Det där med barnarbete

Nu ska vi alltså uppröras igen av att företag använder sig av barnarbete. Denna gång är det Ericsson och Telenor som avslöjats och de krishanterar snabbt med att säga upp kontrakten med de felande underleverantörerna. Undrar vad som händer med barnen nu?

I senaste Ekonomisk Debatt konstaterar Heather Congdon Fors att barnarbete har komplexa orsaker. Rena förbud och bojkotter riktar sig mot enbart mot symptomen på bakomliggande problem och löper därför stor risk att försämra situtationen för redan utsatta barn och familjer.

I södra Afrika arbetar ungefär en fjärdedel av alla barn och i Asien cirka en femtedel. Av alla arbetande barn är det emellertid bara några procent som arbetar med produktion av varor som går på export och som därmed överhuvudtaget kan bojkottas. En bojkott kommer därför med stor sannolikhet enbart att tvinga in barnen i ännu sämre arbetsförhållanden. Congdon Fors sammanfattar forskningsläget med orden:

Vad som står helt klart är att sådana förbud och bojkotter inte kommer att ge de önskade resultaten om barnen och deras familjer inte har alternativa möjligheter. Ett slående exempel på detta är föräldralösa barn som i många fall måste arbeta för att försörja sig själva och kanske även yngre syskon. Att hindra dem från att arbeta utan att ge dem alternativa möjligheter kommer utan tvekan att leda till förödande konsekvenser för dessa barn (min markering).

Man undrar stillsamt vilka åtgärdsprogram SVTs Uppdrag Granskning har i bakfickan för de barn som nu gjorts arbetslösa.

Din högst personliga bojkott

Att den kinesiska regimen har en tvivelaktig inställning till mänskliga rättigheter är inget nytt. Det var ett faktum när IOK fattade det ytterst tveksamma beslutet att förlägga årets olympiska spel till Kina och det är – föga förvånande – fortfarande ett faktum. Orsaken till att IOK trots allt valde Kina som värd har naturligtvis kommersiella orsaker. Sponsorintäkterna ökar när den olympiska andan blåser in över den enorma kinesiska marknaden.

Nu ropar många olika typer av bojkott, vilket är lätt att sympatisera med. Men en total bojkott är nog fel väg att gå. För det första är det svårt att med bojkotter uppnå de önskade målen. För det andra är det tämligen grymt att offra många idrottares höjdpunkt i livet för en meningslös symbolhandling.

Oavsett vad politiker och idrottsförbund bestämmer sig för kan emellertid vi alla sända ett budskap till IOK och dess sponsorer. Vi kan helt enkelt strunta i OS denna gång. Genom att inte titta på tv-sändningarna, bläddra förbi sportsidorna i tidningarna och sätta upp skygglappar inför löpsedlarna på stan kommer sponsorerna inte att få den exponering de tänkt sig. Om någon mot förmodan skulle råka se vem som sponsrar IOK går det alldeles utmärkt att stryka deras produkter från shoppinglistan.

Vad sponsorerna idag än säger skulle en sådan bojkott svida. Svider det för dem får IOK betala det långsiktiga priset, vilket är ett språk IOK visat sig förstå. Som grädde på moset slipper vi dessutom folk som ska titta på tv mitt i kräftskivan.

Uppdaterat: Nathan Shachar håller med om att vi bör strunta i att titta på OS denna sommar. Vem vet, detta kanske blir en folkrörelse som sprider sig.