Att Grekland skulle lämna euron ses som allt troligare och vår svenske finansminister verkar anse att detta vore det bästa både för grekerna själva och för resten av Europa. Att öppna upp för ett land att lämna euron skulle dock i grunden förändra synen på eurons stabilitet och frågan är om systemen är lika redo att hantera detta som Anders Borg hoppas? Lika säkert som att en grekisk euroexit kommer att följas av ymniga garantier om att detta är enda gången något dylikt kommer att hända, lika självklart är det att trovärdigheten i sådana påståenden kraftigt devalverats; den gemensamma valutan har då visat sig inte vara mycket stabilare än en vanlig fast växelkursregim.
Invånarna i länder som Spanien, Portugal och Italien skulle i ett sådant läge allvarligt överväga att föra över sina insättningar till banker i utlandet. Detta är något som redan sker (se figur från IMF nedan), men det valutautflöde som idag är en rännil skulle snabbt kunna bli en störtflod. För att avvärja en kollaps av finansväsendet i dessa länder kommer likviditeten i banksystemet att behöva garanteras. För att en sådan garanti ska fungera krävs att medborgarna blir förvissade om att de kommer att få ut sina besparingar i euro, även om landet skulle lämna den gemensamma valutan.
En garanti av detta slag — oavsett om den kommer i form av en gemensam insättningsgaranti, eller på annat sätt — skulle flytta över en betydande del av kostnaden för att byta valuta till de kvarvarande euroländernas skattebetalare. Dessa skyddar ju via garantierna de svagare ländernas besparingar mot den depreciering som skulle följa en euroexit. Att medborganas sparmedel är skyddade innebär emellertid också att det blir politiskt mer attraktivt för svaga länder att faktiskt lämna euron. Det är inte säkert att tyska, finländska och holländska skattebetalare tycker att denna risk är värd att ta.
En grekisk exit skulle utsätta det europeiska banksystemet för betydande påfrestningar och de garantier som krävs för att hantera dessa skulle ändra den politiska avvägningen mellan att stanna kvar och lämna euron, både för starka och svaga euroländer. Att skapa det förtroende som krävs för att utfärda gemensamma garantier inom eurozonen har visat sig svårt med en gemensam valuta. Än svårare skulle det alltså vara om Grekland skulle lämna euron.
Så som situationen ser ut behöver alltså euron Grekland kanske ännu mer än vad Grekland behöver euron. Min gissning är därför att Grekland inte kommer att tillåtas lämna euron, även om den grekiska ekonomin skulle må bra av det. Vilket kan vara en insikt att ha med sig inför kommande förhandlingar om villkoren för fortsatta grekiska stödpaket.
Ekonomistas 
“Europa” var inte redo för Grentry vilket är det stora problemet. För att vara trovärdiga borde garantierna vara de omvända mot “det kommer inte att hända igen”. Istället borde man deklarera att “nästa gång något land missköter sig åker det ut på arslet fortare än kvickt”. Det skulle vara mycket trovärdigare. Börja gärna med Frankrike som har fuskat de flesta år.
Jag tyckte mig se en del av mina pengar i malströmmen inlägget illustrerades med. Jag skulle helst se att valutaunionens beteende garanterades personligen av nuvarande och kommande parlamentsledamöter, regeringsmedlemmar, presidenter och centralbanksledamöter. T ex visar ett lands budget ett underskott om mer än 1/2 procent i snitt över en femårsperiod, blir de personligen ansvariga och får betala.
Lloyds “namn” upptäckte till sin förvåning att “obegränsat ansvar” faktiskt betyder obegränsat ansvar när de fick gå från hus och hem.
Jag tror att problemet blir större om länder inom EMU med god ekonomi börjar fundera på “exit”. Länder som anser att de belastas av Grekland m fl. Om tankar på avhopp börjar ta form gäller det att vara först ut för att inte riskera att sitta med “Svarte Petter”. Ju fler länder med god ekonomi som hoppar av, desto färre blir kvar som ska dra lasset. Om de här tankarna tar fart på allvar kan allt falla som ett korthus.
