Finanspolitiska rådet: Oron för hushållens skuldsättning och de makroekonomiska riskerna förefaller överdriven

Finanspolitiska rådet har kommit med sin rapport 2019. En sak som förtjänar att uppmärksammas är att rådet har ändrat sin bedömning av riskerna med hushållens skulder. I rapporten 2018 skrev man att ”rådets uppfattning är att den ökade skuldsättningen innebär en ökad sårbarhet som kan förstärka problem relaterade till eventuella obalanser på bostadsmarknaden”. I årets rapport står det att ”rådet anser att oron för hushållens skuldsättning och de makroekonomiska riskerna förefaller överdriven”. Här är ett utdrag ur årets rapport om riskerna med hushållens skulder (sid. 17-18):

Sedan några år tillbaka menar flera bedömare att hushållens skuldsättning utgör en makrofinansiell risk i Sverige (Riksbanken 2018, Europakommissionen 2018, OECD 2019). De svenska hushållens låneskulder har ökat under lång tid och uppgick under 2018 till ca 172 procent av den disponibla inkomsten. Det är en historiskt sett mycket hög nivå. Hushållens skuldsättning i förhållande till sina finansiella tillgångar har däremot legat på en stabil nivå under hela 2000-talet; hushållen har haft ett högt sparande och börsen har stigit kraftigt under denna period. Skuldsättningens koppling till de kraftigt stigande bostadspriserna har stått i fokus för debatten. Efter en nedgång som inleddes under hösten 2017 stabiliserade sig priserna på bostäder under hösten 2018. Men de svenska hushållens skulder har fortsatt att öka snabbare än deras inkomster, om än i långsammare takt. Denna utveckling bedöms fortsätta under de kommande åren i takt med att bostäder omsätts till dagens höga prisnivå. Effekten på hushållens konsumtion av bostadsprisnedgången under 2017–2018 har sannolikt varit begränsad.

Vissa bedömare hävdar att ett större bostadsprisfall riskerar att leda till märkbara negativa effekter på hushållens konsumtion, bostadsinvesteringar samt för den finansiella sektorn. Det är emellertid omdiskuterat huruvida bostadspriserna verkligen är omotiverat höga (Sørensen 2013 samt Flam 2016) och om hushållens skuldsättning är större än deras återbetalningsförmåga. Det fall i hushållens konsumtion som kunnat observeras i andra länder efter ett fall i bostadspriserna har enligt tillgängliga studier berott på att hushållen ökat belåningen på sina bostäder och använt lånen till konsumtion. Det är alltså snarare denna lånefinansierade ”överkonsumtion” som lett till minskad efterfrågan, inte hög skuldsättning i sig. Hushåll som inte ökade belåningen minskade inte sin konsumtion (Svensson 2019). Sverige har i jämförelse ett mycket högt hushållssparande. Rådet anser att oron för hushållens skuldsättning och de makroekonomiska riskerna förefaller överdriven. De finansiella riskerna för hushållen och bankerna är enligt Finansinspektionen små (Finansinspektionen 2017, 2018).

Comments

  1. Marcus says:

    Tillgångarna ser väl alltid bra ut innan en kris? Var det inte så 1929, 1999 och 2008 också. Borde inte vara så svårt att visa att just tillgångspriserna är på sin högsta nivå någonsin vs BNP på världsnivå. Undrar vad det kan beror på? Artificiellt nedtryckta räntor, centralbanker som köper alla möjliga tillgångar (främst statspapper, men på sina håll även företagspapper och aktier…). Så inte så konstigt att Sverige är i ungefär samma sits som de flesta länder med skulder som stigit betydligt mer än inkomsterna under väldigt lång tid. Tillgångarna åker då också med upp, tyvärr är de ju inte mer värda mätt i ökade långsiktiga vinster utan det funkar bara så länge räntan är extremlåg. Om det är hushållens skuldsättning som får det att blåsa ur systemet återstår att se men svårt att se att obalanserna/risker i systemet någonsin varit större än de är idag. Om det sedan leder till en kris i närtid är svårt att säga. Behövs en utlösande faktor för det.

