Sverige är ett av världens mest jämställda länder. I den senaste upplagan av FNs jämställdhetsindex hamnar Sverige på andra plats efter Nederländerna. Enligt World Economic Forum är Island, Finland, Norge, Sverige och Danmark världens mest jämställdhet länder. Så hur kan de då komma sig att det fortfarande är en klar majoritet män på de flesta välbetalda och statusfyllda positionerna i näringslivet både i Sverige och i övriga Norden? Det frågade sig The Economist häromveckan. Svaret? Att det inte räcker att vara allmänt ”snäll” mot kvinnor för att de ska nå toppen.
Artikeln i The Economist fokuserar på alla de nordiska länderna och konstaterar att det här satsas mer statliga medel än någon annanstans i världens för åtgärder som handlar om att öka kvinnors möjlighet att delta på arbetsmarknaden. Föräldraförsäkringen är extremt generös och detsamma gäller för systemen för barnomsorg. Och på vissa områden är den nordiska modellen verkligen en framgångssaga för jämställdheten. Kvinnor är i majoritet bland de som avslutar universitetsstudier och såväl Finland som Sverige har regeringar som till mer än hälften består av kvinnor. I Norge (som en konsekvens av kvotering) är 40 procent av ledamöterna i börsbolagens styrelser kvinnor.
Men på de flesta områden i näringslivet ser det inte lika ljust ut. På huvudkontoren för typiska nordiska företag ser det ut precis som det gör överallt i världen: de högre cheferna är män och det är kvinnor som är deras assistenter. Danmark, som alltså är världsledande vad gäller jämställdhet totalt sett hamnar till exempel på en rätt pinsam 72:a plats när det gäller jämställdhet bland högre chefer. The Economists beskriver Norden på följande sätt:
The egalitarian flame that burns so brightly at the bottom of society splutters at the top of business.
Varför blir det så här? Enligt ekonomiprofessor Nina Smith vid Århus Universitet är ett av skälen att det inte räcker att vara ”snäll” och till exempel ge kvinnor enorma mängder föräldraledighet och arbetsmarknadsregleringar som till exempel gör det väldigt enkelt att vara hemma med sjuka barn (här finns en översikt över hennes pulikationer på detta ämne). Det kan till och med leda till mindre jämställdhet: Smiths forskning pekar på att en av anledningarna till att kvinnor tjänar mindre och halkar efter i karriären handlar om att de är hemma så länge med sina barn när de är små att de manliga kollegorna, som istället bygger upp värdefull arbetserfarenhet under samma tid, skapar ett försprång som kvinnorna sedan inte kan hämta igen. Även annan forskning, som till exempel denna uppsats av Alison Booth, Wiji Arulampalam och Mark Bryan, har konstaterat samma sak.
Som jag har skrivit tidigare i andra sammanhang tyder detta på att den svenska föräldraledigheten dels är för lång, dels borde individualiseras (denna åsikt är för övrigt väl företrädd också av en annan svensk nationalekonom, Anne Boschini). Istället för att, likt sambeskattning, behandla föräldrarna kollektivt borde försäkringen, om den överhuvudtaget ska vara i närheten av så generös som den är nu, se föräldrarna som individer och utformas därefter.
Ekonomistas 
Och utöver att vara “snäll” kan staten också vara lite “tuff”, t ex genom att följa Tysklands exempel och kräva en miss minimum-mix i börsbolagens topp. Äntligen kommer där ett riktigt case att titta på: kommer de tyska bolagen ruineras ett efter ett när gubbkvoten går ner som vissa mer eller mindre har varnat för?… 😉
“kommer de tyska bolagen ruineras ett efter ett när gubbkvoten går ner som vissa mer eller mindre har varnat för?” – citation needed.
Låter som en halmgubbe i mina öron, men jag blir gärna överbevisad.
Det går ju strålande ekonomiskt för de länder som applicerat kvotering i bolagsstyrelser?
Vi ska alltså korta ner föräldraförsäkringen och individualisera den för att föräldrar jämlikt och lättare ska kunna klättra i sociala hierarkier? Är det verkligen så viktigt? Vilken moralfilosofisk inriktning eller värdeteori ger detta resultat? Även om jag inte håller med fullt ut kan jag köpa argumentet om individualiserad föräldraförsäkring. Det män ångrar på dödsbädden är inte att man inte jobbat mer utan att man inte utvecklat relationen till sina barn. Dessutom hur får barnen högre livskvalitet med föslaget? Är föräldraförsäkringen kanske även för deras skull? För att bedöma om en ekonomisk policy är god anser jag att man måste kunna härleda tillbaka effekterna till det som har moralisk ställning och berörs av policyn. Här saknas helt barnens perspektiv och det där med möjlighet till statusjobb kanske inte är så självklart om man tittar lite tvärvetenskaplig.
