När det gäller finanskrisens bakomliggande orsaker har mycket fokus lagts på överdrivet risktagande och felaktiga incitament i finanssektorn. Det finns emellertid även en djupare diskussion som fokuserar på bankernas roll som producenter av kortfristiga och likvida skulder, vilket gör dem känsliga för bankpaniker eller bank runs. En nyskriven bok av Gary Gorton, Misunderstanding Financial Crises, argumenterar kraftfullt för att en förståelse för bankpaniker är helt central för förståelsen av finansiella kriser.
I grund och botten beror bankernas känslighet på att deras skulder backas upp av privat producerade säkerheter vilka aldrig är riskfria. Om, eller snarast när, investerarnas osäkerhet kring säkerheternas kvalitet ökar så kommer de att byta ut bankrediterna mot säkrare tillgångar som kontanter. Bankerna måste då snabbt snabbt sälja sina tillgångar vilket pressar ner tillgångspriserna och paniken sprider sig i det finansiella systemet. Ingen bank kan stå emot en sådan panik, oavsett hur sunda finanser den än hade innan paniken slog till. Gortons centrala argument är att denna typ av paniker är inneboende i en marknadsekonomi och en av statens viktigaste roller är att upprätthålla likviditeten i systemet genom att garantera säkerheternas kvalitet.
Argumentet bygger på att likviditeten i systemet baseras på att ingen behöver ställa sig frågan vad säkerheterna egentligen är värda. Så länge som både köpare och säljare delar denna uppfattning går säkerheterna att använda för den enorma mängd kortsiktiga bankkrediter som skapar likviditet i det finansiella systemet. Att marknadsaktörerna under krisens uppbyggnadsfas inte ställde några frågor om de bakomliggande säkerheternas kvalitet är därmed inte underligt: det är denna okunnighet som skapar likviditet i systemet. I normala tider är inte heller okunnigheten ett problem, men när det kommer signaler om sämre tider kan paniken och den finansiella krisen komma snabbt (Bengt Holmström presenterade sin och Gortons forskning kring dessa frågor på årets ASSA-möte).
Med mängder av historiska exempel visar Gorton hur den privata sektorns misslyckande med att upprätthålla likviditeten i det finansiella systemet lett till allt större statligt ansvarstagande för den privata likviditetsförsörjningen. Den moderna centralbanken är ett svar på dessa problem, insättningsgarantier ett annat. I princip anser Gorton att denna utveckling är av godo och risken för moral hazard vara överdriven. Anledningen är att det bara är förluster som drabbar bankerna under systematiska kriser som kommer att garanteras av skattebetalarna. Eftersom systematiska kriser är oförutsägbara händelser kommer bankernas incitament knappast att påverkas.
Gorton förespråkar istället Livingstondoktrinen som går ut på att bankerna inte ska behöva ta ansvar för sina skulder eller tvingas i konkurs under en finansiell kris. En viktig anledning är att bankernas solvens omöjligen kan avgöras under en pågående kris. Det stora problemet med detta är enligt Gorton att kriserna tenderar att bli djupare och djupare då människor och företag förlitar sig på statliga ingripanden och därmed inte flyr bankskulder på ett lika tidigt stadium som tidigare. Vidare är det sällan politiskt populärt att rädda bankerna vilket tenderar att skjuta upp responsen tills dess att problemen blivit riktigt stora.
Vad gäller regleringen av banksektorn så ifrågasätter Gorton ett ensidigt fokus på högre kapitaltäckningskrav. Bankernas kapitaltäckning påverkar inte de likviditetsproblem som är centrala i en finansiell kris och det fanns inte heller någon koppling mellan hur bankerna drabbades av den senaste krisen och deras kapitaltäckning. Att bankerna är välkapitaliserade kan i och för sig minska kostnaderna för skattebetalarna om en kris uppstår, men kriserna i sig beror på likviditeten.
