Valet 2010 är för tillfället nästan lika långt bort som valet 2006. Socialdemokraterna sitter i arbetsgrupper och diskuterar politiken inför nästa valrörelse och frågan om vänsterpartiets medverkan eller inte i en eventuell framtida regering är infekterad. Alliansen i sin tur har fullt upp med finanskrisen, och hur de ska övertyga väljarna om att det ökade “utanförskapet” som lågkonjunkturen kan väntas leda till inte är deras fel när de nu har hävdat att det minskande utanförskapet har varit deras förtjänst.
Låt oss så här i mellanakten ta tillfället i akt och tänka oss tillbaka till förra valrörelsen. Jag hävdar att ett av de misstag S gjorde var att de vägrade erkänna att det faktiskt finns folk som felaktigt utnyttjar det svenska generösa socialförsäkringssystemet. Det stora flertalet av de sjukskrivna är med säkerhet sjuka och flertalet arbetslösa vill jobba, men detta innebär inte att alla är ärliga. Detta var något som S envist dock vägrade att erkänna.
För visst finns det belägg för att fusk förekommer. I fredags la t ex Erika Lindahl fram en doktorsavhandling vid Uppsala universitet där hon bl a redovisar resultat från ett antal randomiserade experiment inom sjukförsäkringen. I ett av experimenten fick etty slumpvis antal arbetslösa med sjukpenning ett brev där de kallades till ett informationsmöte om vilka rättigheter och skyldigheter som sjukförsäkringen förknippades med. Det visar sig att bara det faktum att detta brev skickades ut minskade sjukfrånvarons längd jämfört med de som inte hade fått brevet.
Nu kan man naturligtvis inte utesluta att brevet skrämde sjuka individer till att friskskriva sig felaktigt. Men det finns flera studier som tyder på liknande mekanismer. Laura Hartman (då Larsson) visar t ex i en rapport från IFAU förra året att arbetslösa är mer sjukskrivna om det är fördelaktigare att få sjukpenning än a-kassa. Även FUT-delegationen och ett flertal studier av Patrik Hesselius med sällskap visar på avsevärda summor i felaktigt utbetalda bidrag (även om många debatterar de exakta siffrorna).
Min slutsats är alltså att vi måste våga erkänna att ett välfärdssystem alltid kommer att utnyttjas av vissa mindre ärliga individer på samma sätt som att frånvaron av dylika system kommer att leda till utsatta individers undergång. Detta är en konflikt som man måste ta ställning till och inte bara sticka under stolen, då riskerar man att förlora trovärdighet på samma sätt som S-regeringen gjorde inför förra valet.
Ekonomistas 
2006 erhöll 673 583 personer sjukpenning. 247 polisanmäldes för att de ”lurat” till sig sjukpenning. 29 personer, knappt 0,05 promille av alla sjukskrivna, fälldes i domstol.
“Det utbredda fusket” var alltså en myt.
http://www.aftonbladet.se/debatt/article1890910.ab
Javisst, och våga samtidigt erkänna att skattefusket kostar mångdubbelt mer än bidragsfusket. Straffa följaktligen även skattefuskarna med att tvingas leva på soc-normen och beslagta deras övriga inkomster.
Jag vill inte påstå att (s)-regeringen stack under någon stol med att systemen kan utnyttjas felaktigt. Tvärtom, var det många socialdemokrater som ivrigt lade ved på brasan i det jag brukar sammanfatta som “fuskdebatten”. Om det finns ens det allra minsta lilla skryphål i bidrags- ersättnings- eller skattesystem. så kommer vissa individer använda detta för egen vinning. Nog är det så. Jag menar ändå att man får vara på sin vakt när fuskkören går i falsett och se till så att man inte silar mygg och sväljer kameler.
Om det lönar sig mer att vara sjukskriven än att vara registrerad som “arbetslös”, kommer vissa, i den mån de har möjlighet att välja, parkera sig som sjukskriven. Visst. Möjligheterna att välja är sällan så stora. Det kan lika gärna slå åt andra hållet. Är inte det minst lika illa?