    • Den risk Finansinspektionen oroar sig för är att högt skuldsatta hushåll ska dra ner sin konsumtion mer i en lågkonjunktur och därmed förstärka högkonjunkturen. Men forskningen har visat att det är bolånefinansierad överkonsumtion som förklarar konsumtionsfallet i andra länder under den finansiella krisen. Det avgörande forskningsresultatet är följande: Högt skuldsatta hushåll vilka inte ägnat sig åt bolånefinansierad överkonsumtion drog inte ner sin konsumtion mer än lägre skuldsatta hushåll. Det är alltså inte hög skuldsättning utan bolånefinansierad överkonsumtion som skapar en risk för djupare lågkonjunkturer. I Sverige finns inga tecken på någon bolånefinansierad överkonsumtion. Se mer här.

  2. Bosse says:

    Jag har två kommentarer, men tar de i olika inlägg då de är helt olika.

    I rapporten skrivs: ”ett större bostadsprisfall riskerar att leda till märkbara negativa effekter …”.
    Jag vill invända lite mot den meningen. Bostadspriser faller inte av sig själva. (Lönekostnader och materialkostnader lär inte minska). Bostadspriser kan däremot falla av en orsak. Denna orsak som leder till fallande bostadspriser kan också ”leda till märkbara negativa effekter …”.

    Vi kan ta som exempel finansierings-stoppet i USA för bostadsköp (ca 2008) som ledde till en besvärande lågkonjunktur och fallande bostadspriser. (10 år senare har man tagit sig ur det, och bostadspriserna har återgått till normala). Går det inte att köpa bostäder så havererar all näringsverksamhet som har med nyproduktion att göra. Den arbetslöshet det skapar leder sedan till minskad konsumtion, och ytterligare arbetslöshet. Och så itererar det i en spiral med stigande arbetslöshet och minskad konsumtion. Denna eskalerande arbetslöshet leder föga förvånande också till fallande bostadspriser.

    I övrigt håller jag med slutsatsen om att ”De finansiella riskerna för hushållen och bankerna är enligt Finansinspektionen små”.
    Och även Lars kommentar ovan om ”I Sverige finns inga tecken på någon bolånefinansierad överkonsumtion.” Sedan ca 2007 har vi i Sverige haft en anmärkningsvärt hög sparkvot. (I paritet med Schweiz). Jag har lite svårt att se någon lånefinansierad överkonsumtion med en sådan hög sparkvot. (Då kan man vara mer orolig för Finland som har negativ sparkvot).

  3. DI skriver idag i e-tidningen (men inte på websidan?) under rubriken ”Exportrådet ändrar sig om skuldskräck” om Finanspolitiska rådets ändrade bedömning.
    https://twitter.com/leosven/status/1128181689270906880

  4. Är vi säkra på att vi inte har problem med “överkonsumtion” i Sverige? (Trots allt kan 30 procent av ökningen i bolånestocken under åren 2011–2017 förklaras av att befintliga bostadsägare har utökat sina lån). Dessutom något som är av stor vikt vid ett antagande att Sverige skulle klara sig bättre än jämförda länder är att vi har ett högt sparande, men vi har inget data om hur sparandet är fördelat bland hushållen. Tidigare data indikerar på att det är mycket ojämnt fördelat, så hur säkra kan vi då vara på att vi inte kommer se ett scenario där konsumtionen faller bland högt belånade hushåll vid ett större bostadsprisfall? Och att hushållens bostadsinvesteringar går ner vid ett prisfall, var det inte det vi såg 2017?

    Det känns som om det är för många osäkerheter för att säga att det inte finns risker, och om det finns risker, är det då inte bättre att bygga upp en motståndskraft mot dessa? Nu har vi ju på senare tid, efter införda åtgärder, sett en dämpning av skuldtillväxten som under lång tid ökat snabbare än den disponibla inkomsten. Det måste väl ändå vara en positiv utveckling?

    • Mikrodata tyder på ett ganska omfattande uttag av eget kapital, s.k. tilläggslån, från befintliga bolånetagare i Sverige. Detta dokumenteras av Emanuelsson m.fl. (2018). I befintliga studier av mikrodata finns det emellertid inget som tyder på att tilläggslånen skulle finansiera en överkonsumtion av makroekonomisk betydelse. Som diskuteras vidare i Svensson (2019) tycks uttagen istället använts till sådana ändamål som renoveringar, köp av fritidshus och hjälp till familjemedlemmar att köpa egen bostad. Låntagare kan även ha höjt sina bolån för att kunna betala framtida amorteringar eller för att investera i finansiella tillgångar och bygga upp en likviditetsbuffert, vilket ökar motståndskraften mot störningar.

