommunen förblir segregerad. Inga ekonomiska incitament i värden kommer att ändra på den saken. Om den typen av strukturer ska brytas framstår däremot tvingande lagstiftning som en rimlig väg att gå, även om det givetvis inte är enda alternativet.
Martin,
Om nyttofunktionen är att att rädda livet på så många som möjligt är det bästa att göra det “mest ekonomiska”. Att rädda livet på så många som möjligt under bivillkoret att det ska göras där är dyrare att bo är en policy som till syvende och sist kommer rädda livet på färre.
Varför inte göra det minst kostsamma? Svaret hittar jag i sista stycket. Du skriver “Orsaken är rimligtvis att en kommun som Danderyd har en stor andel invånare som värdesätter att kommunen förblir segregerad. Inga ekonomiska incitament i värden kommer att ändra på den saken. Om den typen av strukturer ska brytas framstår däremot tvingande lagstiftning som en rimlig väg att gå, även om det givetvis inte är enda alternativet.”
Helt rätt. Om syftet med flyktingpolitiken är att bryta sönder homogena strukturer i Danderyd och andra tätorter så krävs förmodligen ett kraftfullt verktyg, och att tvinga kommuner att upplåta bostäder till nyanlända kan vara ett sådant. Men jag trodde syftet med flyktingpolitiken var att rädda livet på flyktingar.
Det var en minst sagt selektiv lösning av vad jag skev, men fair enough – jag ska försöka förtydliga.
Att det ‘minst kostsamma’ i någon sorts snävt kronor-per-flykting-perspektiv skulle vara synonymt med att rädda flest liv är helt enkelt inte sant. Sverige är ett av världens rikaste länder – vi skulle kunna lägga avsevärt mycket mer pengar på de asylsökande som kommer hit än vad vi gör idag utan att svenska medborgare för den saken skulle svälta eller drivas från hus och hem. Den kostnadsmässigt mest effektiva lösningen i ett mycket kortsiktigt perspektiv vore att internera människor i ett fåtal stora flyktingläger – en sådan lösning vore också barbarisk, och knappast särskilt klok vare sig med avseende på möjligheten till integration eller vad den skulle göra med oss som samhälle.
Diskussionen om vad som är den absolut billigaste lösningen på väldigt kort sikt är således ganska ointressant. Problemet är inte att få människor som flyr hit att överleva – det har vi råd med flera gånger om – utan snarare hur människor som flyr hit ska kunna ges en meningsfull och fungerande tillvaro. Integration, således, en fråga som rimligtvis kräver att vi hanterar problem såsom segregation. Det går rimligtvis till och med att beskriva i ekonomiska termer, för den som känner sig hågad.
Slutligen väljer du att helt bortse från mitt resonemang om att rent logistiska och praktiska problem inte nödvändigtvis kan lösas med mer pengar – det går att öka antalet elever i en skola något utan att nyanställa, men en stor mängd nya elever kräver nya lokaler och fler lärare. Ett flyktingmottagande som är mer jämt fördelat över landet är således i många fall rimligtvis en bättre lösning även på ett samhällsekonomiskt plan – till och med i en värld där snäv ekonomisk rationalitet är allt som räknas.
´”Om nyttofunktionen är att att rädda livet på så många som möjligt är det bästa att göra det ”mest ekonomiska” ”
Om det är den nyttofunktionen vi ska använda så är ditt resonemang här en suboptimerande sideshow Niklas. Det finns nämligen i Danderyd och andra rika kommuner massiva ekonomiska resurser som brukas på lyxkonsumtion som inte alls är samhällsekonomiskt effektiv givet denna nyttofunktion. Många liv kan räddas när vi allokerar om de resurserna.
Martin,
Det är alltid och överallt sant att vi kan göra mer om det kostar mindre. Jag förstår dina aversioner mot “ekonomistiska” idéer, jag har mött dem förut, men så är det faktisk. Meningar av sorten “Vi har råd att [någonting som jag vill]” är meningslösa så länge behoven är oändliga och våra resurser begränsade.
Och även om Kramfors och Sollefteå inte är skitspännande orter är det knappast några barbariska flyktingläger heller. Är du olycklig över vad jag extraherar från dina inlägg får du göra mer rimliga jämförelser.
