Det är facket, dumbom!

Sedan ungefär 1980 har lönerna för hög- respektive lågutbildade glidit isär i USA. Som framgår av diagrammet har utvecklingen varit ganska dramatisk:

När detta blev uppenbart började forskare leta efter orsaker. Man prövade två hypoteser. Enligt den ena låg förklaringen i globaliseringen: import från låglöneländer konkurrerade ut varor med högt innehåll av lågutbildad arbetskraft, efterfrågan på sådan arbetskraft minskade och lönerna stagnerade. Enligt den andra hypotesen låg förklaringen i den tekniska utvecklingen: ny teknik krävde främst högutbildad arbetskraft, efterfrågan på högutbildade ökade och deras löner steg.

Så småningom enades man om att globaliseringen visserligen spelade en roll, men att den var liten. Den främsta orsaken till den ökande lönespridningen ansågs vara den tekniska utvecklingen. Visserligen hade utbudet av högutbildad arbetskraft ökat kraftigt, men efterfrågan hade ökat ännu mer och drivit upp premien på utbildning.

Problemet med dessa förklaringar var att andra höglöneländer inte har sett samma ökning av lönespridningen som USA, samtidigt som globaliseringen och den tekniska utvecklingen rimligen har berört dem i ungefär samma utsträckning. Sverige är ett exempel. I tabellen nedan kan man se att lönespridningen ökade något på 1980- och 90-talet, men att har varit mer eller mindre konstant därefter. Detta bekräftas av ett inlägg på Ekonomistas av Jesper Roine som dokumenterar utvecklingen sedan 1990-talet.

Finns det någon annat som kan förklara både de ökade löneklyftorna i USA och de ganska stabila klyftorna i många andra länder, t.ex. Sverige?

Under senare år har forskare granskat en annan hypotes för USA:s del, nämligen att de växande klyftorna kan bero på att allt färre löntagare är anslutna till en fackförening. Fackföreningerna kämpade framförallt för lågutbildade och lyckades hålla deras relativa löner uppe. De anses även ha påverkat lönebildningen i företag utan fackföreningar på så sätt att företagen inte vågade sätta lönerna så lågt att det skulle locka anställda att organisera sig. På 1970-talet nådde anslutningsgraden en topp på ca 25 procent,  därefter har den sjunkit kontinuerligt till dagens ca 10 procent, varav fackföringar i den offentliga sektorn svarar för ca 4 procentenheter. Att det finns ett kausalsamband i USA mellan minskad anslutningsgrad och ökad lönespridning verkar idag vara välbelagt.

För Europas del kan man konstatera att det finns ett starkt samband mellan fackföreningarnas makt över lönebildningen och mindre lönespridning som framgår av diagrammet. Detta innebär inte nödvändigtvis att sambandet är kausalt, även om det ligger nära till hands att tro det.

För Sveriges del kan man spekulera i att den ökade lönespridningen på 1980- och 1990-talet beror på att de centrala löneförhandlingarna bröt samman – vilket berodde på att utjämningen hade gått för långt.  Industriavtalet 1997 återupprättade i praktiken samordningen i löneförhandlingarna genom att göra industrin löneledande, vilket har inneburit att alla löntagare har fått ungefär samma avtalade löneökningar som i industrin.

För egen del är jag ganska övertygad om att forskningen hittat en förklaring till varför lönerna glidit isär i USA – och inte gjort det i andra höginkomstländer som Sverige. En intressant fråga är varför forskarna inte gjorde det tidigare.

Comments

  1. bjornabelsson says:

    Att fackligt inflytande kan minska lönespridningen bland de anställda är väl rätt uppenbart. I varje fall är min erfarenhet från fackligt arbete i flera olika organisationer att vi från fackets sida främst har arbetat för att lyfta lönerna för de sämst betalda. De högt betalda har klarat sig bra utan fackets hjälp.

    Men har det fackliga inflytandet också kunnat påverka fördelningen mellan arbete och kapital? Eftersom de ökande inkomstskillnaderna i Sverige till stor del orsakats av ökade kapitalinkomster finns det kanske skäl att anta att facket mer har kunnat påverka hur de anställdas kaka ska fördelas än hur stor den kakan ska vara? Finns undersökningar som kan belysa denna frågeställning? Får de anställda en större del av företagens vinster i länder mad starka fackföreningar?

    • Bosse says:

      Jag tvivlar starkt på att ägare så som pensionsfonder har lägre avkastningskrav i länder med ”stark facklig makt”. Det som i stället händer lär vara att tillväxten blir lägre.

      När jag bara på diagrammet i artikeln så kan jag se (med kunskap om tillväxt mätt som ändring i BNP/Capita) att länder med hög bargening coverage också haft lägre tillväxt under 2000-talet. Och vv.