Tack 🙂
Jag kan inte låta bli att fundera tvärtom. När staten är “snäll” och tillhandahåller generösa villkor och även låter beslutet om fördelningen av föräldra- och sjukledighet mellan föräldrarna fattas på den för beslutet mest informerade nivån – av föräldrarna – så tar kvinnan lejonparten av ledigheten. Rimligen borde i så fall en förlust uppstå om staten – genom en individualiserad lösning – fastställer en hälftendelning. Innan man kan rekommendera en sådan individualiserad lösning, måste man ju först fastställa de samhällsekonomiska intäkterna respektive kostnaderna för en sådan lösning. Någon måste ju ta hand om barnen, och om denna någon är en förälder, så borde den samhällsekonomiska intäkten vara låg (värdet av kvinnors arbetsinsatser kan antas vara detsamma som mäns) och centralt för kalkylen blir väl i så fall hur stor förlusten blir av att föräldrarna inte får fritt välja fördelningen av ledighet.
Givetvis kan storleken på valfrihetsförlusten blir mindre om rätten till föräldra- och sjukledighet begränsas och barnomsorgen i stället utförs av specialister, d v s dagis. En sådan lösning måste dock sannolikt kombineras med ytterligare subventioner av barnomsorg (generella minskningar av skatten på arbete vore förstås ännu bättre). Annars är ju risken – givet den preferens som trots allt finns bland föräldrar när de får avgöra fördelningen av ledighet fritt – att föräldrar ändå väljer att kvinnan stannar hemma genom att hon lämnar sin anställning, nu utan ersättning och med försämrade möjligheter till återkomst till arbetsmarknaden.
Jag har ingen aning om jag tänkt rätt – kommentarer tas tacksamt emot!
Jag skulle säga att du missar ett par saker.
Den första missen är antagandet att individer alltid vet vad som är bäst för dem. Så är det inte, och i många sammanhang finns goda skäl att reglera vad man får och inte får göra, eftersom individer inte alltid fattar kloka beslut på egen hand.
Den andra missen är att du inte värderar värdet av att ha en jämställd arbetsmarknad. Det finns två stora värden i detta. Det första är att jämställdhet i sig kan antas ge ett mer rättvist och effektivt utfall i hur samhället styrs, då möjligheten för en grupp att ge sig själv fördelar (både orättvist och ineffektivt) minskar när gruppen inte monopoliserar makten. Det andra snuddar du vid när tar upp att värdet av kvinnors arbetsinsatser kan antas vara detsamma som mäns. Om vi antar att män och kvinnor i grund och botten är lika kompetenta, innebär det en allvarlig kompetensförlust (och därigenom effektivitetsförlust) att kvinnor som skulle kunna leverera topp-prestationer i samhället istället väljer att lägga sin tid och energi på barn och hushåll.
Det viktiga här är att ändra på de normer som, irrationellt, föreskriver att kvinnor ska ta hand om barn medan män ska göra karriär. Förutom att de begränsar individerna på exakt samma sätt som den statliga inblandning du vänder dig emot leder de även till den ojämställdhet som i sin tur resulterar i problemen jag beskrivit ovan. Dessa normer behöver alltså brytas. När det väl är gjort, och folk inte längre ser det som mer självklart att en mamma är hemma med sina barn än att en pappa är det, då kan man lyfta bort individualiseringen och låta familjerna själva bestämma ifall de vill dela lika eller dela upp det på något annat sätt. Då kan man också anta att den fördelning familjerna väljer bättre speglar vad individerna faktiskt är lämpade för än vad som är fallet nu, då män som skulle vara bra föräldrar väljer att prioritera karriären framför föräldraskapet och kvinnor som skulle vara bra chefer/specialister väljer att prioritera föräldraskapet framför karriären.
Sedan tror jag iofs också att barn överlag är bättre behjälpta av att båda föräldrarna tar en stor och aktiv del i deras liv och uppfostran och inte bara den ena föräldern (så fullständigt valfritt kanske det aldrig bör göras).