“Problemet [är] hur människor som flyr hit ska kunna ges en meningsfull och fungerande tillvaro”
Nej, det är faktiskt inte problemet — någon sådan politisk ambition har vi inte ens när det gäller svenska medborgare. Det är inget marknadsmisslyckande att det är tråkigt i glesbygden, och det finns faktiskt inte en myndighet som svenskar kan vända sig till om tillvaron inte känns tillräckligt meningsfull (i skrivande stund inser jag att det förmodligen gör det, men poängen är att den inte borde finnas). Problemet just nu är hur vi ska hjälpa folk undan förföljelse och förtryck.
Vad gäller logistiska och praktiska problem svarade jag inte för att det var så svårt att få grepp om vad du menar. Din kritik mot det nuvarande systemet är ju att det i alltför hög grad fokuserat på att överkomma logistiska och praktiska problem, dvs den akuta svårigheten att hitta lokaler har lösts genom att upplåta bostäder i just utflyttningskommuner. Så resonemanget känns bakvänt — är det något det nuvarande systemet är bra på så är det ju att det på ett snabbt sätt levererat basala nyttigheter (till skillnad på det föreslagna systemet som, om jag förstår dig rätt, ska ge intrikata och abstrakta nyttigheter, som glädjen över att få en meningsfull tillvaro).
“J”
Jag föreslår ju i mitt inlägg att vi kan höja omfattningen av den kommunala inkomstutjämningen, om det nu är ambitionsnivån i flyktingmottagandet som regeringen vill åtgärda med sitt förslag.
(Jag tror dock inte att det är det. Som Robert skrivit i ett inlägg för några dagar sedan tycks både S och M betrakta flyktingtrycket som en given parameter, av någon anledning).
“Det är alltid och överallt sant att vi kan göra mer om det kostar mindre. Jag förstår dina aversioner mot ”ekonomistiska” idéer, jag har mött dem förut, men så är det faktisk. Meningar av sorten ”Vi har råd att [någonting som jag vill]” är meningslösa så länge behoven är oändliga och våra resurser begränsade.”
Jag har inget emot ekonomi som disciplin. Men behoven är de facto ändliga i det här fallet – mängden flyktingar är finit, och de mängder som migrationsverket bedömer kommer att söka sig hit är sådana att kostnaderna för mottagandet knappast kommer att belasta staten särskilt mycket, även om de blir högre än någon sorts tänkt optimal nivå.
“Och även om Kramfors och Sollefteå inte är skitspännande orter är det knappast några barbariska flyktingläger heller. Är du olycklig över vad jag extraherar från dina inlägg får du göra mer rimliga jämförelser.”
Det var inte vad jag skrev. Över huvud taget.
“Nej, det är faktiskt inte problemet — någon sådan politisk ambition har vi inte ens när det gäller svenska medborgare. Det är inget marknadsmisslyckande att det är tråkigt i glesbygden, och det finns faktiskt inte en myndighet som svenskar kan vända sig till om tillvaron inte känns tillräckligt meningsfull (i skrivande stund inser jag att det förmodligen gör det, men poängen är att den inte borde finnas). Problemet just nu är hur vi ska hjälpa folk undan förföljelse och förtryck.”
Politikens mål är är realisera någon form av idé om det goda samhället. Vari denna ska bestå och hur den ska realiseras må det sedan råda delade meningar om. Av den faktiska förda politiken att döma verkar de flesta svenskar se det som just ett marknadsmisslyckanden att det är tråkigt i glesbygden – det är därför vi har en glesbygdspolitik, för att kompensera. Hur ska vi hjälpa folk undan förföljelse? Vi ska givetvis ge den den asyl de har rätt till. Men när så väl har skett lär vi på ett eller annat sätt försöka integrera dessa människor i någon sorts fungerande samhälle.
“Vad gäller logistiska och praktiska problem svarade jag inte för att det var så svårt att få grepp om vad du menar. Din kritik mot det nuvarande systemet är ju att det i alltför hög grad fokuserat på att överkomma logistiska och praktiska problem, dvs den akuta svårigheten att hitta lokaler har lösts genom att upplåta bostäder i just utflyttningskommuner. Så resonemanget känns bakvänt — är det något det nuvarande systemet är bra på så är det ju att det på ett snabbt sätt levererat basala nyttigheter (till skillnad på det föreslagna systemet som, om jag förstår dig rätt, ska ge intrikata och abstrakta nyttigheter, som glädjen över att få en meningsfull tillvaro).”
Jag vet inte riktigt hur du kunnat låsa in det i vad jag faktiskt har skrivit. Jag tror inte att vi kommer särskilt mycket längre här.