      För att det ska finnas en makroekonomisk risk för djupare konjunkturnedgångar krävs det att den bolånefinansierade överkonsumtionen är av makroekonomisk betydelse, så stor att den syns i sparkvoten. Om några bolånetagare överkonsumerar har ingen makroekonomisk betydelse.

      Amorteringskraven ökar bolånetagarnas skuldbetalningar och minskar deras kassaflödesmarginaler. De gör bolånetagarnas konsumtion mer känslig för inkomststörningar och minskar motståndskraften. Det är kassaflödesmarginalerna, inte skuldkvoten, som avgör bolånetagarnas motståndskraft. Amorteringskraven är således kontraproduktiva.

      Att skuldtillväxten minskar på bekostnad av lägre kassaflödesmarginaler och sämre motståndskraft är ingen positiv utveckling.

      Jag vet inte vad du menar med att ”hushållens bostadsinvesteringar går ner vid ett prisfall, var det inte det vi såg 2017?”. Amorteringskraven och i övrigt strängare kreditprövning begränsade lånemöjligheterna. Detta ger ju lägre efterfrågan på bostäder och var enligt min mening huvudorsaken till prisfallet. Nyproduktion av ”lyxlägenheter” med bostadsrättsföreningar med dålig ekonomi är inget bra substitut till äldre bostadsrätter som har varierande standard, är mera centralt belägna och har bostadsrättsföreningar med bättre ekonomi. Att priserna på även dessa bostadsrätter fallit tyder på ett fall i efterfrågan snarare än nyproduktionen som orsak.

      • (1) Vad jag menar med en positiv utveckling är att amorteringskravet har dämpat skuld- och pristillväxten, vilket ffa bör gynna kommande generation av bostadsköpare, eftersom en fortsatt utveckling kommer skapa ännu högre trösklar in på bostadsmarknaden för dessa.
        Tänk om vi hade infört amorteringskrav mycket tidigare, då hade vi förmodligen gjort livet mycket enklare för dem som vill in på bostadsmarknaden idag. Det är ju inte heller några direkt häpnadsväckande krav på amortering som införts. Jämför man med andra länder är de ju faktiskt ganska måttliga.

        (2) Sedan påstår du också att
        “Amorteringskraven ökar bolånetagarnas skuldbetalningar och minskar deras kassaflödesmarginaler. De gör bolånetagarnas konsumtion mer känslig för inkomststörningar och minskar motståndskraften. Det är kassaflödesmarginalerna, inte skuldkvoten, som avgör bolånetagarnas motståndskraft. Amorteringskraven är således kontraproduktiva.”
        Men det finns ju faktiskt undantagsregler från amorteringskravet för att hantera sådan situationer och undvika de svårigheter som du tar upp.

        Sedan är jag lite konfunderad över den referens du gör till Li and Zhang (2018) när du tar upp hur dyrare konsumtionslån betalas av en utökning av bostadslånen. Vad jag kan se så tas detta upp som en befintlig risk i deras studie.

        (3) “Comparing the findings in our paper to studies using U.S. datasets, homeowners are more responsive to house price increases in their borrowing decisions in Sweden, where borrowers have full liability for their debts. Expecting the cost of not being able to repay debt is particularly high in Sweden, homeowners use home equity to reoptimize their personal debt structure rather than exhaust their debt capacity for consumption during a housing boom period. This can reduce the debt service burden and mitigate the negative consequences to undesirable income shocks. However, on the other hand, if households design their debt structure with the expectation of future substitution possibility between costly consumer credit and less-costly home equity borrowing (e.g., household might accumulate excess consumer debt in the anticipation of future debt substitution using home equity extraction), an unexpected break in the home value appreciation trend will leave households with high debt service costs each month. Due to the full obligation of debt repayment and strict rules on personal debt discharges in Sweden, it may generate a more severe debt overhang problem for households, which may trigger a deeper recession if housing prices drop, compared to what has happened since the recent housing crisis in the United States.”

        (4) Och i deras slutsats kan man läsa följande:

        “This indicates that home equity is an important financing channel for homeowners with financial constraints to optimize their debt portfolio and make investments. However, the home equity borrowing channel needs a booming house market and could be fragile if house prices start to fall. In an unexpected housing price downturn, homeowners cannot substitute nonmortgage debt with cheaper mortgages and would face high interest payments from unsecured personal debts. Therefore, they might need to cut their consumption expenses to cover higher interest costs. Meanwhile, homeowners, especially those with high income risk, might need to increase their precautionary savings and reduce consumption even further.”