Intressant paternalistisk (och instrumentell) syn på dina medmänniskor. Folk vet alltså inte sitt eget bästa? Det bör väl få konsekvenser för rösträtt och liknande. Till att börja med föreslår jag att din rösträtt dras in. Du kan få rösta i kyrkovalet (om du är medlem). Sedan vore det lämpligt om du slutade arbeta på Skatteverket. Det är inte bra för varken dig själv eller resten av befolkningen. Bra så?
Anta att kvinnors arbetsinsats INTE är likvärdig mäns (det faktum att lönegapet ganska länge legat stilla på knappa 10% är ju en stark indikator på att så skulle vara fallet). Med din (utilitaristiska) modell skulle staten (?) då alltså göra sitt bästa för att kvinnor skulle förvisas till någon form av assistentarbete åt de mer produktiva männen så att de senares arbetsinsats kan optimeras. Eller så låter man folk göra som de vill, även när det leder till, för samhällsekonomin (men det kan ju innebära att människor blir lyckligare, men sådana banaliteter kan vi väl bortse från?), suboptimala beslut.
Om nu problemet är att kvinnorna förlorar värdefull arbetslivserfarenhet av att vara lediga med barn borde väl problemet lätt kunna lösas genom att kräva att föräldraledigheten delas lika av föräldrarna?! Jag kanske har läst slarvigt men är det inte att vara för “snäll” om staten ger skattefinansierade ekonomiska incitament utan villkor till dem som får dessa fördelar?! Det vi vet är ju att ju mer man lägger in villkor för hur föräldraledigheten delas ju mer tar männen ut sin andel och inte tvärtom. Så jag förstår inte hur större individualisering skulle kunna lösa problemet! Det låter som en typiskt slentrianlösning som bygger på idén att föräldraledigheten (och hur den arrangeras) är en rättighet utan inskränkningar. Ingen är tvingad att ta emot föräldraledighet så den kan man dela hur man vill, eller göra den hur kort man vill, om man nu inte ställer upp på statens (skattebetalarnas) villkor. Priset för det är att man går miste om ersättningen för att vara föräldraledig. Angående Nina Smiths resultat pekar det åt samma håll: mindre individuella val och större krav på att man delade VAB för att få ersättning skulle kunna lösa detta.
Dock tror jag att problemet med snedrekryteringen i näringslivets topp ligger någon helt annanstans än i skillnaderna i arbetslivserfarenhet, nämligen i något så oekonomiskt som i etablerat rutintänkande och fördomar vilka leder till diskriminering, något som kanske inte får plats i nationalekonomiska analyser. Eller är det så att i länder utan, eller med väldigt kort föräldraledighet, så är kvinnor (nästan) lika representerade i näringslivstoppen som män? Vad Economist artikel belyser är att vi är långt i från så jämställda i Skandinavien som vi gärna vill tro.
Mvh
Anders
En individualiserad föräldraförsäkring är en föräldraförsäkring där dagarna inte kan delas, vilket betyder att om man t.ex. ska vara hemma maximal tid måste den tas ut exakt lika mellan mamma och pappa. Alltså precis det du argumenterar för (däremot förstår jag inte var den mindre generösa föräldraförsäkringen kommer in i bilden, har man väl individualiserat föräldraförsäkringen så lär uttaget bli ganska jämnt).
Jag har ingen aning om hur spridd sexismen är i det privata näringslivet, men om jag ser till den offentliga verksamhet jag själv verkar i skulle jag säga att fördomar är ett icke-problem medan föräldraledighet, och i viss mån vab, är ett stort problem.
Majoriteten av cheferna i den ledningsgrupp jag ingår i är kvinnor. Så är fallet i de flesta ledningsgrupper på min arbetsplats, inklusive ledningsgruppen ovanför min egen. Så något problem att befordra kvinnor har vi generellt inte. Däremot är det inte ovanligt att kvinnliga chefskandidater blir fördröjda i sin karriär pga föräldraledighet. Dels åren de är hemma med barnen helt och hållet, dels åren de jobbar deltid. På den arbetsplats jag jobbar på är det svårt att kombinera ett deltidsarbete med ett chefsskap (jag känner ingen chef som gjort det under någon längre tid), vilket som sagt får konsekvenser.