Om Grekland lämnar EMU och detta riskerar att skada det europeiska banksystemet kan väl EMU hjälpa bankerna istället för som nu hjälpa Grekland. Grekland får en egen flytande valuta och en räntenivå som bättre återspeglar deras ekonomi. Att länder som Grekland ingår i samma valutaunion som exempelvis Tyskland motsäger det som jag för många år sedan fick lära mig på Makro-B kursen.
Ja, dynamiken är precis den som vid en bank run och ingen vill blir sista landet kvar som håller fast i euron och därmed får ta på dig betalningsansvaret. Skillnaden är den att det här finns rätt stora fördelar att faktiskt lämna euron, framförallt om eurogarantierna är på plats. Liknande dynamik kan för övrigt uppträda i bostadsrättföreningar: de som lämnar föreningen låter de kvarvarande bli kvar med skulderna vilket kan bli väldigt dyrt.
Vilka länder skulle det vara som har god ekonomi? Holland, Finland och Tyskland? Jag har inte studerat frågan så noga, men i gruppen med mycket dålig ekonomi ingår ju minst Frankrike, Spanien och Italien.
När beslutet om frivillig “exit” ska fattas utgör god ekonomi ett relativt begrepp i en grupp som EMU. Länder med god ekonomi är helt enkelt de som har relativt sett bättre ekonomi än andra.
På franska säger man:
“Au royaume des aveugles, les borgnes sont rois”
I de blindas rike är de enögda kungar.
Privatpersoners kontanta besparingar är väl ändå relativt små i sammanhanget? Pensionsfonder, företags kassor mm – är inte dessa avsevärt större?
Har inget att invända mot texten, men “months since peak” – vilket fruktansvärt sätt att grafiskt stödja ett resonemang om sluttande trender på bred front!
lg har rätt i att det även finns andra viktiga aktörer och dessa har precis likadana incitament. Skillnaden är att småspararna är mer trögrörliga och har därför hittills inte flyttat sina sparmedel i särskilt stor utsträckning (jag är förbluffad över att någon har kvar pengarna i en grekisk bank). En annan aspekt av detta är att det sannolikt inte räcker med en insättningsgaranti för småsparare för att rädda banksystemen mot dylika spekulationsvågor.
Niklas: ibland får man ta vad man råkar hitta. Figur 2.7 i IMF-publikationen jag länkar till är också upplysande.
Jonas, som sagt, jag bestrider inte bloggpoängen. Och visst ser FIgur 2.7 intressant ut.
Men sedan den där famösa ”boxen” i senaste World Economic Outlook (som ”bevisade” att multiplikatorn i OECD-länderna var över ett) så har jag varit lite skeptisk till IMFs sätt att tolka, presentera och förstå basala ekonomiska data. De tenderar att vara lite selektiva.
“jag är förbluffad över att någon har kvar pengarna i en grekisk bank”
Det är väl positivt för Grekland att de har kvar pengarna i Grekiska banker?
Att det är positivt för Grekland betyder ju inte att det är bra för individen.
Nu får du nog utveckla lite.
Andreas SO, självklart är det bra för Grekland om så många som möjligt sparar sina pengar i grekiska banker. Men om det finns en risk för att banksystemet rasar, då kommer de individer som har pengar på banken riskera att förlora delar av sitt kapital. Då är frågan, ska de individer som har sitt sparkapital i grekisk bank ta de risken jämfört med de som inte har pengar på banken? Alternativt så kanske de som inte har pengar på banken kanske håller dem i tex USD eller CHF för att inte riskera att sitta fast om Grekland lämnar EMU och alla inhemska EURO-tillgångar kommer att “stämplas om” till Drachmer med en sannolik värdeförsämring som följd. .
Banksystemet rasar bara om massor av människor tar ut pengarna, vilket de inte ännu visat några tendenser på att göra om jag förstått det rätt.
Bara en reflektion; anledningen till att de inte har gjort det är kanske för att greker är ganska solidariska mot varandra? De är åtminstone kända för att vara europas mest patriotiska folk, bortsett från en av halvorna på cypern. Kommer inte ihåg vilken.
Andreas SO, banker kan hamna i trångmål av fler orsaker än “rusning”. Se Sverige i början av 90-talet. Då räddade staten många banker. Men när staten inte kan rädda sig själv, vem ska då rädda bankerna?
undertallen, frågar man fransmännen så anser de sannolikt att de har bättre ekonomi än de flesta andra länder. Det är utifrån den bedömningen de fattar sina beslut. Problemet är att de flesta länder anser att deras ekonomier är goda och eventuella problem endast tillfälliga.