Istället borde regleringen gå ut på att öka den offentliga övervakningen av skuggbanksektorn och göra denna mindre känslig för bankpaniker. Krisen 2007-2008 var enligt Gorton ett typexempel på hur den privata sektorn, i detta fall den oreglerade skuggbanksektorn, inte själv kan producera de riskfria kortsiktiga säkerheter som ligger till grund för krediter som det går att handla med utan att någon behöver ifrågasätta deras värde.
Gorton ger även en känga åt ekonomernas bristande institutionella kunskap om moderna finansmarknader vilket hindrade dem (oss) att se parallellerna till tidigare kriser. Vidare förespråkar han insamling av bättre data och mer empirisk forskning kring centrala ekonomiska problem, även om det inte går att perfekt identifiera kausala effekter. Metodologisk puritanism leder enligt Gorton bara till irrelevant forskning.
Trots sitt intressanta budskap och trots att boken bara är 200 sidor lång lyckas Gorton vara väldigt tjatig. Bokens centrala teser upprepas gång på gång och nästan halva boken verkar består av inklippta citat om 1800-talets finansiella kriser. Jag kan därför istället rekommendera denna artikel som sammanfattar bokens centrala budskap. Financial Times har också en intressant Q&A med Gorton med anledning av hans bok.
Ekonomistas 
Varför utgår så många diskussioner om det finansiella systemet från att fractional reserve banking är något som är givet? Vi har skapat oss en komplicerad och fragil Rube Goldberg-maskin för penningskapande med argumentet att den “behövs för att skapa likviditet”. Det kanske var ett argument när bankreserver backades av fysiskt guld, men idag är likviditet endast en siffra i en dator. Vi har absurt nog parallellt med detta skapat andra institutioner med syfte att förhindra för mycket likviditet! (oberoende centralbanker med inflationsmål).
För att få det här maskineriet att fungera så lappar vi och lagar med diverse regleringar (som aldrig verkar funka i längden). Vi är fast i en ond cirkel av moral hazard, TBTF och regulatory capture. Nu föreslår alltså Gorton att “bankerna inte ska behöva ta ansvar” vilket i och för sig är helt i linje med den hittills förda strategin.
Iden att styra penningmängden genom att manipulera korta räntor har kommit till vägs ände. Det kan endast fungera så länge de långa räntorna kan falla trendmässigt. Det är dags att börja prata om alternativ.
Jag rekommenderar alla som har ett intresse av de här frågorna att läsa “The Chicago Plan Revisited” av Michael Kumhof och Jaromir Benes.
Fractional reserve är knappast givet. Många länder, inklusive Sverige sedan 1994, har inte fractional reserve.
ps: “Iden att styra penningmängden genom att manipulera korta räntor har kommit till vägs ände. ”
Detta är hur t.ex. Sverige “styr” penningmängden (egentligen styr de inte penningmängden – de bryr sig helt enkelt inte om penningmängden – se Riksbankens hemsida). Med fractional reserve styr du räntan via penningmängden (och de som användervsig av fractional reserve banking bryr sig inte heller om penningmängden i sig. penningmängden är ett instrument).
ps2: vad tror du att likviditet betyder?
Med FRB menar jag ett system där kontanter och medel deponerade hos riksbanken är en fraktion (<1) av deponerade medel i banken. Det är den definitionen jag ser folk använda så jag gör det också. Huruvida det finns explicita kassakrav eller räntekorridorer är mer detaljfrågor. Har du en bättre term för det här?
Det var slarvigt att säga "styr penningmängden", det är som du säger rätt ointressant. "Stimulerar efterfrågan i ekonomin" kanske är bättre uttryckt. Det jag sa om räntorna kräver dock att man delar Keynes syn på hur obligationsmarknaderna fungerar. Det är inte alla som gör det så jag vill helst inte hänga upp min argumentation på det. Irving Fisher och Milton Friedman gjorde det inte vad jag vet men det hindrade inte dem från att vara inne på liknande tankegångar.
“Med FRB menar jag ett system där kontanter och medel deponerade hos riksbanken är en fraktion (<1) av deponerade medel i banken. "
Jo – det är FRB. Sverige har inte ett sådant system. Bankerna behöver inte deponera några medel.