Jag menar att det finns en risk med att individualisera problem som ligger på en samhällsnivå.
Jag tycker mig kunna ana en normativ ansats i inlägget. Räcker det för dig att regeringen erkänner att några fuskar, eller vill du även se åtgärder som syftar till att minska de problem du ser med socialförsäkringssystemet.
Du skriver också att socialförsäkringssystemet är generöst, i jämförelse med vad?
underhållande tolkning av FKs nya kampanj: http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=1392713&BroadcastDate=&IsBlock=
se även: http://inarkadiaego.blogspot.com/2008/10/antagligen-var-det-rtt-tnkt-men.html
Skulle tro att problemet med denna diskussion är att man varken kan likställa eller helt separera fusk från normförskjutningar. Om man känner efter lite extra och stannar hemma ett par dagar extra tills man mår riktigt bra, är det då fusk eller inte? Beteendet skulle aldrig klassificeras som bedrägligt i juridisk mening men kan definitivt orsaka stora kostnader för socialförsäkringssystemet. Enligt WTO är hälsa “”ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande” vilket väl är tveksamt om någon någonsin upplevt. Alltså är sjukdoms- och hälsobegreppet flytande och den relevanta diskussionen borde gälla om man är arbetsför snarare än om man är frisk.
J V skriver: “Alltså är sjukdoms- och hälsobegreppet flytande och den relevanta diskussionen borde gälla om man är arbetsför snarare än om man är frisk.”
vilket ju är precis vad det handlar om! är man tillräckligt frisk för att utföra arbete i någon utsträckning, är det meningen att man ska göra det. Tyvärr blir det ibland svårt i praktiken. Och arbetsgivare idag är i allmänhet inte så intresserade av partiellt arbetsför arbetskraft. Men jag håller med: visst handlar det om normförskjutningar.
Glömde skriva: huruvida man är arbetsför eller ej är naturligtvis även det en subjektiv fråga som styrs av normer etc.
J V: just det. Och av den sjukskrivande läkarens bedömning. Läkarna måste ju numera, förutom att ställa en diagnos och föreskriva hur det skall gå till att bli frisk(-are), bedöma i vilken grad patienten är arbetsförmögen.
jo, en sak till ang. anledningen till att (s) förlorade valet 2006: det ena var att man inte tog “utanförskapet” och arbetslöshetsproblemet på allvar. det visde sig sedan att Persson & co hade läst kristallkulan rätt då man hävdade att arbetslösheten skulle sjunka – men det kunde man inte dra nytta av då man redan förlorat regeringsmakten. Det ser istället ut som det är alliansregeringens förtjänst, trots att de knappt hade hunnit påbörja sin regringsuppgift innan sysselsättningskurvan började peka uppåt. Det andra skälet att de förlorade tror jag var för att svenska folket, precis som det amerikanske nyligen “voted for change”. Det fanns ett i mångas ögon acceptabelt alternativ till en ministär som gick på tomgång och inte hade så många fräsha idéer att komma med. Jag tror alltså inte att (s) med följe förlorade för att de inte erkände att det kunde förekomma fusk med trygghetssystemen.
David: jag tycker att ett första steg absolut är att erkänna att det förekommer fusk, utan för den skull dömma ut alla som fuskare. Nästa steg är att försöka göra ngt åt det och här blir det svårare. I den mån åtgärder kan genomföras som inte drabbar verkligt behövande är det oproblematiskt att köra på så länge det inte blir orimliga kostnader, men de allra flesta åtgärderna kommer förmodligen även drabba oskyldiga. Här är det ett ställningstagande man måste göra som politiker (och väljare): hur mycket fusk respektive utslagning är vi villiga att acceptera.
