Onyanserad kritik av Handelshögskolan

Det har förmodligen undgått få att företagsekonomen Mikael Holmqvist författat en tegelsten om Handelshögskolan i Stockholm. Till stora delar är boken en redogörelse för hur skolan styrs, finansieras och hur utbildningen och studentkårens verksamhet bedrivs. Boken är därmed på sätt och vis en berättelse om framgångssagan Handelshögskolan, men framförallt driver Holmqvist en rad kritiska teser. Som nationalekonom är boken extra intressant då nationalekonomi spelar en förvånansvärt stor roll i Holmqvists beskrivning av Handelshögskolan. 

En av Holmqvists centrala teser är att Handelshögskolans syfte är att ”erbjuda den som vuxit upp i ett elitsamhälle möjligheten att reproducera sin sociala tillhörighet (s. 133)”. Överrepresentationen av studenter från gymnasieskolor såsom Viktor Rydbergs gymnasium i Djursholm och Enskilda och Östra Real i Stockholms innerstad är enligt Holmqvist därmed helt i linje med Handelshögskolans egentliga syfte att reproducera den befintliga makteliten. Enligt Holmqvist finns informella band mellan Handelshögskolan och till exempel Viktor Rydbergs gymnasium, vilket ger Handelshögskolan indirekt inflytande över betygsättningen på gymnasiet och därmed vilka studenter som får tillräckligt höga betyg för att antas till Handelshögskolan. Eftersom Handelshögskolan enligt Holmqvist inte strävar efter att anta studenter på meritokratiska grunder, är den kvot som antas via högskoleprovet ett potentiellt problem då skolan inte har något inflytande över resultaten på högskoleprovet. Med Holmqvists skruvade logik innebär därför det fusk som uppdagats med högskoleprovet en möjlighet för Handelshögskolan eftersom provresultat nu kan manipuleras: ”Utifrån Handelshögskolans perspektiv var knappast det uppdagade fusket ett problem, snarare än lösning för att försöka återta kontrollen över antagningen till skolan. (s. 137)”

Det egentliga syfte som Holmqvist identifierar ligger naturligtvis långt från Handelshögskolans officiella hållning att på meritokratiska grunder försöka anta de bäst lämpade studenterna. Skolans återkommande försök att motverka den sociala snedrekryteringen, till exempel genom att Handelsstudenter besöker utsatta förorter, förstärker enligt Holmqvist snarare snedrekryteringen då den skickar budskapet ”ni hör inte hit” till förortselever som inte kan identifiera sig med Handelsstudenterna. Handelshögskolans särskilda utbildning för asylsökande är ingen genuin satsning på ökad mångfald eftersom antagningskriterierna är så pass tuffa att utbildningen enligt Holmqvist bara innebär ökad mångfald om ”mångfald är samma sak som olika hudfärg eller religion (s. 130)”. Det här sättet att argumentera är återkommande i Holmqvist bok: det som går emot hans tes är när man skrapar på ytan i själva verket stöd för hans tes. Eller som Holmqvist själv skriver om just rekryteringen: ”Tvärtom kan många av de aktiviteter som syftar till att bredda rekryteringen snarare ses som ett sätt att bekräfta skolans socialt exklusiva status. (s. 129)” Jag kan inte undgå att dra en parallell till den B-uppsats jag en gång skrev i litteraturvetenskap där jag prövade att använda marxistisk litteraturteori. I efterhand kan jag konstatera att den ”kritiska läsningen” lätt blir konspiratorisk.

Frågan om skillnader i betygssättning mellan olika gymnasieskolor som Holmqvist reser är dock mycket viktig, men det är ett problem som inte bara gäller Handelshögskolan. Antagningen till andra utbildningar bör också ske meritokratiskt och det ska inte vara möjligt att skaffa sig missvisande betyg genom att välja ”rätt” skolor. Möjligen kan man argumentera för att Handelshögskolan har ett större ansvar att försöka motverka orättvis betygssättning då skolan (om jag förstått saken rätt) har större möjligheter att anpassa antagningskriterierna än statliga högskolor och universitet.

En annan central tes i Holmqvists bok är att Handelshögskolans täta band till näringslivet korrumperar särskilt de företagsekonomiska forskarna. Det finns alltid en inneboende spänning mellan finansiärernas intressen och att upprätthålla forskningens frihet. Holmqvist menar att dock att Handelshögskolans beroende av näringslivet är så starkt att man inte riktigt kan tala om verkligt fri och oberoende forskning:

Väljer man en anställning som forskare på Handelshögskolan, oavsett ämnestillhörighet, är näringslivet någonting som man på ett eller annat vis måste förhålla sig till. Detta beroende på att Handelshögskolan har skapat en organisation som kulturellt och formellt befordrar att de anställda inte ska tänka fritt, utan tänka rätt i enlighet med näringslivets ideal och värderingar. (s. 249)

Diskussionen om hur forskningens frihet kan upprätthållas är både intressant och viktig, särskilt för en institution som Handelshögskolan som i så pass stor utsträckning är beroende av finansiering från näringslivet. Holmqvist anför dock inga särskilt starka belägg för att problemet är särdeles stort på Handelshögskolan. Holmqvist skulle till exempel kunnat ha bjudit på en jämförande analys mellan företagsekonomerna på sin egen institution på Stockholms universitet och företagsekonomerna på Handelshögskolan. I stället bjuder Holmqvist på anekdoter och indicier som anses påvisa att näringslivets intressen genomsyrar verksamheten. Till exempel ser Holmqvist kravet att publicera i vetenskapliga tidskrifter för att befordras som en ”produktivitetstanke som känns igen från näringslivet (s. 242)” som missgynnar ”kritisk eller djupare kvalitativ forskning (s. 242)”. För egen del tycker jag befordran baserad på vetenskapliga publiceringar främst känns igen från övriga universitetsvärlden snarare än näringslivet.