". Har du en bättre term för det här?"
Beror på vilken likhet du är ute efter. Både sverige och Usa använder sig t.ex. av fiatvaluta och i båda länder styr respektive centralbank via ränta (istället för att t.ex. ha mål angående penningmängden vilket Friedman förespråkade). i båda länder försöker CB även aktivt styra ekonomin och fungerar explicit som Leander of last resort för bankerna.
Är inte det fundamentala problemet att bankerna tillåter kunderna att sätta in och ta ut pengar hur som helst samtidigt som de i andra ändan sitter på betydligt mindre likvida tillgångar? Det är en kraftig assymmetri där.
Menar du extremt symmetrisk eller asymmetriskt?
Ar inte det sjalva ideen med en bank att den skall ta likviditetsrisk (ha kortfristiga skulder och langfristiga tillgangar)?
Det är väl en av flera anledningar till att vi har banker. De kanske skulle kunna ha force majeur-klausuler i sina kundvillkor som begränsar hur mycket likviditet kunderna kan ta ut i krislägen. Till vardags funkar det ju bra redan i dagsläget.
Tycker det ligger mycket i Gortons analys.
Han tar ett samlat grepp på det finansiella systemet och även om subprime krisen var den utlösande faktorn så var det bankrusningen inom den oreglerade. skuggbanksektorn som fick systemet att frysa och närmast kollapsa. Det som förhindrade en systemkollaps var att Fed grep in och garanterade systemet.
En annan sammanställning av Gortons argumentation är:
The Financial Crisis of 2007-2009
Frågan är hur ett regelverk för skuggbanksektorn kan skapas som minimerar risken för att något liknande upprepas? Det är fortfarande en olöst fråga.
Enda sättet jag kan se att i grunden få ett stabilt banksystem (utan risk för bank runs) är att kräva 100% reserve requirement. Bankerna kan fortfarande få vara intermediär men fråntas möjligheten att skapa nya pengar. Detta skulle så klart sänka tillväxten (speciellt på kort sikt) men eliminera risken för bankkriser.
Håller med om att det vore den lösning som minimerar risken för bankrusningar.
Men som du påpekar så skulle det kraftigt minska finansieringen av nya affärsidéer och därmed
tillväxten i ekonomin. Förmodligen är det ett för grovt instrument för att det skulle vara realistiskt.
Banker skapar inte nya pengar, Banker kan påverka vissa mått på penningmängden men det är bara centralbanker som kan skapa nya pengar. Att det ska vara så svårt att förstå.
Vanliga banker skapar pengar på precis samma sätt som centralbanker, dvs de krediterar kundernas konton i utbyte mot värdepapper eller andra fordringar. Vad mäts av “vissa mått på penningmängden” om inte just mängderna av olika slags pengar?
Det som Johannes skriver är detta en av Gortons centrala poänger. Bankerna skapar pengaliknande instrument som dock backas upp av privata säkerheter. I normala tider är det inga problem men när osäkerhet kring säkerheternas värde uppstår så förlorar bankinstrumenten sina penningliknande kvaliteter och systemet havererar.
Johannes, och var kommer medlen bankerna krediterar kundernas konton med?
En kuggfråga, vad skoj! Kundens bankkonto är en skuld från banken till kunden. När lånet äger rum skapas hos banken en tillgång (bankens fordran på kunden) och en skuld (kundens fordran på banken, dvs kundens kontosaldo); inga andra medel är inblandade i just denna transaktion.
Det sitter alltså inga medel på kundernas konton, lika lite som en medeltida bankir hade sina tillgångar uppdelade i en liten påse guld per kundkonto – kundens fordran är på banken som helhet, utan någon segregerad säkerhet.
Se även Jonas svar, och Gortons artiklar om bankernas tillgångar och bankkriser.
Hannes eller Jonas, vill någon svara på lg’s fråga. I vilken mening kan banker egentligen skapa pengar. bara riksbanken kan printa kontanter, men vanliga banker kan låna ut elektroniska pengar de inte har?