Malin: Mitt inlägg ska inte tolkas som att detta var den stora anledningen till att (s) förlorade valet, men jag tror dock att det var en bidragande orsak till trovärdighetsproblemet. Dessutom vill jag inte heller ge individen all skuld utan helt enkelt poängtera att det finns ett inneboende dilemma med en välfärdsstat
“Här är det ett ställningstagande man måste göra som politiker (och väljare): hur mycket fusk respektive utslagning är vi villiga att acceptera.” Det enda etiskt korrekta svaret är förstås “ingen utslagning”. Det är som regel nyttigt att använda sig själv som referensperson. Vad vill du uppleva om du råkat ut för en katastrof och överlevt?
För att utforma ett effektivt och etiskt försvarbart system behövs ett affärsmässigt tänkande. Vad är mest lönsamt? Det bästa vore att helt enkelt sluta tala om “fuskare” och se fördelarna med att vissa inte är närvarande på arbetsplatser:
På vissa arbetsplatser orsakar vissa löntagare mer arbete än de utför. Oavsett orsakerna är det mest effektiva att betala dem för att begränsa det kontraproduktiva arbetsutbudet, samt erbjuda exempelvis utbildning och rådgivning. När omotiverade personer får betalt för att inte förvärvsarbeta kan arbetsglädjen dessutom öka i personalgrupperna. Positiva personer som är på rätt plats får bättre förutsättningar att leverera och vi kan förvänta oss en högre total produktivitet. Som tack får personer som saknar passande arbetsuppgifter och väljer att vara frånvarande en mindre ersättning varje månad – och en chans att hitta rätt.
Det är också effektivt att begränsa smittspridningen på arbetsplatser, i förskolor och i skolor, och att säkra kvaliteten: piloter, sjuksköterskor, byggnadsarbetare, maskinister och många andra måste ha vissa kognitiva och fysiska förmågor i behåll för att arbetet ska kunna utföras säkert. I andra yrken får exempelvis skador på hippocampus långsiktiga konsekvenser. Bevis finns för att “åtgärder” försämrar vitala förmågor.
En fördel med att betala för frånvaron, utan krav på annan prestation, är också att kostnaderna för rekrytering minskar, när antalet ansökningar från okvalificerade och omotiverade personer minskar. Samtidigt ökar incitamenten att erbjuda långsiktigt hållbara arbetsvillkor.
@Eva: jag skulle säga att (s) både hade andra och värre trovärdighetsproblem än så. och det finns inneboende problem i alla system. Så visst har du rätt i att man måste erkänna och se de problem som finns och våga diskutera dem. Tråkigt nog blir just denna debatt, om “fusket” väldigt endimensionell och onyanserad. hur folk i allmänhet beter sig i förhållande till ersättningssystem kan bero på hur även andra system ser ut och fungerar (vilket Laura så förtjänstfullt visade). Det är en pedagogisk uppgift av stora mått att förklara varför, hur och vad. I den fuskdebatt jag tröskat mig igenom finns vissa ambitioner att göra det men det finns ännu mer av fingerpekande och scapegoat-mentalitet. Och nu pratar jag framförallt om den politiska debatten.
MJV, svårt att inte hålla med dig om att det svenska folket “voted for change”, dock så är väl bristen på erkännandet av att det skulle förekomma fusk med bidragssystemen ett väldigt bra exempel på just hur (S) inte ville ändra sig eller hade några nya idéer att komma med utan istället ivrigt försvarade allt man hade gjort fram tills dess? Dessutom så måste jag få påpeka att bidragsfuskproblematiken hänger intimt samman med din punkt 1 ovan (att man inte tog utanförskapet och arbetslösheten på allvar) då S ju ihärdigt använde sig av diverse bidragssystem för att stoppa undan utanförskapsproblemet
@Emil: ville de (s) verkligen inte ändra sig på fusk-punkten? Stämmer verkligen det? Om jag går tillbaks och tittar på vad som sades från olika håll innan valet 2006, så kan jag hitta ganska många yttranden från (s) som framhåller både risk för och förekomst av fusk inom olika system. Det vi också kan se är en kraftig institutionell förändring av arbetslöshets- socialhjälps- och socialförsäkringssystemen under socialdemokratiskt command. Och detta gjordes, sade man, “för att rädda systemens överlevnad på sikt”. Genom att stoppa systemen från att förblöda, alltså. Brist på erkännande har i så fall kommit fram under oppositionsflagg, och då betyder det något helt annat. Säg någon opposition som inte tar tillfället i akt och vädrar vad man tror/vet är de egna väljargruppernas missnöje?
