Ekonomisk ojämlikhet är en av vår tids stora frågor. I debatten hörs utspel och slutsatser som oftast bortser från fakta och forskning. Varför är det så? Detta inlägg diskuterar frågan om forskningens roll i den svenska ojämlikhetsdebatten och spekulerar i varför fakta och forskningsresultat inte får större gensvar.
Samhällsdebatten om ojämlikhet domineras av röster från vänsterhåll. Högern har av tradition varit tyst. Inom vänstern är tonläget kritiskt, tidvis alarmistiskt. I en artikel beskrev bl a Daniel Suhonen och Göran Therborn Sverige som ett land där botten går ur, de rika drar ifrån och hur ojämlikheten är tillbaka på 1940-talets nivå. Enligt Jan Guillou är vi ojämlikare än på 1600-talet. Författarna Göran Greider och Åsa Linderborg anser båda att det har gått åt helvete med ojämlikheten sedan 1980. Journalisten Andreas Cervenka påstår att förmögenhetsklyftorna är större i Sverige än i Ryssland.
Även vänsterns politiker är negativa. En grupp socialdemokratiska riksdagsledamöter påstod i en motion att Sverige har en historiskt hög inkomstojämlikhet och vänsterpartiets Nooshi Dadgostar har påstått att vår förmögenhetsfördelning är extremt hög.
Fakta och forskning ger dock en annan bild. Samstämmiga data från OECD och Världsbanken visar att Sverige är ett av världens jämlikaste länder. Vi har relativt små skillnader i hushållens disponibla inkomster, mellan mäns och kvinnors löner eller mellan låg- och högutbildades förväntade livslängd.
Den social rörligheten är också en av världens högsta. Oftast mäts rörligheten som kopplingen mellan barns och föräldrars inkomster eller utbildningsnivå.
Förmögenhetsojämlikheten är inte heller större här än i andra länder. Nya data visar rentav att klyftan mellan rik och fattig är historiskt låg, trots alla nya miljardärer. Anledningen är att de stora rikedomarnas tillväxt har balanserats av medelklassens ökade ägande i bostäder och pensionsfonder. Förmögenhetstillväxten underifrån har varit så kraftfull att just bostäder och pensionsfonder idag står för fyra femtedelar av all privat förmögenhet.
När det gäller trender är det riktigt att vissa aspekter av ojämlikhet har ökat över tid. Mest uppmärksammad är inkomstfördelningen, där ökningen varit relativt stor i procentuella termer sedan 1980-talets början jämfört med andra länder. Forskare har dock påpekat att uppgången varit gradvis under flera decennier. Den höga relativa ökningen drivs framför allt av 1980-talets extremt låga nivåer, där Sverige stack ut i förhållande till alla andra av världens länder. Idag har vi som sagt en fortsatt relativt låg nivå, men den är inte längre internationellt extrem.
Andra aspekter av ojämlikhet har knappt ökat alls, exempelvis de i arbetsinkomster eller löneskillnader. Några kurvor pekar rentav nedåt, exempelvis lönegapet mellan kvinnor och män eller andelen barn med låg inkomststandard.
Tyvärr har dessa fakta och forskningsrön mötts med tystnad från vänsterhåll. Samma debattörer och politiker som svartmålar den svenska fördelningspolitiken, och i förlängningen välfärdssamhället i stort, vill inte kommentera de rön som forskningen tagit fram om ojämlikheten.
Varför är vänstern så tyst om ojämlikhetsforskningen? Tystnaden är paradoxal eftersom det inom vänstern borde finnas intresse för att granska och förstå de komplexa sambanden mellan välståndets tillväxt och fördelning. Förklaringen kan inte vara att man inte har sett resultaten. Vissa resultat har cirkulerat i åratal och periodvis rönt stor uppmärksamhet utanför forskarvärlden.
En troligare förklaring till vänsterns tystnad är att man är värjer sig mot fakta som går emot den egna världsbilden. Man har ju redan slagit fast i debatten att ojämlikheten är för hög, och att den ökar. Om fakta pekar i annan riktning är det kanske lättare att satsa på känsla och blunda för evidensen i debatten. En faktaresistens, helt enkelt.
Därtill är det nog ofta så att en alarmistisk röst slår igenom på ett annat sätt än mer nyanserade resonemang. Dominansen i ojämlikhetsdebatten kanske bygger till viss del på att man har svartmålat situationen i Sverige.
Det finns dock vissa undantag från denna generella tystnad. Ett är chefen för Katalys, Daniel Suhonen, som vid flera tillfällen har skapat plattformar för att diskutera ojämlikheten i Sverige från olika perspektiv, inklusive från forskningshåll. Exempelvis har han bjudit in mig vid flera tillfällen, nån gång att diskutera en rapporte från Katalys, en annan gång för att diskutera min nya bok om förmögenhetsklyftor i podden Starta pressarna. Suhonen bjöd tillsammans med Alice Teodorescu in Johan Norberg och Kajsa Ekis Ekman att diskutera ojämlikhet i SVT. Vänsterpartisten Per Sundgren vill också föra seriös debatt, exempelvis i hans kritiska men resonerande recension av min bok (och som jag replikerade).