      Vad som är kausalitet kan man diskutera. Jag har tidigare tittat på tillväxt som funktion av social expenditure som andel av BNP. Och där är sambandet nästan extremt. Tillväxt är starkt omvänt proportionellt mot social expenditure.

      Men om kausaliteten är bargening coverage eller social expenditure eller en kombination eller något helt annat kan jag inte bevisa. Mätdata är däremot väldigt tydligt.
      Det finns också undantag när det gäller tillväxt. Vissa låg BNP-länder som tillförs riskkapital och know how utifrån kan ha högre tillväxt än vad bargening coverage eller social expenditure stipular. Kina och Polen är sådana exempel. Kina har som det nyliberala land det i praktiken är en mycket låg social expenditure men tillväxten är ändå lite för hög. Men där har det också under de senaste decennierna gödslats med externt riskkapital och know how. Och värdet som en arbetare levererar som flyttar från risfältet till en fabrik ökar då drastiskt. (Det är då inget som arbetaren bidrar med, men i en nyliberal regim så är ändå arbetaren den som får det största vinsten. Att det är oförtjänt och orättvist har inget med saken att göra).

      Skälet till att ökade minimilöner och/eller kollektivavtal som kan ”tvingas på” näringslivet sänker tillväxten är att detta skapar arbetslöshet som ökar skattebördan och omfördelar till de som utestängs från arbetslivet. Även arbetsmarknadslagar bidrar här. Det skulle man kunna lägga till i ekvationen. (Dock är det väl icke trivialt att hitta en mätnorm som ger en siffra att ha i ett diagram).
      Bortsett från den arbetslöshet som rena lönenivå-reglering ger så leder hämmande arbetsmarknadslagar och kollektivavtal till inflexibilitet i arbetslivet och att arbetskraften inte allokeras optimalt. Och det är tillväxthämmande, jämfört med friare länder där allokeringen kan göras mer optimalt.

    • Harry Flam says:

      Vet inte vad svaret är tyvärr.

    • varje miljardär är ett policyproblem says:

      https://onlinelibrary.wiley.com/doi/abs/10.1111/irj.12065
      Bengtsson 2014 Do unions redistribute income from capital to labour? Union density and wage shares since 1960

      ”The income distribution between capital and labour is understudied within industrial relations. This article investigates the relationship between union density, taken as an indicator of the bargaining power of unions, and the wage share of national income in 16 advanced capitalist economies since 1960. It is shown that overall there is a positive relationship between union density and the wage share, as one would expect. But the relationship is weak or non-existent in the Nordic countries, and in some specifications in Germany and Anglo-Saxon countries, and overall it is weak in the 1980s and early 1990s. The article discusses the differences between countries in relationship to the literature on corporatism and wage moderation, and the decreasing effect over time with reference to increased global competition and conservatism of monetary policy from about 1980 on, increasing unions’ incentives for wage moderation policies.”

      • Harry Flam says:

        Tack Erik!

      • varje miljardär är ett policymisslyckande says:

        Bäst att förtydliga att jag inte är Erik Bengtsson utan bara tipsade om en text av honom.

    • fredtorssander says:

      Den största inverkan som har uppnåtts när det gäller fördelningen av produktionsresultatet mellan arbete och kapital verkar ha varit att kapitalet bland annat i Sverige tvingades delta i utveckling av produktivkrafterna och trots detta kom att äga en minskande del av nationalförmögenheten. Se tex.https://ekonomistas.files.wordpress.com/2015/10/image1.png resp. http://www.fredtorssander.se/fredpress/wp-content/uploads/2018/09/SvDi1.jpg
      Epoken av kapitalism med ett mänskligt ansikte avslutades med det socialistiska blockets sammanbrott och utrymmet för omfördelning till arbetarklassens fördel med hjälp av enbart fredliga förhandlingar har åter blivit obetydligt.

    • Anders Lindbäck says:

      Sedan 70-talet har huvuddelen av ökad produktivitet gått till kapitalägarna och inte de anställda. Här är en bra beskrivning varför så har skett i USA:
      https://www.epi.org/publication/ib330-productivity-vs-compensation/

      Där står det att skälet till 1%-arnas ökande inkomster kommer via kompensationer på andra sätt än lön. Dvs inkomst av kapital.

      I USA beskattas inkomster från korta finansiella placeringar genom att lägga den ovanpå löneinkomsten och beskattas på samma nivå som sista lönekronan.

