I dagens SvD (ej på nätet) rapporteras att allt fler människor låter kartlägga sin arvsmassa. Även om det naturligtvis är trevligt att folk får veta mer om hur deras DNA ser ut, lär detta ha stora konsekvenser för den framtida sjukvårdsfinansieringen runt om i världen. Detta beror på att testerna riskerar att skapa ett snedvridet urval, adverse selection. Försäkringsbolag som inte kan skilja på kunder med hög och låg sjukdomsrisk tvingas sätta ett pris baserat på den genomsnittliga risken. Personer som vet med sig att de har låg risk kommer då inte att teckna försäkringen varpå försäkringsbolagen måste höja sina priser, vilket får ännu fler personer att frågasätta värdet av att försäkra sig.
Nu är detta teori och det har varit svårt att empiriskt hitta starka belägg för denna typ av mekanismer, åtminstone i sjukvårdsområdet. En anledning är att både forskarna som letar efter urvalseffekter och patienterna själva haft svårt att mäta sjukdomsriskerna. I och med DNA-testerna håller detta på att ändras och i en ny studie (icke-teknisk sammanfattning här) av bland andra Emily Oster har forskarna direkt kunnat observera risken för Huntingtons sjukdom. Huntingtons är en obotlig sjukdom som skapar i ett långvarigt – och dyrt – vårdbehov. Resultaten är slående: personer med hög risk för sjukdomen är mångdubbelt mer benägna att teckna privata försäkringar som täcker långvarig sjukvård.
Huntingtons en ovanlig sjukdom men i takt med att vår kunskap om arvsmassan förbättras kommer liknande fenomen att bli allt vanligare och Oster mfl visar att även ganska små urvalseffekter kan få en privat försäkringsmarknad att haverera. En lösning vore helt enkelt att ge försäkringsbolagen rätt att utföra gentester på försäkringstagarna. Detta skulle undanröja problemet som ju ytterst beror på att köparen har bättre information än säljaren. Nackdelen är att försäkringarna kommer att bli mycket dyra för personer med hög risk för sjukdomar med kostsam behandling.
Det verkar med andra ord som att den enda rimliga vägen är att införa en obligatorisk sjukvårdsförsäkring. Nu löser inte en sådan försäkring alla problem; en kollektiv lösning förutsätter exempelvis begränsningar i hur mycket vård som kan konsumeras och det är inte populärt. I takt med att selektionsproblemen blir större borde dock opinionen för en kollektiv lösning att stärkas. Kan det helt enkelt vara så att Obama är före sin tid?
Ekonomistas 
Kan det helt enkelt vara så att Obama är före sin tid?
Snarare är han väl sent… sent ute, resten av världen i väst öst och delar av Latin am. skrattar ju åt USA:s lapptäcke till sjukvård. Det läcker, det drar, men verkar ha högt affektionsvärde.
Detta sticker dock av ganska markant mot den övriga empiriska forskningen, som snarare visar att talet om adverse selection och death spirals varit överdrivet; detta då den privata informationens olika dimensioner tenderar att ta ut varandra.
I den mån problem med asymmetrisk information uppstår beträffande sjukvårdskostnader för medelålders och äldre, torde integrering med pensionsförsäkring vara ett effektivt sätt att jämna ut risker. Den som är en dålig risk i ena systemet tenderar att vara en god risk i det andra. Därmed försvinner incitamenten att differentiera risker, och en hel del kostsam (och samhällsekonomiskt slösaktig) screening skulle kunna avskaffas.
Ju bättre vi blir på att upptäcka och behandla genetiska sjukdomar, desto mer incentiv för försäkringsbolagen att differentiera. Screening och riskbedömning kommer bara att bli billigare, medan behandling kommer att bli vanligare och troligen dyrare (befolkningspyramider, nya läkemedel).
Pensionsförsäkringar kommer väl bara att täcka dyra vårdbehov för sjukdomar utan långvarigt vårdbehov? Dessutom finns det numera många sjukdomar där patienterna inte dör i förtid OM de får bra vård (många av MS-fallen, t.ex.).
Nja, det rimligt vore att man tecknade en försäkring före barnet avlades, eller att barnet på något sätt ärvde sina föräldrars försäkring.
Så alla vars föräldrar inte brydde sig i tid eller inte hade råd med försäkring blir straffade?
Så ser det ju ut på de flesta områden i ett barns liv…
Stefan: Javisst, men är det önskvärt att sträva mot det?
Nej, där kan staten gå emellan och skydda barnen och samtidigt straffa föräldrarna. Jämför med hur det fungerar med Trafikskadeföreningen. Föräldrar som inte ser till att deras barn har en försäkring får helt enkelt betala en försäkring till ett kraftigt överpris till staten.