På detta kommer också att ju högre du vill klättra, desto mer förväntas av dig i tid och energi, vilket innebär att du förmodligen inte kan förvänta dig att “bara” jobba 40-timmarsvecka om du ska nå toppen. Detta innebär alltså även ett hinder för kvinnor (och män förstås) som vill jobba heltid, men drar gränsen vid en ordinarie 40-timmars vecka, t.ex. för att inte förlora mer tid med barnen. En sådan kvinna kanske nöjer sig med en lägre chefsnivå, vilket, när beteendet aggregeras, kan bidra till att cementera mansdominansen i toppen (trots att det alltså finns gott om kvinnor på lägre chefsnivå).
Jag har läst ditt inlägg flera gånger men jag förstår inte dinpoäng: menar du att något du beskriver är ett problem? Varför?
Nog för att kortare föräldraförsäkring och dessutom en individualiserad sådan skulle gynna kvinnors deltagande på arbetsmarkaden, så även på högre positioner.
Det som jag dock tycker ofta inte kommer fram vid liknande diskussioner är att vissa typer av karriärer är väldigt svåra att kombinera med både huvud eller halvansvar för familjebildande. Det kräver att personen kan få lägga över, oftast till en partner som primärt ansvarig person, en stor andel av föräldraanansvaret till någon annan.
Många män, särskild i medelklassen, tar gärna ut ca hälften av föräldraförsäkringen, men gissningsvis är det mycket få män som vill vara hemma med barn så lång tid och väldigt få kvinnor som vill vara borta så mycket från sina barn.
Jag håller med om att man bör gå mot en individualiserad föräldraförsäkring och i förlängningen liknande åtgärder visavi VAB. Gör vi inte det tror jag att det kommer att bli svårt att uppnå ett jämställt arbetsliv inom överskådlig framtid.
Men jag förstår inte vad poängen med en förkortad föräldraledighet är, givet att man individualiserar föräldraförsäkringen. Då har man ju kringått problematiken. Visst kan man anta att föräldraförsäkringen aldrig kommer att nyttjas jämnt mellan män och kvinnor, så länge som kvinnor har aborträtt medan män inte har det (vilket resulterar i avsevärt fler ofrivilliga och okända fäder än ofrivilliga och okända mödrar, vilket i sin tur resulterar i fler frånvarande fäder än frånvarande mödrar), men den gruppen kvinnor (dvs ensamstående mammor med ensamt vårdnadshavarskap) lär ju ändå inte göra karriär i någon större utsträckning bara för att man drar in de förmåner de har till följd av sitt föräldraskap.
Sedan tycker jag att man måste betänka ett par saker. I the Economist talas det bara om höga chefer inom näringslivet, där t.ex. Norge bara har en procentenhet fler kvinnliga VD:ar än USA. Ytligt kan det låta som att kvinnor bara gör marginellt mer karriär i Norge än i USA. Men då har hänsyn inte tagits till att man kan göra karriär inom andra områden än det privata näringslivet. Som nämns ovan finns det betydligt fler kvinnliga ministrar och parlamentariker i Norden än i princip alla andra länder i resten av världen (och USA har en bottenplats här). Samma sak hittar man om man tittar på den offentliga sektorn, där det är vanligt med höga kvinnliga chefer (om jag inte missminner mig är väl ungefär hälften av generaldirektörerna i Sverige kvinnor). Detta är delvis ett resultat av att kvinnor jobbar mycket mer i den offentliga sfären än i den privata.
Slutligen: Att nästan två tredjedelar av alla som tar högskoleexamen är kvinnor är inte ett uttryck för jämställdhet. Jämställdhet vore att lika många män som kvinnor tog högskoleexamen (och här är den ganska stora könsobalansen faktiskt ett ganska stort problem, väl i paritet med många könsobalanser på arbetsmarknaden). Samma sak vad gäller kvinnliga ministrar. Det är inte *mer* jämställt att ha kvinnodominans i regeringen än att ha en könsbalanserad regering.
Jag håller helt med om att det är de förhärskande normerna bland föräldrar, som medför att uttaget av föräldra- och sjukledighet är större för kvinnor än män. Men samtidigt ser jag det som djupt problematiskt att staten aktivt försöker påverka samhällsnormer i någon viss riktning, som för tillfället är populär bland företrädare för staten. De historiska erfarenheterna av sådan normpåverkan från statens sida är minst sagt blandade och resultaten omfattar såväl folkmord som
Riskerna med statlig normpåverkan kan uppvägas om den medför en tillräckligt stor och signifikant samhällsnytta. Storleken och signifikansen hos den här samhällsnyttan är bestämmande för om staten kan fastställa om de aktuella individerna inte “alltid vet vad som är bäst för dem”. Om en tillräckligt stor och signifikant samhällsnytta av normpåverkan inte föreligger, ja, då kan inte staten påstå att individerna inte “alltid vet vad som är bäst för dem” och då ska staten ovillkorligen avstå från att försöka “bryta” normerna.