Jag är inte tillräckligt insatt i hur Handelshögskolan styrs för att vederlägga Holmqvists tes att forskningen på Handelshögskolan är ofri. Men som före detta doktorand och från forskare på Handelshögskolan har jag fått intrycket att finansiärerna är väl införstådda att forskningen måste tillåtas vara fri eftersom det annars kommer vara svårt att anställa duktiga forskare och lärare (och därmed i förlängningen svårt att upprätthålla kvaliteten på undervisningen). Däremot är det tänkbart att Handelshögskolans näringslivskoppling innebär att en del forskare inte kommer söka sig dit och att viss slags ekonomisk forskning inte kommer att bedrivas där.

Handelshögskolan är en av få privata högskolor i Sverige och jag skulle förmodligen dela Holmqvists oro om alla högskolor vore finansierade av näringslivet. Men även forskningen på statliga universitet är beroende av extern finansiering. Till exempel nämner Holmqvist att han själv erhållit finansiering från Handelsbankens forskningsstiftelser. Det är väldigt mycket forskning inom nationalekonomi och företagsekonomi som är beroende av finansiering från dessa stiftelser, vilket man skulle kunna tycka är ett större potentiellt problem än Handelshögskolans finansiering. Till stiftelsernas försvar ska sägas att jag aldrig fått några som helst indikationer på att de försökt styra forskningen de finansierar, men jag vet heller inte om detta testas i skarpt läge (till exempel om någon söker bidrag för en kritisk tegelsten om Handelsbanken).

En annan central tes i boken är att den skolning av makteliten som sker på Handelshögskolan framförallt handlar om en social fostran snarare än akademisk utbildning. Undervisningen på Handelshögskolan är upplagd för att lära ut dessa sociala förmågor och beteenden, snarare än fackkunskaper och kritiskt tänkande. I Holmqvists tankevärld blir en hög studietakt med många grupparbeten ett hot mot oberoende och självständig analys. Holmqvist påstår också att undervisningen på Handelshögskolan inte utmärker sig på något särskilt vis. Mitt eget intryck från studier på både Stockholms universitet och Handelshögskolan är att undervisningen är betydligt intensivare och håller en högre nivå än på Stockholms universitet. Handelshögskolan brukar även falla väl ut i utvärderingar av ekonomutbildningar. Däremot kan man naturligtvis diskutera vad det största mervärdet från utbildningen är. För nationalekonomer är det en välbekant frågeställning i vilken utsträckning utbildning handlar om att signalera förmågor eller att faktiskt lära sig något substantiellt.

Till skillnad mot de korrumperade företagsekonomerna, verkar Holmqvist hålla nationalekonomerna ganska högt. Holmqvist tycks känna samma blandning av beundran och förakt för ”samhällsvetenskapernas drottning” nationalekonomi som för Djursholm och Handelshögskolan. Holmqvist levererar sedvanliga haranger om att nationalekonomin är både navelskådande och ideologisk, men pekar också på att nationalekonomin har hög vetenskaplig status. Nationalekonomernas funktion på Handelshögskolan är enligt Holmqvist att vara ett slags akademiskt kuttersmycke som skänker Handelshögskolan akademisk legitimitet, ursprungligen för att höja köpmannayrkets samhälleliga status. Ekonomipriset spelar en viktig roll i detta genom att skänka lite extra glans till Handelshögskolan då flera professorer på skolan ingått i priskommittén.

Enligt Holmqvist är kunskaper i nationalekonomi inte relevanta för studenter som siktar på en karriär i näringslivet. På denna punkt gissar jag att en del nationalekonomer skulle hålla med honom, men själv tror jag att de analytiska kunskaper och empiriska metoder som man lär sig genom att läsa nationalekonomi är användbara på många håll. Att förstå hur kvantitativa samhällsvetenskapliga studier bedrivs har förmodligen blivit än viktigare i takt med att digitaliseringen gjort att data kommit att spela en allt större roll.