Inom högern råder tyvärr en generell tystnad i ojämlikhetsdebatten. Även högern är därmed tyst om ojämlikhetsforskningen. Här är dock förklaringen en annan. Snarare än vänsterns selektiva faktaurval och ignorans handlar högerns tystnad om ett hävdvunnet ointresse för ojämlikhet i allmänhet, förmodligen i kombination med okunnighet. Min förmögenhetsbok har visserligen uppmärksammats från högerhåll, men det är ett undantag.
Läget i svensk ojämlikhetsdebatt är med andra ord ganska miserabelt. Utspelen präglas av tyckande och faktaresistens snarare än av forskningsrön och ärligt rapporterad statistik. Situationen är dock inte hopplös. Det finns debattörer och politiker som vill få till en bättre diskussion som grundas på pragmatism och kunskap. Ett exempel hördes nyligen på ett seminarium i riksdagen där ett förslag om slopad statlig inkomstskatt diskuterades. Inläggen från både vänster och höger präglades av både pragmatism och en sympatisk samtalston. Vi behöver mer sånt, för utan klarsyn och faktagrundad fördelningsdebatt blir det svårt att bygga en hållbar politik som klarar framtidens utmaningar.
Ekonomistas 
Det må vara att ojämlikheten i Sverige är mindre än i många andra länder. Det är dock fortfarande stor skillnad mellan fattiga och rika. Framför allt har de arbetsfria kapitalinkomsternas andel av de totala inkomsterna ökat. Eftersom kapitalinkomsterna är ännu mer ojämlika än arbetsinkomsterna har därför även inkomstskillnaderna totalt ökat. Välfärden har också försämrats, vilket slår främst mot dem som har låga inkomster.
Samtidigt har skattekvoten minskat och de med höga inkomster har fått de största skattesänkningarna. 1990 betalade vi nästan hälften av våra inkomster skatt. 2023 var skattekvoten 41,4 procent. Detta är en av grundorsakerna till att kommuner och regioner har dålig ekonomi.
För att kunna bibehålla nivån på välfärden behöver nämligen skattekvoten öka när BNP ökar. Detta eftersom produktivitetsutvecklingen generellt är sämre inom tjänstesektorn än inom varuproduktionen. Den offentliga sektorn levererar främst tjänster. Om de offentligt anställda ska få samma löneutveckling som de privat anställda måste därför skatten höjas.
Inom åtminstone vården ökar dessutom resursbehovet när befolkningen blir äldre, och när nya, dyra vårdformer och mediciner utvecklas. Det är därför ingen överraskning att nästan alla regioner går med underskott.
Det klassiska exemplet på hur svårt det är att öka produktiviteten inom (delar av) tjänstesektorn är från kulturlivet. Ett musikstycke, eller en teaterpjäs, tar den tid det tar att framföra. Det är svårt att se hur produktiviteten för en symfoniorkester skulle kunna öka.
Inom ekonomin är detta förhållande känt som Baumols sjuka, se exempelvis Ekonomisk Debatt 2018:7.
Kapitalinkomster beskattas synnerligen konfiskatoriskt. Ränta på sparkonton ligger typiskt på samma nivå som inflation. Man blir alltså kompenserad för inflation och sparkapitalet består. Dock påstår staten att man haft inkomst och tar numera 30% av inflations-kompensationen. Dvs staten konfiskerar 0.6% av sparkapitalet varje år. Det kan inte bidra till ökade skillnader i sparkapital. (Dvs ekonomisk ojämlikhet).
Sjukvården har förbättrats betydligt genom decennierna. Detta tack vare att så mycket sköts av privat sektor, som hela tiden investerar i förbilliganden och innovationer. Specifikt talar jag om medicinsk utrustning som bara blir bättre och billigare. Och läkemedel. Idag kan man t ex ta ett blodprov och få ut enorm information ur det. Det var inte möjligt för några decennier sedan.
Att det arbete inom vården som offentlig sektor hanterar inte ökat produktivitet nämnvärt är väntat. Det syns tydligt i länder som har och har haft non-market socialism. Där tenderar tillväxt vara 0%.
Det har väl tvärtom varit stora produktivitetsökningar inom kultur-sektorn. Musik kan framföras en gång, spelas in och lagras på en server och spelas upp till lyssnare över hela världen för en mycket försumbar kostnad. Samma sak med teaterpjäser och dylikt. Och för tavlor har man länge kunna kopiera de och trycka upp och sälja de tryckta kopiorna billigt. Vi klarar oss med mycket färre bildkonstnärer, musiker och skådespelare iom att deras verk kan reproduceras till mycket låg kostnad.
