Ett avtal mellan Grekland och dess fordringsägare är fortfarande sannolikt. Vad landet verkligen behöver är emellertid en partiöverskridande överenskommelse om att förändra sina institutioner, en mindre restriktiv finanspolitik och löften om framtida skuldnedskrivningar, skriver Christian Odendahl, chefsekonom på tankesmedjan Centre for European Reform i detta gästinlägg.
Förhandlingarna mellan Grekland och dess fordringsägare håller på att slutföras och det är bråttom. En kritisk deadline är den 30e juni då Grekland lovat att betala 1,6 miljarder euro till IMF. Detta följs av en återbetalning på 3,4 miljarder till ECB i juli. En uppgörelse kring grekiska reformer och finanspolitiska mål kommer sannolikt att nås eftersom varken Tsipras och Syriza eller Merkel och euroområdet har ett intresse av att Grekland lämnar euron.
Tyvärr lär den uppgörelse som nås bara kortsiktigt hantera de akuta frågorna snarare än att presentera en långsiktig lösning på Greklands grundläggande problem. Vad Grekland behöver är att formulera ett långsiktigt, partiöverskridande reformpaket som behandlar landets institutionella problem och som stöds av det grekiska civilsamhället. Långivarna borde å sin sida stödja en sådan långsiktig plan och erbjuda förnuftigare kortsiktiga finanspolitiska mål samt löften framtida skuldnedskrivningar.
Vad Grekland inte behöver
Den finanspolitiska åtstramning som Grekland genomfört under de senaste åren saknar motstycke. IMF beräknar att budgetanpassningen motsvarade 16,5 procent av BNP mellan 2008 och 2013, ungefär dubbelt så mycket som i Portugal eller Irland. Åtstramningarnas påverkan på den grekiska ekonomin har varit förödande, vilket ökat snarare än minskat statsskuldens andel av BNP.
Att långivarna trots tydliga belägg för motsatsen fortfarande hävdar att finanspolitisk åtstramning mitt under en ekonomisk kris minskar skuldbördan kan bara förklaras med deras enorma investeringar i detta falska narrativ. Även Sverige undvek att strama åt de offentliga finanserna under 1990-talskrisen innan den ekonomiska tillväxten hade kommit igång. En fortsatt finanspolitisk åtstramning i Grekland vore kontraproduktiv.
De mest kontroversiella frågorna i förhandlingarna rör arbetsmarknads- och pensionsreformer samt takten i budgetkonsolideringen. Grekland har liberaliserat sin arbetsmarknad betydligt sedan 2011 och den är enligt OECD nu mer flexibel än Tysklands. Delvis som en följd av detta har de grekiska arbetskostnaderna och priserna sjunkit kraftigt (se figur 1). Till skillnad från andra länder i södra Europa har andra exportsektorer än turismen trots detta inte expanderat. En stelbent arbetsmarknad är dock knappast det som håller tillbaka tillväxten.
Figur 1: Arbetskraftskostnad och BNP-deflator i Grekland och euroområdet
Källa: Eurostat, Haver. Anmärkningar: Q1 2000 = 100. Arbetskraftskostnaderna mäter arbetskraftskostnaden per producerad enhet; BNP-deflatorn är ett prisindex för hela ekonomin.
Det tidigare mycket generösa grekiska pensionssystemet har redan reformerats i grunden. Ytterligare justeringar är nödvändiga, främst då pensionsfonderna förlorade tillgångar i omstruktureringen av den grekiska statsskulden 2012 och då ekonomin har kollapsat vilket berövat systemet intäkter. För att göra systemet hållbart på lång sikt måste ytterligare justeringar göras, inte minst då domstolar förklarat vissa nedskärningar olagliga. Nyckeln till att göra pensionssystemet hållbart är emellertid ekonomisk tillväxt, inte ytterligare nedskärningar; 45 procent av pensionärerna befinner sig trots allt redan under fattigdomsgränsen.
Vad Grekland behöver
Vad som står emellan Grekland och välstånd är inte en ytterligare arbetsmarknadsreformer och lönesänkningar. Inte heller kommer ytterligare finanspolitiska åtstramningar eller pensionsreformer att räcka för att ingjuta förtroende i investerarna. De verkliga frågorna är djupare än så: Grekland måste reformera sina institutioner.