Och det är frågan om en sådan tillräckligt stor och signifikant samhällsnytta föreligger eller inte, som jag resonerar kring i mitt inlägg. I ditt inlägg anger du två skäl till varför “jämställdhet” skulle medföra samhällekonomisk vinst: dels att den “i sig kan antas ge ett mer rättvist och effektivt utfall i hur samhället styrs, då möjligheten för en grupp att ge sig själv fördelar (både orättvist och ineffektivt) minskar när gruppen inte monopoliserar makten”, dels att avsaknaden av “jämställdhet” skulle innebära “en allvarlig kompetensförlust (och därigenom effektivitetsförlust) att kvinnor som skulle kunna leverera topprestationer i samhället istället väljer att lägga sin tid och energi på barn och hushåll”. Jag skriver jämställdhet inom citationstecken, eftersom du tycks mena att jämställdhet föreligger när utfallet – dvs rollfördelningen mellan män och kvinnor i samhället – är lika. Att jämställdhet i den betydelsen skulle medföra högre samhällsekonomisk nytta än jämställdhet i den klassiska betydelsen, att män och kvinnor ges lika förutsättningar för rollfördelningen i samhället, är ett antagande du gör. Jag kan inte se att du någonstans motiverar detta antagande, annat än möjligen att du tycks mena att män “monopoliserar makten” med konsekvensen att de “både orättvist och ineffektivt” ger “sig själv fördelar”. Jaha, men VARFÖR är det orättvist och ineffektivt? Vad gäller ditt andra skäl förstår jag än mindre. Om mäns och kvinnors arbete värderas lika, hur kan rimligen färre “topprestationer i samhället” från den ena gruppen utgöra ett allvarligare problem än färre “topprestationer i samhället” från andra gruppen? Om barnomsorgen ska utföras av föräldrar i samma utsträckning som idag, så måste ju med nödvändighet samma antal föräldrar vara föräldra- eller sjuklediga enligt både dagens system för föräldra- och sjukledighet och ett individualiserat system. Detta innebär självklart att antalet “topprestationer i samhället” självklart blir detsamma i båda systemen.
Till sist tycks du genomgående göra det banala antagandet att en 50/50-fördelning mellan män och kvinnor alltid utgör jämviktsläget, oavsett om det gäller fördelning av generaldirektörsposter, högskoleexamina eller rollfördelning på arbetsmarknaden. Detta antagande kan på goda grunder ifrågasättas i alla sammanhang där grunden för fördelning är en annan än 50/50-fördelning i sig. Exempelvis torde högskoleexamina fördelas efter förmågan att uppfylla examinationskraven och torde rollfördelningen på arbetsmarknaden ske efter den av arbetsgivaren bedömda förmågan att fullgöra aktuella arbetsuppgifter på bästa sätt och till lägsta kostnad, d v s lön. I båda fallen alldeles oavsett kön. Det går givetvis att hävda att dessa fördelningar uteslutande ska ske efter kön, men en sådan fördelningsgrund vore knappast samhällsekonomiskt effektiv.
För det första, av rent biologiska skäl är det väl föga överraskande av kvinnor förmodligen tar ut mer än 90% av de första månaderna av föräldraledigheten. Borde egentligen inte denna period räknas bort när man ser hur föräldraledigheten fördelas?
För det andra, du skriver Riskerna med statlig normpåverkan kan uppvägas om den medför en tillräckligt stor och signifikant samhällsnytta. Jag tycker det saknas ett kriterium där: normen borde också behöva vara skadlig för den “missgynnade” gruppen. För det första behöver man då definiera skadlig. Är lägre livsinkomst men mer tid resp närmare relation med barn verkligen en försämring när man summerar livet på sin dödsbädd? Visst, om den lägre inkomsten ledde till svält skulle jag acceptera det rakt av men i vår värld med materiellt överflöd och ev emotionellt underskott så är jag verkligen inte övertygad om att så är fallet. Är du?
Vilka är dessa biologiska skäl?
Att de ammar?
Hur många då?
Även om jag upplever att artikeln för mycket lider av “confirmation bias” för att kunna nå en objektiv slutsats eller debatt så vill jag ändå kommentera på analysen.