Det är tyvärr så kapitalismen fungerar. Säljaren skall alltid veta mer än köparen och därför blir det gnäll om det motsatta råder…
En icke oväsentlig aspekt när man skall diskutera valet av olika försäkringslösningar på samhällsnivå är att väga in kostnaderna för att upprätthålla legitimiteten för försäkringen.
I den privata försäkringslösningen tenderar kostnaderna för kontroll/byråkrati/juridik att bli så omfattande att en privat lösning på generell nivå blir ineffektiv ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.
Däremot kan olika typer av privata försäkringslösningar om de tillåts komplettera (inte ta över) en allmän (social) försäkring medverka till att den allmänna försäkringen utsätts för ett effektivitets- och kvalitetstryck.
Det hela kokar alltså ned till att handla om vilken tilltro vi rimligen bör ha till (försäkrings-) markandens självreglernande förmåga.
Allt tyder på att en generell allmän sjukförsäkring är betydligt mer samhällsekonomiskt effektiv (d.v.s. bättre uppnår det vi vill ha ut av en sjukförsäkring). Detta är också den slutsats som Anna Hedborgs socialförsäkringsutredning, när för- och nackdelar sammanvägdes, slutligen landade i.
Summa summarum: Jonas drar nog en riktig (och vetenskapligt stabil) slutsats av sitt resonemang när han avslutar med att det samhällsekonomiskt bästa nog ändå är en allmän och obligatorisk sjukförsäkring. Att sedan Obama (och USA) inte är “före sin tid” utan, i en internationell jämförelse, snarare är “efter sin tid” är en helt annan sak, som nog kräver sin egen mässa… 🙂
Appropå hurvuvida Obama är före eller efter sin tid så menade jag att problemen orsakade av konsumenteras ökade kunskap om sina egan hälsorisker ännu inte är stora nog att svänga den amerikanska opnionen.
Martin: Jag vet att resultatet sticker ut men det kan, som jag skrev, förklaras med att man nu kunnat undersöka något som varit tillräckligt enkelt för försäkringstagarna att förstå. I takt med att sannolikhetsskattningarna om olika risker förbättras är det svårt att se en annan utveckling än den jag beskriver.
Vore det inte att maximera resursutnyttjandet om de som inte behöver sjukförsäkring inte behöver lägga så mycket pengar på sjukvård ?
Matteus: Nej, resurserna används när sjukvården produceras. Det andra är en fråga om vem som ska betala, dvs om de friska ska subventionera de sjuka.
Givet att vi i framtiden når mycket stor precision i uppskattningarna av individers framtida hälsa, är det inte bättre att använda transfereringar till olyckligt lottade istället för att ha universell försäkring? Försäkringar behövs väl bara när det finns osäkerhet?
Mounir: Mycket stor precision tror jag aldrig man kommer att uppnå, därtill är troligen interaktionerna mellan gener och miljö för stora. Därutöver är det mest en fråga om hur transfereringen ska se ut: en universiell försäkring kan fungera bättre i ett system med stor valfrihet mellan vårdproducenter. Om man däremot har en enda offentlig vårdproducent som alla har tillgång till det onödigt att ha en försäkring: vården finansieras helt enkelt med skattemedel.
Jag vet inte hur stor precision man vill eftersträva. Redan idag går det på ett allmängiltigt vis att räkna ut livslängden rätt bra.
Man tar fem släktingar på mors sida och fem på fars sida, räknar ut en snittlivslängd och där har man sin egen livslängd +/- 3 år. Med fler parallella släktingar får man ännu större säkerhet om man inte går nedåt, då avtar säkerheten.
Slumpen med olyckor och diverse icke genetiska sjukdomar finns det säkert en omräkningstabell för.
Storebror kan nog och han vill nog också…
Det där tror jag inte på. Förväntad livslängd ökar med minst 1-2 månader/år -> på en generation (25 år) ökar det alltså med 3 år bara där (och på en livstid, 80 år, ökar den 10 år).
Förutsägelsen kan vara rolig att göra, eftersom den ger en betydligt bättre förmåga att planera sitt liv bortom pensionen. Är det alls någon mening med att pensionsspara om man har ett kort liv att förvänta? Hur ställer man sig vid ett förväntat långt och friskt liv. Skall man överhuvudtaget jobba till pensionen? I alla olika varianter, finns det en vinst att göra. Tid, pengar, möjlighet att göra sånt man aldrig hunnit göra etc. etc. Hänsynstagandena är många. Liv är ju inte bara arbete.