        (5) Sedan var min huvudpoäng att med så många osäkerheter i det data (som t ex fördelning av sparande och tillgångar) som de här antaganden om att man inte behöver bekymra sig om dessa problem i Sverige, är det då inte bättre att ta höjd för dessa risker istället för att bortse från dem?

      • Dan,

        Jag har tagit mig friheten att numrera din punkter, för att lättare kunna svara. Men först måst jag säga att jag blir mycket imponerad över att du noga läst Li och Zhang!

        Beträffande (1) verkar det möjligtvis som du tar för givet att bostadspriserna och skulderna i någon mening är för höga. Men som jag hävdar i denna uppsats finns det inget som stöder att bostadspriserna eller skulderna är högre än vad som är motiverat utifrån ekonomiska fundamenta.

        Däremot är det onekligen så att det är svårt för unga att ta sig in på bostadsmarknaden. Allt annat lika borde unga vinna på att priserna blir något lägre. Men problemet är att priserna blir lägre därför att det är just ungas lånemöjligheter och efterfrågan som begränsas. (Mer generellt, lånemöjligheter för förstagångsköpare utan hög inkomst och förmögenhet.) Men allt annat är inte lika. Det är tyvärr så att deras lånemöjligheter och efterfrågan begränsas så mycket så att det behövs ett mycket stort prisfall för att kompensera för de försämrade lånemöjligheterna, nämligen nästan 40% enligt detta inlägg. I Stockholms kommun har priset på den genomsnittliga ettan bara fallit 5-6% från 2017 till 2018.

        Man kan lägga till att ett av problemen i Sverige är att amorteringskraven inte gäller alla (eller begränsar alla) utan i praktiken i stort sett bara de utan hög inkomst och förmögenhet. Om man oroade sig för bostadspriserna vore en fastighetsskatt utan tak så mycket bättre, eftersom den skulle betalas av alla i proportion till värdet av fastigheten.

        (2) Beträffande undantagsmöjligheterna visar det när man granskar dom närmare att de är utformade för individuella bolånetagares individuella problem med att fullfölja sina skuldbetalningar, inte för att hantera en situation när många bolånetagare visserligen kan fullfölja sina skuldbetalningar men har svårt att upprätthålla sin normala konsumtion (se avsnitt 7.8 här.

        (I den uppsatsen finns i tabell 5.1 också ett detaljerat svar på punkten (1) ovan, nämligen att unga sedan 2012 drabbats mycket mer av strängare kreditprövning och amorteringskrav än av högre priser.)

        (3) Detta resonemang i Li och Zhang tycks gå ut på att bolånetagare först skulle finansiera en överkonsumtion med konsumtionslån med höga räntor och räkna med att senare betala konsumtionslånen med höjda bolån med lägre räntor. Varför inte finansiera överkonsumtionen med höjda bolån direkt? Men, bortsett från detta, om det förekom överkonsumtion av makroekonomisk betydelse – finansierad på det sätt dom säger – så borde det visa sig i en låg eller fallande sparkvot. Deras sample täcker juli 2010 – juli 2014. Under den tiden perioden steg sparkvoten i Sverige kraftigt från en hög nivå till en historiskt hög nivå. Detta är inte förenligt med någon överkonsumtion och något undersparande av makroekonomisk omfattning..

        Det ovanstående är också ett svar på (4). Det finns inget stöd för att den företeelse som de oroar sig förekommer i någon nämnvärd omfattning.

        (5) Problemet är ju att Finansinspektionen inte lyckats visa att det finns någon makroekonomisk risk för konsumtionsfall och djupare konjunkturnedgångar. Dessutom är det ju ett belagt resultat (Baker 2018) att konsumtionens känslighet för störningar beror på kredit- och likviditetsrestriktioner, inte på skuldkvoten, och dessa restriktioner blir ju strängar med större skuldbetalningar. Problemet är ju att de som inte har hög inkomst och inte har hög förmögenhet och från början är mer kredit- och likviditetsbegränsade än andra blir mer kredit- och likviditetsbegränsade med amorteringskraven.

    • Bosse says:

      Dan:
      Med en så pass hög sparkvot som vi haft på senare år är det svårt att se att vi skulle ha ett problem med överkonsumtion. Det är snarare så att en del nationalekonomer knorrar över underkonsumtion. Dvs folket sparar för mycket (eller snarare konsumerar för lite) enligt deras förmenande.