Först och främst måste Grekland reformera sin offentliga byråkrati. Byråkratin har länge varit intransparent, ineffektiv och korrupt. Återkommande reformförsök har till stor del misslyckats. Sedan krisen har Grekland gjort vissa framsteg, exempelvis i kampen mot korruption, men förändringstakten mattades av redan innan Syriza kom till makten. Problemet är att institutionella reformer inte kan ske utan ett brett stöd från det grekiska samhället, politiker och från byråkraterna själva. Även om sådant stöd finns kommer det inte att vara lätt att reformera och det kommer att ta tid.
För det andra finns ett stort behov att reformera rättsväsendet. Enligt Världsbanken tar det 1580 dagar att verkställa ett avtal i Grekland att jämföra med OECD-genomsnittet på 540, vilket placerar Grekland på plats 155 av 189 undersökta länder. Ett bredare index över rättssäkerhet placerar Grekland i botten bland höginkomstländerna, strax ovanför Ryssland. Reformer av juridiska system tar vanligtvis en lång tid och därmed behöver ett brett politiskt och folkligt stöd för att vara hållbara.
För det tredje måste Grekland minska onödiga regleringar och den statliga inblandningen på produktmarknaderna. Regleringar syftar till att få produktmarknaderna att fungera bättre, men också kan göra det möjligt för insiders att kväva konkurrensen. Statlig kontroll av ekonomin kan ibland vara önskvärd men bör inom andra begränsas: priskontroller och statliga företag är potentiella grogrunder för klientelism.
Grekland har enligt OECD fler produktmarknadsrestriktioner och mer statlig kontroll över ekonomin än andra EU-länder. Stora förändringar har dock skett under de senaste åren och Grekland befinner sig nu där Tyskland befann sig för inte alltför länge sedan (se figur 2). Ytterligare reformer för att stärka konkurrensen är en del av de pågående förhandlingarna, men dessa kan visa sig bli kortlivade om de inte kompletteras med reformer av rättsväsendet och byråkratin.
Figur 2: Reglering och statlig kontroll av produktmarknader
Källa: OECD. Obs! Ett högt tal indikerar mer reglering och högre statskontroll.
Att ta itu med dessa problem kommer att kräva grekiska idéer, grekisk beslutsamhet och grekisk uthållighet – och kan inte tvingas fram utifrån. Det grekiska civilsamhället och en bred koalition politiska partier måste enas om ett reformpaket för att på ett hållbart sätt förändra landets institutioner, oberoende av framtida valresultat. Reformprocessen bör inte kontrolleras av en utomstående aktör som detaljstyr den grekiska politiken, utan genom ett råd bestående av grekiska sakkunniga, det grekiska civilsamhället, media och de stora politiska partierna. Bara om grekerna själva äger reformprocessen kan landets institutioner förändras.
Om Grekland sätter ihop ett sådant partiöverskridande råd och reformprogram borde långivarna välkomna det. De kan erbjuda stöd i form av mindre restriktiva finanspolitiska mål på kort sikt och ett uttryckligt och bindande löfte om en framtida skuldnedskrivning om reformpaketet genomförs framgångsrikt.
Naturligtvis skulle Grekland behöva tid för att sätta samman ett reformpaket, vilket är anledningen till att en kortsiktig uppgörelse i nuläget förefaller nödvändigt. Efter denna uppgörelse måste emellertid Grekland och dess fordringsägare börja arbeta på en permanent lösning, inte bara på ytterligare en uppgörelse.
Detta inlägg är en något förkortad och översatt version av denna artikel.
Ekonomistas 
Europa är döende med en centralbank som inte får trycka pengar i en kris, det leder till en depression, 30 talet upprepas nu.
ECB skall trycka pengar och dela ut till medlemsländerna tills krisen tar slut eller tills inflationen når målet.
Detta stimulerar hela Europas ekonomier och det är bra för grekerna.
Sparpolitiken dödar ekonomin i Europa, när alla sparar så minskar kreditgivningen och mängden pengar i ekonomin slutar att öka då är en depression oundviklig, om krediterna inte ökar så måste en riksbank skapa pengarna som ekonomin behöver.
Varför kan EU inte göra som USA?