  2. Fredrik Söderqvist says:

    Tjänstemannafacken gick från lönetrappor inom centralt definierade befattningar (befattningsnomeklaturer) till individuell lönesättning på 80- och 90-talet. Tror själv att detta ger en större förklaring till den ökade lönespridningen mellan tjänstemän och kollektivare under denna period, då tjänstemännens sammanpressade löner tilläts anpassa sig till en marknadsnivå. Dagens centrala märkesnormering fungerar inte på samma sätt, utan sätter snarare löneökningar inom befintliga befattningar utan att för den skull definiera dem.

  3. Olof Johansson-Stenman says:

    Mycket intressant! Givet att det anses finnas ett egenvärde i minskade inkomstklyftor (eller i att dessa klyftor inte ökar, eller inte ökar alltför mycket), så synes det mig då finnas potentiellt rimliga skäl för samhället att stödja fackföreningar, t ex genom att låta medlemsavgiften vara avdragsgill (som ju var fallet tidigare). Eller vad säger du Harry?

    • Johan Richter says:

      Skattereduktionen för fackföreningsavgift är återinförd. Själv ser jag dock inget egenvärde i minskade inkomstskillnader.

  4. Tore Ellingsen says:

    Tack, Harry!

    Vad skulle du säga är bästa svaret på följande påstående: Om facket pressar upp lönerna för lågutbildade, så kommer efterfrågan på lågutbildad arbetskraft att sjunka medan utbudet ökar. Därför kommer högre löner till priset av arbetslöshet.

    Jag säger inte att jag tror på detta påstående. Det är ju definitivt inte sant under alla omständigheter. Om företagen har marknadsmakt kan efterfrågan gå upp när lönerna stiger. Men är det verkligen den mekanismen som förklarar varför högre löner inte skapat mer arbetslöshet bland lågutbildade?

    • Harry Flam says:

      Det finns en artikel i Scandinavian Journal 1987 som visar att resultatet av den s k solidariska lönepolitiken blir arbetslöshet för de lågutbildade (s k unskilled). Detta i en ekonomi med perfekt konkurrens på alla marknader. Jag tror inte att default är perfekt konkurrens på arbetsmarknaden. Det finns både fackföreningar och arbetsköpare med marknadsmakt, t ex Ericsson, landstingen och tidigare skolan. Men jag tror inte att just den mekanism som du pekar på förklarar den relativt låga arbetslösheten för lågutbildade.

      • Tore Ellingsen says:

        Edin och Topel (https://www.nber.org/chapters/c6522.pdf) hittade stöd för den klassiska tesen till Rehn och Meidner: Högre löner i Sverige medförde att arbetskraft kom att föras över till mer högproduktiv verksamhet, utan att det därmed skapades arbetslöshet. (En hel del empiri om minimilöner från Card-Krueger och framåt tycks indikera något liknande i USA.)

        Kan förklaringen vara att efterfrågan på arbetskraft från högproduktiva företag lutar uppåt? Jag arbetar just nu med en teorimodell som har den egenskapen. Idén är ganska enkel (i varje fall om man tidigare läst om effektivitetslöner). När lönen är högre, är arbetare mer måna om att behålla jobbet. Därför behöver inte ägarna lägga lika mycket kraft på att övervaka varje arbetare, utan kan övervaka flera arbetare till samma kostnad. Med högre löner växer därför de mest produktiva företagen, medan de minst produktiva slås ut.

        Modellen har även en sektor där övervakning inte behövs. För vissa parametervärden finns det två walrasianska jämvikter. Alla arbetare föredrar jämvikten med högst lön, medan alla entreprenörer föredrar jämvikten med lägst lön. Jämvikten med högst lön har högst BNP. (Jag inser naturligtvis att detta är ett partiellt argument; innan man drar alltför starka policy-slutsatser ska man exempelvis tänka på investeringsincitamenten till entreprenörerna. Men då måste man självfallet även tänka på arbetarnas incitament att investera i sin humankapital.)

        Kanske borde jag nu be Dan Andersson om ursäkt. En gång för länge sedan, vid Nationalekonomiska Föreningens möte, gjorde jag narr av hans empiri som visade en positiv korrelation mellan löneökningar och sysselsättningsökningar. Mitt argument var att sambandet knappast kunde vara ett orsakssamband från löner till sysselsättning. Jag känner mig mindre säker på det nu.