      Att vi sparar mycket är en internationell trend som pågått i minst 3 decennier. Och som lett till fallande globala räntor. (Bank of England och många andra har undersökningar/vetenskapliga artiklar som utreder de fallande räntorna. Och det går att visa att de till stor del beror på ett ökat sparande).
      Huvudskälet till sparandet lär vara stigande pensionssparande, pga ökande levnadsstandard och ökad livslängd. I de flesta länder har man ett fonderande pensionssparande, och detta driver ned räntorna.

      Att bolåntagarna ökar sina bostadslån lär bero på renovering, tillbyggnad och modernisering av befintliga byggnader mm (och enligt Emanuelsson nämnt ovan). Med ett tak på fastighetsavgiften (skatten) är det rimligt för folk att förbättra sin boendestandard. Vi har nu ingen extra beskattning på förbättring av boende.

      Förmögenhetsdata från 2007 visar att hushållens nettotillgångar stiger nästan linjärt med stigande ålder. Så det är ojämnt fördelat. Men samtidigt en förväntad fördelning.

      Ang oro över hushållens skulder kan man göra följande tankeexperiment.
      Antag att bostäderna i stället ägdes av fastighetsbolag och vi var alla hyresgäster. Och fastighetsbolagen hade motsvarande skulder. Och vi aktier i fastighetsbolagen.
      Skulle då oron vara lika stor över skuldsättningen?

      Rimligen borde oron vara lika stor. Men min förväntan är att de som är oroliga skulle vara mindre oroliga då. Men en fallande BNP (av något skäl) borde få snarlika effekter i båda fallen.

  5. Håkan Granbohm says:

    Några funderingar :
    Att sparandet är högt , är det verkligen en garant för att boprisfall inte leder till problem ? Det är väl inte samma människor, som både lånat mycket som också har stort sparande ? Jag föreställer mig att det dels finns en äldre generation som har en högt värderad bostad och att stort sparande, men också en yngre generation, som inte har något sparande (annat än tjänstepensioner kanske), som har lånat en hel de. De senare kan ju drabbas vid ett boprisfall, särskilt om det beror på att räntan stigit.
    Attt ett prisfall föranlett av en räntehöjning inte leder till indragen konsumtion, hur fungerar det i realiteten ? Varifrån tar hushållen de pengar som nu kommer att gå till att betala stigande räntekostnader ? är det från sitt sparande ? Allt annat måste ju vara indragen konsumtion.

    • Frågan här är inte om några bolånetagare drabbas av ett bostadsprisfall. Frågan är om det finns risk för ett stort konsumtionsfall som kan förvärra en lågkonjunktur. En sådan risk finns det om det finns en allmän och omfattande bolånefinansierad överkonsumtion. En sådan skulle synas i den aggregerade sparkvoten. I frånvaro av en sådan bolånefinansierad överkonsumtion är hushållens aggregerade kassaflöden och konsumtion inte känsliga för bostadspriserna.

      Räntan har stor effekt på hushållens kassaflöden. Detta är den s.k. kassaflödeskanalen i penningpolitiken. Denna ökar penningpolitikens effekt och minskar risken för lågkonjunkturer. Eftersom Riksbanken sänker räntan i en lågkonjunktur minskar ränteutgifterna och skuldsatta hushålls kassaflöden förbättras. De kan lättare upprätthålla sin konsumtion. Dessutom har Finansinspektionen, Riksgälden och Riksbanken effektiva verktyg att hindra marginalen mellan boräntor och reporäntan att öka.

      Även i frånvaro av en lågkonjunktur tyder nu allt på att räntan nu kommer att vara låg under lång tid.

      Läs gärna om räntekanelen i min uppsats här.

      • Marcus says:

        Räntan brukar sänkas i lågkonjunktur. Det är dock ingen naturlag att så måste/kan ske. Inflation är som Miltin Friedman sa alltid en monetär fråga. Har alltså med penningmängden att göra, inte nödvändigtvis med konjunkturläget. Så det funkar bara så länge det finns tillräckligt förtroende för valutan. Efter vad som gjorts under många decennier med penningpolitiken (i en ökande takt senaste 10 åren) är frågan hur mycket mer utrymme det finns för räntesänkningar med bevarat förtroende. Befarar för egen del att det finns en inte obetydlig risk att vi vid nästa lågkonjunktur kan hamna i ett läge med både vikande tillväxt och stigande inflation. Baserat på centralbankernas tidigare beteende kan vi nog då räkna med att de prioriterar ”tillväxt” och till slut får både låg tillväxt och hög inflation. Men instämmer så klart i att vi kommer ha låga räntor så länge centralbankerna styr. Är ju inmålade i ett hörn nu som de aldrig kommer att kunna komma ur under nuvarande paradigm.

