Dagens försörjningsstöd, det som i vardagsspråk kallas för socialbidrag, har idag två uppgifter. Dels ska det fungera som ett yttersta skyddsnät för personer som inte kan försörja sig själva, dels ska det utgöra ersättning gör personer som saknar, eller inte har tillräcklig ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Tyvärr leder denna tudelade uppgift till att systemet funger dåligt i bägge hänseendena.
Eftersom försörjningsstödet är behovsprövat uppstår stora marginaleffekter som innebär att det inte lönar sig för bidragstagare att ta kortare arbeten eller timanställningar. Detta innebär att incitamenten att ta arbeten är dåliga och att jobbskatteavdraget inte biter för denna grupp. Alltså fungerar systemet dåligt som arbetslöshetsersättning.
Många kommuner upplever att Arbetsförmedlingen gör för lite för denna grupp, och eftersom deras kostnader för försörjningsstöd stiger när arbetslösheten går upp har det vuxit fram en kommunal arbetsmarknadspolitik vid sidan av den statliga. Om denna vet i dagsläget väldigt lite. Dock vet vi att många kommuner betingar försörjningsstödet på att mottagarna deltar i olika aktiviteter. Detta kan säkert vara ett befogat sätt att så att säga ”testa” folks arbetsvilja. Tyvärr innebär det också att människor riskerar att hamna utanför samhällets yttersta skyddsnät. Alltså fungerar systemet dåligt även i detta hänseende.
I dag presenteras den tredje bilagevolymen till Långtidsutredningen 2011. I en av dessa bilagor diskuterar jag den problematik som jag beskriver ovan. Min uppfattning är att det är dags att skilja arbetslöshetsersättningen från det yttersta skyddsnätet. Detta kan åstadkommas genom två reformer, nämligen
- Inför en generell statlig dagpenning till samtliga individer som är inskrivna vid Arbetsförmedlingen och uppfyller Arbetsförmedlingens krav på aktivitet
- Ta bort möjligheten för kommunerna att villkora försörjningsstöd på motprestationer för biståndstagaren enligt 4 kap 4 § i SoL
Jag tror att denna uppdelning skulle gynna alla. De arbetslösa får en tydligt huvudman och dessutom rätt till ersättning om de lever upp till ställda krav. Arbetsförmedlingen får incitament att hjälpa denna grupp, samt inte minst sanktionsmöjligheter om de inte lever upp till de ställda kraven. Kommunernas socialtjänst kan fokuserar på sociala problem och försörjningsstödet kan bli det yttersta skyddsnätet som det var tänkt att vara.
Mycket intressant. Har mycket svårt att tro att borgerligheten delar den åsikten iofs.
Skulle dagpenningen koppla till tidigare inkomst eller vara platt?
Jag tänker mig denna lösning som ett komplement till dagens a-kassa. Dagpenningen blir alltså platt, men den inkomstbaserade a-kassan finns kvar som idag för de som är berättigade.
I princip tycker jag också att den vanliga a-kassan borde göras obligatorisk, men det är en annan historia.
Om BORGligeheten delar min åsikt får vi väl se
Tror att borgerligheten skulle köpa det här förslaget. Givet att dagpenningen döps till ”obligatorisk A-kassa”.
Ja, i princip handlar det om att införa en a-kassa utan medlems- och arbetsvillkor, eventuellt med förstärka krav på motprestationer.
Men hur skiljer sig detta från dagens situation med alfakassan? Alla som uppfyller arbetsvillkoret får ju pengar från alfakassan = platt dagpenning. Vill man kan sedan betala för att vara med i en inkomstbaserad a-kassa.
det skiljer sig på så sätt att arbetsvillkoret plockas bort
Eva Mörks förslag innebär att arbetsvillkoret bortfaller som krav för rätt till ersättning. Detta arbetsvillkor finns ju idag även för den allmänna delen av a-kassan (grundbeloppet). Det handlar helt enkelt, vad jag förstår, om frågan vad alla de hundratusentals människor som är arbetslösa, kan och vill jobba men inte har jobbat tidigare, skall leva på.
Eva,
Innebär inte ”generell statlig dagpenning” egentligen medborgarlön?
En medborgarlön är väl ovillkorad och tillfaller till skillnad från Evas förslag även sysselsatta och latent arbetslösa?
Ja Pär, det stämmer. I mitt förslag krävs en motprestation i form av aktivt arbetssökande och deltagande i anvisade åtgärder. Tanken med förslaget är att det fortfarande ska finnas incitament att finna arbete samtidigt som grundtryggheten inte villkoras
Incitament att söka arbete finns när människor har det som Mats Essemyr benämner ”medborgarlön” (eg. ”grundinkomst” eller ”medborgarinkomst” – ”lön” betyder ju ”ersättning för arbete”). Ett lokalt försök i ett samhälle med ca 1.000 invånare resulterade i att ett flertal företag startades och fler än tidigare förvärvsarbetande. Hälsan förbättrades och färre elever hoppade av skolan. Där fanns inga krav på deltagande i ”anvisade åtgärder”.