Barnens perspektiv är helt exkluderat i analysen, anknytningsproblem i stor skala blir till slut ett makroekonomiskt problem. Barn behöver närvarande föräldrar för att bli bra människor. Mammor har visat sig vara extra viktiga under första året, pappor kan vårda barn lika bra. Fördelen med god anknytning från pappor är högre empatiska / mindre testorondrivna män som troligtvis blir bättre för samhället (makro).
Har mött så många barn åt karriärsdrivna människor som tagit skada av frånvarande föräldrar.
Men va? Det är väl ingen som menar att föräldrar ska sluta vara med sina nyfödda barn för att kunna göra karriär? Självklart kommer mammor vara hemma i hög uträckning med det nyfödda barnet eftersom de flesta mammor ammar i början och de flesta mammor är lite trötta efter att ha fött ett barn. Så kommer det sannolikt att se ut även om föräldraförsäkringen utformas så att respektive vårdnadshavare får rätt att ta ut x antal dagar föräldraledighet.
Att en statlig inkomstbortfallsförsäkring kopplas till hur många vårdnadshavare barnet har (i det flesta fall två) och delas därefter är väl knappast ett uttryck för en stat som försöker bryta normer? Snarare ett enkelt och pragmatiskt sätt att organisera en socialförsäkring som uppenbarligen väcker mycket starka känslor 🙂
Debatten rasar och rasar. Tidningar skriver mer eller mindre varje dag om den bristande fördelningen på styrelseledamöter i börsbolagens styrelse.
Politiker vill att det skall vara hälften kvinnor i varje börsbolag. Det är som om man tror att ett börsbolags styrelse är en politisk församling.
Om majoriteten av svenska politiker vill att vi skall ha jämn könsfördelning i statliga och kommunala bolag, då skall vi givetvis ha det.
Men våra börsbolag är startade av svenska män (alltid män). Kvinnorna har inte varit inblandade i något av våra börsbolags tillblivelse.
I bland frågar jag människor om hur många av våra börsbolag som är skapade av en kvinnan. Svaret blir ofta: Hälften.
Om man tror att hälften av bolagen är skapade av kvinnor så är ju givetvis förvåningen stor varför det ej är jämn könskvotering i styrelsen. Men det är ju inte så.
INGET SVENSK BÖRSBOLAG ÄR SKAPAT AV EN KVINNA!
Ett bolag är till för att skapa kunder och som resultat av detta blir det en VINST: Som hela samhället har glädje av.
Ingeting har hindrat kvinnorna från att starta företag, som skulle haft så stor framgång att de blivit börsaktuella.
Ja, men det har varit manliga bankdirektörer och de har ej gett kvinnorna lån, hörs det då.
Men Ingvar Kamrad och Erling Persson har aldrig haft lån i sina bolag.
I samband med 68-vänstern skulle de anställda ta över företagen och ha majoritet i styrelsen. Fackföreningsrörelsen startade då företag (byggföretaget BPA och många fler). Inget finns kvar i dag. Anställda och fackföreningen kunde ej få vinst i sina företag som därför måste avvecklas.
Det är bara duktiga affärsmän och entreprenörer som kan driva företag. Dessa skall själva få avgöra hur de skall styras och vilka som skall få sitta i styrelsen.
Jag brukar framhålla att kvinnor i alla tider varit våra främsta författare. I dag alla kvinnliga deckarförfattare, tidigare Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf (kvinnor med stjärnstatus i klass med IKEA och Hennes och Mauritz världen över).
Finns det en enda man som hindrat dessa kvinnor att skriva böcker, bli världsberömda, bli superrika.
Jag tror inte alls att det har med fördelning av föräldraledighet att göra. Jag tror det har att göra med hur vi värderar män och kvinnor på arbetsmarknaden.
Tro kan man givetvis göra men såg att en studie visade att kvinnor som fattar samma beslut som män får högre lön och avancerar lika snabbt eller snabbare än män: “We find, controlling for executive rank and background, that women earn higher compensation than men, experience more income uncertainty, and are promoted more quickly. Among survivors, being female increases the chance of becoming chief executive officer.” https://ideas.repec.org/a/ucp/jlabec/doi10.1086-666615.html
Titta vi på Svensk data så verkar kvinnor avancerat lika snabbt som män, när man jämför lika med lika, sedan åtminstone 90-talet: “As our analysis showed, within homogenous educational groups, the gender gap in ranks has practically vanished.” http://www.meyersson.com/evameyersson/sites/default/files/glassceiling%28for%20art%29.pdf