Det är säkert sant att “de flesta länder anser att deras ekonomier är goda och eventuella problem endast tillfälliga”, men kan verkligen greker, spanjorer och portugiser tro det just nu om just sina respektive länder? Det vore för sorgligt…
(NB! Frågan är inte retorisk. Jag kan inte säga att jag har någon större aning om vad greker tycker just nu, annat än att när de demonstrerar på gatorna mot utländska långivare som bara tar och tar” så är den kognitiva dissonansen rätt stor.)
Fransmännen anser att ekonomin är katastrofal just nu. Senaste arbetslöshetssiffrorna gav den största ökningen sedan 1999. Tillväxten detta år beräknas till 0,3%. Tillväxten nästa år spås fortfarande bli optimistiska 1,3%, men blir säkert lägre.
http://www.bbc.co.uk/news/business-19733992
Le Figaro på franska, högertidning, men den statliga radion säger inte annat:
http://www.lefigaro.fr/conjoncture/2012/10/26/20002-20121026ARTFIG00606-la-confiance-des-francais-se-deteriore.php
Allt det talas om är hur katastrofalt det är.
Att EMU har större behov av Grekland än Grekland av EMU är väl något den styrande klassen i Grekland insett för ett bra tag sedan. Därav det bristande intresset av att hålla löften om besparingar och reformer.
Ekonomi handlar bara om ett incitament. “Vilket tjänar jag mest på?” Var det någon som trodde något annat trots proferssur…?
Grekexit kan utföras utan tvångsväxling. Genom att i en övergångsperiod tillåta parallella valutor Euro och “Nya Drachmer” kan man successivt fasa in den nationella valutan.
Om ingen tvångsväxling sker behövs inga ytterligare garantier.
Men då måste man (väl?) ha en fast växelkurs under hela övergångsperioden. Och om man inte sätter den kursen rätt kan det bli en dyr historia, antar jag.
Tvångsmedlen kan reduceras till att löner skall betalas i Nya Drachmer och att all prissättning i butiker skall ske i Nya Drachmer. Växlingskostnader införs så att det inte lönar sig att göra kortsiktiga växlingar från Nya Drachmer till Euro och tillbaka till Nya Drachmer om växlingskursen är stabil.
Alla greker och grekiska företag får behålla sina skulder och tillgångar i Euro.
En grekisk riksbank skapas som är oberoende av grekiska staten. Den har hand om distribution av Drachmer och förvaring av de Euron som har använts vid växling till Drachmer.
Nya Drachmer införs till en initial kurs som bestäms av en bedömning av vilket löneläge som behövs för grekisk ekonomi. Säg att Nya Drachmer införs till en kurs motsvarande 80 % av kursen för Euro. Riksbanken kan nu garantera denna kurs med hjälp av sina inväxlade Euron. Om det visar sig att behövs ytterligare sänkning av kursen så kan riksbanken bestämma ytterligare försiktiga nedskrivningar.
Devalveringen innebär att den grekiska statens utgifter för lönekostnader (omräknat i Euro) minskar och att grekiska företag blir mer konkurrenskraftiga. I en senare fas kan Nya Drachmer bli en helt självständig valuta med en kurs som bestäms av marknaden. Valutakursen för Nya Drachmer hålls hela tiden konvertibel mot Euro.
Euron som växlas in dras tillbaka och förvaras av riksbanken för att i en första fas göra Drachmer konvertibel med Euro till en kurs som bestäms av Riksbanken. Vid övergången till nästa fas makuleras de förvarade Euron för att inte öka penningmängden i Euroområdet och Grekland. Kursen kan sedan bestämmas av marknaden.
Under första fasen görs vissa begränsningar för konton i Drachmer. Korta krediter i Nya Drachmer kan beviljas via kreditkort. Räntefria lönekonton kan tillåtas. Allt långsiktigt sparande och långsiktiga lån sker i Euro. Alla bankomater ger Drachmer. Om någon har ett konto med Euron så används aktuell växlingskurs mot Drachmer.