EU kanske inte överlever om ECB inte får trycka pengar, En riksbank som inte får trycka pengar är inte en riksbank.
Pengar förstörs hela tiden med inflation och löneökningar, då måste man hela tiden kompensera det med att skapa nya pengar.
Jag visste att EU skulle få en sämre ekonomi om dom inte stimulerade ekonomin det var skrivet i sten.
Grekland måste även förbättra det som togs upp i inlägget.
Snälla kolla upp vad inflation är.
Inflation kan härledas till löneökningar, på lång sikt så är det bara löneökningar som orsakar inflation.
Råvaror är löner som går till den som gräver upp malmen.
Företagen kan inte öka priserna för konkurrensen håller nere vinsterna.
Jag vet vad inflation är och jag vet att flumteorier sprider ut att pengar är inflation bara för att sälja sina investeringar, dom skrek att nu blir det hyperinflation i USA när USA gjorde QE det var bara påhittat.
Arbetslösheten var över NAIRU i USA därför blev det ingen inflation löntagarna kunde inte få igenom orealistiska löneökningar, mer pengar efterfrågade mer varor till samma pris.
Mer pengar i EU ökar inte inflationen, ECB kan trycka pengar tills arbetslösheten är nere på normal nivå.
Mer pengar än så får inte tryckas för då ökar inflationen.
Har jag fel så har FED fel.
Milton Friedman
“Inflation is always and everywhere a monetary phenomenon”
Det stämmer bara om fri lönebildning finns och arbetslösheten är på NAIRU.
USA 2008 då försvann dom villkoren, Bernanke läste på om the great depression
https://en.wikipedia.org/?title=Great_Depression
Merkel läste inte på hon förblindades av den tyska hyperinflationen som medvetet skapades för att undvika krigsskadestånd med mera.
Sen kan jag upplysa dig om att kvantitetsteorin är totalt felaktig löner är inte med och därför är ekvationen felaktig.MV = PT
Lönerna är inte med och lönerna bestämmer inflation.
Keynes var bra när Europa låg i ruiner,Friedman var bra när facken drev igenom orealistiska löneökningar.
AW var är USA:s hyperinflation?
2% inflation och det pratas om en högkonjunktur, USA är det nya dragloket.
Ekvis:
Ja, du har rabblat dessa påståenden nu i några år och du blir tyvärr varken mer relevant eller lästvärd när du inte bättre kan förklara vad som är fel idag. Du verkar mer ivrig att sprida propaganda om hur du anser att saker “borde vara” istället för att förstå de 20+ dimensioner som penningpolitik handlar om så har du förenklat det ner till något det inte är.
Analogier i all ära, men det är sällan saker fungerar på samma sätt i olika sammanhang förutom inom matematiken.
(En kommentar är inte publicerad.)
Kalle du är väl en av dom som säljer guld eller så investerar du i guld.
Det guldbaggarna säger är dumheter det skulle förinta ekonomin.
Dom vill inte öka mängden pengar mer än ca 2% och dom tillåter löneökningar över 2%
Matte från grundskolan visar att det inte fungerar, talet som har störst procentuella ökning blir störst till slut.
Ökar vi statsministerns lön med 5% per år och bara pengarna med 2% så är hans lön större än alla pengar som finns. lite mer än tusen år då är hans lön större än alla pengar som finns.
Exempel som visar vad guldbaggar gör dom förstör medvetet ekonomin.
Exempel säg att medeltimlönen är 150kr och att penningmängden är 100 miljarder.
Vi ökar lönerna varje år med 5% och lämnar penningmängden oförändrad.
Det tar då 417 år för medeltimlönen att bli större än penningmängden, vilket inte kan fungera i verkligheten, vi har nått en matematisk omöjlighet.
Timlönen * löneökningen i % och antalet år = medeltimlönen i framtiden
150*1,05^417 = 103 miljarder det går fort, lönerna ökar med exponentiell tillväxt.
Enklare matte 150kr 5% i lönelyft ger 157kr,
Nästa år tar du 157kr med 5% i löneökning det blir 164kr.
Nästa år tar du 164kr med 5% i löneökning det blir 172kr.
Så fortsätter du i 417 år, då är medeltimlönen 103 miljarder, matematisk så är det faktiskt så, det innebär att alla pengar som finns i landet inte räcker för att betala ut en enda timlön.