Holmqvist menar för övrigt att nationalekonomerna symboliskt har inhysts i den gamla delen av byggnaden som är vänd mot Sveavägen, vilken han kallar Handelshögskolans gräddhylla. Faktum är att undertecknad i dagarna flyttar till ett kontor i mitten av denna gräddhylla, precis ovanför den gyllene statyn av tjuvarnas och köpmännens gud Hermes. Jag har nämligen bytt jobb från Institutet för internationell ekonomi (IIES) till Handelshögskolan. Att döma av följande passage gissar jag att Holmqvist tycker detta är ett obegripligt karriärval:

Motsvarande situation [att nationalekonomiska institutioner på universitet är mer framstående än på handelshögskolor] är också i dag för handen för Handelshögskolan i Stockholm i förhållande till den nationalekonomiska forskning som bedrivs vid Institutet för internationell ekonomi vid Stockholms universitet, som kanske är den i akademiska sammanhang verkliga elitinstitutionen i ämnet, med nestorn Assar Lindbeck som dess grundare och beskyddare. (s. 76)

För egen del var Holmqvists bok hursomhelst en utmärkt förberedelse för mitt nya jobb på Handelshögskolan. De flesta andra läsare gissar jag uppfattar boken som outhärdligt omfångsrik, men mitt tålamod höll hela vägen. Holmqvist väcker också en rad viktiga frågor om till exempel den sociala snedrekryteringen, hur framtidens elit formas och om forskningens frihet visavi finansiärer. Det är dock synd att Holmqvist driver sina kontroversiella teser så pass hårt och ensidigt. Det gör att boken i slutändan helt tappar trovärdighet och framstår mer som en slags debattbok ämnad att misskreditera Handelshögskolan än ett vetenskapligt arbete. Distinktionen mellan forskning och fiktion blir extra svår att urskilja av Holmqvists återkommande citerande av min gamla kursare Johanna Nilssons roman Rebell med frusna fötter. Romanen utspelar sig på Handelshögskolan och bygger på självupplevda erfarenheter, men det är stiliserad litterär skildring av studentlivet på Handelshögskolan som jag förvisso läste med stor behållning, men som det förefaller vågat att använda som understöd för en saklig argumentation.

Möjligen finns en parallell mellan slutkapitlen i Nilssons roman och Holmqvist bok. I Nilssons roman ockuperas Handelshögskolan av Föreningen för Anonyma Aktiemissbrukare. Holmqvist tycker i stället det är dags för anställda och studenter på Handelshögskolan att genomföra en ”äkta revolution (s. 398)”. Ett av hans revolutionära förslag är en omstöpning av Handelshögskolan till ett bredare samhällsvetenskapligt universitet liknande London School of Economics. Detta tycker jag är en intressant idé, men att uppbringa finansiering för ett sådant projekt förefaller svårt.

Holmqvists andra alternativ är utveckla Handelshögskolan i motsatt riktning, en slags avakademisering där Handelshögskolan blir ett renodlat ”företagsuniversitet” enbart inriktat på företagsekonomi och finansiell ekonomi. I detta fall bör staten enligt Holmqvist överväga att dra in Handelshögskolans statsstöd och examinationsrätt. Detta alternativ vore ett utmärkt sätt att avsluta framgångssagan Handelshögskolan, vilket jag förmodar Holmqvist skulle betrakta som ett lyckligt slut.