Samma sak sker nu inom utbildning. Världen över kan människor får sig högkvalitativ utbildning via nätet. För en mycket billig penning. Detta kommer få ett stor genomslag på utbildningsnivån världen över. (Offentlig sektor har bidragit med ingenting till detta. Det har skötts av privat sektor. Offentlig sektor kommer snarare söka förhindra detta sänkta pris på utbildning, genom att inte godkänna den).
Antag Fia och Anton. Båda har samma inkomst.
Anton är sparare och sparar varje månad en del av inkomsten.
Fia spenderar hela inkomsten på nöjen och förlustelser. Och sparar inget. Men är rik på upplevelser.
Med tiden kommer Antons ekonomiska tillgångar vara enorma jämfört med Fias, som mest består i kläderna på kroppen och några få möbler.
Är detta ett problem? I så fall varför? Spontant borde detta väl vara en sak för var och en.
Och om det är ett problem vad bör man då göra åt saken.
En tänkbar åtgärd skulle vara att de med för lite tillgångar straffas. T ex kan Fia åka i fängelse en månad varje år för att hon har för lite tillgångar.
Dock är ett sparande nödvändigt om det skall finnas någon som kan investera i arbete med innovationer och processförbättringar. Och utan detta blir det ingen tillväxt och ingen ökad levnadsstandard.
I grunden blir det en fråga om principer och hur och vem som gänget med störst våldskapital (dvs staten) menar skall spara. På 70-talet var svaret från (S) när den konfiskatoriska kapitalbeskattningen var som värst, att det är staten som skall sköta sparandet. Det kan ju te sig lite bisarrt givet hur staten försatte sig i skuld och hade negativt sparande. Men så var budskapet uppifrån då.
Numera verkar en majoritet i Riksdagen mena att hushållen får spara men man tar en del av sparandet av dom. Staten har så att säga infört ”böter” på produktivitetsökning.
De som talar om ekonomisk ojämlikhet idag verkar inte vara så intresserade av just frågan i sig, och absolut inte vilja straffa icke-spararen. Utan fokus verkar vara att kunna stjäla spararens sparkapital. Och vara ”goda” och dela ut stöldgodset till sina anhängare.
I såväl den tidigare som den nuvarande (new brandeis movement) antitruströrelsen kopplades stora företag och förmögenheter till ett hot mot demokratin. Jämför Elon Musks och bröderna Kochs agerande i USA. I Stiglitz bok People Power and Profits diskuteras det något. Jag har inte läst din bok men jag hittar inte den kopplingen i din text ovan. Har du några tankar om det temat?
Hej Daniel,
I rapporten från Credit Suisse (Global Wealth Databook 2022) anges Sveriges Gini-koefficient för förmögenhet som hela 88,1 (länk här).
Detta verkar stå i kontrast till ditt papper, som pekar på en minskning av ojämlikheten i Sverige.
Vad tror du kan ligga bakom en sådan diskrepans mellan deras siffra och din analys? Kan det bero på metodik eller datakällor?
Det vore väl på sin plats med ett svar från bloggförfattaren.
Hej Per, tack för detta påpekande. Tyvärr är det enkla svaret att GWR-datan inte funkar för Sverige. Jag satt ju med i den grupp som gjorde dessa data och vet orsaken. Det handlar om en kombination av två faktorer:
– bristfälliga indata från SCBs förmögenhetsstatistik från tidigt 2000-tal, som saknade flera stora tillgångsslag (pensionssparande, bostadsrätter till stor del, onoterade bolag)
– skönsmässig justering för superrika utifrån Forbes magazine, där ett litet antal svenska superrika gav Sverige en abnormt stor uppjustering i toppförmögenheter. Problematiskt av flera skäl. Dels för att justeringsmodellen är känslig för outliers (Sverige var en sådan), dels för att en del av de superrika redan fanns med i svenska indatan (t ex börsnoterade tillgångar i H&M mm), dels för att några svenska superrika inte längre bor i Sverige (Ferring, Tetrapak).
Olyckligt nog har denna siffra lett vissa journalister att beskriva Sverige som mer ojämlikt i förmögehetstermer än t ex Ryssland. Detta påstående är felaktigt. Men till journalisternas försvar är att de inte kunde veta varför. Men nu vet ni som läser detta.
Möjligen är svaret kulturellt? 1) I Sverige blir det det lätt stora teman vi diskuterar – klimathot, kvinnors situation, AI etc etc. Det finns andra frågor som kommer i skymundan, tex att arbetslösheten har bitit sig fast på en hög nivå. Skulle du knyta dina frågor till t.ex. skulle det kanske bli mer uppmärksamhet. 2) en utvecklingsekonom sade en gång till mig att i samhällen med insiders/outsiders lägger de som är outsiders kraft på att bli insiders, inte att ändra systemet. Samhället är mer individualiserat, och frågor om jämlikhet blir mindre intressanta.