Vi gör en matematisk beräkning där vi varje år ökar lönerna med 5% och penningmängden med 2%.
Säg att timlönen är 150kr och penningmängden är 100 miljarder, det tar 701 år men då är timlönen större än penningmängden.
Sammanfattning, penningmängden måste öka minst lika mycket i procent som medeltimlönen annars så blir timlönen större än penningmängden på lång sikt och då fungerar inte ekonomin.
Ekonomiteorier där man inte vill öka penningmängden men tycker att löneökningar är bra går emot matematiken, dom ekonomiteorierna kan rent matematisk inte vara riktiga.
Ökar vi lönerna mer än penningmängden räknat i % så går ekonomin mot en säker död, det är skrivet i sten för det går att matematiskt bevisa.
Guldbaggeteorier är en säker död för mänskligheten.
Riksbanken har inte en sån sjuk teori, dom vet att pengarna måste öka hela tiden.
Ett liknande matematiskt förhållande, men där går det snabbare.
“Riskornen på schackbrädet,även sädeskornen på schackbrädet, är ett matematiskt problem som visar den snabba ökningshastigheten vid exponentiell tillväxt.
Om man på ett schackbrädes rutor lägger riskorn så att man på den första rutan placerar ett riskorn och därefter dubblar antalet för varje ruta, det vill säga på den andra rutan lägger 2, på den tredje 4, på den fjärde 8 etcetera, hur många riskorn kommer då att ligga på schackbrädet när det lagts ut riskorn på samtliga 64 rutor?”
Talet blir 18 446 744 073 709 551 615 eller ungefär 18 triljoner.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Riskornen_p%C3%A5_schackbr%C3%A4det
Problemet i EU är att det skapas för lite pengar därför är det kris.
Tydligen förstod du inte Ekvis.. undra på att ingen tar dig på allvar.
Vad har timlöner med saken att göra? Du kan ju lika gärna räkna på månadslöner eller sekundlöner (eller ännu mindre).
Vad är det som håller tillbaka tillväxten för andra exportsektorer än turismen?
Here is a good paper: http://ec.europa.eu/economy_finance/publications/economic_paper/2014/pdf/ecp518_en.pdf
and here a good blog:
http://www.brookings.edu/blogs/up-front/posts/2014/09/12-internal-devaluation-export-growth-greece-pelagidis
In part it is a mystery, though.
Konkurser även inom export-sektorn, övriga Europa går trögt, Italien en stor kund t.ex. Ryssland har även det senaste decenniet vuxit stort. Sjöfartens befraktnings-priser i botten, Finans-tjänster går av naturliga skäl sämre.
The Puzzle of the Missing Greek
Exports
Uwe Böwer, Vasiliki Michou and Christoph Ungerer
https://ideas.repec.org/p/euf/ecopap/0518.html
ec.europa.eu/economy_finance/…/ecp518_en.pdf
Detta var den mest övertygande texten i ämnet på ekonomistas så här långt. Men fortfarande lite för ensidigt fokus på Grekland. Krisen är inte primärt en greklandskris utan en EU/EMU-kris och en kris för en del ekonomiska teorier.
Karl Whelan skriver viktiga varningens ord om den “gunboat diplomacy” som nu präglar förhandlingarna.
“… we have only arrived at this juncture because of the utterly flawed lending decisions of Europe’s governments.”
“European citizens should expect their politicians to acknowledge their past mistakes and to accept that flawed lending decisions imply financial costs.”
“As for the euro, I fear that Europe’s leaders have fallen back into smugness and complacency. The constant chant that the euro will be fine after Greece leaves the euro is based on nothing other than speculation. Nobody knows how a euro exit would work or how it would affect other member states. But it will mean, for sure, that the euro is not a “fixed and irrevocable” currency union. And it will mean that there are unwritten rules that link membership of the euro with willingness to pay back official loans. Those who actually believe in European monetary union need to understand on Monday that pushing the Greek government further than their current position will generate infinitesimally small financial gains for European citizens while risking a Greek exit threatens unquantifiably large potential costs.”
( https://medium.com/bull-market/greece-the-euro-and-gunboat-diplomacy-3193983d8336 )
Tack (sorry, my Swedish is a bit rusty).