Comments

  1. Mikael Holmqvist says:

    Hej Robert,
    Det är naturligtvis glädjande att min bok om Handelshögskolan i Stockholm fått stor uppmärksamhet såväl innanför som utanför den akademiska världen och nu även uppmärksammas i er utmärkta blogg. Det är roligt att du upplever det som en personlig triumf att ha läst en bok på närmare 500 sidor från pärm till pärm, och det hedrar dig faktiskt bland dina kollegor. Undantag finns uppenbarligen men jag är annars lite bekymrad över tillståndet bland dagens smarta och duktiga nationalekonomer för deras till synes bristande intresse att läsa och inspireras av samhällsvetenskapliga böcker. Även om detta naturligtvis inte var min avsikt, så kanske min bok om Handelshögskolan kan bidra till läsfrämjandet i kåren!
    Det skulle vara mig fjärran att recensera din recension. Men en sak gör mig lite bekymrad. Där finns en arrogans i synen på andra samhällsvetenskapliga metoder än de som nationalekonomer vanligen använder sig av. Det vill säga, all form av metod och teori som inte känns bekant reduceras till ”ovetenskaplighet”. Den amerikanska sociologen Marion Fourcade beskriver detta förhållningssätt mycket väl i sin omtalade artikel ”The superiority of economists” (Journal of Economic Perspectives), som jag rekommenderar dig och andra nationalekonomer att läsa. Fourcade, som på intet sätt vill mena att dagens nationalekonomer är helt ointresserade av andra perspektiv och förhållningssätt än sina egna, menar att de skulle ha mycket att vinna på om de var förmögna till en större intellektuell öppenhet än vad som ofta är fallet.
    Sen måste jag ju också naturligtvis konstatera att din text måste läsas i skenet av dina starka personliga band till Handelshögskolan, bland annat i form av en aktuell anställning. Det krävs knappast någon mer avancerad sociologisk analys för att inte bara se på din text som en recension, utan också som en form av personlig lojalitetsförklaring.
    Det är helt riktigt att i min bok om Handelshögskolan, ägnar jag nationalekonomin ett stort intresse. Nationalekonomin är ett mycket viktigt ämne såväl akademiskt som praktiskt i samhället i stort. Det är nära förbundet med makten och har haft en väsentlig roll för framgångssagan Handelshögskolan. Låt mig därför ta tillfället i akt att här sammanfattningsvis beskriva relationen mellan nationalekonomin och Handelshögskolan, så som jag har kunnat observera den i min studie, samt avslutningsvis ge några råd och rekommendationer till dig och dina kollegor om vad jag tycker att du och ni behöver göra – det som i en företagsekonomisk kontext brukar kallas för ”praktiska implikationer”.
    Det finns i dag en relativt omfattande sociologisk och företagsekonomisk litteratur om handelshögskolor som kritiskt analyserar deras roll och betydelse i samhället. Detta med tanke på att handelshögskolor har växt explosionsartat under de senaste decennierna och många gånger har tagit som sin uppgift att utbilda framförallt en ekonomisk men även politisk maktelit. Vad som utgör en handelshögskola är inte helt lätt att säga, det finns betydande variationer både inom och utanför Sverige. Många av dem vilar emellertid på två ämnesmässiga ben: företagsekonomi och nationalekonomi (inklusive finans).
    Mycket av det som sagts och skrivits om handelshögskolorna, har hittills koncentrerat sig på det företagsekonomiska ämnet, medan nationalekonomins funktion för handelshögskolornas utveckling och betydelse runt om i världen har förblivit relativt outredd. Den amerikanske sociologen Rakesh Khurana nämner helt kort ämnets relevans i sin stora studie av amerikanska handelshögskolors utveckling: ”När de första handelshögskolorna inom universiteten skapades, framstod nationalekonomi som en logisk grund för den företagsekonomiska utbildningen, och professorer i nationalekonomi hade nyckelroller för att etablera ledande handelshögskolor, som Wharton, Tuck och Harvard.”
    Det tydligaste exemplet på, och själva originalet av en handelshögskola i Sverige, är den i Stockholm, på Sveavägen 65. Vilken funktion har nationalekonomi haft för Handelshögskolan i Stockholms utveckling och vilken status och roll har ämnet i dag på detta inflytelserika lärosäte? Detta är en fråga som jag försöker undersöka i min studie av Handelshögskolan som ”maktelitens skola” i Sverige. Jag skall här beskriva frågan i mycket kortfattad och enkel essäform.
    Handelshögskolan i Stockholm grundades som du säkert vet 1909. Det var en tid då Sverige såg en framväxande klass som snabbt gjort sig stora förmögenheter i kölvattnet av industrialismens genombrott. Men denna nya ekonomiska elit ansågs inte riktigt rumsren. Alltjämt var det de etablerade grupperna med präster, ämbetsmän och militärer i spetsen som var de som hade status och position. Med inspiration från framförallt Tyskland, kläckte borgerskapet i Stockholm, med familjen Wallenberg som drivande kraft, idén om att bilda en privat handelshögskola i staden. Syftet var framförallt att råda bot på den sociala ringaktning som man upplevde i förhållande till andra samhällsklasser.
    Genom att associera sig till den akademiska världen, resonerade man, skulle affärsmännen, ”krämarna” som de nedlåtande ibland kallades, höja sin status och anseende och bli betraktade som hedervärda och aktade medborgare. Den aura som omgav universitetsvärlden skulle bli den hävstång genom vilken den tidens ekonomiska elit skulle lyfta sig till samhällets topp. När Handelshögskolan bildades insåg grundarna därför tidigt att det inte räckte med att inkludera ett sådant praktiskt och akademiskt outvecklat ämne som handelsteknik (dåtidens benämning på företagsekonomi) i undervisningsplanen. Mer vetenskapliga och seriösa ämnen måste också ges betydande utrymme, vilket gjorde att blickarna på ett naturligt sätt föll på nationalekonomin som ansågs stå universitetsvärldens klassiska ideal och värderingar nära.