Varianten negativ inkomstskatt, som innebär att ersättningen minskar med exempelvis 50 öre per intjänad krona, ökar de ekonomiska incitamenten – marginaleffekterna minskas drastiskt för dem som står längst från arbetsmarknaden. Incitamenten förstärkas ytterligare om skattesatsen sänks vid den brytpunkt där ingen ersättning betalas ut.
Försörjningsstöd utan krav på motprestation är väl just medborgarlön? Motprestationen är nog inte bara ett test av arbetsvilja utan även ett genuint försök att hjälpa mer eller mindre utslagna människor in i ett socialt sammanhang, få lite rutiner i vardagen osv – åtgärder som säkert hjälper även mot diverse psykosociala problem.
Jag inser att jag är lite otydlig så här kommer (förhoppningsvis) ett förtydligande. Jag tänker mig följande
i) försörjningsstöd som idag som är behovsprövat och där ansvaret ligger hos kommunernas socialtjänst. Detta stöd ska inte vara betingat på krav på motprestation förutom att arbetsföra ska stå till arbetsmarknadens förfogande. Däremot är det natutligtvis nödvändigt att gruppen erbjuds möjligheter till ngn sorts aktiviteter som kan hjälpa dem att få ett socialt sammanhang och förhoppningsvis så småningom kunnna bli självförsörjande
ii) en statlig dagpenning som bygger på att man är inskriven vid Af och deltar i anvisade åtgärder, men inga krav på att men är medlem i a-kassa eller har arbete tidigare. Här är krav på motprestation alltså viktigt! Denna ersättning ska ligga högre än försörjningsstödet för att ge personer incitament att faktiskt skriva in sig
iii) naturligtvis kommer det att finnas grupper där ansvaret fortfarande blir oklart. Här föreslår jag enligt en tidigare SOU att man på försök i vissa kommuner inrättar Resursgrupper som består av personer både från FK, AF och kommunen (och kanske flera)
De flesta vill arbeta, men inte i ohälsosamma situationer. De flesta kan förbättra arbetsförmågan, om de inte hindras. En stor andel av dem som har försörjningsstöd är funktionshindrade eller sjuka, visar en utvärdering. Funktionshinder och sjukdom är inte detsamma som avsaknad av varken rutiner, sociala sammanhang eller psykisk hälsa.
Kännetecknande för insatser som hjälper är att de efterfrågas – och detta utan att människor tvingas acceptera dem för att försörjas.
Forskare i England har visat på en betydande korrelation mellan hälsan och makten i det egna arbetet, se Whitehall-studien. När människor som ”hälsoarbetar”, för att senare kunna utföra annat arbete, försätts i beroendesituationer försämras deras hälsa och därmed chanserna att förvärvsarbeta.
[...] att för undanträngning av vanliga jobb. Notera också att Eva Mörk häromdagen framförde det diametralt motsatta förslaget, dvs att man ska få en grundersättning utan att kommunen eller arbetsförmedlingen kan kräva en [...]
Eva: Hur ser du på detta med att stå till arbetsmarknadens förfogande i en”geografisk kontext”? Jag menar då de krav som kan höras på att arbetslösa skall (”tvingas”) flytta. Detta är något jag aldrig riktigt förstått eftersom de flesta människor lever i ett sammanhang som är betydligt mer omfattande än bara yrkeslivet. Vi utför arbete som är oavlönat och fyller flera funktioner utanför arbetsplatsen; i familjen, i byn, gentemot våra gamla föräldrar, i föreningslivet, ungdomsidrotten, o.s.v. I parförhållanden med barn där ena föräldern är arbetslös och den andra har arbete lokalt – skall den arbetslöse stå till arbetsmarknadens förfogande 30 mil bort? I byar i obyggden kan man inte gärna tvinga bort all arbetsför befolkning och lämna gamlingarna kvar. O.s.v. Hoppas du förstår vad jag menar. Det här att ”flytta till jobben” tycker jag rutinmässigt framställs i en trivialiserad form som har föga med det verkliga livet att göra, än mindre med samhällsekonomi.
Ja du, den är inte helt enkel. I princip tycker jag att man ska vara beredd på att kunna flytta, men att naturligtvis måste ta hänsyn till familjesituationen. Tycker också att ju längre man varit arbetslös desto större ska kraven bli på att man åtminstone är beredd på att pendla. Föredrar dock att påverka folk att flytta till jobb med ekonomiska incitament snarare än med tvång.