I agree that the crisis goes beyond Greece, but Jonas gave me a word limit… 🙂 If you are interested, I just published my assessment of the EZ’s 5 presidents’ report here: http://www.cer.org.uk/insights/eurozones-five-presidents-report-assesment
Riktigt insiktsfull artikel om Grekland faktiskt. Stående ovationer. Jag skulle vilja tillägga att hela EZ skulle må bra av att Syriza fick igenom mer av sin anti-austerity politik.
Paradoxalt nog är de värsta hökarna idag (förutom Tyskland) de länder som skulle tjäna mest på att reflatera istället för att deflatera ekonomin. Tyvärr enbart av kortsiktiga politiska skäl från de för närvarande rådande makthavarna i dessa länder. Men den politiska settingen är som den är och vi får leva med den. Inte ens tyskarna som gynnas av den låga Euron och flight to safety från investerare som gör att de kan låna långt till negativ realränta, vill investera för framtiden. Istället har de drivit igenom (hål-i-huvudet) lagstiftning som tvingar dem att köra med balanserad budget. För närvarande har de t.o.m. budgetöverskott mitt i krisen och som det EZ-land som nu lånar billigast och har stora eftersatta investeringsbehov dessutom…
Vad gäller skulderna i Grekland behövs dessa inte skrivas ned. Man kan helt enkelt rulla dem och sätta räntan så att realräntan blir negativ över tiden och låta decennierna jobba med att realt beta av skulden till negligerbar nivå, precis som nationer alltid har gjort historiskt. Inga hål i balansräkningarna för kreditorerna således och alla är happy.
QE för Grekland och krisen är över direkt. Men tysk-dominerade ECB spjärnar emot alla rationella lösningar som vanligt.
Tack (my Swedish is a rusty, sorry for that).
I am not sure that Syriza got that much in the form of relaxation of austerity. The plans of the troika foresaw no austerity (i.e. no further adjustment in the structural budget balance) from this year on, but because the economic forecasts turned out to be too optimistic, they are pushing for more now. The adjustment in the primary surplus targets do not fully account for the shortfall in economic growth.
On Germany and the balanced budget rule: yes, it is true that we have one now, but the current policy actually goes beyond it. Germany would be allowed to run -0.35% structural deficit from 2016 on, and more in the transition before. Instead, Germany runs a 0.3% structural surplus. Here is more, if you are interested, and can read German: http://www.bundesfinanzministerium.de/Content/DE/Standardartikel/Themen/Oeffentliche_Finanzen/Entwicklung_Oeffentliche_Finanzen/entwicklung-oeffentliche-finanzen.html?view=renderPrint
Can I just add a big thanks to Jonas for translating my piece, and to all Economistas for allowing me to publish it here. I should really work on my Swedish again.
Ett mycket bra inlägg i debatten om Greklands situation. Sverige har alltför länge varit på Trojkans sida. Jag håller med på samtliga punkter och vill tillägga att Europa måste stödja Grekland i en övergångsfas i det fall man inte kommer överens om villkoren. Dvs en default med påföljande rekonstruktioner kräver finansiellt bistånd tills Grekland får marknadens förtroende igen. Jag anser att Europa t.o.m måste bidra finansiellt vid ett utträde ur EMU trots en stor risk för spill-effekter mot t.ex Portugal. Grekland är dock exceptionellt i flera avseenden som redovisats ovan.
Just nu diskuteras från ECB´s sida att vinsterna(på grek-obligationer) från SMP-programmet, 3,3 Mdr euro, ska kunna användas till att betala Greklands låneförfall om 1,6 Mdr euro till IMF på tisdag. I princip är nämnda handelsvinst Grekland´s i snäv bemärkelse. Återstående medel används till ECB-skulden den 20 juli. Under tiden fortsätter förhandlingar eller så utlyser Grekland en folkomröstning den 5 juli(som annonserades i går kväll).
Många har delvis felaktigt jämfört Lettlands förhållandevis snabba återhämtning under/efter deras interna devalverings-process. Å andra sidan tycks Lettland återigen tappa mark. Det syns inte minst i bankutlånings-sammanhang där investeringarna i landet planat ut efter den snabba återhämtningen för att därefter stagnera. Orsaken anses bero på att de svenska bankerna dragit ner sin exponering sedan nöd-finansieringen genomförts. En klassisk bank-reaktion m.a.o efter alltför slapp kreditgivning under fastighets-bubblan.