Martin,
Jag förstår vad du skriver. Vissa kommuner är som Ungern och måste därför helt enkelt rätta sig i ledet, i solidaritetens namn. Jag tycks inte kunna rubba den föreställningen och så är det ibland, man kan inte nå ut till alla.
Det som förvånat mig mest är boverkets uppdatering av bethovet av nya bostäder som behövs pga invandringen. 2 invandrare per bostad. Inget konstigt i sig, men från 50′ bostäder om året till 100′ bostäder om året pga invandringen. I den tidigare prognosen så var trots allt invandringen 20-40′ vilket då rymdes inom de 50′ bostäder som behövdes.
Annars är detta ett bra inlägg i debatten om hur lite politker själva kan. Då ska man betänka att AKB var ekonomiskpolitisk talesperson innan hon blev partiledare. Att hon är utbildad ekonom skrämmer lite mer. Jag får mer känslan av att hon inte kunde svara på frågan än ville ge ett för komplicerat svar för den breda massan vilket jag uppfattar beskrivningen i detta blogginlägg som.
Behöver kommunen gå ut på den lokala bostadsmarknaden och köpa bostadsrätter för att få tag på platser så blir det aldrig billigt (vilket du nämner). Men det är klart, Malmö och Södertälje skulle säkert vilja hjälpa Lomma och Vellinge för att köpa bostadsrätter så att de kan ta emot sin “andel”. Vi kan ju fråga Malmö hur mycket mindre pengar från skatteutjämningssystemet som de accepterar för att Lomma och Vellinge ska kunna köpa bostadsrätter till asylsökande.
För mig är det viktigt att identifiera den stora frågan, och för mig illustreras det av huvudledaren i senaste nummer av The Economist ( http://www.economist.com/news/leaders/21664136-europe-should-welcome-more-refugees-and-economic-migrantsfor-sake-world-and ). Här finns ekonomens centrala argument i den stora frågan om hanteringen av nuvarande kris. Läs gärna och begrunda. Vi har inte att göra med ett vardagsproblem utan en unik händelseutveckling.
Carl B,
Men om målfunktionen är att vi ska ta emot många fler — som the Economist verkar mena — så är ju argumentet att göra det så kostnadseffektivt som möjligt ännu starkare.
Det finns väldigt lite empiriskt stöd för att Europa behöver arbetskraftsinvandring. Den demografiska utvecklingen har pågått i hundra år och hittills har förskjutningen av befolkningspyramiden inte orsakat några problem. Nota bene att efter andra världskriget var en hel generation unga män – de som har högst arbetskraftsdeltagande – avskjutna (kan ju förklara svenska idrottsliga framgångar i slutet av 40-talet) men det gick bra ändå, särskilt i de värst drabbade länderna (om de förblev marknadsekonomier).
Om robotar kan köra bilar är det bara en tidsfråga innan de kan bädda sängar, mata patienter osv. Och går robotiseringen av vården för långsamt kan det kompenseras av robotisering och automatisering av övrig produktion så att mänsklig arbetskraft kan göras tillgänglig inom vården. Helt obegripligt att ekonomer i detta sammanhang helt plötsligt betraktar teknisk utveckling som exogen och obefintlig, om det inte är så att de har en annan agenda än den “officiella”.
Det som återstår är pensionssystemet men den bollen har ju dina kollegor i övriga Europa. Förmå dina kollegor att tala klarspråk till väljarna om detta följt av reformer så är även det en icke-fråga. Dessutom, att tro att pensionssystemet skulle räddas av invandrare med knackig utbildning och lågt arbetskraftsdeltagande – hur tänker man där?
Niklas Bengtsson skriver: “Övriga kommunala kostnader som uppstår belastar statsbudgeten genom ett särskilt stöd till de kommuner som tar emot nyanlända. Dessa statsutgifter belastar i högre grad invånare med höga löneinkomster i och med progressiviteten i de statliga inkomstskatterna.”
Den kommentaren fordrar en förklaring.
Den del av inkomst av tjänst som belastas med statlig skatt är förhållandevis liten, och
som andel av statsbudgeten ännu mindre.
På statsbudgetens inkomstsida finns skatter på konsumtion, produktion och ägande och dessa är förhållandevis större än den statliga inkomstskatten.
