Det är lustigt hur förhållandet mellan den akademiska och den politiska världen ser ut. Först producerar akademikerna forskning som visar att lärare är viktiga — till och med mycket viktiga — för elevernas skolprestationer. Detta får genomslag i politiska debatten, kanske då det stämmer med de flestas fördomar, kanske då lärarfacken gillar resultaten.
Samtidigt visar forskning från flera länder att det blir allt svårare att rekrytera toppstudenter till läraryrket och en rapport från McKinsey hävdar att det går särskilt bra för eleverna i de länder där läraryrket fortfarande är populärt. Argumenten för högre lärarlöner och bättre anställningsvillkor som ska locka toppstudenter till yrket förefaller då överväldigande.
Det finns bara två problem. För det första finns ingen enkel koppling mellan att vara toppstudent och att vara en bra lärare. För det andra har forskningen börjat ifrågasätta de gamla uppskattningarna av hur viktiga lärare egentligen är. En studie visar att lärarnas påverkan på eleverna inte verkar hålla i sig särskilt länge, en annan att man med gängse tillvägagångssätt kan visa att lärare som eleverna ännu inte haft har stort inflytande på deras resultat. Vilket ju tyder på vissa metodproblem.
Vad man lär sig av detta är väl främst att det ibland är väldigt skönt att vara akademiker och inte behöva ta ansvar för faktiska beslut. Dessutom får man viss förståelse för att politiker kan se forskarnas mantra om behovet av mer forskning som en aning frustrerande.
Kvacksalveri i form av homeopati, healing och liknande försvaras ofta med att de bygger på ”beprövad verksamhet” och ”har en lång historik”. Och när deras effekt inte kan påvisas byter försvararna taktik och hävdar att 
Ekonomistas 
Senaste kommentarer