Om det nu är så att folk påstår sig vara sjuka när de egentligen bara är arbetslösa, och detta är ett problem, så ju lösningen enkel: ge samma ersättning oavsett om man är sjuk eller arbetslös.
Med andra ord blir då valet att stoppa de som fuskar genom att låta fler gå under av en hård segregationspolitik eller se mellan ögonen med visst fusk för att ingen ska gå under ekonomiskt.
trodde artikeln skulle handla om nationalekonomers användande av data mining vid uppställning av regressionsmodeller.
@ Rolf: ja, i viss utsträckning tror jag att detta är ett val man delvis måste ta ställning till. Sen kan man naturligtvis komma långt med bättre kontrollsystem och samordning av olika ersättningssystem
@ bob: den var bra! Vilket leder mig in på en hjärtefråga, nämligen forskarens skyldighet att lämna ut data för replikeringsstudier. Jag satt i en betygsnämnd i företagsekonomi igår där författarna avslutade avhandlingen med en länk till en webb-sida där data som användes i avhandlingen kunde laddas ner. Exemplariskt!
jag röstar på samordning. då får man kontrollen gratis (eller billigare i alla fall)
Att likställa arbetslöshetsersättning och sjukersättning är väl en bra början. I vissa län med hög arbetslöshet är också sjukfrånvaron rejält högre. Trots att de Norrlandslän det gäller har både frisk luft och härlig natur runt knuten…
Folk väljer alltså att sjukskriva sig istället för att kvittera ut arbetslöshetsersättning.
En eloge till gamle (kd)-ledaren Alf Svensson. Han var den som först tog bladet ur munnen i frågan. Han fick mycket skit för det av folk som menar att det är orimligt att det förekommer fusk. Men idag erkänner nog alla det. Utom möjligen Håkan Östman ovan som låtsas att fusket är proportionellt mot hur många som fälls.
Herregud, polisen och rättsväsendet har ju knappt tid att utreda inbrott. Tröskeln för att bli fälld för bidragsbrott får nog betraktas som hög.
Själv känner jag flera som har jobbat hemifrån på sina VAB-dagar. De har alltså kvitterat ut dubbel lön. Då hamnar man heller inte i Håkan Östmans statistik.
eva: kul att du gillade den! d där med skyldighet att lämna ut data låter vettigt.
Ingemar; Enligt dig så “låtsas jag att fusket är proportionellt mot hur många som fälls”.
Antagligen menar du att antalet fuskare som fälldes i domstol år 2006 är “proportionellt” mot det verkliga antalet fuskare. Ja, troligen är det så. Det skulle inte förvåna mig om proportionaliteten till och med tillfälligtvis kan se linjär ut. Det brukar vara så innan ett tillräckligt stort antal människor deltagit i undersökningar.
Men som du förstår så fattas det en konstant i det tillfälliga linjära sambandet. Och innan vi vet storleken av den konstanten så ser åtminstone jag ingen anledning att fantisera i dessa frågor och därmed bidra till en allmän stigmatisering av folk som är sjuka.
Min inställning innebär ytterligare en fördel – jag slipper ifrågasätta kompetensen hos en hel yrkesgrupp – läkarskrået. Du har uppenbarligen en annan inställning. Lycka till.
Vad är poängen med att diskutera ett ‘fusk’ som inte låter sig mätas och därför inte heller kan motverkas utan att också slå mot den legitima användningen av sjukförsäkringen?
En mycket intressantare samhällsveetenskaplig frågeställning vore att utröna varför individer väljer att missbruka sjukförsäkringen. Uppenbarligen tycker dessa individer att den alternativa tidsanvändningen är mer attraktiv, trots den ekonomiska förlusten. Gissningsvis beror detta på att deras arbetsuppgifter inte är särskilt stimulerande, eller på att de av andra anledningar inte trivs på arbetsplatsen.
