Låter begreppet NIMBY bekant? Det står för ”Inte på min bakgård” (Not In My BackYard) och handlar om hur ett problem bedöms på olika sätt beroende på hur näraliggande det är. Ett exempel på att NIMBY-fenomenet har betydelse är synen på vargstammens utbredning. Närheten till varg påverkar åsikterna. Intressant kan insikten om NIMBY också vara nyckeln till en lösning.

Regeringen tillät i år en vargjakt på nästan en tiondel av hela vargstammen. Jakten kritiserades av miljöorganisationer och andra medan landsbygdspolitiker (och landsbygdsbor i allmänhet) stödde den och motsatte sig alla planer på en vitaliserad och ökad vargstam. Motsättningen mellan stad och land kan tyckas orubblig (folk och vargar bor där de bor), men så är inte fallet. Här bör politikerna ta hjälp av nationalekonomisk forskning.

I en bilaga till Långtidsutredningen 2003 undersökte nationalekonomerna Bengt Kriström och Sören Wibe vid SLU och Runar Brännlund och Jonas Nordström vid Umeå universitet svenskarnas attityder till, och framför allt deras betalningsvilja för att ha, varg och björn i skogarna. Figuren nedan visar att storstadsborna villa ha en oförändrad eller rentav ökad björn- och vargstam medan sex av tio glesbygdsbor vill att den ska minska. 

Nationalekonomerna frågade även hur viktig frågan om rovdjuren är för de olika grupperna. För att ta reda på det tillfrågades människor hur mycket de är villiga att betala — eller kräva i kompensation — ifall vargstammen skulle öka. Resultatet i den andra figuren visar att en minskning av björn- och vargstammen är värd nästan 100 miljoner kronor varje år för folk i glesbygd medan samma minskning skulle ”kosta” 28 miljoner för folk i storstäder. Skillnaden i summor är talande. Trots att glesbygdsborna är betydligt färre är den genomsnittlige landsbygdsbons krav på kompensation för en ökad vargstam betydligt större än den genomsnittlige storstadsbons vilja att betala för att ha fler vargar.

Om regeringen nu bestämmer sig för att biologisk mångfald är viktig och således att Sverige bör ha en frisk och vivid vargstam, är det rimligt att landsbygdens befolkning kompenseras för en sådan politik. Låt oss kalla det vargstöd. Exakt hur stor ett sådant vargstöd måste vara för att glesbygdsborna ska acceptera vargen är en öppen fråga (en ny enkätstudie bör genomföras). Men nationalekonomerna har visat att det är möjligt att genomföra.

DN12, SvD, AB, Jaktjournalen, Svensk Jakt, PB, DT