    För att inhämta erfarenheter från redan existerande handelshögskolor i Europa, genomförde professorn vid Stockholms högskola Gustav Cassel en studieresa på uppdrag av Kommerskollegium, bekostad av familjen Wallenberg som hade skänkt en stor summa pengar dit för sådana ändamål. Att valet föll på just på den legendariske Cassel som rapportör, den tidens ledande svenska samhällsvetare och ekonom, var knappast en slump. Cassel återvände med en entusiastisk rapport där han tillstyrkte idén om bildandet av en svensk handelshögskola i Stockholm. Han betonade i sin rapport att nationalekonomi skulle vara det tongivande ämnet. Efter att frågor kring den tilltänkta skolans civilrättsliga status samt finansiering lösts, startade så verksamheten där nationalekonomin satt i högsätet, åtminstone på papperet. Den energiske och kompetente Eli Heckscher städslades som skolans förste professor i detta ämne och han gav sig med liv och lust åt uppgiften att utveckla Handelshögskolan till nationalekonomernas eget universitet i Sverige, med Cassels tankar och idéer som inspiration och utgångspunkt.
    Att Heckscher var djupt kritisk till den näringslivsdominerade styrelsens beslut att också anställa tysken Ernst Walb som professor i handelsteknik, trots dennes minst sagt blygsamma akademiska meriter, och trots själva ämnets ovetenskapliga karaktär, var helt logiskt givet hans personliga syn på seriöst akademiskt arbete i allmänhet och behovet av en tonvikt på nationalekonomisk forskning och undervisning på den nybildade skolan i synnerhet. Att handelsteknik på detta sätt skulle formellt få en likvärdig status med nationalekonomin på den nybildade skolan var en missräkning för Heckscher och hans kollegor. Nationalekonomernas ambitioner visade sig också snart inte vara en helt smaklig spis för skolans huvudman, det svenska näringslivet, som fruktade en alltför teoretiskt inriktad utbildning, om man gav nationalekonomerna fritt spelrum.
    Heckscher uttryckte till och med tvivel om huruvida det var lämpligt med näringslivet som huvudman, då han var orolig för att institutionens akademiska frihet kunde hotas. Rektor Carl Hallendorff fick medla, och ganska snart fick nationalekonomerna inse, att deras skisser på ett renodlat nationalekonomiskt bildningstempel fick stanna på ritbordet. Handelsteknik, omdöpt till företagsekonomi på 1930-talet, kom också med tiden att dominera undervisningen och Cassels adept Heckscher försvann sedermera ur bilden. Nationalekonomerna förlorade därmed snabbt en viktig förespråkare för ämnets position och betydelse på skolan. Hans namnkunnige och mångsysslande efterträdare Bertil Ohlin hade annat att ägna sig åt än Handelshögskolans inriktning och karaktär.
    På dagens Handelshögskolan i Stockholm är nationalekonomi som du säkert känner till ett i förhållande till företagsekonomi marginellt ämne. Detta kan belysas på flera sätt, bland annat genom att se till den djupa obalans som råder mellan de båda ämnena vad gäller antalet professurer och det förhållandevis ringa antal kurser i nationalekonomi som ges. Enbart knappt 15 procent av studenterna på kandidatnivån väljer nationalekonomisk fördjupning, att jämföras med dryga 53 procent för företagsekonomi och nästan 30 procent för finans. Fördelningen ser ungefär likadan ut för masternivån.
    Den nationalekonomiska institutionen lever också i allt väsentligt vid sidan av den övriga verksamheten, vilket även belyses av den ”alternativa” (och mycket blygsamma sett till antalet medlemmar) studentkåren Socialdemokratiska ekonomklubben, som jag förstår att du själv var en del av som student en gång i tiden. Denna lockar framförallt samhällsintresserade nationalekonomiska studenter och ser sig som ett alternativ till den företagsekonomiskt inriktade kåren i övrigt. Antalet rektorer som varit nationalekonomer i förhållande till företagsekonomer har under de senaste decennierna också varit obalanserat, till nationalekonomernas nackdel.
    Förvisso har ämnet företagsekonomi utvecklats positivt akademiskt sett under de dryga 100 år som gått sedan det infördes på Handelshögskolan och kan i dag på flera fronter utmana nationalekonomin vad gäller beskrivningen och tolkningen av samhället och ekonomin. Men Cassel och Heckscher skulle troligen ändå vända sig i sina gravar om de visste hur skolan ser ut i dag, sett till deras ursprungliga tankar och ambitioner.
    Nationalekonomi har ändå inte alls varit oviktig för den framgångssaga som Handelshögskolan utgör, tvärtom. Dess främsta uppgift, utifrån näringslivets perspektiv, har inte framförallt varit att fostra skolans studenter till nationalekonomiskt tänkande människor utifrån en avancerad teoretisk och metodologisk verktygslåda, utan istället att utveckla och vidmakthålla skolans aura som en högtstående vetenskaplig institution, som ett universitet. Det vill säga förse skolan med symboliskt och kulturellt kapital, för att låna två begrepp av den franske ekonom-sociologen Pierre Bourdieu.
    Det engelska namnet, Stockholm School of Economics, är ett uttryck för det. Ett annat är den betydelse som ekonomipriset, det så kallade Nobelpriset i ekonomi, haft för skolan och som i hög grad tillkom genom initiativ från nationalekonomer med band till Handelshögskolan under slutet av 1960-talet. Att den Nationalekonomiska föreningen vanligen har sina möten på skolan är i sammanhanget heller inte oväsentligt, symboliskt sett. Nationalekonomin förväntas inte bara producera och reproducera idén om Handelshögskolan som ett universitet. Den ska också vidmakthålla föreställningen om skolan som en elitinstitution. Att man under många år bjudit in ekonomipristagarna under Nobelflagg har varit ett av flera symboliskt viktiga bidrag från nationalekonomerna på den punkten, liksom att man på tillfällig eller permanent basis lyckats knyta till sig flera internationellt bemärkta forskare.
    I gengäld har nationalekonomerna fått leva i fred på Handelshögskolan och kunnat utveckla flera framstående forskare samt personer aktiva i ett yrkesliv. Forskningsmiljön har under vissa perioder varit den främsta i landet. Många i dag etablerade nationalekonomer vittnar också om vilken akademiskt utvecklande miljö den nationalekonomiska institutionen har varit för dem.
    Men framförallt har man till skillnad mot företagsekonomi inte alls varit lika påverkad av näringslivets praktiska behov och ideologi, liksom dess föreställning om att ha ett ord med i laget vad gäller såväl forskning som undervisning. Detta har i hög grad att göra med att näringslivets eliter som regel inte har tillräcklig kompetens för att förstå dagens ofta tekniskt avancerade nationalekonomi, vilket är en väsentlig skillnad mot företagsekonomi som man tycker sig förstå sig på betydligt bättre. Näringslivets eliter vet också mycket väl rent allmänt att de inte kan bete sig mot nationalekonomer som de kan mot företagsekonomer, vilket fallet Laura Hartman och SNS för några år sedan är ett exempel på, där nationalekonomerna ju reste sig som en man till hennes försvar gentemot näringslivets maktfullkomlighet.