Finns det någon konsensus bland nationalekonomer om grekerna bör rösta Ja eller Nej?
Jag svarar på min egen fråga eftersom det kan vara av intresse för andra. Det verkar som att majoriteten av nationalekonomerna skulle rösta JA. Det är dock väldigt många som är osäkra.
http://www.igmchicago.org/igm-economic-experts-panel/poll-results?SurveyID=SV_bg4hVAJ9aPP4YzX
Steve Randy Waldman gör nyttigt motstånd mot den etnonationalism som präglar även en hel del svenska journalisters, politikers och ekonomers uttalanden.
http://www.interfluidity.com/v2/5965.html :
“It is difficult to overstate how deeply Europe’s leaders betrayed the ideals of European integration in their handing of the Greek crisis. The first and most fundamental goal of European integration was to blur the lines of national feeling and interest through commerce and interdependence, in order to prevent the fractures along ethnonational lines that made a charnel house of the continent, twice. That is the first thing, the main rule, that anyone who claims to represent the European project must abide: We solve problems as Europeans together, not as nations in conflict. Note that in the tale as told so far, there really was no meaningful national dimension. Regulatory mistakes and agency issues within banks encouraged poor credit decisions. Spanish banks lent into overpriced real estate, and German banks lent to a state they knew to be weak. Current account imbalances within the Eurozone — persistent and unlikely to reverse without policy attention — implied as a matter of arithmetic that there would be loan flows on a scale that might encourage a certain indifference to credit quality. These were European problems, not national problems. But they were European problems that festered while the continent’s leaders gloated and took credit for a phantom prosperity. When the levee broke, instead of acknowledging errors and working to address them as a community, Europe’s elites — its politicians and civil servants, its bankers and financiers — deflected the blame in the worst possible way. They turned a systemic problem of financial architecture into a dispute between European nations. They brought back the very ghosts their predecessors spent half a century trying to dispell. Shame. Shame. Shame. Shame.”
http://www.interfluidity.com/v2/6013.html
“I am not criticizing Europe’s handling of Greece because banks deserved to take a hit and were treated too lightly. It is not the absence of pain and blame that troubles me, but its asymmetry. What was required was a Europe-wide solution to a European problem. What occurred, in my opinion, was the quarantining of a scapegoat. I blame Europe’s leaders for not framing the crisis in a different way, for acting as though it was about alms to Southern miscreants rather than explaining its roots in EU-wide regulatory errors and poor credit allocation incentives, Europe-wide problems that threatened many states. Framed this way, solutions would have looked very different. They would have addressed Germany’s problems and France’s problems as well as those of Greece, Spain, Portugal, Italy, Ireland, and Cyprus. Framed this way, solutions would have been conducive to “ever closer union” one crisis at a time. Instead, leaders chose to inflame national stereotypes. They pretended that there were villains and angels, and that they (and their own constituents, of course) were the angels.”
Artikeln talar tydligt om hur de grekiska institutionerna måste förändras inifrån för att framgång ska nås. Ett samhälle präglat av klientelism, korruption och svågerpolitik har inte så goda förutsättningar att växa. Problemet är bara att grekerna själva inte verkar insett det. Inte heller verkar det grekiska folket inse sin egen skuld till dagens problem. Mannen på gatan skyller på antingen inhemska politiker, EU-politiker, tyskarna, överklassen, storkapitalet/judarna eller någon kombination av dessa. För få verkar inse att de själva under många år underhållit korruptionen genom att acceptera den och betala mutor som statstjänstemän krävt. Skattemoralen har aldrig varit särskilt hög. Inte heller har de röstat fram någon politiker som sagt tagit på sig rollen att förändra detta.
Många här verkar tro att en skuldnedskrivning med fortsatt euro är vägen framåt. EU skulle rimligen kunna hantering en nedskrivning nu. Finansmarknaderna verkar inte oroliga då banksystemen bedöms klara det. Följden av en skuldnedskrivning med fortsatt euro skulle rimligen få Syrizas motsvarigheter i övriga PIIGS-länder att vädra morgonluft och också kräva skuldnedskrivningar. Effekten av att Spanien kräver skuldnedskrivningar kommer vara betydligt svårare att hantera.