Hade de aktuella utgifterna istället drabbat kommunerna direkt hade Niklas skrivning varit mer relevant eftersom den med högre inkomst drabbas av fler skattekronor.
klasakepersson,
Detta var kanske en slarvig formulering av mig. Jag menade inte mer än att att höginkomsttagare — som oftast bor i jobbkommuner — bidrar till att finansiera de direkta flyktingrelaterade kostnaderna genom att betala mer statlig skatt. Resonemanget stärks av att den statliga inkomstskatten är progressiv, men det behövs egentligen inte. Alla fiskala skatter räknas — moms, kapitalskatt, den allmänna löneavgiften och den statliga skatten på förvärvsinkomster.
Den kanske viktigaste “indirekta” regionala omfördelningen som folk inte känner till — eller i alla fall inte tänker på så ofta — är den som går via socialförsäkringssystemet. Eftersom avgifterna till socialförsäkringarna inte är differentierade mellan kommuner är de starkt subventionerade i kommuner med höga arbetslöshets- och sjukskrivningstal. Att nyanlända förväntas vara arbetslösa belastar alltså inte kommunbudgeten lika mycket som det belastar statens budget som helhet.
Angående din sista mening så kan man visst anse att invandring kan vara en investering för välfärden utan att anse att mottagande av just flyktingar är en ekonomisk vinst.
Johan Richter,
Det framgår inte i min text, men Löfvén pratar faktiskt explicit om flyktinginvandring i artikeln jag länkar till. Han hänvisar särskilt till det demografiska argumentet, som är väl tillämpligt på utflyttningsorter.
På nationell nivå finns det ingen motsättning, men det är i retoriken om det kommunala “ansvaret” som det blir motsägelsefullt. Hela mitt ursprungsinlägg handlar ju om att kostnader och intäkter från invandring internaliseras av staten och utjämnas över kommuner. Kommunerna bär ju således väldigt lite av den direkta mottagningskostnaden. Därför ifrågasätter jag de som menar att bördan är “orättvis”. Inte bara för att de rent sakligt har fel utan också för att det finns något outsagt i småkommunernas klagan och i Löfvéns sympati för den — nämligen att de måste anse att de lokala, indirekta effekterna är övervägande negativa. Så mycket för demografiargumentet, således, och häri ligger motsägelsefullheten: småorter tjänar på flyktinginvandring, men ändå inte tydligen.
En tanke som jag har är att det stora problemet med ett ojämnt flyktingmottagande är att “styckkostnaden” kan vara väldigt olika för den första och den tiotusende flyktingen man tar emot i en kommun/bostadsområde. Om man, som i Södertälje t.ex., tar emot så många att man får hela flyktingstadsdelar så minskas chansen för integration kraftigt eftersom möjligheten att använda och lära sig svenska i vardagen minskar så mycket. Dessutom verkar drt vara oerhört svårt att driva skola när det hela tiden kommer nya elever som inte kan språket.
Därför tycker jag poängen i en jämnare fördelning snarare är att det inte funkar bra om vissa kommuner tar för mycket, snarare än att några kommuner betalar cash istället.
Sen är det ju också så att det är oerhört svårt att prissätta hur mycket en flykting “kostar” på lite längre sikt vilket gör att det är svårt att få de ekonomiska kompensationerna rätt. Enklare att fördela ut huvud för huvud.
Sen skulle man ju också kunna argumentera för att ett jämnt flyktingmottagande leder till en snabbare integration vilket gör att de totala kostnaderna för hela Sverige minskar, dvs att Danderyd mfl genom att uprätthålla segregationen ökar risken för höga framtida kostnader för utanförskap och kriminalitet vilket ju är en negativ externalitet om något.
En smula ostrukturerat såhär en lördagmorgon men ändå.
Herr V
Jag skulle kumna lägga till tio aspekter till din lista över teoretiska skäl till varför ett mer spatialt utspritt mottagande är bra. Jag skulle också kunna ta fram ytterligare argument för varför en det inte är det. Sedan skulle vi kunna räkna på kostnader och intäkter och fundera om regeln “alla kommuner tar emot X antal” är bättre än dagens upphandlingsförfarande.
Men återigen, min diskussion handlar om vem som egentligen bär bördan av politiken, och hur vi i så fall ska tänka på denna börda. Jag tycker sättet som detta diskuterats på på sistone av vår statsminister manar till eftertanke om vad asylsystemet egentligen syftar till.
För att få ordning på segregationen och flyktingmottagandet måste det byggas bostäder i de områden där andelen sysselsatta är hög. Bostadsbristen och bristen på konkurrens som driver upp byggkostnaderna är det som EU med flera pekar ut som det stora problemet. Starta det nya miljonprogrammet nu och börja i Djursholm!