Det här med rörlighet är också ett argument för varför Af snarare än kommunen ska sköta arbetsmarknadspolitiken, eftersom de förra inte har några incitament att få folka tt flytta utan snarare ser arbetsmarknadspolitik som ett sätt att behålla sin befolkning, medan AF förhoppningsvis ser till det bästa för hela landet (inkl de som söker arbete)
Intressant förslag. Finns det inte ett problem i punkt ii i din mer utförliga förklaring – hur ska en ersättningsnivå se ut som är högre än socialbidrag men ändå uppmuntrar till arbete? Detta har regeringen försökt åstadkomma med den nyinförda etableringsersättningen, och helt enkelt är det inte.
Många människor har ju barn. Antingen får man då lägga in en barnersättning i systemet (som regeringen gjort med etableringsersättningen) men det kommer ju i det här fallet innebära att de som har flera barn får mer pengar i grundersättning än de skulle få från a-kassan. Då kan vi vänta oss en massflykt från a-kassorna.
Eller så har man inte med en barnersättning, och då kommer barnfamiljer behöva vända sig till socialkontoret för kompletterande försörjningsstöd, och får hundra procents marginaleffekt i alla fall.
Jag tycker att etableringsersättningen är intressant (det har jag betalt för att tycka, jag jobbar för integrationsministern) men det uppstår problem om ett liknande system ska omfatta personer som kan vara med i en a-kassa.
Barnbidraget finns ju. Dessutom måste man ju ansöka om försörjningsstöd och för att få det måste man ”gå till socialen”. Transaktionskostnad. Så sannolikt kan man lägga nivån en bit under riksnormen. Ok, man når inte ensamstående tiobarnsmammor, men frågan är om inte barnomsorgen i det fallet är dyrare än de kronor som det handlar om i försörjningssstöd.
Men jag vet hur ni folkpartister resonerar. En tiobarnsmamma som tar hand om sina egna barn är en social katastrof och ett hot mot jämställdheten i Sverige
Men tänk så här. I teorin kan det ju vara en ensamstående tiobarnspappa också.
Ja, det är naturligtvis alltid knepigt att sätta rätt nivå. Men jag tänker mig inte ngn varierande ersättning beroende på antal barn osv, utan de familjer med många barn får förmodligen redan som de som arbetar men har låg inkomst vända sig till socialen trots allt. Så det är svårt att helt komma ifrån de höga marginaleffekterna. Men trots detta så kommer i mitt förslag ansvaret för åtgärder för dessa föräldrar ligga på arbetsförmedlingen och inte kommunen som inte får ställa några ytterligare krav.
Sen tror jag att Mattias har helt rätt att det är rätt så höga kostnader att gå till socialen och att detta är ngt man helst undviker.
Jag antar att de kostnader du åsyftar är förlustkostnader; stress och ohälsa: skador på hippocampus, inflammationer i andningsorgan, förträngningar i blodkärl mm, samt alternativkostnader.
Ersättningar som människor får endast om de betalar ett högt pris är per definition villkorade, oavsett om vi talar om transparenta ”offerter” eller dolda kostnader. I kommentaren förutsätter du att människor är medvetna om kostnaderna. Hur stor andel av befolkningen tror du upplever en ”grundtrygghet” om villkoret är att de belastas med de ”höga kostnader” som du nämner?
[...] Denna grupp är hänvisad till kommunernas försörjningsstöd (socialbidrag), vilket jag tidigare här på Ekonomistas argumenterat för är en dålig lösning. Vi föreslår därför att alla som varit arbetslösa i [...]
@P: Ok, så din poäng är att vi i Sverige inte har en grundtrygghet eftersom det är förknippat med stora kostnader i att söka bidrag. Det ligger naturligtvis mycket i det och är oroande. Vet dock inte riktigt hur man ska göra med detta för att få till ett system som fortfarande är budgetmässigt möjligt. Har du lösningen får du gärna höra av dig.
Vill poängtera att jag inte tror mig har funnit det ”optimala” systemet, men att mitt förslag innebär en förbättring av systemet gentemot hur det ser ut idag
Ja, ingen helt färdig lösning, men ”skisser”. Jag hör av mig.
[...] Dagens försörjningsstöd – en dålig kompromiss (Ekonomistas) [...]
[...] kärran. Ekonomistas har lyft fram flera exempel på detta från både teori och praktik om bl a försörjningsstödets utformning, underskattningen av prestige, eller bonus för döda [...]
Intressant… Men de undersökningar som gjorts i USA om aktiveringspolicies visar att de är urusla. Väldigt bra på att få folk bort från den skattefinansierade arbetslöshetskassan, men en stor del av dessa vänder sig till brottslighet eller svart jobb istället. Vill man verkligen lösa detta problem tror jag nog att man får inse att folk faktiskt vill jobba, men att arbetsplatserna helt enkelt inte alltid finns där.
[...] biståndstagare att ta ett tillfälligt arbete. Detta är något vi tidigare konstaterat här på Ekonomistas och som nu både regeringen och oppositionen verkar ha fått upp ögonen för. Reinfeldt flaggar nu [...]