    De forskare som gradvis motats bort från Handelshögskolan, eller måst lämna skolan under mer dramatiska former, vilket jag beskriver närmare i boken, för att de på ett eller annat sätt utmanat näringslivets världsbild eller dess företrädare, har alla varit företagsekonomer. Nationalekonomerna har däremot kunnat beskriva verkligheten mycket mer fritt, inklusive kritisera grundvalarna för det kapitalistiska systemet. Utifrån skolans huvudmans perspektiv har det funnits all anledning att låta nationalekonomerna hålla på med sitt, så länge de har bidragit till skolans rykte om sig som en akademi av högsta internationella klass. Detta rykte har alltså varit väsentligt under decennier för det sociala lyft av näringslivet, som var anledningen till att skolan en gång i tiden bildades.
    I dag är som sagt nationalekonomins inflytande på merparten av Handelshögskolans studenters fostran tämligen obetydligt, utöver att ämnet bidrar till att forma dem enligt den förhärskande marknadsliberala ideologin, vilket i och för sig inte är oväsentligt. Man kan fråga sig om nationalekonomin på Handelshögskolans historiskt primära uppgift är inaktuell. Jag skulle svara både ja och nej på det. Fortfarande finns det nya privata aktörer som genom donationer och andra engagemang vill associera sig med Handelshögskolan i akt och mening att lyfta sitt anseende, senast bland annat ICA-handlarna. Så länge dessa finns, har nationalekonomin en roll att spela för skolan av rent statusförmerande skäl.
    Men mer och mer framstår det som att näringslivets behov av den akademiska världen för sitt renommé och rykte i allmänhet, och därmed i förlängningen sitt inflytande i samhället, spelar mindre roll. Näringslivets eliter lider knappast längre av något mindervärdeskomplex gentemot andra samhällsgrupper. Det är därför tveksamt om rollen som nationalekonomin har spelat hittills för Handelshögskolan är fortsatt väsentlig.
    Handelshögskolans utveckling har gått mot ett smalare universitet ämnesmässigt sett och där nationalekonomin som sagt gradvis marginaliserats. Systerämnet finans har förvisso kommit att få allt större praktisk och symbolisk betydelse och huserar numera till och med i ett resursstarkt eget ”center of excellence”, Swedish House of Finance. Men finans är till sin karaktär och inriktning mer besläktat med företagsekonomin än med nationalekonomin, låt så vara att flera av dess främsta företrädare är skolade nationalekonomer. På Stockholms universitet ingår som du säkert vet ämnet som en av fyra företagsekonomiska grenar, trots att de flesta av forskarna är nationalekonomer. En väsentlig skillnad mellan finans och nationalekonomi, är att det senare är betydligt mer samhällsinriktat och samhällsbärande i sin idéram; finans står näringslivets ideologi, särskilt den hyperkapitalistiska grenen, betydligt närmre än vad nationalekonomin gör.
    Om Handelshögskolans utveckling fortsätter som den gjort hittills, är det högst tveksamt om den framtida skolan alls kommer att behöva nationalekonomi. Det en gång så stolta ämnet rättsvetenskap är i dag en spillra och det finns klara paralleller mellan detta ämnes och nationalekonomins kräftgång på Handelshögskolan. När Handelshögskolan bildades, var det skolan som hade mer att vinna på nationalekonomin än tvärtom. Idag är situationen omvänd: nationalekonomin har i Handelshögskolan en vetenskapligt väl utvecklad miljö för sina syften och behov, men också en socialt bekväm och prestigefylld institution som bidrar till ämnets status och position i samhället. Även om nationalekonomerna kan argumentera för att de i hög grad själva finansierar sin forskning där, är det frågan hur länge näringslivet är beredd att i ”sin skola” husera ett ämne som de har mindre och mindre glädje av? Ämnet finans ökande betydelse är ett av flera tecken på att nationalekonomin börjar ses som obsolet på Handelshögskolan.
    Ska därför nationalekonomerna vänta tills de blir utsparkade, vilket i praktiken till slut hände med rättsvetenskap, eller istället avveckla sig själva och likt en fågel fenix uppstå på något annat lärosäte? Ett alternativ vore att istället försöka revolutionera Handelshögskolan inifrån och då kräva att skolan inspirerades av de klassiska ideal som Cassel och Heckscher förfäktade och som de menade var så väsentliga för en handelshögskola med ambitionen att kalla sig ett universitet. Detta skulle till exempel innebära att man argumenterade för en kraftig utbyggnad av det nationalekonomiska ämnet med motiveringen att nationalekonomin har kapaciteten att bilda morgondagens maktelit, och inte bara höja dess status. Det skulle också innebära krav på en betydande nedmontering av företagsekonomin, eller åtminstone att dess historiska expansion stoppades. I det sammanhanget måste man också utmana sina kollegor inom finans, eller försöka omvända dem till mer samhällsinriktade ekonomer.
    Att näringslivet, som till syvende och sist är den aktör som bestämmer på Handelshögskolan, skulle gå med på en sådan radikal omorientering, är dock tveksamt. Särskilt mot beaktande av att många av Handelshögskolans finansiärer idag är företag inom konsult- och finansbranscherna som efterfrågar studenter med helt andra förmågor än de som nationalekonomin förmår att fostra till.
    Dessa välmenande och förhoppningsvis konstruktiva råd till såväl nationalekonomerna (som Handelshögskolans ledning) och som jag utvecklar ytterligare i ett av kapitlen i boken, handlar alltså inte alls om att Handelshögskolan bör avvecklas, som du verkar tro i avslutningen av din text. Tvärtom. Men för att Handelshögskolan i framtiden ska utvecklas i rätt riktning, akademiskt sett, där dess oberoende gentemot huvudmannen kan garanteras på ett tillfredsställande sätt, vilket inte har varit fallet hittills, krävs faktiskt en radikal förändring och inte några kosmetiska insatser. Robert, med tanke på att du har läst boken och tagit dig tid att fundera över dess innehåll, hoppas jag att du kan vara en del av en sådan förändring.

