Få begrepp har utstått större spe än vad Washington Consensus gjort i de senaste årens utvecklingsdebatt. Begreppet, som betecknar den (över-?)tro bland 1980- och 90-talens IMF- och Världsbanksanställda i Washington på marknadsliberaliseringars välgörande roll för fattiga länders ekonomier, har dömts ut otaliga gånger av tongivande debattörer och forskare, bl a Dani Rodrik och Tony Atkinson.

Men kanske håller pendeln på att svänga och begreppet återvända in från kylan. I en ny uppsats av de välrenommerade forskarna Antoni Estevadeordal och Alan Taylor visas nämligen att utrikeshandelns liberalisering i världen mellan 1970 och 2000 inte alls var så verkningslös som påståtts. Minskade importtullar och kvoter förefaller ha haft en tydlig, positiv effekt på länders ekonomiska tillväxt. Författarna kritiserar den tidigare forskningen för att ofta baserats på bristfälliga data, vilka inte sällan slutat alltför tidigt efter liberaliseringarnas införande.

Idag, tio-tjugo år efter liberaliseringsvågen, finns bättre möjligheter att verkligen undersöka handelspolitikens betydelse för tillväxt. Och den förefaller vara betydande. Estevaordeal och Taylor uppskattar att handelsliberaliseringarna i genomsnitt ledde till en procents högre tillväxttakt i de liberaliserade ekonomierna. Detta kontrollerat för bl a institutionell utveckling. I bilden till höger visas hur inkomsterna i liberaliserade ekonomier (blå linje) började överstiga inkomsterna i icke-liberaliserade ekonomier (röd linje) i samband med liberaliseringarnas genomförande.

Men sista ordet är nog inte sagt. Kritiken mot Washington Consensus som framhävdat vikten av institutionella reformer och inhemsk politisk stabilitet har många poänger. Och de finansiella kriserna, särksilt Asienkrisen på slutet av 1990-talet, har svept undan självsäkerheten hos särskilt IMF. Så någon ny translatlantisk konsensus är knappast att förvänta.

Axplock ur den svenska bloggdebatten om Washinton Consensus: Bengtssonz, Bergh, Norberg, Ekonomikommentarer, Biology & Politics.