      • Marcus,
        Nja, sambandet mellan pengar och prisnivå är tämligen svagt. Det är ett av skälen till att penningmängdsmål inte fungerar bra. Men när räntan blir noll försvinner det lilla samband som annars finns helt och hållet. Det är därför mycket stora balansräkningar hos centralbankerna inte har höjt prisnivån.

        Man brukar – med viss förenkling – förklara detta med hänvisning till den s.k. likviditetsfällan. När räntan blir noll blir korta statsskuldväxlar och pengar mycket nära substitut och då blir efterfrågan på pengar helt elastisk.

  6. Mårten says:

    Hej! Tack för intressant inlägg och efterföljande diskussion!
    En fråga av lite lägre akademisk nivå: När rådet skriver ”Det fall i hushållens konsumtion som kunnat observeras i andra länder efter ett fall i bostadspriserna har enligt tillgängliga studier berott på att hushållen ökat belåningen på sina bostäder och använt lånen till konsumtion. Det är alltså snarare denna lånefinansierade ”överkonsumtion” som lett till minskad efterfrågan, inte hög skuldsättning i sig.”
    -Menar man med detta att fallande konsumtion jämfört med tidigare beror på att hushållen tidigare, vid stigande fastighetspriser, använt det ökade belåningsutrymme som följer med ett högre fastighetsvärde för konsumtion. När fastighetspriserna inte längre steg så föll denna konsumtionsökningsmöjlighet bort och därav följde en svagare ökning av konsumtionen?
    Jag förstår inte vad de menar och är tacksam för förklaring.

    • Ja, när bostadspriserna steg före krisen i Danmark, Storbritannien och USA utnyttjade många hushåll det ökade låneutrymmet till att höja sina bolån och använda bolåneökningen till ökad konsumtion. Denna bolånefinansierad överkonsumtion (och undersparande) i förhållande till disponibel inkomst kunde man upprätthålla så länge bostadspriserna steg, men när krisen kom och bostadspriserna slutade stiga och till och med föll så upphörde överkonsumtionen och konsumtion föll (och sparandet steg) till en normal nivå i förhållande till disponibel inkomst.

      Det avgörande forskningsresultatet är följande: Högt skuldsatta hushåll vilka inte hade ägnat sig åt bolånefinansierad överkonsumtion drog inte ner sin konsumtion mer än lägre skuldsatta hushåll. Det var alltså inte hög skuldsättning utan bolånefinansierad överkonsumtion som orsakade konsumtionsfallet.

      I Sverige finns inga tecken på någon bolånefinansierad överkonsumtion av makroekonomisk betydelse. Därför finns det inga tecken på att den makroekonomiska risk för konsumtionsfall som Finansinspektionen oroar sig för skulle finnas i Sverige.

  7. Michael Cocozza says:

    Det hade varit intressant att ta del av dina synpunkter om FRs behandling av överskottsmålet
    Rådet betonar vikten av att hålla fast vid överskottsmålet, 0,33% av BNP samtidigt som vi 2016-2018 hade utfall budgetsaldo överskott på 1,5-2% av BNP och trenden 2019 ser ut att hamna på samma nivå. Mot bakgrund av dessa överskott och att vi har cirka 100 000 personer som går långtidsarbetslösa är rådets och regeringens betoning av överskottsmålet verkligen rätt policy? Det verkar som vi hela tiden skjuter över överskottsmålet. Var det verkligen rätt att dra ned på arbetsmarknadspolitiska åtgärder, t.ex extratjänster, när statens finanser går med stora överskott?

Trackbacks

  1. […] “Finanspolitiska rådet: Oron för hushållens skuldsättning och de makroekonomiska riskerna förefa…“, Ekonomistas-inlägg, 13 maj 2019. […]

  2. […] något som jag betonat i en rapport till Stockholms Handelskammare och som framhållits av Finanspolitiska rådet. Konsumtionsfallet i andra länder berodde nämligen inte på skuldsättningen i sig utan på att […]

  3. […] något som jag betonat i en rapport till Stockholms Handelskammare och som framhållits av Finanspolitiska rådet. Konsumtionsfallet i andra länder berodde nämligen inte på skuldsättningen i sig utan på att […]

Lämna ett svar till Håkan Granbohm Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s