Erik
Dettta är bara relevant för min diskussion om vem som egentligen “betalar” för flyktingar om ökad integration innebär en “kostnad” för den kommun som drabbas av det. Vilket tycks strida mot vår vanliga tolkning av det begreppet.
Om problemet är att invandrare kommer väldigt långt bort från jobben som du argumenterar, så är det väl nästan säkert att ett system där man kan “köpa” sig ur att ta emot invandrare rimligtvis kommer att leda till att ännu fler invandrare kommer till områden där det finns få jobb. Goda skatteintäkter som gör det möjligt att “köpa” sig ur problem, och en god arbetsmarknad måste ju vara väldigt högt korrelerad.
Sedan så var det naturligtvis inte ekonomiska incitament som gjorde det omöjlig för välbeställda judar att bosätta sig i WASP förorter i USA. Det var helt enkelt så att de inte är välkomna eftersom de inte “passade”. De flesta anser nog ändå att det finns ett egenvärde i att välbeställda områden inte har fria möjligheter att välja (eller köpa sig ur) vilka som ska bo där, titta bara på USA:s 1900-tals historia.
Mitt inlägg handlar inte om det mest effektiva sättet att bedriva flyktingpolitik på, utan ställer frågan om dagens system innebär att landbygden bär större kostnader än storstaden (analogt med “dåliga” och “bra” länder i EU).
Tajmingen på Charlotta Mellanders debattartikel i DN häromdagen var impeccable. Hon presenterar i princip samma invändningar jag presenterade tidigare mot Niklas resonemang fast bättre formulerat:
“Kostnaden för att bygga nya bostäder i växande kommuner kommer att understiga den kostnaden som kan komma att uppstå från det stora utanförskap som vi nu riskerar att åstadkomma under många år framåt”
http://www.dn.se/debatt/fel-strategi-placera-flyktingar-i-krympande-kommuner/
Ok, ett långt inlägg, eftersom jag inte tycks komma undan frågan “hur ska integrationen lösas då?”. Nedanstående är ett svar inte bara till Josef utan även till andra kommentarer och exempelvis Mellanders debattartikel.
Jag tycker Mellanders formulering är ungefär lika bra som den i din kommentar, Josef. Integrationen av invandrare är jätteviktig – en investering – och vi borde vilja betala mycket för den. Jag kan bara hålla med. Från denna insikt följer dock inte att kommunkvoter är ett bra medel för att uppnå detta. Något skarpt policyförslag om kommunkvoter hittar jag inte heller i Mellanders text – jag läser snarare in att hon tycker att glesbygdskommuner förmodligen får för mycket betalt för att ta emot nyanlända. Så verkar de flesta tolka henne – de kritiska repliker hon fått in handlar ju om att småkommuner visst kan gagnas av flyktingmottagande (från företrädare för organisationen ”Småkom”). I så fall strider inte hennes inlägg mot min grundpoäng.
Mitt ursprungsinlägg har en enkel grundpoäng, nämligen att det nuvarande svenska systemet inte är orättvist mot småkommuner. Större kommuner kan inte sägas “smita undan” på samma sätt som vissa EU-länder gör, pga den kommunala finansiella utjämningen. Om vi är eniga om denna grundpoäng så kan vi såklart gå vidare och skjuta frågan ett steg framåt: hur ska en nationell policy för flyktingmottagning se ut?
Om detta har jag inga självklara svar, men min skepsis mot kommunkvoter som medel är relativt oberoende av flyktingspolitikens mål. Jag delar – som jag skrivit, flera gånger till och med – uppfattningen att det vore bra om nyanlända kunde placeras närmare jobben. Men även om vi köper denna ambition följer det inte att kommunkvoter, a la EU-förslaget, är att föredra över någon form av kommunalt ersättningssystem. Är vi oroliga för bristen på jobb går det nämligen att inkorporera “närhet till jobb” i de upphandlingskrav som redan finns. Det finns till exempel en text i Migrationsverkets nuvarande upphandlingskrav att “om närhet till kollektivtrafik inte finns ska leverantören [dvs kommunen eller den privata bostadsägaren] stå för motsvarande transport till affärer och kommunservice”. Jag ser inte varför det inte skulle gå att införa ett liknande krav avseende jobbmöjligheter. Kanske skulle det innebära att riktigt små kommuner över huvud taget inte kan komma i fråga som utplaceringsorter – dvs Charlotta Mellanders ärende — inte mig emot i så fall.
