Hushållens samlade skulder är relativt sett höga i Sverige jämfört med en del andra länder. Just bolåneskulderna framstår dock som betydligt mer robusta mot ekonomiska störningar, och därmed också som mindre riskabla för svensk ekonomi, än vad Riksbanken och Finansinspektionen gjort gällande. Det är något som visas i en ny och mycket läsvärd rapport från SBAB med en del nya data om hushållens bolån. Den är författad av Robert Boije, chefsekonom, och Sten Hansen, analys- och prognoschef, båda vid SBAB.
Rapporten har tidigare sammanfattats på DN Debatt. Men den förtjänar att läsas i sin helhet. De viktigaste slutsatserna är
- 60 procent av Sveriges hushåll har inga bolån alls.
- Medianbolånet uppgår till 1,3 miljoner kronor bland hushåll med bolån. Endast 14 procent av alla svenska hushåll har ett lån som överstiger 2 miljoner kronor.
- Den stora majoriteten av alla bolåntagarhushåll har rimliga räntebetalningar – även vid en antagen långsiktig ränta om 4 procent – och i synnerhet jämfört med kostnaden att bo i hyresrätt.
- För nästan åtta av tio bolåntagarhushåll kan bostadspriserna falla med 30 procent utan att bolåneskulden blir större än värdet på bostaden.
- Bostadsägare i Sverige har i låg grad belånat sina bostäder för konsumtion av annat än boende och har därtill ett internationellt sett mycket stort sparande.
- Kraftigt ökad produktion av nya bostäder och fler hyresrätter är ingen universallösning på de påstådda riskerna med hushållens bolåneskulder.
Tillägg 2024-06-06:
Ekonomistas 
Tittar jag på total skuld i relation till BNP så avviker inte Sverige från länder med liknande BNP/Capita. Utan är snarare någonstans i mitten.
Med total skuld menas här hushållens, företagens och offentlig sektors.
Och det går väl att inse att man hamnar på en sådan nivå av total skuld /BNP. Det både finns belåningsbara tillgångar och ett behov av sparande. (Pensionssparande och försäkringsbolagens tillgångar, mm).
Om man nu menar att just hushållen borde ha lägre skuldsättning, så kan man ställa sig frågan hur finansieringen av bostäder då skulle ske.
Man kan väl tänka sig några varianter:
A) som idag
B) Fastighetsbolagen äger alla bostäder och därmed all skuldsättning av bostäder. Och folk hyr.
C) Som A fast staten pressar ned lönekostnaden för de som bygger/renoverar så att priserna går ned.
På vad sätt skulle alt B) vara bättre än alt A?
Ränteexponeringen finns kvar precis som i A). Däremot kommer Fastighetsbolagen äga alla vinster/förluster. Men hushållen äga dessa via aktier istället. Skillnaden blir mest formaliteter. I alla fall vad gäller exponering och räntor.
Alt C är ju lite kul, men staten har ju låtit lönekostnaden per arbetad timme blir dubbelt så hög i Sverige, för byggarbete, jämfört med Finland, enligt Boverket. Staten är knappast kapabel att korrigera det.
Så vad för förändring vill de som klagar över hushållens skuldsättning ha då?
Så länge man inte får ned produktionskostnaden för nyproduktion kommer inte priserna i successionsmarknaden bli lägre. Och då måste det till dagens skulder.
Om man förutsätter ett så kallat blandekonomiskt system – vilket Bosse gör härovan genom att skriva att staten har ju låtit lönekostnaden per arbetad timme … – finns det även ett alternativ D. Som har använts tidigare i Sverige. Att låta statliga (eller kommunala) och allmännyttiga bostadsbolag pressa ner priserna genom att finansiera, producera och förvalta bostadsfastigheter utan vinstintresse.
Men det kanske tillhör ämnet ekonomisk historia i stället?
Kommunala allmännyttiga bolag finns, och har funnits under flera decennier.
Men dom måste också finansiera byggande av sina hyreshus med lån. Och betala ränta på lånen. Och räntan betalas av hyresgästerna. (Dels lånar dom som vanligt. Dels lånar dom av kommunen. I båda fallen måste dom betala ”ränta”). Och det blir inte billigare för dom när dom upphandlar nyproduktion. Det är som idag. Det ingår i alt A.
Men det finns i sig ett alt D som faktiskt undviker skulder. Men som leder till en del andra konsekvenser, som kan upplevas som oönskade.
D) Staten inför en plikt för folket att bygga bostäder, utan ersättning. I det ingår även att producera byggmaterial utan ersättning. Och tillhandahålla råvaror utan ersättning.
Det blir ungefär som en värnplikt. Och här så byggs bostäder utan att man behöver låna, eftersom staten inte behöver betala något. Det blir ungefär som det är i Nordkorea. En sidoeffekt av en sådan här lösning vore att vi nog inte kan se fram emot något positiv tillväxt och ingen höjd levnadsstandard. Och att standarden på bostäderna inte lär bli särskilt hög.
Bosse verkar inte vara bekant med den (över-)statliga reglering som numera hindrar att något svenskt statligt (eller kommunalt) eller allmännyttigt företag erbjuder säkerhet för bygglån på förmånligare villkor än den privata marknaden. Däremot verkar Bosse vara välinformerad om byggbranschens villkor i Nordkorea. Jag hoppas att han vill komma med en referens till sin källa. Åt oss mindre pålästa.
Ja, kommunallagen lär hindra kommuner från att ge lägre priser till vissa utvalda. Dvs ge lägre ränta till Allmännyttan. Det vore liktydigt med att förskingra skattebetalarnas pengar.
Det rimliga är att kommunen kräver samma avkastning som kreditgivare i privat sektor.
Men detta är bara ränta. Frågan gällde skulder. Och även om kommunerna skulle förskingra och ge lägre ränta så blir skulderna desamma.
Dock kom jag på en variant på alternativ D. Låt oss kalla den D2.
Alt D2) Som D fast staten kräver inte att medborgare bygger personligen, utan medborgarna kan anlita en professionell byggare som utför byggplikten.
Här uppstår ingen skuld, utan medborgarna får ta av sina arbetsinkomster eller bidrag för att betala bostadsbyggandet.
Skulle vara förnämligt om de som beklagar sig över bostadsskulder kunde konkretisera hur de tänker att bostadsbyggande skall finansieras. Om det är alt D eller D2 eller någon annan variant.
(Ang kommentaren om NK så tvivlar jag på att det finns en byggbransch i NK. Det enda näringsliv som får finnas där (med vissa små undantag) är staten, som sköter allt till medborgarnas bästa. Något som verkar vara liktydigt med permanent stagnation).