Jag har landat i uppfattningen att det minst dåliga alternativet är att ge grekerna skuldnedskriving, men att de måste lämna eurosamarbetet. De kortsiktiga effekterna lär inte på något sätt vara trevliga, men alternativen känns värre.
De andra PIIGS-länderna förstår väl att om Grekland får en skuldnedskrivning så är det för att den grekiska skuldsituationen är helt ohållbar. De kommer helt enkelt aldrig att kunna återbetala sina skulder. Så vitt jag vet så är de andra PIIGS-länderna inte i den situationen. Spanien har väl för övrigt inte alls lika hög skuldnivå som Grekland har?
“De andra PIIGS-länderna förstår väl att om Grekland får en skuldnedskrivning så är det för att den grekiska skuldsituationen är helt ohållbar.”
Vissa förstår, vissa förstår inte. Spanien närmar sig val.
Syrizas spanska motsvarighet Podemos verkar för någon form av skuldnedskrivning:
http://www.bloomberg.com/news/articles/2015-01-31/podemos-looks-to-capture-tsipras-momentum-to-oust-rajoy
http://www.bloomberg.com/news/articles/2015-05-28/podemos-is-back-with-spanish-restructuring-talk-after-ballot-win
Podemos har nu runt 20% av rösterna i opinionsmätningarna:
https://en.wikipedia.org/wiki/Opinion_polling_for_the_Spanish_general_election,_2015
Får Grekland en skuldnedskrivning lär det förstås stärka Podemos. Liknande effekter kan troligen ses i Italien. Där har vi Beppe Grillos Movimento 5 stelle.
“Problemet är bara att grekerna själva inte verkar insett det.”
Grekerna har redan gått med på det mest extrema austerityprogrammet i Europa och genomfört en rad reformer enligt troikans diktat. När Syriza utöver det föreslog förbättrade skatteintäkter avvisades det av troikan. Läs artikeln av Steve Randy Waldman länkad ovan.
Om vi sedan ska tala skuld: Krisen är i grunden en euro/EU-kris. Vilka EU-teknokrater och -politiker har erkänt sin skuld för att konstruera och reproducera ett så dåligt system? Vilka i den europeiska bank- och finanssektorn? Har de personerna “straffats” för det på det sätt grekiska medborgare straffas? Fått sin karriär och privatekonomi slagen i spillror och vräkts från sina hem?
“Grekerna har redan gått med på det mest extrema austerityprogrammet i Europa och genomfört en rad reformer enligt troikans diktat.”
Det är möjligt att grekerna gått med på en rad reformer. Men implementationen verkar usel.
http://www.dn.se/ekonomi/chefsekonomen-om-tsipras-kovandning-obegripligt/
“Hittills har man lovat tio reformer och kanske genomfört två, säger Jan Häggström.
Han nämner bland annat de privatiseringar som grekerna lovade att genomföra redan för att erhålla det första stödpaketet 2010, då med socialistpartiet Pasok vid makten.
– Där har det nästan inte hänt någonting sedan dess. Detsamma gäller utlovade förbättringar av skattekontrollen, säger Jan Hägglund.”
Läs även artikeln http://www.dn.se/nyheter/forre-skattechefen-domer-ut-grekiska-skatteverket/
Min bild av amerikaners syn på eurokrisen är att de verkar grovt underskatta de kulturella skillnader som finns mellan nord- och sydeuropa. Likaså verkar de tro att det finns någon form av solidaritet mellan nordeuropeer och sydeuropeer. Mitt statistiska underlag för ovan redogjorda uppfattning om amerikanernas syn är dock ytterst blygsamt.
Bra text! Hur mycket av nuvarande situation beror på firma Tsipras/Varoufakis inställning och attityd gentemot långivarna och landets situation? Grekiska reformer har knappt diskuterats inför media sedan Syriza kom till makten, vad jag kan minnas.
Intressant artikel som förstärker bilden av ett land med behov av genomgripande reformer. Det är inte bara korruption som är problemet, kompetens brister, lagar och regelverk är mycket snårigt utformade. Särintressen bromsar allt som kan hota deras position.
http://www.dn.se/nyheter/forre-skattechefen-domer-ut-grekiska-skatteverket/