Att åtgärda dessa båda problem förefaller mig politiskt och samhällsekonomiskt betydligt mer motiverat än att med den gamle Kd-ledarens moraliserande undertoner trappa upp kontrollerna av ‘fuskare’.
Martin: Den som vet mest om på vilka sätt livs- och arbetssituationen felar är individen själv. Försäkringen ger en möjlighet att inte försöka ändra dessa fel utan i stället “sjukskriva sig”, kanske med arbetsgivarnas goda minne. En ökad självrisk i sjukförsäkringen skulle, exempelvis, kunna leda till att folk byter jobb snarare än sjukskriva sig. Attraktiva och välskötta arbetsplatser skulle då få en konkurrensfördel i förhållande till andra, vilket skulle kunna leda till det du efterlyser. Alltså är det omöjligt att separera den fråga som diskuteras här från den du tycker borde diskuteras.
Jonas: att du har ett lösningsförslag som innebär att man kombinerar perspektiven innebär lyckligtvis inte att det är omöjligt att separera dem. Det finns en rad alternativa lösningar som kan ha liknande effekter som de du påstår skulle uppstå med ditt förslag, utan att för den skull drabba dem som är sjuka. Den enda som har direkta verktyg att åtgärda brister i arbetsmiljön är arbetsgivaren. Med rätt typ av riskutjämningssystem skulle man kunna öka arbetsgivarens självrisk utan att för den skull ge upphov till adverse selection på arbetsmarknaden. Fast vill man få till stånd en verklig förändring handlar det nog som så mycket annat om mer humankapital.
Jag tycker det är lite märkligt att framställa en sänkning av kompensationsgraden som den enda lösningen — framför allt på en blogg som drivs i något slags folkbildningssyfte.
Med tanke på hur lite empiriskt underlag det finns beträffande sjukpenningsreformers effekt på individers beteende, tycker jag det finns skäl att uttrycka sig försiktigt om vad som händer när man sänker ersättningsgraden.
Martin: Detta var ett exempel på en möjlig mekanism, inte ett empiriskt bekräftat och viktigt samband. Ingenstans påstår jag att detta skulle vara enda lösningen på sjukskrivningsproblematiken och vår förhoppning är att folk inte läser vår blogg som f-n läser bibeln.
Att konstruera självrisksystem för arbetsgivarna som inte riskerar att stänga ute individer med förhöjd sjukdomsrisk från arbetsmarknaden är inte heller trivialt. De system vi hittills sett riskerar definitivt att skapa sådana effekter (empirisk evidens får vi vänta lite på men frågan är under utredning). Sedan är det i mina ögon en självklarhet att inte all sjukdom och sjukskrivning beror på arbetsmiljön. Inte minst är det ju det som forskningen kring normer visar: samma arbetsmiljö alstrar olika mängd sjukskrivning beroende på vem en individ umgås med privat (brasklapp: detta är inte exakt vad som visas, men det är ett sätt att sammanfatta slutsatserna).
Med tanke på de referenser Eva hänvisar till (och fler studier på temat) är det för övrigt lite märkligt att hävda att evidensen för sjukpenningsreformers effekt på individers beteende är begränsat. Jag skulle vilja påstå att det finns tydliga belägg för relativt starka effekter. Både direkt på individen och indirekt via normpåverkan.
Slutligen verkar ditt perspektiv vara att den som är villig att gå ner till sjukpenningsnivå vantrivs så mycket på jobbet att denne har rätt att bli försörjd av andra. Åtminstone har jag svårt att tolka “Uppenbarligen tycker dessa individer att den alternativa tidsanvändningen är mer attraktiv, trots den ekonomiska förlusten. Gissningsvis beror detta på att deras arbetsuppgifter inte är särskilt stimulerande, eller på att de av andra anledningar inte trivs på arbetsplatsen” på annat sätt. Nu lämnar jag vetenskapen och säger att jag inte på något sätt delar denna uppfattning. Att bli försäkrad från att ha tråkigt på jobbet är inte en typ av socialförsäkring jag vill ha. Inte heller är det vad vi röstat fram.