Hannes, vad betyder din mening ” [banker] .. krediterar kundernas konton i utbyte mot värdepapper eller andra fordringar”?
Betyder det bara enkelt att bankerna lånar ut krediter och vill senare ha tillbaka dom?
Enkelt uttryckt, när banken gör ett lån ökas saldot på ett kundkonto, dvs ett slags pengar skapas. Saldot på ett vanligt bankkonto är ett löfte från banken att ge dig samma mängd pengar när du vill ha dem (som kontanter, eller som elektronisk betalning/överföring via tex Visa eller SWIFT). Transaktioner mellan olika banker sker via centralbanken, i form av bankreserver (TARGET2 etc).
Bankkriser händer när folk börjar tro att banken inte har råd att stå för alla sina löften (dvs inte kan skaffa sig tillräckligt med reserver eller kontanter), och alla försöker vara först i kön att få sitt eget uppfyllt.
Här kommer skillnaden mot centralbanken in – centralbanken äger penningpressarna, både de bokstavliga och de elektroniska, så de är alltid goda för sina skulder (i nominella termer, i den egna valutan).
Så, säg att jag lånar 100 000 av SEB. Dessa pengar har inte banken i reserven. Lånar då SEB 10 000 från centralbanken (om nu kapitalkravet för banker är 10%?) och kan kan 100 000 sättas in på mitt konto?
Banker är för mig fortfarande en gåta…
Stämmer fint. I Sverige har banker inga kassakrav, så SEB behöver inte låna något från Riksbanken i ditt scenario. Även om det finns ett kassakrav så gäller detta oftast i efterskott, tex i Eurozonen eller USA, så banken har ett tag på sig att låna ihop reserver.
Exakt och därför skapar inte privata banker pengar utan ökar endast vissa penningmängdsmått.. Det klassiska exemplet med 10% reserv där nästa kund kommer in med 90:- – vem säger att dessa 90:- är samma 90:- som första kunden tog ut?
Kapitalkrav är hur mycket eget kapital en bank måste använda för att finansiera sin utlåning och detta har inget med reserver att göra. Reserver är de likvida medel bankerna håller för att kunna tillhandahålla likvida medel till de insättare som ill ta ut sina pengar.
Visst har vi fractional-reserve banking i Sverige, dock inte kassakrav… Allt annat än 100 procents kassakrav/kassakvot är FRB, per definition.
Då kan vi lika gärna säga att vi har guldstandard utan krav på att man faktiskt har guld.
En av Gortons poänger är att staterna regelmässigt har använt sig av (och bör använda sig av) force majeur-regler (som begränsningar av uttag och konvertibilitet) för att förhindra att banksystemet kollapsar i en krissituation.
Lite sent kommenterat, men är inte kampanjerna mot kontanter i grund och botten, trots allt snömos om “säkerhet”, en stabiliseringsåtgärd för att i praktiken omöjliggöra bankrusningar? Då är sådant som Panaxiaskandalen, som kostade betydligt mer än riskerna i kontanthanteringen i övrigt, en “kollateralskada” som “någon annan” får ta?
Kan man inte också se det förestående sedelbytet som en åtgärd mot bankrusning? Riksbanken externaliserar hela inlösenförfarandet till aktörer som är fullt bundna till penningtvättlagen och därmed räknar man med att kunna “röka ut” en stor del av kontanterna som nu finns i systemet?
Enbart inlösen i efterhand blir möjlig direkt i Riksbanken, och där har RB tydligt deklarerat att de kan komma att vägra inlösen vid misstanke om penningtvätt, trots att myndigheter inte omfattas av penningtvättlagen. En sådan vägran att lösa in behöver enligt lag inte motiveras och går inte heller att överklaga för övrigt.
För övrigt godtar inte Skattemyndigheten statens kontanter som fullgott mynt för att gälda skatteskulder, utan enbart betalningsmedel inom bankgirosystemet. Staten och kapitalet i sin prydno.