Ett ersättningssystem skulle alltså vara mer flexibelt än kvoter, men kan inte hantera kollektiva nyttigheter ovanför kommunnivån. Finns det några sådana kollektiva nyttigheter i detta sammanhang? Ja, kanske. I denna kommentatorstråd har några påpekat att just Djursholm (en rik del av Danderyd) borde ta emot fler flyktingar, trots att det finns andra ställen i Danderyd som ligger närmare jobben. Exakt vad en sådan utplacering syftar till är lite dunkelt, men man kan tolka det som att integration är ett mål i sig – vi gillar att andra människor bor ”integrerat”, oberoende om vi gör det själva. Utifrån denna logik kan man tycka att det är bra med integration även om det kostar för de inblandade – det handlar om att “bryta strukturer” som jag tror någon skrev. Jag personligen tycker det låter lite cyniskt, som att man vill använda flyktingar som en slags spelpjäs för att sätta dig överklassen, men jag är inte helt obekant med aversionen mot klubbliknande miljöer med mycket makt. Vi kan tänka på det som en negativ nationell externalitet att Djursholm “kommer undan”.
Hur som helst, vill man i första hand ”bryta strukturer” med hjälp av flyktingar kan mer tvingande lagstiftning fungera, men jag vill fortfarande påpeka att kommunkvoter har begränsad styrka i en finansiellt sammansvetsad nation som Sverige. Skälet är att sanktionsmöjligheterna mot kommuner som bryter mot reglerna är begränsade. I värsta fall innebär tvingande regler i praktiken ingenting jämfört med det nuvarande systemet. Ponera att Danderyd åläggs att ta emot 5000 flyktingar. Ponera vidare att Danderyd inte klarar av åtagandet – det visar sig att hela kommunen är tätbebyggd, detaljplanerad och marken till största del är privatägd. Vad ska nationen Sverige göra då? Expropriera mark från privata bostadsägare? Utesluta Danderyd från den fria rörligheten inom Sverige? Knappast. Min spaning är att Danderyd i en sådan situation får betala ett väl avvägt vite, precis som kommuner brukar få göra när de missköter åtaganden. Pengarna hamnar i statskassan som sedan kan användas till något annat prioriterat mål (till exempel stöd till de kommuner som faktiskt tar emot nyanlända). Detta är i praktiken exakt samma system som vi redan har, även om nivåerna för den finansiella utjämningen indirekt justerats.
“Botkyrka och Södertälje tog emot drygt en miljard vardera i nettobidrag 2013 (runt 14 000 kr per invånare); Danderyd fick betala 391 miljoner (12 000 kr per invånare).”
Vad menar du med att Danderyd fick “betala” 391 miljoner, är det en en skatt som kan direkt hänföras till antal flyktingar andra Stockholms kommuner tar emot?
Madeleine,
Siffrorna avser kommunernas totala netto i utjämningssystemet. Storleken på kompensationen beror delvis på hur många flyktingar man tar emot eftersom andel flyktingar och utlandsfödda ingår direkt i ekvationen som bestämmer hur mycket kommunen får (dvs man får en viss peng per utlandsfödd oavsett hur integrerade de är). Utöver det finns det andra anslag som särskilt riktar sig till denna grupp (stöd för hemspråk etc). Flera andra aspekter bidrar till vad jag kallar för en “indirekta profil” mot kommuner med stort flyktingmottagande, t ex kostnadsersättning för skola och omsorg samt kompensation för ett lågt kommunalt skatteunderlag.
Just dessa siffror är från 2013 års preliminärberäkning, som finns här.
För en person som följt denna fråga (kanske bara jag, vet vet) är det intressant att två Stockholmskommuner (Täby och Ekerö) nu vägrar följa reglerna om utplacering av nyanlända. Än så länge är ansvarig minister Ylva Johansson tyst om eventuella sanktioner, men om det blir ett vite så kommer vi alltså hamna i en situation som i praktiken är densamma som den vi hade innan förslaget (kommunal utgiftsutjämning). Glesbygdskommuner med plats tar emot fler och kompenseras av de rikare kommunerna som bidrar mer till välfärdsstatens finansiering. Johanssons inledande kommentarer gör dock gällande (i DN 15/11) att regeringen tänker försöka lösa frågan genom dialog och uppmaningar. Det är en strategi de använt i migrationsfrågor på EU-nivå med varierad framgång, men den som lever får se.