    Mikael Holmqvist
    Stockholms universitet

    • Stort tack för att du tog dig tid att läsa och kommentera, Mikael.

      Det finns inget sätt för mig att bemöta ditt argument att jag bara framför en lojalitetsförklaring gentemot Handelshögskolan som kommer övertyga dig, så jag låter det bero.

      Låt mig börja med att säga att jag delar din kritik av nationalekonomers tendens att isolera sig från andra samhällsvetenskaper. Jag läste Fourcade’s artikel innan den var publicerad med stor uppskattning och skrev om den här på Ekonomistas — faktum är att jag inkluderade en något dold länk i inlägget ovan som förklaring till begreppet ”samhällsvetenskapernas drottning”. Jag ser också ett stort värde även med kvalitativ forskning i bokform och tar själv del av sådan då och då. Det kan vara oerhört lärorikt att ta del av kvalitativ forskning där forskare med öppet sinne gräver på djupet, kanske framförallt när det ger en inblick i delar av samhället det annars kan vara svårt att observera. Böckerna ”Evicted” samt ”$2.00 a Day: Living on Almost Nothing in America” är exempel på sociologi i bokform som jag nyligen läst med stor behållning. Din bok skulle ha kunnat vara en sådan bok genom att ge en inblick i den speciella världen bakom den stora, tunga ekporten på Sveavägen 65 som förblir stängd för de flesta svenskar. Men som jag skriver ovan skulle jag starkt föredragit om du inte drivit din egen tolkning sakernas tillstånd såpass hårt.

      När det gäller den historiska roll som nationalekonomi spelat på Handels är du mer insatt än jag. Däremot kan jag inte tydligt se att den roll nationalekonomin spelat har förändrats nämnvärt sedan jag själv satte foten här första gången för tjugo år sedan. Jag noterar att då som nu ingår nationalekonomi med ett par obligatoriska kurser i kandidatprogrammet, förmodligen för att det finns allmän acceptans för att man lär sig något matnyttigt genom att studera nationalekonomi. (Eller för att man i alla fall lär sig tala maktspråket nationalekonomiska?) Kanske borde nationalekonomin ta större utrymme. Jag är dock hursomhelst personligen övertygad om att nationalekonomer har mycket att lära ut som är värdefullt för att bättre förstå omvärlden och ekonomin — annars tror jag inte jag skulle ha ägnat så mycket tid åt den här bloggen. En god förståelse för hur ekonomin och samhället fungerar tror jag är användbart för alla som verkar i ledande ställning. Filosofi, sociologi och statsvetenskap tror jag för all del också kan vara matnyttigt. Det är därför jag tycker din idé om ett omstöpning till något som liknar LSE är intressant och jag skulle inte protestera om Handelshögskolan utvecklades i en sådan riktning. Däremot tror jag nog mer på gradvisa, små förändringar (”kosmetik” om du så vill) än revolutioner.

      I boken framför du utöver LSE-förslaget också ett förslag som jag närmast tolkade som ett avvecklande av Handelshögskolan. Eftersom du framförde förslaget, tolkade jag det som att det var ett utfall du ansåg eftersträvansvärt. Men jag är glad om så inte är fallet och ber om ursäkt för att ha skrivit dig på näsan.

      • Mikael Holmqvist says:

        Hej Robert,
        Jag ser fram emot fler synpunkter i samband med min presentation ”Economics and The Stockholm School of Economics” på IIES dit jag blivit inbjuden den 24 januari, och tackar härmed för diskussionen på Ekonomistas.
        MH

  2. Elis Örjes says:

    Sen måste man ju också naturligtvis konstatera att Holmqvists svar på Östlings text måste läsas i skenet av Holmkvists starka band till Handelshögskolans konkurrerande universitetet cirka en mil bort. Det krävs knappast någon mer avancerad sociologisk analys för att inte bara se hans svar och bok som en vetenskaplig studie av Handelshögskolan, utan också som en form av personlig lojalitetsförklaring mot sitt eget universitet mot konkurrenten på Sveavägen.

  3. Tack Robert! Nu slapp jag skriva allt det här själv. Mvh en som har växt upp i en förort, gått på Östra Real, kommit in på Handels genom att kämpa sig till höga betyg och sedan varit aktiv i studentkårens insatser i Tensta eftersom eleverna där kan relatera till honom.

