I en serie inlägg går Ekonomistas igenom Sveriges ekonomiska kulturkanon som presenterades i regeringens kanonutredning. Harsprånget i Lule älvär vårt största vattenkraftverk och en symbol för hur naturresurser och ingenjörskonst format Sverige energiförsörjning.
Vårt ekonomiska kulturarv är en del i kulturkanon (SOU 2025:92), vilket beskrevs i ett tidigare inlägg. Tio verk som fångar in vår samhällsekonomi och dess historiska sammanhang. Verken är dokument, urkunder eller platser att besöka som representerar bredare företeelser och utgör fönster för vidare utforskning.
Ekonomikanons verk nummer 6 är Sveriges största vattenkraftverk, Harsprånget i Lule älv. Under hela industrialiseringen fram till idag har vattenkraften utgjort Sveriges största energikälla. Harsprånget utgör därför en symbol för hur naturresurser och ingenjörskonst format landets energiförsörjning, industri och självbild in i modern tid.
Utredningens motivering
Energiförsörjningens utveckling i Sverige speglar landets ekonomiska omvandling från jordbrukssamhälle till högindustrialiserad välfärdsstat. Genom fyra historiska epoker – ved, kol, olja och el – har olika energikällor lagt grunden för produktion, transporter och samhällsutveckling.
Ved och träkol dominerade fram till mitten av 1800-talet, främst inom gruvdrift och uppvärmning. Därefter tog importerad stenkol över. Den var nödvändig för att och driva ångmaskiner, gasverk och industrier, men skapade samtidigt importberoende som gjorde Sverige sårbart.
Under andra världskrigets handelsembargo stod vattenkraften för viktig elförsörjning, särskilt av tågtrafiken. Oljan blev efter kriget dominerande energikälla, främst på grund av bilismens framväxt. Oljekrisen 1973 tvingade dock Sverige att ställa om till elproduktion från vattenkraft och kärnkraft. Elektrifieringen av malmbanan visade tidigt hur energiomställning kunde driva både infrastruktur och industri.
Energifrågan ett gränsland mellan ekonomi, miljö och säkerhet. Idag baseras Sveriges elproduktion till stor del på vattenkraft, en resurs som inte släpper ut koldioxid men som påverkar landskap och ekosystem. Miljöproblem förknippade med älvarnas utbyggnad, skogens avverkning och industrins utsläpp får allt större uppmärksamhet och politiskt avtryck.
Den svenska energiförsörjning präglas av långsiktigt planerad, statligt organiserad och tekniskt avancerad produktion. Utmaningarna för både klimat och närmiljö är dock omfattande.
Några reflektioner
Energiförsörjningen är en central del av samhällsekonomin, men hur den ska representeras i en kulturkanon är inte given. Historiskt sett har alltså vi använt trä och kol, och i modern tid vatten, kärnkraft och, framför allt, olja.
Men som utredningen skriver handlar denna post även om ekonomins miljömässiga påverkan. Här spelar vattenkraften en komplex roll. Utbyggnaden av våra älvar har varit omfattande miljöingrepp. Här står Kaitum- och Kalixälven, som förblivit outbyggda, som kontraster till just Harsprånget i Luleälven.
Vattenkraften en fossilfri energikälla, vilket är gynnsamt för den klimatpåverkan som människans aktiviteter medfört. Men det är även kärnkraften. Kanske kunde Oskarshamns kärnkraftsverk, där den första reaktorn sattes i bruk redan 1972, varit med i kanon?
Oljan har faktiskt stått för huvuddelen av energiförsörjningen i Sverige under hela efterkrigstiden. En bensinmack, central för bilismen men även för livet i landsbygdens mindre orter, kunde kanske ha varit med i kanon. Men vilken av landets nästan 3000 tankställen som vore passande är ingen lätt nöt att knäcka. Oljan som råvara är ju inte särskilt svensk, vilket talar emot den som en post i en kulturkanon för Sverige.
Ekonomistas 
Lämna en kommentar