    • varje miljardär är ett policyproblem says:

      Det är en nyliberal talepunkt. Men har den verkligen empiriskt stöd? Eller är det en bland de andra ideologiska sägner som florerar i nyliberal politisk retorik? Jfr http://bostonreview.net/forum/suresh-naidu-dani-rodrik-gabriel-zucman-economics-after-neoliberalism

  5. Fred Torssander says:

    I grund och botten bestäms lönernas nivå av tillgången – för att vara tydlig, idag genom överskottet – på arbetskraft. Det konstaterade redan Karl Marx och den uppfattningen har också bekräftats av den neoklassiska nationalekonomin. Särskilt den nyliberala riktning som Milton Friedman lanserade. Marx menade att orsaken till att den relativa överbefolkningen eller industrins reservarmé som han också kallade det pressade ner lönerna var arbetarklassens (alltså de arbets-behövandes) inbördes konkurrens om de otillräckliga försörjningsmöjligheterna. Friedman kom såvitt jag förstår saken fram till ungefär samma sak fast på andra vägar i sin NAIRU-teori.
    Marx tog lustigt nog upp ett indirekt exempel på hur de som köper arbetskraft, industrin och dess politiska företrädare, föreställde sig dagens globaliserade kapitalism som ett drömläge:

    ”Om Kina blir ett stort industriland”, sade mr Stapleton, ”kan jag inte förstå hur Europas industriarbetare skulle kunna hålla ut i kampen utan att stiga ner till sina konkurrenters nivå.” (Notis i ”Times” den 3 sept. 1873.)”
    (Den citerade mr Stapelton var ledamot av Englands parlament/ FT)

    Lite längre fram i texten beskriver Marx hur arbetarklassen försöker motsätta sig fattiggörandet:
    ”… efter hand som det går upp för dem (dvs. arbetarna/ FT), att deras inbördes konkurrens helt och hållet är beroende på det tryck, som den relativa överbefolkningen utövar, försöker de att organisera ett planmässigt samarbete mellan de arbetande och de arbetslösa med hjälp av fackföreningar…”
    ”Så snart detta sker, börjar kapitalisten och hans lakej, den politiske ekonomen, att gorma om kränkning av den ”eviga” och ”heliga” lagen om tillgång och efterfrågan. Sammanhållningen mellan de arbetande och de arbetslösa stämmer nämligen inte med denna lags ”spelregler”.

    De möjligheter som tidigare fanns för arbetarklassen i vissa länder att genom bland annat fackföreningsrörelsen upprätthålla både inkomstnivåerna och sysselsättningsgraden inom vissa företag, branscher eller i extremfall som Sverige hela landet, har avvecklats genom etableringen av nya spelregler som förhindrar sådant. EU:s grundpelare med kapitalets (jo det står faktiskt så) och arbetskraftens fria rörlighet är typiska exempel. Men givetvis bidrar även den fria rörligheten för varor och tjänster, liksom en mängd policybeslut till att pressa ned både priset arbetskraften och de framställda produkternas pris utan att fackföreningsrörelsen får någon möjlighet att sätta käppar i hjulen.
    Motiveringen till detta från nationalekonomernas sida är självklart att det är nödvändigt för att bevara landets internationella konkurrenskraft. Detta måste ske på de arbetandes bekostnad, då kapitalets fria rörlighet i praktiken innebär något helt annat än det bedrägligt likalydande arbetskraftens fria rörlighet.

  6. Bosse says:

    Det finns en ytterligare möjlighet som i alla fall kan bidra till lönespridning i USA. USA har varit relativt attraktivt och välkomnande för den rörliga kvalificerade arbetskraften i världen.

    Den triviala tanken här är då att om utbudet ökar så borde det tvärtom leda till lägre löner för kvalificerad arbetskraft i USA. Men det är bara sant om efterfrågan inte stiger ännu mer.

    Varför skulle efterfrågan stiga mer kan någon undra. Jag nöjer mig med att peka på att företag som levererar produkter med högre tekniskt innehåll, och vill överleva i den globala konkurrensen får krypa till korset och anställa högavlönade tekniker mm i USA. T ex har Samsung byggt ett kontor i Kalifornien med plats för 10000 anställda. Varför nu inte göra detta i Seoul? Svaret är nog att de indier som kan leverera det Samsung vill köpa aldrig riktigt såg Seoul som ett alternativ. Och fortfarande inte gör det. (Ja, Samsung försöker rekrytera till SK).

    USA har helt enkelt en överdimensionerad arbetsmarknad och efterfrågan för högavlönade, och konkurrensen om dessa driver upp lönenivåerna. Det är det man ser i den ljusblå kurvan som är högst upp i det vänstra diagrammet.
    Detta är dock ingen förklaring till ökad spridning inom de andra kurvorna.

    Immigration från syd/mellan-amerika borde kunna vara en förklaring till den nedersta kurvan.

Trackbacks

  1. […] och bidrar också till att fördelningen av inkomsterna sker på ett acceptabelt sätt. Här är den amerikanska utvecklingen  ett tydligt exempel på att det kan gå åt rakt motsatt håll, med kraftigt ökade löneskillnader […]

Lämna ett svar till Fred Torssander Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s