  4. Mats Persson says:

    Puh, det var en väldigt lång recension – och ett väldigt långt genmäle av bokens författare, mot recensionen. Som en nationalekonom med begränsad kognitiv kapacitet klarar jag inte av att göra rättvisa åt någondera av de två texterna. Men när jag skummade igenom genmälet fann jag i alla fall följande tes:
    ”Fourcade … menar att de (dvs nationalekonomerna) skulle ha mycket att vinna på om de var förmögna till en större intellektuell öppenhet än vad som ofta är fallet.”
    Ja, så är det naturligtvis. Förmodligen skulle alla vi människor ha mycket att vinna om vi hade större intellektuell kapacitet och vore förmögna till större öppenhet, och bredare utblickar i tiden och rummet, än vad som ofta är fallet.
    Detta gäller naturligtvis inte bara nationalekonomer, utan i princip företrädare för alla vetenskaper. Kanske till och med företagsekonomer, för att inte tala om kemister, matematiker, psykologer och meteorologer. Tyvärr har jag dock inte tillräckliga kunskaper om någon av dessa vetenskaper för att våga uttala mig om vilka bredare utblickar som skulle behövas, och vilka specifika skolbildningar som borde rensas ut, i respektive vetenskap. Inte ens vad gäller företagsekonomi (som jag ändå studerade under grundutbildningen på Handelshögskolan för många år sedan) skulle jag våga göra några sådana uttalanden – förmodligen beroende på bristande kognitiv kapacitet.

  5. Bosse says:

    Ur inlägget: ”… vilket ger Handelshögskolan indirekt inflytande över betygsättningen på gymnasiet och därmed vilka studenter som får tillräckligt höga betyg för att antas till Handelshögskolan.”

    Det borde då innebära att det kommer elever från Viktor Rydbergs gymnasium som är mindre kvalificerade än från andra gymnasium. Jag har inte läst tegelstenen, men jag antar att Holmkvist vederbörligen kontrollerat hur det gått för elever från Viktor Rydbergs gymnasium. Dvs hur skiljer examinationen för elever från Viktor Rydbergs gymnasium vs snittet för alla elever.
    Det finns väl redogjort för i boken? Jag antar att Holmkvist tagit med den typen av mätdata, så det inte bara är konspiratoriska spekulationer.

    (Snittet för examination för elever från Viktor Rydbergs behöver inte vara sämre än för samtliga. Men är det lägre krav att komma in därifrån så borde det märkas).

  6. Bosse says:

    Ur inlägget: ”En av Holmqvists centrala teser är att Handelshögskolans syfte är att ”erbjuda den som vuxit upp i ett elitsamhälle möjligheten att reproducera sin sociala tillhörighet (s. 133)””.

    Ett sätt att säkerställa att så inte sker är att förbjuda all civ ek utbildning. Och man bör väl ta med civ ing också, för säkerhets skull. Eller så förbjuds all postgymnasial utbildning i Sverige, så att inte elitens avkomma kan få sig bättre utbildning än massorna.

    Detta sätt att lagstifta är prejudicerat genom sexköpslagen, så det vore en rimlig åtgärd föreslå i boken. Lagstiftningen bör ju vara konsekvent.

  7. Daniel Spiro says:

    Hej Mikael Holmqvist
    Jag har inte läst boken och har inget att säga om den. Men det är sällan jag får kalla kårar av kommentarsinlägg här på ekonomistas. Som akademisk/vetenskaplig diskussion betraktat, tycker jag ditt svar var ett verkligt lågvattenmärke.
    1) Det tillhör inte god vetenskaplig sed att direkt anklaga en person för en dold agenda, i alla fall inte utan väldigt väl underbyggda bevis. Robert Östlings text innehöll hård kritik, men den var direkt riktad mot det vetenskapliga innehållet i boken (förutom avslutningen som han tog tillbaka) och inte dig som person. Själv replikerar du med att på ett retoriskt sätt med säkerhet ”_konstatera_ att [hans] text _måste_ läsas i skenet av […] starka personliga band till Handelshögskolan” [mina understrykningar] ungefär som att du med säkerhet kan se in i andras huvud.
    2) Vidare gör du dig lustig över Östlings förmåga att läsa hela böcker. Inte nog med det så uttrycker du bekymmer över nationalekonomers ”till synes bristande intresse att läsa och inspireras av samhällsvetenskapliga böcker”. Är detta något du har studerat? Eller har du andra empiriska belägg för nationalekonomers intresse eller faktiska konsumtion av samhällsvetenskapliga böcker?

    Du ju välja att läsa även mitt inlägg som en del av en eller annan vetenskaplig eller möjligtvis bredare internationell konspiration. Alternativt kan du för en stund leka med tanken att personer (t.ex. Östling) som kritiserar ditt arbete och sätt att skriva ev kan ha hederliga avsikter och även möjligtivis berättigad kritik och sen fokusera svaret på det istället för deras person.

  8. Johan Richter says:

    Jag reagerade på formuleringen om fusket på högskoleprovet. Den uppenbara frågeställningen är om vi vet hur många från de socialgrupper Handelshögskolan tänks vilja rekrytera som har fuskat. I Flashbacks trådar i ämnet är det helt andra socialgrupper som påstås vara överrepresenterade.

Lämna ett svar till Johan Richter Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s