Nu har inte jag följt hela debatten. Tänk dock på att samhället vi skapar har en obligatorisk 9 årig skolgång. Då skulle man också kunna se det som samhällets ansvar att tillgodose jobb som motsvarar den stimulansgrad en genomsnittlig person behöver efter 9 år i skolan, de flesta läser ju längre än så. Om en person likt förbannat bara erbjuds degenererande monotona industrijobb kan man se det som att personen berövats 9 år av sitt liv vilken denna skulle kunna använt till att utveckla andra inkomstbringande talanger
Människor vill nästan alltid bidra till samhället men om icke-stimulerande arbetsuppgifter ger uppkomst till depression och depravation och ännu längre frånvaro från arbetsmarknaden och samhälleliga kostnader i form av allsköns sjukvård – terapi – sjukgymnastik etc så kanske ett alternativ för dessa är kort sjukskrivning i ett desperat försök att komma till rätta med hur de skall kunna utvecklas och hitta jobb som motsvarar den stimulans de behöver. Att matcha männiksor med dessa jobb efter påtvingad utbildning är en av samhällets största utmaningar att hjälpa till med.
För de flesta jobben på volvo med underleverantörer (varit på 10 företag i svängen) behövs (erfarenhetsmässigt) inga 9 år i skolan. Möjligtvis 3…
Annars kan man väl lika väl låta människor vara ifred och bygga sin kojjor, jaga sina älgar och kanske tom på autodidaktisk maner lära sig att läsa en o annan bok och tänka fritt långt bortom vårt samhälles normerande lutherstruktur. “en tanke blir god, när den blir till en säljbar produkt”.
@Jonas: Du verkar basera dina uttalanden om sjukförsäkringen uteslutande på svensk forskning, där flertalet studier bygger på förändringar över tiden och inte på en mer rigorös programutvärderings-approach. I Tyskland har man, tack vare mångfalden i sjukförsäkringen, kunnat studera hur reformer påverkar beteende mha difference-in-differences. Jag har hittills inte sett en enda studie som lyckas identifiera någon förändring i beteende öht. Det är naturligtvis en öppen fråga om skillnaderna i resultat beror på systematiska skillnader mellan de båda länderna eller skillnaderna i metod — och därför är en viss försiktighet påkallad.
Jag har inte påstått att man bör vara försäkrad från att ha tråkigt på jobbet. Vad jag vänder mig emot är när nationalekonomer argumenterar för reformer med genomgripande fördelningspolitiska effekter, utan att ens beröra den problematiken.
Ett fokus på svensk forskning om svenska förhållanden känns rimligt i sammanhanget. Och det finns visst bra studier. Ett par exempel som belyser olika delar av problematiken här, här, här, här , här och här.
Om du inte påstått det jag tyckte mig ana så är vi överens om det. Sedan finns det väl ingen här som hittills argumenterat för “reformer med genomgripande fördelningspolitiska effekter”. Evas inlägg handlade om att man faktiskt måste ta dessa incitamentsaspekter i beaktande, vilket förefaller rimligt.
Frågan om sjukförsäkringen har verkligen fått mig att fundera på hur jag ska rösta i valet.. Jag är i stort sett alla frågor en borgerlig röstare, men denna fråga är så oerhört viktig. Väldigt många människor har råkat illa ut på grund av förändringarna i sjukförsäkringen. Jag vill egentligen inte rösta på vänsterblocket men jag kanske blir tvungen att göra det just på grund av denna fråga.
Eller jag väljer kanske att inte rösta alls förresten. Ska man rösta måste man ju kunna stå för det man har röstat för.
Gör som jag: taktikrösta så att något parti får en vågmästarroll (F!, PP eller SD ligger väl närmast till hands) så att riksdagen blir lamslagen. Ju färre beslut som fattas desto bättre.